SPIONEN SOM FÖLL FRÅN HIMLEN
EN OLYCKLIGT BESLUT OM ATT GODKÄNNA EN SPANINGSTUR I SOVJETISKT LUFTRUM GJORDE ATT SOVJETISKA MYNDIGHETER FICK ETT U-2-PLAN I HÄNDERNA. NU BLEV KALLA KRIGET ÄNNU KYLIGARE.
Innan det fanns spionsatelliter använde man flygplan som kunde flyga över radar för att ta bilder av fiendens territorium. Inget kunde flyga högre än en U-2. Med en marschhöjd på 10 000 fot
(21 000 meter) flög U-2 över det sovjetiska radaroch luftvärnssystemet – i alla fall då de togs i bruk 1956. Men 1960 hade Sovjetunionens radarsystem förbättrats, likaså deras missiler. Det var trots allt ryssarna som startade rymdkapplöpningen genom att skicka upp Sputnik den 4 oktober 1957. Med Sovjetunionens framgångar ökade den amerikanska oron för att Sovjet skulle ha bättre långdistansmissiler än dem, och president Eisenhower godkände en sista spaningstur två veckor innan han skulle ha ett toppmöte med den sovjetiske ledaren Nikita Chrusjtjov. Den 1 maj 1960 lyfte Gary Powers från basen i Peshawar i Pakistan. Sovjetisk radar upptäckte planet och flera jaktpiloter skickades upp med ordern: ”Få ner U-2- planet. Kosta vad det kosta vill, om ni så måste krascha in i det.” Slutligen var det en missil som fick planet att störta när den exploderade så nära planet att stjärten föll av. U-2- planet gick in i en okontrollerbar störtning och vingarna slets av. Det som var kvar av planet började spinna. Jetströmmen drog ut Powers ur planet, men han var fortfarande förbunden med flygplanskroppen genom syreslangen. Han försökt dra sig bakåt för att aktivera planets självförstöringsmekanism, men syreslangen gick av och Powers befann sig i fritt fall.
Han öppnade fallskärmen och såg flygplanskroppen krascha i det ryska landskapet, men planet var inte det enda som gick förlorat. Plankraschen och arresteringen av Powers ledde till att det inte blev något toppmöte mellan Eisenhower och Chrusjtjov. Istället blev kalla kriget ännu kyligare.
dessutom vapen till rebellerna i de baltiska länderna. I vuxen ålder talade William flytande engelska, ryska, franska och tyska, och var en lojal kommunist. När hans föräldrar flyttade tillbaka till hemlandet 1921 följde William med.
I Ryssland rekryterades Abel av den hemliga polisen OGPU (som blev NKVD och sedan KGB). Första gången han bytte namn föreslog OGPU att William August Fisher skulle ha ett namn som lät mer ryskt. Han blev därför Vilyam Genrikhovitsj Fisher, en radiotelegrafist som med nöd och näppe överlevde den stora utrensningen mellan 1936 och 1938 då Stalin systematiskt dödade bolsjeviker och miljontals ryska medborgare. Trots detta stöttade Abel kommunismen helhjärtat, och när kalla kriget var ett faktum valdes Abel till den post som rysk underrättelsetjänst ansåg vara allra viktigast: USA.
Under namnet Andrew Kayotis seglade Abel till Quebec och korsade gränsen till USA den 17 november 1948. I USA mötte han en annan sovjetisk agent och bytte namn til Emil Goldfus. År 1950 avslöjades det sovjetiska nätverk som hade smugglat information om atomvapen från USA till Ryssland när Julius och Ethel Rosenberg arresterades. Makarna Rosenberg avrättades den 19 juni 1953. Om han inte visste det innan stod det nu klart för Abel att spioneri var ett livsfarligt arbete.
Som ledare för spionnätverket i USA var det Abels uppgift att rekrytera nya medlemmar, men sanningen att säga uträttade han inte mycket annat än att undvika att bli upptäckt.
Nätet var emellertid på väg att dras åt. Det hela började med ett tidningsbud. Den 22 juni 1953 hämtade 13- årige James Bozart pengar för de exemplar han hade levererat av Brooklyn Eagle. På väg ner för trappan framför Abels hus kändes ett av mynten han höll i handen lite annorlunda än de övriga. När han kom till det nedersta steget snubblade han och tappade myntet. Det gick i två bitar. Inuti myntet låg en liten fyrkantig papperslapp, på lappen stod tio rader med olika nummer skrivna. Varje nummer bestod av fem siffror.
Det var bara några få dagar efter att makarna Rosenberg hade avrättats. Hela USA höll ögonen öppna efter spioner, så det dröjde bara ett par dagar innan en polis från New York fick höra talas om upptäckten. Polisen gav Jimmy Bozart ett helt mynt som ersättning för det som hade gått sönder och så överlämnade han både myntet och innehållet till FBI. FBI fick problem när de försökte knäcka koden för att ta reda på var lappen kom ifrån.
FBI misstänkte att det ihåliga myntet betydde att det fanns en sovjetisk spionring i New York, men utan ytterligare information var det omöjligt att knäcka koden.
Genombrottet kom den 4 maj 1957, i form av den alkoholiserade och och arrogante Reino Häyhänen. Häyhänen hade skickats till USA för att jobba som Abels ombud, men när han kom dit blev han allt mer försupen. Abel ville därför ha bort honom. När Häyhänen fick besked om att han skulle återvända till Moskva fruktade han – antagligen med rätta – att det var en enkel resa till ett av de sovjetiska koncentrationslägren. På väg tillbaka till Sovjetunionen stannade han därför i Paris och gick in på den amerikanska ambassaden.
”Jag är officer för den sovjetiska underrättelsetjänsten. De senaste fem åren har jag varit i USA på uppdrag. Nu behöver jag er hjälp.”
De trodde honom inte. Häyhänen var full, och såg både sjabbig och opålitlig ut. Men så tog han fram ett ihåligt mynt ur fickan, likadant som det som Jimmy Bozart hade hittat. FBI hade nycklen. Nu måste de bara ta reda på vilket lås den passade i.
Häyhänens kontakt i USA gick under namnet Mark. Han mötte Mark i Prospect Park och på gator där det myllrade av folk, men en gång hade han följt med Mark till en plats där han förvarade fotoutrustning. När FBI undersökte platsen, Fulton Street 252, upptäckte de att en fotograf vid namn Emil Goldfus hade både studio och lager där. Men Goldfus själv var försvunnen.
Häyhänen skulle ha varit tillbaka i Moskva för länge sedan. Det gick upp för KGB att deras agent hade hoppat av, och om Häyhänen hade tystat honom var Abel i stor fara. Han var tvungen att ta sig ut. Den 28 maj fick några FBI- agenter syn på en man som passade på beskrivningen av Mark. Mannen satt på en bänk på andra sidan gatan på 252 Fulton Street.
”NÄR HAN KOM TILL DET NEDERSTA STEGET SNUBBLADE HAN OCH TAPPADE MYNTET. DET GICK I TVÅ BITAR. INUTI MYNTET LÅG EN LITEN FYRKANTIG PAPPERSLAPP, PÅ LAPPEN STOD TIO RADER MED OLIKA NUMMER SKRIVNA. VARJE NUMMER BESTOD AV FEM SIFFROR.”
Han såg nervös ut och det verkade som han höll utkik efter något. Utan något form av positiv identifiering valde dock FBI att inte följa efter honom.
Det kunde ha varit FBI:s sista möjlighet att få tag på mannen, men KGB hade inte lyckats få tag på ett nytt pass till Abel, och han kunde inte resa under något av sina andra täcknamn om Häyhänen hade avslöjat dem. Abel blev därför kvar i New York.
Två veckor senere, den 13 juni 1957 klockan 22.00, tändes ljuset i studion i Fulton. Klockan 23.52 släcktes det och en man lämnade byggnaden. Den här gången följde en agent efter honom och höll honom under uppsikt. Med en dold kamera tog han bilder av den misstänkte, och två dagar senare identifierade Häyhänen honom som sin kontakt Mark.
FBI skuggade Abel i en vecka. Med hjälp av åtta män höll de honom under konstant uppsikt. Abel bodde på Hotel Latham medan han väntade på de papper som skulle göra det möjligt för honom att komma undan. Men papprena kom aldrig. Klockan 07.00 den 21 juni bankade det på dörren till ”Martin Collins” hotellrum. När ”Martin” öppnade fick han följande besked: ” Vi har information om ditt arbete som spion.”
Abel sa ingenting, och där börjar historien om den sovjetiske mästerspionen som aldrig lät sig knäckas. Efter 23 minuters tystnad tillkallade FBI männen som hade väntat utanför. Rudolf Abel blev formellt arresterad som illegal invandrare av immigrationspolisen för att sedan överlämnas till FBI. Abel uppgav att han hette Rudolf Abel och var sovjetisk medborgare, men mer än så vägrade han att säga.
I oktober blev han ställd inför rätta i New York, anklagad för spioneri. James Donovan var hans försvarare. Spielberg- filmen Bridge Of Spies skildrar en rättegång där domaren har för avsikt att få Abel dömd och där Donovan utsätter både sig själv och sin karriär för fara när han försvarar Abel. Inget av det stämmer, även om Donovans familj upplevde att vissa personer vände dem ryggen.
Juryn fann Abel skyldig och han dömdes till 30 års fängelse. Men fyra år senare stod han bredvid sin före detta advokat, James Donovan, på Glienicke- bron. Även om filmen antyder att Abel inte blev väl mottagen, hyllades han i verkligheten som en hjälte och började hålla föredrag i KGB:s regi. En detalj som filmen faktisk återgav helt korrekt var hans rökning. Rudolf Abel dog av lungcancer den 15 november 1971. På gravstenen står spionens riktiga namn: William Fisher.