Maos kulturrevolution

På 1960-talet revolterade miljontals kinesiska ungdomar. De trodde att de räddade världen, men de var bara brickor i ett politiskt spel.

Ordförande Maos slagkraftiga ideologiska kampanj.

Iapril 1968 såg människor i den brittiska kronkolonin Hongkong att hundratals mystiska föremål drev in i hamnen Victoria Harbour. Först trodde man att det var säckar som hade följt med floderna från det kinesiska inlandet. När föremålen kom närmare såg man att det inte var säckar, utan någonting betydligt kusligare.

James Lilley, som då var CIAtjänsteman vid det amerikanska generalkonsultatet i Hongkong, mindes: ”I en stad som hette Wuzhou som låg norrut hade det uppstått interna stridigheter och folk hade avrättats av den sida som vann. Deras händer bakbands, de sköts ihjäl och kastades i floden. Nu flöt kropparna ner till Hongkong …”

Hemska rykten om att landet befann sig i kaos hade hörts från Kina i flera månader, och de uppsvällda liken i Victoria Harbour bekräftade allas värsta farhågor. Med stöd av den kinesiska armén hade ungdomsgäng, så kallade rödgardister, dragit genom landet och tänt eld på skolor, förstört kontorsbyggnader och attackerat – och ibland dödat – alla som kom i deras väg. Det kom till och med rapporter om kannibalism. I provinsen Guangxi i södra Kina dödades minst 137 personer som kokades och åts upp, som straff för brottet (verkligt eller inbillat) att de var motståndare till landets envåldshärskare, ordförande Mao.

De unga, fanatiska rödgardisterna hade matats med Maos lära ända sedan de var små. Vågen av terror som nu drog fram över landet stämde enligt deras åsikt väl överens med processen som den store ledaren kallade kulturrevolutionen. De misstänkte aldrig att de hade blivit lurade och bara var brickor i Maos plan för att rädda sitt politiska anseende. Än mindre förstod de att han cyniskt skulle krossa dem när tiden var mogen.