Vad var syftet?
Med så mycket bakomliggande tankekraft och arbete måste Stonehenge ha haft ett alldeles särskilt syfte. Kan svaret på gåtan finnas i det omgivande landskapet?
» ASTRONOMISK KALENDER
» CEREMONIELL PLATS
» PLATS FÖR LÄKEDOM
» GRAVPLATS
För många är Stonehenges orientering nyckeln till dess tillkomst. Vid sommarsolståndet kan en iakttagare som står mitt inne i stencirkeln se solen gå upp rakt över den nordöstra ingången, ungefär över ”hälstenen”. Det har gett upphov till den populära föreställningen att anläggningen är ett slags kalender – vilket är viktigt för ett jordbrukssamhälle. Historiker har antagit att Aubreyhålen fungerade som markörer för astronomiska observationer, särskilt av månen. År 1966 drog den engelske astronomen Sir Fred Hoyle slutsatsen att måncykelns 28 dagar kan ha antytts om man förskjuter en sten som föreställer månen motsols längs Aubreyhålen, med två hål per dygn. Det skulle också ha varit möjligt att använda hålen för att förutsäga månförmörkelser.
En annan teori är att Stonehenge var rent ceremoniell.
Den väg som leder till den nordöstra ingången kan vara en processionsväg, och i så fall kan anläggningen vara ett forntida tempel. Vissa menar till och med att den hade ett trätak och att solstrålar föll rakt in i byggnaden genom en dörr när det var sommarsolstånd. Men de relativt lågvuxna brittiska träden skulle ha orsakat problem om man försökte bygga ett så stort tak och man
har aldrig hittat belägg för några anordningar som kan ha lett bort regnvatten.
Arkeologerna Geoff Wainwright och Timothy Darvill har föreslagit att Stonehenge var ett centrum för läkande – en forntida motsvarighet till Lourdes. De tror att blåstenarna fördes hit från bergen i Wales, för att de hade läkande krafter – vilket först påstods i Geoffrey av Monmouths berättelse från 1100talet. En grav med en handikappad man från bronsåldern som tros ha kommit från Alperna i Centraleuropa har använts som stöd för teorin. Arkeologerna anser att människor inte skulle ha färdats så långt utan ett löfte om andligt och fysiskt helande.
Den allra senaste teorin – och kanske den som är bäst underbyggd – uppkom när man fann över
50 000 fragment av brända ben i ett Aubreyhål. Fyndet gjordes av Parker Pearson, som drog slutsatsen att Stonehenge i själva verket var en jättelik gravplats – åtminstone från början. Benen har daterats till 3000 f.Kr. – ungefär den tid då inhägnaden och Aubreyhålen kom till – och många av dem låg i själva hålen. Vid utgrävningarna hittade man också krossad kalksten i gropens botten, vilket tyder på att hålen inte bar upp trästolpar utan någonting tyngre – kanske blåstenar som fungerade som ett slags gravstenar.
Parker Pearson har också lagt fram idén att Stonehenge kan ha ingått i ett mycket större landskap som innefattade bosättningen vid Durrington Walls, som ligger i närheten. År 1998 föreslog en kollega från Madagaskar, där det finns liknande stencirklar, att monumentet symboliserade förfäderna, huggna i sten för att återspegla det eviga livet efter döden. Trä ruttnar och symboliserar de levandes förgängliga värld. Tillsammans har dessa arkeologer utvecklat en modell där Stonehenge kopplas till en motsvarande anläggning i trä nära byn Durrington Walls.
Utgrävningar visar att en väg som liknar den i Stonehenge ledde från den stora träcirkeln där till floden Avon. Begravningståg kan ha utgått från Durrington Walls, fortsatt längs floden och slutat vid gravplatsen i Stonehenge.
Eftersom det är så svårt att få utgrävningstillstånd i Stonehenge kan det gå många år innan man kan hitta fler länkar mellan de båda fyndplatserna. Men alla dessa resultat påminner om att ingenting i historien kan betraktas helt isolerat – allt ingår i ett mycket större pussel som vi försöker lägga.