”NU HAR JAG ING­EN RYGGSÄCK MED PRO­BLEM”

To­mas H. Jonasson om pap­pans död, skils­mäs­sor och den eko­no­mis­ka stres­sen

Speedwaybibeln - - Krönika Holm - Text & fo­to: Ste­fan Holm

POZNAN. 1993 åk­te ett team från Lil­la Sport­spe­geln till Små­land för att gö­ra ett re­por­tage om cy­kel­speed­way. I slu­tet av in­sla­get kom­mer en fy­ra­å­ring tram­pan­de var­på re­por­tern sä­ger att poj­ken kan va­ra Vet­lan­das näs­ta stjär­na. – Det var klock­rent, för så blev det ju, sä­ger To­mas H. Jonasson 25 år se­na­re.

Kom­plex­et he­ter Ci­ty Park och har bli­vit en sam­lings­plats för män­ni­skor som vill och har råd att le­va lyx­liv. In­nan­för mu­rar­na­till det som en gång var ett ­sli­tet ka­val­le­ri­re­ge­men­te döl­jer sig ett fem­stjär­nigt ho­tell med 35 rum och här finns 53 lä­gen­he­ter för män­ni­skor som vill stan­na läng­re el­ler ­bo­sät­ta sig per­ma­nent. I de ­rödteg­la­de läng­or­na som förr rym­de häs­tar och ula­ner lig­ger en shop­ping­gal­le­ria, en ­ci­garr­lounge, ett ­dyg­netrunt-öp­pet ka­si­no, en skön­hets­sa­long, en whis­ky­bar, en­­in­gla­sad tak­pool, gym och, ­för­stås, en rad re­stau­rang­er.

Vid ett bord när­mast en­trén till Ba­gels & Fri­ends sit­ter en ung man som det är nå­got be­kant över. Just det, det är ju den där kil­len från Lil­la Sport­spe­geln.

– Jag bru­kar all­tid sit­ta i en få­tölj vid fönst­ret där ne­re i hör­net och äta fru­kost men det var upp­ta­get i dag, sä­ger To­mas H. Jonasson och nic­kar.

Han kör för Pi­la tio mil norrut men det är här han har sin bas i Po­len. I Sve­ri­ge bor han i sko­gar­na ut­an­för Kors­ber­ga, in­te långt från Vet­lan­da.

– Det är hur bra som helst att bo här. Allt är in­häg­nat så jag be­hö­ver in­te oroa mig för att nå­gon ska smasha en ru­ta på bi­len el­ler ­nå­got så­dant. Jag ha­de be­stämt mig för en an­nan lä­gen­het i Poznan men mäk­la­ren vil­le vi­sa yt­ter­li­ga­re ett stäl­le och tog med mig hit. Jag tänk­te att det skul­le kos­ta en mil­jon i vec­kan att bo här, men jag be­ta­lar ba­ra 3 000 spänn, 1 250 zlo­ty, i må­na­den. Ja, vi är två som de­lar på kost­na­den, sä­ger To­mas där han sit­ter och var­var färsk­pres­sad apel­sin­juice och svart kaf­fe.

Har två sö­ner

Han be­rät­tar om Klaudy­na, tje­jen han ­träf­fa­de när han kör­de för Lesz­no. Hon blev gra­vid och föd­de so­nen Leo för snart el­va må­na­der se­dan.

– Klaudy­na bor i Lesz­no men när jag är här en hel vec­ka el­ler läng­re kom­mer hon hit så att vi kan um­gås med Leo till­sam­mans. Det fun­ge­rar väl­digt bra. Jag gil­lar li­te stör­re ­stä­der och härifrån har jag nä­ra till bå­de mitt barn och min hem­ma­ba­na, sä­ger To­mas.

I Sve­ri­ge har han ock­så en son, Char­lie, 5. To­mas gif­te sig med poj­kens mor men re­dan ef­ter fy­ra må­na­der var skils­mäs­so­hand­ling­ar­na in­läm­na­de. Speedway och fa­mil­je­liv är ing­en bra kom­bi­na­tion, åt­minsto­ne in­te för To­mas H. Jonasson.

Ba­ra fo­kus på speedway

– Gift 2015–07–27, skild 2015–11. När sä­song­en är i gång är det ba­ra speedway som gäl­ler. Jag kan in­te läg­ga fo­kus på nå­got an­nat om jag ska gö­ra det här till 100 pro­cent. Jag har lagt ner så myc­ket tid och peng­ar och off­rat så myc­ket ge­nom åren att det lik­som in­te finns nå­gon åter­vän­do, sä­ger han.

To­mas var själv ett barn när han led­des in på den väg som skul­le fö­ra ho­nom dit han är i dag. Hans pap­pa, Mi­chael Jonasson, var an­sva­rig för ung­doms­verk­sam­he­ten i Vet­lan­da­och tog med sig sin son när det skul­le trä­nas cy­kel­speed­way. Det finns som sagt tv-be­vis på det.

– När Lil­la Sport­spe­geln var där och fil­ma­de ha­de jag pre­cis lärt mig cyk­la ut­an stöd­hjul. Jag var fy­ra år, ha­de en blå­bärs­mös­sa och fick frå­gan om hur jag ser på fram­ti­den. ”Jag vill bli speed­way­proffs”, sva­ra­de jag. Och på slu­tet frå­gar de sig om To­mas Jonasson kan va­ra Vet­lan­das näs­ta stjär­na. Ha, ha, ha. Det var klock­rent. Jag blev ju en stjär­na i Vet­lan­da och frå­gan ställ­des när jag var fy­ra år, lik­som. Det är li­te häf­tigt. Jag har tit­tat på in­sla­get någ­ra gång­er, fick ett li­tet band som man stop­par i ett stör­re band som man tryc­ker in i en Vhs-spe­la­re. Det var high-tech, ­sä­ger To­mas och fli­nar.

Han blir no­stal­gisk, blädd­rar vi­da­re i al­bu­met­ med barn­domsmin­nen Vet­lan­da­mo­tor­sta­di­on.

– Ibland var det 30 ung­ar på trä­ning­ar­na. Jag minns lör­da­gar­na när pap­pa pac­ka­de in cyk­lar­na och smörj­de ked­jor. Han var all­tid på plats ett par tim­mar in­nan trä­ning­en bör­ja­de för att struk­tu­re­ra upp allt. När jag blev äld­re, tio-el­va år, gick jag fram och till­ba­ka i de­pån och tit­ta­de, som när nå­gon var där och varm­kör­de en 500-cykel. Det var där intresset för speedway bör­ja­de.

To­mas H. Jonasson ha­de pre­cis bör­jat på hög­sta­di­et när han be­stäm­de sig för att sat­sa allt på speed­way­en. Hans pap­pa var li­ka upp­slu­kad av spor­ten, ja­ga­de spon­so­rer, mo­to­rer och styr­ning­ar, kör­de bus­sen och ta­tu­e­ra­de likt sin son in ini­ti­a­ler­na THJ (To­mas Hjelm Jonasson) på väns­ter un­derarm.

Se­dan, när To­mas bör­jat gö­ra sig ett namn, in­träf­fa­de det ofatt­ba­ra. Det var i slu­tet av april 2009 och To­mas fick döds­bu­det ef­ter en täv­ling i Eng­land. Han minns in­te om han be­fann sig i So­mer­set el­ler Rye House men han kom­mer ald­rig glöm­ma sam­ta­let.

– Mor­san ring­de ef­ter mat­chen och ba­ra grät och grät. ”Nu får du lug­na ner dig, jag hör ju in­te vad du sä­ger.” Jag blev choc­kad när hon sa att pap­pa är död. ”Skäm­tar du? Nej, man skäm­tar in­te om så­dant.” Speed­way­en var hans liv ock­så och jag be­stäm­de mig för att dri­va allt vi­da­re. Jag tror att han ha­de va­rit gans­ka nöjd med vad jag har åstad­kom­mit.

”Var­för? Jag und­rar ibland...”

Pap­pan val­de att av­slu­ta sitt liv och i snart tio år har To­mas sökt sva­ret på sin en­da frå­ga.

– När jag går för­bi gra­ven el­ler ser ett fo­to på ho­nom... Var­för? Jag und­rar ibland, men det finns ing­en po­äng med att äl­ta det om och om och om igen. Som tur är går det över gans­ka snabbt, och om jag grot­tar ner mig finns det ing­et stopp.

Pap­pan är fort­fa­ran­de med To­mas H. Jonasson på speed­way­täv­ling­ar­na. Se­na­re 2009 lät han ta­tu­e­ra en kär­leks­för­kla­ring på hö­ger över­arm, pre­cis un­der team-log­gan. Han gjor­de gadd­ning­en i sam­band med en li­ga­match med Edin­burgh. Plat­sen var vald med om­sorg för det var Mi­chael som hjälp­te ho­nom med kon­trak­tet.

”Un­der tex­ten är det en äng­el el­ler djä­vul, be­ro­en­de på var han har ham­nat”

– ”Lo­ved you yes­ter­day, lo­ve you still, ­al­ways ha­ve, al­ways will. Rest in pe­a­ce ­pap­pa.” Un­der tex­ten är det en äng­el el­ler djä­vul, be­ro­en­de på var han har ham­nat, ­sä­ger To­mas.

Vad be­tyd­de din pap­pa?

– Allt, egent­li­gen. Han ha­de som mål att lö­sa allt runt om­kring så att jag ba­ra be­höv­de tän­ka på att kö­ra. Han var he­la mitt team och jag föl­jer fort­fa­ran­de vis­sa möns­ter han la­de upp. På nå­got kons­tigt sätt hit­ta­de han kon­tak­ter och fick tag på mo­to­rer så att jag fick rätt för­ut­sätt­ning­ar. Jag har för­stått hur tufft och job­bigt det mås­te ha va­rit när jag in­te var så eta­ble­rad.

To­mas H. Jonasson gjor­de elit­se­ri­e­de­but 2005 och var snart ett själv­skri­vet namn i Vet­lan­das lagupp­ställ­ning. Hans lo­ka­la för­ank­ring och hän­syns­lö­sa kör­stil gjor­de ho­nom till en fa­vo­rit hos bå­de publi­ken och då­va­ran­de lag­le­da­ren Bos­se Wi­re­brand.

– Jag kra­scha­de och ”kör­de ige­nom” folk... ”Du är in­te mo­gen och får vän­ta ett år.” ­Nor­malt sett ha­de jag bli­vit bort­ta­gen, men Bos­se gav mig chans ef­ter chans ef­ter chans. Jag har ­ho­nom att tac­ka för myc­ket.

Proffs se­dan 2006

2006 fick To­mas kö­ra en match för Gor­zow, vann sitt and­ra heat och be­lö­na­des med ett kon­trakt. Se­dan dess har han levt som speed­way­proffs med allt vad det in­ne­bär. Han kom­mer ald­rig glöm­ma sin förs­ta li­ga­match på polsk mark.

– 12 000–13 000 åskå­da­re och vat­ten­ka­no­ner. Mat­chen fick av­bry­tas för att det kas­ta­des in så myc­ket sa­ker, sä­ger han och ska­kar på hu­vu­det.

To­mas H. Jonasson till­hör­de Gor­zow i tre sä­song­er och gick se­dan vi­da­re till Gdansk. Han täv­la­de för klub­ben i fem år och köp­te hus i hamn­sta­den, men skils­mäs­san blev smut­sig. 29-åring­en häv­dar att han ha­de en lö­ne­ford­ran på när­ma­re en mil­jon kro­nor när han fick nog och läm­na­de Gdansk.

– Jag triv­des jät­te­bra men det var all­tid pro­blem med peng­ar. 2014 var skul­der­na up­pe i 900 000-1 mil­jon kro­nor. In­för en match sa jag att de mås­te be­ta­la och när de in­te gjor­de det gick jag där­i­från. Det var det. Jag bröt helt, oav­sett hur hem­ma jag än kän­de mig där. Ef­tersom jag gick från mat­chen kun­de de böt­fäl­la mig och då sat­te de en bot på 900 000 kro­nor.

Va?

– Ja, de sat­te en bot på näs­tan all­ting. De har si­na eg­na reg­ler. Se­dan gick jag till Lesz­no och träf­fa­de klub­bens spon­so­rer, som er­bjöd ad­vo­kat­hjälp. Till slut gick Gdansk med på att be­ta­la 30 pro­cent till fö­rar­na. Då blev det bo­ten till slut. Ja, jag fick ingen­ting, sä­ger To­mas, som of­ta har re­do­vi­sat röda siff­ror i sitt bo­lag, THJ Ra­cing AB.

Pre­cis som i Sve­ri­ge är det in­te ovan­ligt att pols­ka klub­bar lo­var mer än de kan hål­la och det är där de sto­ra peng­ar­na finns att häm­ta. I Ek­stra­li­ga är det mer re­gel än un­dan­tag att de bäs­ta fö­rar­na får 10 000 kro­nor för var­je ­in­körd po­äng. Lägg där­till sign on-bonu­sar på hund­ra­tu­sen­tals kro­nor.

– Jag har näs­tan all­tid tjä­nat det dubb­la i Po­len, sä­ger To­mas, som även har täv­lat för Cze­stocho­wa och let­tis­ka Dau­gav­pils se­dan han läm­na­de Gdansk.

Hur myc­ket peng­ar har du spa­rat ihop ­ef­ter drygt tio år som proffs?

– Jag ha­de lagt un­dan gans­ka myc­ket, men på grund av för­lus­ten från Gdansk och ny­sats­ning­ar har jag lagt in peng­ar­na i speed­way­en igen. För sex år se­dan tänk­te jag in­te på fram­ti­den, men nu finns det en plan.

Vad det det­ta liv du dröm­de om som ­li­ten?

– Det är nog li­te som för­vän­ta­de mig. Nu blir jag spy­fär­dig av tan­ken på att ta bå­ten hem, men ti­di­ga­re gil­la­de jag att åka fär­ja och re­sa. Jag trod­de att man skul­le­ tjä­na jät­te­myc­ket peng­ar och det gjor­de man – men ut­gif­ter­na är näs­tan än­nu stör­re. Till och med mars kan man ha lagt ut 500 000 kro­nor på mo­to­rer och att byg­ga ihop allt – ut­an att ­tjä­na en en­da kro­na. Nu har jag bra spon­so­rer och har fått ihop till det mesta. Ti­di­ga­re ha­de jag in­te peng­ar­na och ham­na­de i en ond spi­ral. Det var dumt, men ing­et har fått stop­pa mig.

Vad har du för dröm­mar i dag?

– Vm-guld, att bli bäst i värl­den. Det har va­rit min dröm se­dan hög­sta­di­et.

Stres­sen har plå­gat ho­nom

To­mas be­stäl­ler mer kaf­fe och be­rät­tar att den eko­no­mis­ka stres­sen har plå­gat ho­nom un­der kar­riä­ren. – 2015, ef­ter en knä­ska­da, gick re­sul­ta­ten ald­rig rik­tigt upp­åt. Då kän­de jag en stress var­je gång jag sat­te mig på cy­keln, att det här hea­tet kom­mer av­gö­ra om jag kan kom­ma till­ba­ka. I de mat­cher­na tog jag en, två, tre, kans­ke fy­ra po­äng. Så fort­sat­te det he­la 2016, då det var en mil­jon oli­ka käns­lor och tan­kar i hu­vu­det. ”Nu mås­te jag vin­na minst två heat så att de pols­ka klub­bar­na får ögo­nen på mig.” ”Nu mås­te jag kö­ra in tio po­äng för att kun­na lö­sa ut näs­ta mo­tor.” 2017 blev li­te bätt­re och nu känns det otro­ligt skönt. Det är tomt i

”Nu blir jag spy­fär­dig av tan­ken på att ta bå­ten hem”

PLA­CE­RING I SNITTLIGAN 5 SE­NAS­TE ÅREN

2017: 49

2016: 58

2015: 33

2014: 21

2013: 46

hu­vu­det när jag kör. Jag be­hö­ver ba­ra tän­ka på att ha skoj och vad det be­ty­der vi­sa­de sig om­gå­en­de. Jag ha­de åkt tio varv på trä­ning och vann tre heat i förs­ta trä­nings­mat­chen. Jag kän­ner ett lugn, har ing­en ryggsäck med pro­blem. Då är det ba­ra att sät­ta sig på ­cy­keln, släp­pa kopp­ling­en och steg­ra li­te.

Be­kla­gar ut­veck­ling­en

I Sve­ri­ge har han kört för Vet­lan­da un­der he­la sin kar­riär. Han kän­ner starkt för klub­ben men upp­le­ver att han har bli­vit gans­ka en­sam om det nu när Ja­roslaw Ham­pel har läm­nat för­e­ning­en.

– När jag skri­ver på ett kon­trakt med en ny klubb, fram­förallt i Po­len, är al­la an­ting­en ­in­di­vi­du­a­lis­ter el­ler så är det ett lag där al­la bryr sig. Pi­la är ett så­dant lag, där al­la hjäl­per­till. Det är hur skönt som helst, för den käns­lan har för­svun­nit ge­nom åren. I Vet­lan­da har vi ett lag där 90 pro­cent av fö­rar­na ba­ra kör för sig själ­va. Jag får rät­ta in mig i le­det och bli mer egotrip­pad. Om en lag­kam­rat ­in­te tit­tar på mig är det ju me­nings­löst att jag tit­tar på ho­nom.

Sam­ti­digt som han be­kla­gar ut­veck­ling­en vill han tro att ego­is­men kan bli ett slags ­se­ger­va­pen. Ett Sm-guld är det en­da som kan sud­da bort min­net av fjol­å­rets slut­scen, då Vet­lan­da slar­va­de bort ti­teln i fi­nal­re­tu­ren mot Sme­der­na.

– Vet­lan­da känns som ett stort va­pen som ba­ra ska spru­ta po­äng. Al­la vill vin­na och ta många po­äng, oav­sett käns­la för la­get. Det är hår­da grab­bar, snab­ba grab­bar. Vet­lan­da blir jävligt starkt.

Du har re­dan fem Sm-guld...

– Är det in­te fler?

Blev du be­svi­ken nu?

– Ha, ha, ha. Nej, det lå­ter rim­ligt.

När är du som lyck­li­gast?

– När jag kör hem­ma­match i Vet­lan­da och Char­lie är där ut­an min vet­skap. Det har hänt att jag har gått ba­nan när nå­gon plöts­ligt ­ro­par ”pap­pa”. Då har jag min speedway där och när jag tit­tar bak­åt har jag min son där ock­så. Det är nog den lyck­li­gas­te käns­lan jag har haft, sä­ger To­mas H. Jonasson.

”Vet­lan­da känns som ett stort va­pen som ba­ra ska spru­ta ­po­äng. Al­la vill vin­na och ta många po­äng, oav­sett käns­la för la­get. ”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.