LuSt och lidande i SyndenS Stad

Shakespeares rival Ben Jonson ska ha sagt att den lovande poeten och dramatikern ”ville göra konster”, det vill säga att han saknade talang.

När Shakespeares första dokumenterade framförande ägde rum på Rose Theatre i London var han en tillräckligt välkänd författare för att få kritik från andra dramatiker. En av dem, Robert Greene, beskrev honom som en ”uppkomling” och anklagade honom för att gapa över för mycket när han försökte tävla med universitetsutbildade författare som Christopher Marlowe och Ben Jonson. Philip Henslowe, som ägde Rose Theatre, konstaterade att kompaniet Lord Strange’s Men gav 15 föreställningar av Henrik VI och tjänade 3 pund, 16 shilling och 8 pence, vilket gjorde pjäsen till en braksuccé på sin tid. Man inser lätt att Shakespeare måste ha ägnat sig åt att slipa på sin talang och skaffa sig gott rykte åren före dess.

I slutet av år 1592 bröt en böldpestepidemi ut i London. Det var rena katastrofen för teatrarna, och många tvingades slå igen fram till 1594 medan kompanierna turnerade i landet för att överleva. Efter Lord Stranges död år 1594 upplöstes teatertruppen och omorganiserades till ett nytt kompani under lord Chamberlains beskydd. Shakespeare skrev för den truppen under större delen av sin karriär och framträdde emellanåt i biroller. De spelade på teatern i Shoreditch och framträdde vid drottning Elisabet I:s hov. En midsommarnatsdröm kan ha varit det första skådespel som Shakespeare skrev för det nya kompaniet, och under de påföljande två åren blomstrade hans kreativitet och han skapade Romeo och Julia, Kärt besvär förgäves och Köpmannen i Venedig.

År 1596 dog Shakespeares ende son Hamnet, kanske i pesten. Han var 11 år gammal. Forskarna har försökt hitta belägg för att Shakespeares arbeten påverkades av sonens död. Till skillnad från Ben Jonson, som levde samtidigt och författade en dikt som On My First Sonne (Om min förstfödde son) när hans son dog, så var Shakespeares litterära reaktioner – om man kan tala om sådana – betydligt mer subtila. Han skrev vid denna tid främst komedier, och det var först sju år senare som han gav sig på att författa tragedier. Många har menat att Shakespeares mest berömda tragedi Hamlet, som skrevs vid sekelskiftet 1600, inspirerades av Hamnets död. Namnlikheten räcker visserligen för många – Shakespeare skrev till och med sin vän Hamnet Sadlers förnamn som ”Hamlett” i sitt testamente – så har prinsen av Danmarks namn sannolikt hämtats från personen ”Amleth” i Saxo Grammaticus verk Vita Amlethi, den nordiska sägen som skådespelet om Hamlet bygger på. Man kan fråga sig hur Shakespeares relation med familjen såg ut. Med hustrun och barnen kvar i Stratford måste han ha varit borta från familjen i månader i sträck. Man har spekulerat om att han hade kärleksaffärer i London. Ämnena i hans skådespel tyder förvisso på att Shakespeare hade djup förståelse för opassande, förbjuden kärlek och äktenskapsbrott. Var det sådant han bara hade iakttagit, eller sådant han själv hade upplevt? Man vet att han bodde i Southwark från ungefär år 1599, nära Globe Theatre som Lord Chamberlain’s Men hade byggt upp av virke från den gamla teaterbyggnaden. Området var känt som ett glädjekvarter och låg utanför staden Londons jurisdiktion. Det fanns hela 300 värdshus och horhus i området, som drog till sig långväga teaterbesökare och prostituerade. Shakespeare omgavs av frestelser – gav han kanske efter för dem? Ett ökänt rykte om skalden är att han hade en oäkta son med hustrun till en värdshusvärd i Oxford. Shakespeare ska ha besökt värdshuset regelbundet när han reste mellan London och Stratford. År 1606 födde Jane Shepherd Davenant en son, William, och Shakespeare blev barnets gudfar. Pojken blev senare i livet poet och dramatiker, och det rapporterades att han ”skrev lika spirituellt som Shakespeare, och var mycket nöjd med att man antog att han var dennes son”. Han påstås också ha kallat sin mor hora. Shakespeare har till och med fått rykte om sig att vara homosexuell, antagligen för att många av hans kärleksdikter hyllade en ung man ,

”den ljushyllte lorden”. Den mest sannolika kandidaten är en av Shakespeares mecenater, men det kan diskuteras huruvida dikterna var romantiska kärleksförklaringar eller bara uttryck för beundran.