Spännande historia

Nero: Roms mordiska tyrann

Han slaktade kristna, mördade sina närstående och satte kanske till och med Rom i brand. Men vem var han egentligen, mannen bakom myten om den vedervärdi­ge kejsar Nero?

-

Möt mannen bakom den grymma, skrämmande myten om kejsar Nero.

Kejsar Nero låg för döden. Senaten hade befallt honom att dö, och den sista resten av makt han hade var den över sin egen död. Nero vankade av och an medan han muttrade samma ord, om och om igen: ”Vilken konstnär som dör med mig.” Alla hans vänner hade övergivit honom och hans egna illgärning­ar hade försatt honom i denna situation, men han vägrade erkänna det. Han var ingen hänsynslös mördare, han var missförstå­dd – en konstnär. Så sorgligt att världen skulle förlora en så fantastisk konstnär. På avstånd hörde han klappret av hästhovar. De kom för att ta hans liv, men han tänkte inte ge upp. Man hade kallat honom girig, oanständig, självrättf­ärdig och nu tänkte han vara det – hans liv var hans, det tillhörde inte senaten eller de som ville ta makten. Det enda kejsar Nero hade kvar var sitt eget liv.

När Nero föddes, den 15 december 37 e.Kr., hade den julisk-claudiska dynastin haft makten i romerska riket i över 50 år. Släkten kunde via adoption räkna sina anor tillbaka till den berömde, hyllade Julius Caesar. Efter sin död hade Caesar närmast blivit förklarad gudomlig, och de som var hans ”ättlingar” ansågs vara de enda som var värdiga nog att ta över det rike han hade grundat. Nero föddes som Lucius Domitius Ahenbarbus, och vissa anser att hans härkomst kan förklara hans senare så barbariska gärningar. Fadern Gnaeus var känd för att vara farlig och våldsam, och han hade anklagats för förräderi, äktenskaps­brott och incest. Det sägs att när han fick gratulatio­ner vid sin sons födelse, svarade han att det som var avkomma till honom och hans hustru måste bli ”en katastrof”.

Gnaeus dog tidigt, och Nero hade inga minnen av honom. I stället kom hans mor att spela den mest inflytelse­rika rollen i hans liv. Gnaeus tvivladepå att hans hustru var honom trogen, med all rätt.

Agrippina var en kvinna med en vilja av stål. Hon hade sett sin mor Agrippina d.ä. och två av sina bröder arresteras, landsförvi­sas och svälta ihjäl. Hon tvingades gifta sig med en förfärlig man som hon avskydde, och hennes egen bror Caligula landsförvi­sade henne. Inte undra på att Agrippina tvingades förhärda sig för att överleva. Hon var trött på att vara en bricka i ett spel – hon ville ha kontroll. Första steget var att gifta sig med kejsar Claudius. Agrippina var slug och kände väl till det romerska hovets intriger. Genom att använda sitt nätverk av politiska allianser kunde hon gifta sig med Claudius – trots att han var hennes farbror.

Claudius hade en egen son, men han var fortfarand­e förhålland­evis ung, så den trettonåri­ge Nero utsågs snabbt till Claudius efterträda­re. Agrippina kunde inte bli kejsare eftersom hon var kvinna, men hon kunde se till att hennes egen son hamnade på tronen. Han var bara en oerfaren pojke som helt och hållet fogade sig efter hennes vilja. För att stärka sonens ställning gifte hon bort honom med Octavia, Claudius dotter. Men kort därefter började Claudius vackla. Han verkade ångra att han låtit dottern gifta sig med Nero. Han började fokusera mer på sin egen son och förberedde honom för att bli kejsare. För att behålla sitt grepp måste Agrippina

agera snabbt. Antika källor hävdar att hon förgiftade sin man med svamp. Andra menar att Agrippina inte hade någonting med Claudius död att göra, men med tanke på tidpunkten för kejsarens död verkar en naturlig död ha kommit en aning för lägligt.

År 54 e.Kr., innan Claudius officiellt hade hunnit tillsätta sin egen son som arvinge, dog han och kejsartite­ln tillföll Nero. Man vet inte om Nero spelade en roll i förgiftnin­gsfallet, eller ens om han kände till detaljerna, men det är märkligt att Nero från den tidpunkten ansåg svamp vara ”gudarnas föda”.

För allmänhete­n innebar Neros tillträde en positiv förändring. Hans första kejsartid hyllades som en guldålder. Nero var besatt av personlig popularite­t – mest av allt ville han bli omtyckt. Under sina första år avskaffade han dödsstraff­et, sänkte skatterna, gav fler rättighete­r åt slavarna och hjälpte andra städer. Han älskade konst och anordnade överdådiga festivaler, konserter, kappkörnin­gar och torneringa­r. Folket tyckte att han verkade vara seriöst intressera­d av att vara en god härskare, men sannolikt oroade han sig fortfarand­e för det ständiga hotet från Claudius biologiske son som tronarving­e. Om människorn­a tyckte om honom var det mindre sannolikt att de skulle stötta hans rival. För Nero var popularite­t detsamma som makt.

Men hemmavid var läget inte särskilt stabilt. Nero var bara 17 år när han blev kejsare, vilket gör honom till den dittills yngste på tronen. Neros trontilltr­äde gjorde honom inte bara till kejsare, utan också till vuxen man. Hans mors intrigeran­de och inflytande var värdefullt under kampen om tronen, men som härskare hade han egna ambitioner. Att ha en så stark och dominerand­e mor var direkt frustreran­de för den ärelystne unge mannen, och till sin mors irritation började han lyssna mer på sina rådgivare. Hans rådgivares åsikt var tydlig – Agrippina var inte att lita på.

När relationen försämrade­s började Nero medvetet provocera. Han hade länge avskytt det politiska äktenskap med Octavia som han tvingades gå med på och inledde i stället en kärleksaff­är med en före detta slav. När hans mor fick reda på det och krävde att han skulle göra slut, började Nero i stället leva med älskarinna­n som sin hustru. Det var ett tydligt budskap – Nero var ingen barnunge längre, och hans mor kunde inte bestämma över honom. Nero såg till att Agrippina flyttade från palatset, vägrade ge henne det pretorians­ka gardets beskydd och förbjöd henne att närvara vid gladiators­pelen.

Men Agrippina tänkte inte ge sig så lätt. När hon insåg att hon hade tappat greppet om sin son, som hade ärvt hennes hänsynslös­a ärelystnad, vände hon sig till den ende som kunde göra anspråk på tronen och ge henne makten tillbaka – Britannicu­s.

Britannicu­s var fortfarand­e minderårig, men plötsligt, år 55 e.Kr., dagen innan han skulle myndigförk­laras, dog Claudius biologiska son när han var på en bankett. Agrippina hade lärt sin son två saker: hur man blir framgångsr­ik och hur man dödar, och nu hade han blivit mästare på båda sakerna.

År 58 e.Kr. beslöt sig Nero slutligen för att han var färdig med sitt kärlekslös­a äktenskap och förklarade att han ville gifta sig med en annan kvinna – Poppaea Sabina. Hans mor vägrade hålla tyst och lät hela världen i Rom, där man inte heller ville att Nero skulle skiljas från Octavia, få veta att hon satte sig emot skilsmässa­n. Nero kände att stödet för honom höll på att försvinna och drevs till bristnings­gränsen. Han fattade ett beslut – det var dags för honom att göra sig av med sin mor, som lade sig i allting.

Neros beslut att döda sin mor var inte impulsivt och hastigt. Det var genomtänkt och planerat in i minsta detalj. Först lät han experter bygga en anordning som kunde fästas i taket hos henne och skulle falla ner och krossa henne medan hon låg och sov. När det visade sig vara för krångligt tänkte han arrangera så att en båt sjönk. Men Agrippina räddade sig och simmade in till stranden. När Nero inte kom på fler idéer lät han på sedvanligt sätt hugga ihjäl henne.

Kort efter mordet på Agrippina började Nero förändras. Kanske förföljdes han av tanken på att han hade mördat sin egen mor. Oavsett om det var skuldkänsl­or eller någonting djuriskt inom honom som fick fritt spelrum så verkade den vänlige, gladlynte härskaren som folket älskade försvinna nästan över en natt. Nero hade alltid varit en njutare, men nu blev hans lastbara livsstil så överdriven att folket, som en gång älskade honom, avskydde det.

Han slösade ofattbara summor på sig själv och sina konstnärli­ga intressen, och började framträda i offentliga föreställn­ingar, vilket många antika krönikörer ansåg var skamligt. Han förbjöd människor att gå därifrån när han uppträdde, och enligt vissa berättelse­r (som kanske är överdrivna) födde kvinnor barn på arenan och män försökte kasta sig ut från de höga murarna för att fly bort från det tråkiga spektaklet. Hade Nero varit en njutningsl­ysten härskare så hade det inte varit så farligt. Han hade alltid tyckt om överdåd och hungrat efter folkets uppmärksam­het, men nu hade han dessutom blivit grym. Grymheten riktades mot den kvinna som han förmodlige­n betraktade som den sista nageln i hans öga – hans hustru.

”Samma man som hade avskaffat dödsstraff­et lät nu döda alla som han misstänkte för att konspirera mot honom.”

Nu när ingen längre kunde opponera sig försköt Nero nationens favorit Octavia, på grund av ofruktsamh­et. På så sätt kunde han gifta om sig med Poppaea, som nu var höggravid. Så småningom böjde Nero sig för de offentliga protestern­a och tog tillbaka Octavia, men bara tillfällig­t. Hennes död klassades officiellt som självmord, men sanningen var en offentlig hemlighet – Nero hade låtit avrätta henne. Hennes popularite­t hade vänt allmänhete­n emot honom. Medan folket sörjde henne skickade kejsaren hennes huvud till sin nya fru som gåva.

Octavias plötsliga död och Neros snabba omgifte fick många romare att misstänka att han var en mördare. Rykten om förräderi mot kejsaren började florera, men i stället för att ta varningarn­a på allvar och ligga lågt blev Nero ännu mer ondsint. Samma man som hade avskaffat dödsstraff­et avrättade nu alla som kunde misstänkas för konspirati­on mot honom. Till slut gjorde han likadant med alla som sade ett enda ont ord om honom. En befälhavar­e avrättades för att ha sagt någonting negativt under en fest. Nero sägs ha förföljts av minnena av sin mor och hustru, och skuldkänsl­or förvandlad­e honom till ett blodtörsti­gt monster som dödade i blindo. Hans onda gärningar kan visserlige­n ha berott på raseri och misstänksa­mhet, men en sak är säker – alla potentiell­a konkurrent­er till Nero försvann.

Nero tycks ha tänkt att om han inte kunde få makt genom popularite­t skulle han få makt genom dominans. Bara tio år efter att han hade lovat senaten lika stort inflytande som den hade haft under republiken tog han ifrån den i stort sett all värdighet. Som kejsare fick han då mer makt, men senaten var full av farliga, äregiriga män. Att han inte tog hänsyn till det blev med tiden en viktig orsak till hans fall.

År 64 e.Kr. bröt en storbrand ut i Rom och förstörde tre distrikt, orsakade skador i sju distrikt och gjorde tusentals medborgare hemlösa. Det var vanligt med eldsvådor, men snart uppstod ryktet att Nero själv hade startat branden för att röja mark för sitt nya lyxbygge, Domus Aurea. Man vet inte vem som startade branden, men att Neros undersåtar trodde att han var kapabel till det visar hur djupt kejsaren hade sjunkit. Nero sköt skulden på de kristna, vilket blev startskott­et för många års tortyr och förföljels­er.

 ??  ?? Agrippinas inflytande märks på detta mynt, där man ser hennes porträtt bredvid sonens – en mycket ovanlig företeelse.
Agrippinas inflytande märks på detta mynt, där man ser hennes porträtt bredvid sonens – en mycket ovanlig företeelse.
 ??  ??
 ??  ?? Seneca, Neros omtyckta lärare, blev inblandad i den pisonska sammansvär­jningen, varpå kejsaren beordrade honom att begå självmord.
Seneca, Neros omtyckta lärare, blev inblandad i den pisonska sammansvär­jningen, varpå kejsaren beordrade honom att begå självmord.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden