EVIG KÄR­LEK

Där­för väg­rar Jons­son ge upp sin dröm

Speedwaybibeln - - Krönika Holm - Text & fo­to: Ste­fan Holm

ORTALALUND. Han fyl­ler 38 år i sep­tem­ber men har in­te gett upp sin barn­doms­dröm. Andre­as Jons­son kör fort­fa­ran­de för att bli bäst i värl­den. – Jag äls­kar speedway och ska ge det en chans till, sä­ger Ros­pig­gar­nas lag­kap­ten.

Andre­as Jons­son vi­sar runt i ­hu­set i Ortalalund ut­an­för Hall­sta­vik, där han bor med sam­bon Fri­da, 40, och sö­ner­na Vin­cent, 9, och Loui, 4. Ut­an­för köks­fönst­ret gnist­rar Väd­dö­vi­kens ­vår­kal­la vat­ten.

– Här är det väl­digt fint på som­rar­na. Ja, när jag är ute och täv­lar och in­te är hem­ma, sä­ger Andre­as och fli­nar.

I trap­pan till käl­lar­pla­net be­rät­tar han, ­in­te ut­an stolt­het, att han har ri­tat och byggt ­hu­set själv. Det stod tyd­li­gen klart 2014.

– Jag och farsan hål­ler på med ett pro­jekt och byg­ger vil­lor här vid vatt­net, sä­ger han.

Andre­as in­tres­se för tek­no­lo­gi ly­ser bok­stav­ligt ta­lat ige­nom un­der runt­vand­ring­en. Han tar fram mo­bi­len och tän­der lys­dio­der­nai sov­rumsta­ket med ett par knapp­tryck­ning­ar.Se­dan his­sar han upp en tv-ap­pa­rat ur en ­lå­da vid fo­tän­dan av säng­en, drar isär ­gar­di­ner­na och sät­ter på mu­sik.

– Lju­set, grin­dar­na, tv:n, ka­me­ror­na... Jag kan sty­ra allt med en app i min te­le­fon.

Så när din sam­bo lig­ger här och tit­tar på tv kan du by­ta ka­nal från ett ho­tell­rum i Po­len?

– Ja, det har hänt fle­ra gång­er, sä­ger han och skrat­tar.

Det är märk­ligt, för un­der hu­se­sy­nen fram- går det in­te på nå­got sätt att det är en av ­Sve­ri­ges och värl­dens bäs­ta speedway­fö­ra­re som bor här.

– Jag bru­kar in­te tit­ta bak­åt. Mi­na pri­ser lig­ger i en hög i ga­ra­get, för­kla­rar Andre­as.

Där­e­mot lig­ger det en ten­ni­strunk på var­dags­rums­gol­vet. Andre­as Jons­son bju­der på kaf­fe och be­rät­tar att hans älds­te son har bli­vit sna­ra­re be­satt än in­tres­se­rad av spor­ten.

– Det är tennis he­la ti­den. Var­je dag tar han bus­sen till Norr­täl­je för att spe­la. Ja, när det hand­lar om tennis skul­le han kun­na sät­ta sig på ett flyg och dra i väg. Snö­ar det kan han stå un­der al­ta­nen och slå mot väg­gen i två tim­mar. Se­dan kom­mer han in och tit­tar på tennis på Youtu­be li­ka länge. Loui är på väg att bli li­ka­dan och har bör­jat so­va med pann­band.

”Allt att för­lo­ra – ing­et att vin­na” Har in­te speed­way­in­tres­set gått i arv?

– Ingen­ting. Nej, nej, nej.

Skul­le du vil­ja att de kör­de?

– Ab­so­lut in­te.

Var­för in­te det?

– För att jag tyc­ker att det är... Spe­lar du in det här? und­rar Andre­as.

Ja.

– Jag tyc­ker det är far­ligt. Ja, det är livs­far­ligt. Man har allt att för­lo­ra, ing­et att ­vin­na i den här spor­ten. Jag bor­de in­te sä­ga det här men se­dan har du ju det där med åter­väx­ten. Åker du till Hall­sta­vik en onsdag är det ­30– 40 ung­ar som kör och man ser på dem att de tyc­ker det är rik­tigt kul. Med tur kans­ke en av dem kan fort­sät­ta och bör­ja kö­ra. Det är ju så. De fles­ta blir ingen­ting ef­tersom det är så pass svårt, man ska helst ha för­äld­rar som är duk­ti­ga och kun­ni­ga och har eko­no­mi för det. Se­dan, när man har fått det att fun­ka, ­be­hövs kun­skap, or­ken att mo­ti­ve­ra sig och en jäk­la tur, sä­ger Andre­as Jons­son.

”JAG BRU­KAR IN­TE TIT­TA BAK­ÅT. MI­NA PRI­SER LIG­GER I EN HÖG I GA­RA­GET.”

Själv var han 13 år när han pro­va­de på speedway förs­ta gång­en och som för de fles­ta­män­ni­skor var det till­fäl­lig­he­ter­na som skul­le sty­ra hans liv.

Andre­as för­äld­rar ha­de skilt sig ett par år ti­di­ga­re och mam­man träf­fa­de en man som var me­ka­ni­ker åt ros­pig­gen Ei­nar Kyl­lings­tad.

– Han sa till mig att kom­ma upp till ba­nan och pro­va. Då spe­la­de jag fot­boll och hoc­key som al­la and­ra i klas­sen och kör­de li­te mo­tocross. Det var på hös­ten och jag minns att jag ha­de cross­klä­der på mig och en tur­kos dun­jac­ka. Det var grymt kul. Luk­ten. Käns­lan. All­ting. Spor­ten fast­na­de i sjä­len och det fun­ka­de di­rekt. Han sa: ”Shit, vad bra du är!” Jag var me­di­o­ker i hoc­key och fot­boll men med speed­way­en... Ja, det var så här, sä­ger Andre­as och knäp­per med fing­rar­na.

”Bra chans på gul­det”

Två år se­na­re, 1995, blev han svensk knatte­mäs­ta­re men su­per­ta­lang­en ha­de stör­re pla­ner än så. Re­dan där och då ha­de han be­stämt sig för att er­öv­ra värl­den, vil­ket han klar­gjor­de för pap­pa Hå­kan när de åk­te hem från SM­täv­ling­en i Fres­ta ut­an­för Upp­lands-väs­by.

Att kö­ra för Ros­pig­gar­na, som sam­ma år vann Sm-guld som ny­kom­ling, var ba­ra ett del­mål.

– Hem­re­san har et­sat sig fast. Så fort vi sat­te oss i bi­len sa jag att jag vil­le bör­ja åka 500. ”Ja, ja, lugn nu!” Jag kom­mer in­te ihåg om han skrat­ta­de, men han tog mig in­te på all­var. De fles­ta var ju 17-18 år när de tog steget till stor cykel och jag ha­de in­te fyllt 15. ”Nej, du måstekö­ra knat­te”, sa farsan. ”Nej, då läg­ger jag av”, sva­ra­de jag. ”Jag vill åka 500 och bli bäst i värl­den.” Jag ha­de vun­nit allt och vil­le gå vi­da­re. Det ut­veck­la­des un­der hös­ten och vin­tern och till slut för­stod han att det var allt el­ler ing­et. Andre­as fick sin vil­ja ige­nom och var ba­ra 15 år när han 1996 gjor­de elit­se­ri­e­de­but för Ros­pig­gar­na.

22 år se­na­re är han lag­kap­ten i klub­ben, som ska ut­ma­na Sme­der­na om Sm-gul­det.

– Vi har det jäm­nas­te och bäs­ta la­get och har de­fi­ni­tivt en bra chans att bli svens­ka mäs­ta­re, sä­ger han.

Han är tack­sam att han slog ige­nom när han gjor­de och kan tyc­ka synd om da­gens svens­ka ta­lang­er.

– Det gick jät­te­bra di­rekt men då var in­te kon­kur­ren­sen li­ka hård. Som 15-åring kan du in­te slå dig in i elit­se­ri­en dag. Nu ska du ­va­ra proffs för att kun­na åka som re­serv.

Kän­ner nå­gon som är su­gen på ett wild card till Vm-del­täv­ling­en i Hall­sta­vik?

– Al­la som in­te kör, för­mo­dar jag. Jacob (Thors­sell) är su­gen och jag tror Max Fric­ke är su­gen.

Andre­as Jons­son, då?

– Ha, ha, ha. Själv­klart är jag det.

Hop­pas på wild card Det mås­te va­ra en dröm att få kö­ra VM­speed­way på ba­nan där allt bör­ja­de?

– Ja, så är det. Jag kän­de ju hur spe­ci­ellt det var att kö­ra den förs­ta in­di­vi­du­el­la Sm-fi­na­len i Hall­sta­vik och det var en otro­lig käns­la att kö­ra EM i fjol, även om jag in­te var på topp och vädret gav säms­ta tänk­ba­ra för­ut­sätt­ning­ar. Jag hop­pas att jag får ett wild card och vet att jag har stor chans att få det, all­ra helst om jag är i bra form när det när­mar sig.

Hur pass rik har du bli­vit på spor­ten?

– Ha, ha, ha. Jag kan in­te sä­ga att jag är rik mer än på er­fa­ren­het. Jag har än­då haft möj­lig­he­ten att gö­ra and­ra gre­jer tack va­re speed­way­en. Jag är tack­sam och glad och ång­rar ing­en­ting. Jag har ett par fö­re­tag vid si­dan av speed­way­en och den möj­lig­he­ten ha­de jag in­te haft om jag in­te ha­de kört. ­El­ler... Jag vet ju in­te hur li­vet sett ut då men oav­sett vad jag gett mig in på det ha­de nog bli­vit nå­got av det. Jag är en ener­gisk per­son, ger ald­rig upp och job­bar hårt.

PLA­CE­RING I SNITTLIGAN 5 SE­NAS­TE ÅREN

2017: 24

2016: 12

2015: 8

2014: 9

2013: 21

Vm-gul­det har all­tid va­rit ditt sto­ra mål. Stör det dig att du in­te har nått än­da fram?

– Bå­de ja och nej. Det tän­ker jag på of­ta, väl­digt of­ta. Jag har bli­vit tvåa som bäst men kän­ner att jag har gjort allt jag tror på för att ta hem det. Då är det okej. Jag skul­le in­te kun­na av­slu­ta kar­riä­ren om jag kän­de att jag in­te försökte or­dent­ligt.

Var har du Vm-silv­ret från 2011?

– I hö­gen i ga­ra­get.

Det var du som skul­le ta över ef­ter To­ny Ric­kard­son. Var det en be­last­ning att bli ut­pe­kad som kron­prin­sen?

– Bå­de ja och nej. Det bör­ja­de när jag vann ju­ni­or-vm. I bör­jan var det ro­ligt, kän­des mo­ti­ve­ran­de och var kul att folk ha­de ögo­nen på mig. Se­dan blev det tja­tigt och job­bigt och nu har det dött ut. Det har var­ken på­ver­kat mig po­si­tivt el­ler ne­ga­tivt.

”Allt är väl­digt hem­ligt” Har det hänt att du har råd­frå­gat ­ho­nom?

– Ja, det har jag gjort fle­ra gång­er. Se­dan har jag kans­ke in­te fått...

...de svar du öns­ka­de?

– Ha, ha, ha. Ja, jag vet in­te. Någ­ra gång­er har han gett mig tips och råd men jag vet ­in­te om de har va­rit till nå­gon nyt­ta. Allt är väl­digt hem­ligt på nå­got sätt. Någ­ra gång­er har jag frå­gat Ja­son Crump om oli­ka sa­ker och det har ald­rig kom­mit nå­gon vet­tig in­for­ma­tion ur de sva­ren. Då för­står man. ”Okej, jag ska in­te frå­ga mer.”

Har du gett upp dröm­men om Vm-guld?

– Nej, Gp-kva­let är prio ett. Om in­te möj­lig­he­ten fanns ha­de jag in­te ställt upp i kva­let. Jag vill ge det en chans till men de unga kil­lar­na, som Bar­tosz (Zmarz­lik) och (Patryk) Du­dek, är otro­ligt duk­ti­ga. Det känns som att de re­dan är er­far­na och det be­ror på att de­ras pap­por har kört. Det är klart att det un­der­lät­tar med en så­dan in­for­ma­tions­bank. I min fa­milj ha­de ing­en er­fa­ren­het av speedway el­ler mo­torsport. Då är det svårt. Ibland har jag känt mig vil­se­ledd. Ing­en har be­rät­tat nå­got för mig. ”Tes­ta det, tes­ta det.” Jag har he­la ti­den fått pro­va mig fram.

Att än­då lyc­kas, med ett fö­re det­ta kom­mu­nal­råd som pap­pa, mås­te kän­nas ­häf­tigt.

– Lyc­kas och lyc­kas. Jag har hål­lit en hög ni­vå länge och det är jag rätt stolt över. Jag har kört i elit­se­ri­en och VM un­der många år men re­sul­ta­ten har in­te bli­vit vad jag hop­pa­des på. Man har så höga för­vänt­ning­ar på sig själv.

Är Greg Han­cock en in­spi­ra­tions­käl­la i jak­ten på Vm-gul­det? Han har vun­nit tre av si­na fy­ra tit­lar ef­ter att ha pas­se­rat 40-strec­ket.

– Det be­ty­der ingen­ting för mig. Jag tän­ker mer på To­masz Gol­lob. Han var värd att vin­na VM fle­ra gång­er in­nan han gjor­de det och då var han väl 40 el­ler nå­got så­dant.

Hur myc­ket hand­lar om jobb och hur myc­ket hand­lar om pas­sion när man kom­mer upp i din ål­der?

– Jag skul­le in­te hål­la på om jag in­te kän­de kär­lek till speed­way­en. Jag äls­kar att sit­ta på cy­keln. Det finns ing­et häf­ti­ga­re än att gö­ra en start ef­ter vin­terup­pe­hål­let och kän­na när det ”klip­per iväg”. Ad­re­na­li­net un­der täv­ling­ar­na... Det ro­li­gas­te som finns är att lig­ga nå­gon i ha­sor­na och kän­na vitt­ring. Den käns­lan är otro­lig, som att man ska ta ett byte.

”Kan blir två el­ler tio år till” Hur länge kan du se dig hål­la på?

– Jag vet in­te om det blir två el­ler tio år till. Kva­lar jag in till Grand Prix-se­ri­en får jag en re­jäl boost till näs­ta sä­song och då rul­lar det nog på. När jag var yng­re sa jag att jag in­te skul­le kö­ra speedway ef­ter 30. Ald­rig. Se­dan fyll­de jag 30 och kän­de att jag in­te kun­de ­slu­ta. Re­sor och an­nat run­tikring kan va­ra job­bigt men jag äls­kar att kö­ra speedway. Så länge mo­ti­va­tio­nen finns kom­mer jag hål­la på. Jag äls­kar speedway.

Kan man va­ra speed­way­proffs och ­sam­ti­digt en bra pap­pa?

– Jag för­sö­ker men har då­ligt sam­ve­te ibland och det är en för­kla­ring till var­för jag in­te kör i Eng­land i år. Fa­mil­jen är oer­hört vik­tig och jag skul­le gö­ra vad som helst för mi­na barn. De är det vik­ti­gas­te jag har. När jag är bor­ta pra­tar vi via Fa­ce­ti­me fy­ra ­gång­er om da­gen. ”Har du gjort läx­an? Vad åt du i dag? Glöm in­te att vär­ma upp in­för trä­ning­en.”­som för­äl­der mås­te man va­ra ett stöd i allt.

Han tit­tar på kloc­kan, som när­mar sig 15.00. Bå­de frå­gor­na är kaf­fet är slut när ­Andre­as Jons­son re­ser sig från korg­sto­len.

– Får jag åka med dig till Norr­täl­je? ­Vin­cent ska trä­na snart.

”JAG SKUL­LE IN­TE HÅL­LA PÅ OM JAG IN­TE KÄN­DE KÄR­LEK TILL SPEED­WAY­EN. JAG ÄLS­KAR ATT SIT­TA PÅ CY­KELN.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.