Spe­ci­al­styr­kan i Ber­lin

Läs histo­ri­en om de ame­ri­kans­ka sol­da­ter­na som var be­red­da att ut­käm­pa ett tred­je världs­krig i fi­en­de­land.

Spioner & hemliga krig - - INNEHÅLL - TEXT: JA­MES STEJSKAL

Sol­da­ter­na som rul­la­de in i hög­kvar­te­ret till­hö­ran­de 6:e in­fan­te­ri­ets re­ge­men­te i juli 1956 såg an­norlun­da ut än de unga sol­da­ter som höll ögo­nen på dem. De stan­na­de vid McNair-ka­ser­nen, Te­le­fun­kens gam­la fa­briks­kom­plex i syd­väst­ra Ber­lin som låg i den ame­ri­kans­ka sek­torn. Öv­ri­ga sek­to­rer kon­troll­era­des av Frankrike, Storbritannien och Sov­je­tu­ni­o­nen – de fy­ra na­tio­ner som ha­de be­seg­rat Na­zi­tyskland och de­ras al­li­e­ra­de i and­ra världs­kri­get.

Det var to­talt 40 män, led­da av den ame­ri­ kanske ma­jo­ren Edward Mal­te­se, en in­fan­te­ri­of­fi­cer som ha­de hop­pat fall­skärm två gång­er över Eu­ro­pa och en gång i Ko­rea. Grup­pen bil­da­de vad som kom att kal­las en sä­ker­hets­trupp.

Det de and­ra i re­ge­men­tet tyck­te var märk­ligt var att den­na ”trupp” in­te följ­de re­ge­men­tets tids­pla­ne­ring ut­an ver­ka­de kom­ma och gå som det pas­sa­de dem – ibland i uni­form, and­ra gång­er i ci­vi­la klä­der. De var dess­utom äld­re och ha­de hög­re rang än sol­da­ter­na i en van­lig trupp. Men det viss­te in­te män­nen i in­fan­te­ri­et, för många av ny­kom­ling­ar­na bar inga grad­be­teck­ning­ar. De ha­de bli­vit över­ras­ka­de om de ha­de fått ve­ta att män­nen var sol­da­ter från spe­ci­al­styr­kan (SF) och att de ha­de ett myc­ket spe­ci­ellt upp­drag i Ber­lin.

Ef­ter någ­ra må­na­der flyt­ta­de trup­pen från McNair-ka­ser­nen och slog sig ner någ­ra kilo­me­ter bort i en egen bygg­nad vid Andrews-ka­ser­nen, fö­re det­ta till­håll för Hit­lers SS Pan­zer-Leib­standar­te-di­vi­sion. Nu be­stod grup­pen av 90 män och ha­de fått nam­net De­ta­ch­ment A, för­kor­tat Det A. En­he­tens hem­lig­stämp­la­de namn – det som an­vän­des av den ame­ri­kans­ka ar­méns styr­kor i Ber­lin – var kort och gott Ber­lin­bri­ga­den. Ame­ri­ka­ner­na skul­le bli kvar un­der oli­ka namn än­da tills mu­ren revs 1989.

Ef­ter and­ra världs­kri­get änd­ra­des Eu­ro­pas po­li­tik dras­tiskt. De al­li­e­ra­de styr­kor­nas ha­de vun­nit över den våld­sam­ma tys­ka krigs­ma­ski­nen, men al­li­an­sen mel­lan USA, Storbritannien, Frankrike och Sov­je­tu­ni­o­nen som ha­de va­rit så vik­tig un­der kri­get höll snabbt på att upp­lö­sas. Moskva ha­de vi­sat sitt san­na jag ge­nom oc­ku­pa­tio­nen och för­tryc­ket av fle­ra län­der i Ös­teu­ro­pa. Mi­li­tä­ra le­da­re och di­plo­ma­ter smög på tå runt Sov­je­tu­ni­o­nen, nå­got som skild­ras bra i Ge­or­ge Ken­nans Long Te­le­gram som be­skri­ver en stra­te­gi med be­gräns­nings­po­li­tik för att för­hind­ra sprid­ning­en av den rys­ka kom­mu­nis­men.

Ef­ter kri­get ha­de den ame­ri­kans­ka ar­mén kon­ven­tio­nel­la styr­kor och kärn­va­pen till sitt för­fo­gan­de. Ar­méns spe­ci­al­styr­kor var dock upp­lös­ta, vil­ket be­grän­sa­de möj­lig­he­ten till för­svar vid ett even­tu­ellt an­grepp. När ge­ne­ra­ler­na be­döm­de möj­lig­he­ter­na att för­sva­ra Väs­teu­ro­pa mot ett Sov­je­tiskt an­grepp, an­såg vis­sa att det var nöd­vän­digt med ett okon­ven­tio­nellt till­vä­ga­gångs­sätt. Med er­fa­ren­he­ten från OSS:s (Of­fice of Stra­te­gic Ser­vices) operationer i Eu­ro­pa grun­da­des spe­ci­al­styr­kan 1952. De­ras upp­gift

”FÖR IN­VÅ­NAR­NA I VÄSTBERLIN VAR DE FRIHETS­KÄM­PAR, FÖR FI­EN­DEN VAR DE TERRORISTER”

var att ta sig in i län­der som var oc­ku­pe­ra­de av fi­en­den, via land, vat­ten el­ler luften, och or­ga­ni­se­ra en mot­stånds­rö­rel­se som kun­de ut­fö­ra spe­ci­a­lo­pe­ra­tio­ner ut­i­från tak­ti­ken från ge­ril­la­krig-fö­ring. Styr­kans förs­ta upp­drag var att trä­na upp och le­da ge­ril­lastyr­kor i Nord­ko­rea mot slu­tet av 1952.

På and­ra si­dan jor­den, i ju­ni 1953, gjor­de ar­be­tar­na i Öst­ber­lin upp­ror. Det fick Pen­ta­gon att trap­pa upp ut­pla­ce­ring­en av den 10:e spe­ci­al­styr­kan i Bad Tölz i Tyskland. De­ras upp­drag vi­sa­de hur fast be­slut­na de var att för­hind­ra rysk ag­gres­sion. Om kri­get bröt ut skul­le de fö­ra ge­ril­la­krig bland fi­en­dens led.

I Västberlin var si­tu­a­tio­nen an­norlun­da. Näs­tan al­la be­trak­ta­de Ber­lin­bri­ga­den som en tu­rist­attrak­tion ut­an nå­gon sär­skild för­må­ga att var­ken an­gri­pa el­ler skyd­da nå­gon. Uppskatt­nings­vis be­stod de al­li­e­ra­de trup­per­na av om­kring 10 000 män, om­giv­na av näs­tan en mil­jon öst­tys­ka och rys­ka sol­da­ter. Som­li­ga be­fann sig ba­ra någ­ra få kilo­me­ter bort. De flesta trod­de att om kri­get kom skul­le en oc­ku­pa­tion va­ra snabb och blo­dig, och sta­den skul­le förvandlas till värl­dens störs­ta fångläger.

År 1955 fick den ame­ri­kans­ka be­fäl­ha­va­ren en ny idé. Tänk om han kun­de an­stäl­la spe­ci­al­styr­kor till att för­sva­ra sta­den? Över­be­fäl­ha­va­ren för US Eu­ro­pe­an Com­mand (EUCOM) höll med, men tog idén ett steg läng­re: en egen spe­ci­al­styr­ka skul­le sta­tio­ne­ras på plats för att hjäl­pa Ber­lin­bri­ga­den. Den­na styr­ka skul­le spe­ci­al­trä­nas till att in­fil­tre­ra fi­en­dens styr­kor och sa­bo­te­ra in­ne på fi­en­dens om­rå­de. Sol­da­ter­na skul­le ut­rus­tas med va­pen, spräng­äm­nen och kommunikationsutrustning som gjor­de det möj­ligt för dem att stri­da själ­va. För att för­hind­ra att Sov­je­tu­ni­o­nen ryck­te fram

skul­le styr­kan för­stö­ra vik­tig in­fra­struk­tur som järnvägar, kom­mu­ni­ka­tions­terminaler, bränslereserver och kontrollfaciliteter. De ha­de höga am­bi­tio­ner, men det var för att lö­sa ex­akt så­da­na upp­drag som spe­ci­al­styr­kan ska­pa­des.

Spe­ci­al­styr­kor­na i Väst­tyskland och USA kun­de bära si­na uni­for­mer, men det var omöj­ligt för män­nen i Det A. De var tvung­na att se ut som si­na tys­ka gran­nar, klä sig och upp­fö­ra sig som dem, till och med äta som dem. Dess­utom var de tvung­na att kun­na pra­ta tys­ka el­ler nå­got an­nat an­vänd­bart språk. De­ras kun­ska­per var ock­så an­norlun­da. Sam­ti­digt som de var tvung­na att be­mäst­ra en spe­ci­al­sol­dats al­la smar­ta knep mås­te de ock­så ve­ta allt om hem­lig krig­fö­ring och un­der­rät­tel­se­ar­be­te, tek­ni­ker som gjor­de det möj­ligt för dem att ut­fö­ra si­na upp­drag även om fi­en­den var över­ta­lig, och för­hopp­nings­vis över­le­va. För in­vå­nar­na i Västberlin var de fri­hets­käm­par, för fi­en­den var de terrorister.

Styr­kan eta­ble­ras

När de kom till Ber­lin var sol­da­ter­na först tvung­na att häm­ta si­na bi­lar hos den ame­ri­kans­ka mi­li­tär­­­po­li­sen (MP) som ha­de kört dem ge­nom Öst­tyskland. De förs­ta åren fick in­te SF-sol­da­ter kö­ra på au­to­bahn ge­nom kom­mu­nis­ter­nas om­rå­de ef­tersom de ha­de så sträng sä­ker­het och ar­mén var oro­lig för att sol­da­ter­na skul­le kid­nap­pas. Dessvär­re led­de det till att MP trod­de att bi­lar­na var de­ras. Så fort miss­för­stån­det ha­de kla­rats upp och bi­lar­na var till­ba­ka hos si­na rätt­mä­ti­ga äga­re (vil­ket led­de till fle­ra års bit­ter­het som MP ald­rig fick nå­gon upp­rät­tel­se för) bör­ja­de job­bet med att eta­ble­ra spe­ci­al­styr­kan.

En­he­ten var upp­de­lad i sex så kal­la­de ”A Team” el­ler Ope­ra­tio­nal De­ta­ch­ment Alp­ha. Var­je team be­stod av 11 män (mot 12 i and­ra spe­ci­a­len­he­ter). En kap­ten var le­da­re för tea­met, en un­derof­fi­cer var en­he­tens of­fi­cer och slut­li­gen var det nio män som var trä­na­de i spe­ci­a­lo­pe­ra­tio­ner och un­der­rät­tel­se­ar­be­te, va­pen och kom­mu­ni­ka­tion, för­stö­rel­se och me­di­cinskt ar­be­te. Var­je soldat ha­de minst två spe­ci­a­li­te­ter och mås­te dess­utom kun­na skic­ka och ta emot minst 10–15 ord per mi­nut i mor­se­kod och va­ra in­satt i ra­di­o­kom­mu­ni­ka­tion. Be­fäl­ha­va­ren be­ford­ra­des till övers­te­löjt­nant. Han fick hjälp av en ma­jor och hans andre­man, en kap­ten som ha­de funk­tio­nen som ope­ra­tions­of­fi­cer, och en me­nig som ha­de an­sva­ret för att pla­ne­ra och ko­or­di­ne­ra trä­ning och operationer.

Träningen var in­ten­siv. Fy­sisk trä­ning sköt­tes i prin­cip på in­di­vi­du­ell ba­sis, de spe­la­de ibland fot­boll el­ler bas­ket, el­ler sprang till­sam­mans. De trä­na­de i tim­tal på hem­li­ga in­trång, sa­bo­tage och un­der­rät­tel­se­ar­be­te, till ex­em­pel hem­lig kom­mu­ni­ka­tion och osyn­lig skrift. Ex­per­ter från and­ra re­ge­ring­ars hem­li­ga by­rå­er togs in för att lä­ra ut eso­te­ris­ka äm­nen som un­der­rät­tel­se­kom­mu­ni­ka­tion (de­ad drops, per­son­li­ga mö­ten, dis­kret ut­väx­ling av fö­re­mål och dy­likt) och över­vak­nings­tek­ni­ker. Kur­ser­na följ­des upp av fle­ra da­gars praktiskt ar­be­te och rap­port­skriv­ning för se­na­re an­vänd­ning.

För att kun­na ut­fö­ra stra­te­giskt spa­nings­ar­be­te mås­te sol­da­ter­na ha god kun­skap om uni­for­mer, ut­rust­ning och rang­ord­ning­ar i bå­de den sov­je­tis­ka och öst­tys­ka ar­mén. De lär­de sig han­te­ra sov­je­tis­ka va­pen, och även om de van­ligt­vis gick med ci­vi­la klä­der kun­de de by­ta till fi­en­dens uni­form och ka­mou­fle­ra sig in­ne på fi­en­dens om­rå­de. De var he­la ti­den kla­ra över att de skul­le av­rät­tas om de blev av­slö­ja­de.

Det var svå­ra­re att för­be­re­da sig på krig i Ber­lin. Även om det var möj­ligt att ge­nom­fö­ra kor­ta trä­nings­run­dor och va­pen­öv­ning­ar i skogs­om­rå­de­na runt sta­den och in­ne på mi­li­tärt

om­rå­de, var mer kom­plexa öv­ning­ar tvung­na att ut­fö­ras grupp­vis i Väst­tyskland. Res­ten av en­he­ten stan­na­de i Ber­lin för den hän­del­se att ”bal­long­en flög till vä­ders”. Det var det var­dag­li­ga ut­tryc­ket för att kri­get bröt ut. Öv­ning­ar i luften äg­de rum i söd­ra Tyskland. Män­nen lyf­te från Tempelhof flyg­plats i en C-119 el­ler C-124, flög till Neu­bi­berg el­ler Fürsten­feld­bruck för att hop­pa och åter­vän­de sam­ma dag. Ef­ter ett tag bör­ja­de de kal­la sig för The Mu­nich for Lunch Bunch.

Egent­li­gen ha­de in­te av­del­ning­en nå­gon an­vänd­ning för fall­skärsm­trä­ning – de var ju re­dan in­ne på fi­en­dens om­rå­de. Att va­da ge­nom klo­a­ker, el­ler sim­ma över sjö­ar och ka­na­ler skul­le va­ra bätt­re och mind­re ris­kab­la vägar in i Öst­tyskland. Men det var lät­ta­re att upp­rätt­hål­la fär­dig­he­ter­na de re­dan be­satt än att bör­ja trä­na på nå­got helt nytt. Dess­utom kun­de det ju dy­ka upp ett upp­drag där de var tvung­na att hop­pa.

Ibland var flyg­tu­rer­na li­te väl spän­nan­de. Un­der en av flyg­ning­ar­na fick grup­pen med sig en kap­ten från Ber­lin­bri­ga­dens mark­per­so­nal som var tvung­en att ta sig hem till sin fa­milj. Grup­pen skul­le trä­na på att hop­pa fall­skärm, men det var det ing­en som ha­de nämnt för kap­te­nen. När de and­ra pas­sa­ge­rar­na bör­ja­de dra på sig si­na fall­skär­mar fick kap­te­nen pa­nik, för han trod­de att det var nå­got fel på planet. Han frå­ga­de ef­ter en fall­skärm men fick sva­ret att det in­te fanns nå­gon åt ho­nom.

Först nu be­rät­ta­de nå­gon för den ner­vö­se kap­te­nen att han in­te be­höv­de be­kym­ra sig, det var ing­et fel på planet. Så han om­bads att sät­ta sig i ett hörn me­dan de öv­ri­ga gick ige­nom check­lis­tan in­för hop­pet. Planet sak­ta­de far­ten och manskapet öpp­na­de dör­ren. Vin­den yla­de in­ne i planet, tur­bu­len­sen och mo­to­rer­nas vrål fick den olyck­li­ge of­fi­ce­ren att dra sig än­nu läng­re in i sitt hörn. Det grö­na lju­set slogs på och med ens för­svann al­la fall­skärms­jä­ga­re ut ge­nom dör­ren och ut i tom­ma luften. Ka­bi­nen förs­löts igen och det blev relativt stil­la när dör­rar­na slog igen. Plöts­ligt var kap­te­nen själv ut­an nå­got att gö­ra än att tän­ka ige­nom det han just ha­de va­rit med om. När planet väl ha­de lan­dat bad manskapet ho­nom att glöm­ma vad han just fått be­vitt­na.

”NÄR PLANET VÄL HA­DE LAN­DAT BAD MANSKAPET HO­NOM ATT GLÖM­MA VAD HAN JUST HA­DE VA­RIT MED OM.”

1958: För­be­re­del­ser för krig

Sov­jet fort­sat­te att be­fäs­ta sin makt över Ös­teu­ro­pa även ef­ter Jo­sef Stal­ins död. Up­p­ro­ren i Po­len och Ung­ern höll västs mi­li­tärstra­te­ger och po­li­ti­ker på aler­ten. Sov­jets le­da­re, Ni­ki­ta Ch­rusjtjov, bad om ett eget av­tal med Öst­tyskland, ett av­tal som skul­le tvinga de al­li­e­ra­de att dra sig ur Ber­lin och ska­pa yt­ter­li­ga­re spän­ning­ar mel­lan de två si­dor­na.

Väst väg­ra­de att gå med på Ch­rusjtjov krav, och det po­li­tis­ka kli­ma­tet blev allt mer tur­bu­lent. SF Ber­lin för­be­red­de sig på hem­ligt krig. Var­je team ha­de ett eget an­svars­om­rå­de, bå­de i och ut­an­för sta­den. Två team skul­le för­flyt­ta sig norrut in i den frans­ka sek­torn och där­ef­ter kor­sa grän­sen till Öst­tyskland när ti­den var mo­gen. Två and­ra team skul­le gö­ra det­sam­ma från den ame­ri­kans­ka sek­torn i sö­der. De två sista tea­men skul­le stan­na i sta­den och ska­pa svå­rig­he­ter för oc­ku­pan­ter­na om de lyc­ka­des in­va­de­ra Väst­ber­lin.

Tea­men ha­de för­de­len att ha till­gång till den yp­pers­ta un­der­rät­tel­se­tjäns­ten i sitt ope­ra­tions­om­rå­de. Dess­utom kun­de de fy­siskt ob­ser­ve­ra allt de be­höv­de ha koll på ba­ra ge­nom att be­sö­ka varand­ra. Al­la team­rum var över­ströd­da med

kartor, pla­ner och mo­del­ler av bå­de mål och gräns­över­gång­ar. Gräns­kors­nings­punk­ter­na val­des ut med tan­ke på sä­ker­het och möj­lig­he­ter­na att för­svin­na i ter­räng­en så fort de var över den näs­tan obe­va­ka­de grän­sen. Må­let var själv­klart att ta sig över ut­an att bli upp­täckt.

Öv­ning­ar ge­nom­för­des för att tes­ta tea­mets för­må­ga att bo sta­den och att ut­ö­va hem­lig kom­mu­ni­ka­tion och hem­li­ga upp­drag. Om de ar­re­ste­ra­des av den tys­ka po­li­sen in­ne­bar det att de ha­de miss­lyc­kats re­jält.

Var­je soldat skul­le för­svin­na i sta­den och ute­slu­tan­de kom­mu­ni­ce­ra med de and­ra i sitt team via hem­li­ga över­läm­ning­ar el­ler per­son­li­ga mö­ten med ojäm­na mel­lan­rum. Tea­mets ra­di­oo­pe­ra­tör höll kon­takt med hög­kvar­te­ret via en hem­lig, hög­fre­kvent ra­dio av ty­pen RS- 6 från ett sä­kert göm­stäl­le. Ra­di­oo­pe­ra­tö­rer­na var mest sår­ba­ra ef­tersom tys­ka och de al­li­e­ra­des myn­dig­he­ter ha­de pej­la­re som sök­te ef­ter sig­na­ler från po­ten­ti­el­la kom­mu­nista­gen­ter i väst. Al­la ra­di­o­med­de­lan­den skul­le va­ra kor­ta och kryp­te­ra­de. Så fort en med­de­lan­de ha­de skic­kats var ra­di­oo­pe­ra­tö­ren tvung­en att pac­ka ihop ut­rust­ning­en och flyt­ta den.

Un­der en öv­ning skul­le en ra­di­oo­pe­ra­tör vid namn Frank ta sig till sitt göm­stäl­le, ett väl­digt bil­ligt ho­tell i Kreuz­berg­di­strik­tet, för att skic­ka iväg en si­tu­a­tions­rap­port. När han ha­de mon­te­rat an­ten­nen sat­te han strömslad­den i ho­tel­lets stic­kon­takt för att in­te slö­sa på vär­de­full bat­te­rika­pa­ci­tet. Han ha­de kryp­te­rat med­de­lan­det och för­stört den ur­sprung­li­ga tex­ten in­nan han kom till ho­tel­let för att mins­ka ris­ken för att fi­en­den skul­le få tag i vik­tig in­for­ma­tion om han blev till­fång­a­ta­gen.

Frank sän­de med­de­lan­det, det tog ba­ra någ­ra få mi­nu­ter, men det var till­räck­ligt för att fi­en­den skul­le hin­na re­gi­stre­ra sig­na­len. Han pac­ka­de snabbt ihop sin ut­rust­ning och öpp­na­de dör­ren för att gå, ba­ra för att upp­täc­ka att al­la ho­tel­lets lam­por ha­de slock­nat. Ra­di­ons stic­kon­takt ha­de fått säk­ring­ar­na att gå. Plöts­ligt fick han än­nu ett skäl till att chec­ka ut ti­digt, och ef­tersom han re­dan ha­de be­ta­lat räk­ning­en för­svann han lugnt och stil­la ge­nom en si­do­dörr.

Ba­ra någ­ra mi­nu­ter se­na­re kom en pejlar­bil kö­ran­de ge­nom ga­tor­na för att ta re­da på var sig­na­len kom ifrån. Det var nä­ra ögat, men som Frank kon­sta­te­ra­de se­na­re: det var bra trä­ning.

Det var bå­da spän­nan­de och läs­kigt att job­ba i sta­den. En­he­ten var kon­stant på sin vakt. Om de kal­la­des ut i tjänst var de tvung­na att sam­las och va­ra kla­ra att ge sig iväg in­om två tim­mar oav­sett

”DE FICK VE­TA ATT DE JUST HA­DE RYMT FRÅN ETT FÅNGLÄGER OCH ATT DE TILL VAR­JE PRIS VAR TVUNG­NA ATT TA SIG TILL BAD TÖLZ 85 MIL SÖ­DERUT UT­AN ATT TILL­FÅNG­A­TAS AV FI­EN­DEN.”

när på dyg­net det var. Tea­met var ba­ra be­fri­a­de från det­ta krav när de öva­de i Väst­tyskland el­ler i USA, men även då kun­de de kal­las till­ba­ka med kort var­sel.

Ett av tea­mets störs­ta be­kym­mer var om hu­vud­kvar­te­ret skul­le ut­sät­tas för ett bak­håll och för­lo­ra den nöd­vän­di­ga ut­rust­ning­en. Där­för vid­togs fle­ra åt­gär­der för att för­hind­ra en så­dan si­tu­a­tion. Ex­tra va­pen, kommunikations­ut­rust­ning, am­mu­ni­tion, spräng­äm­nen och me­di­cinsk ut­rust­ning för­va­ra­des på oli­ka plat­ser i sta­den. Var­je team ha­de fle­ra så­da­na al­ter­na­tiv. All ut­rust­ning göm­des på plat­ser som var mi­nu­ti­öst re­gi­stre­ra­de och ka­mou­fle­ra­de så att ba­ra sol­da­ter­na kun­de hit­ta dem. Un­der den tid som en­he­ten var i drift av­slö­ja­des ald­rig nå­got av de­ras göm­stäl­len.

En sak var att le­va som tysk i Ber­lin sam­ti­digt som man för­be­red­de sig för att för­stö­ra mål el­ler dö­da fi­en­dens be­fäl. Det var nå­got helt an­nat att över­le­va när uppdraget var ut­fört, el­ler när en soldat blev av­sku­ren från de and­ra i tea­met.

Att fly och hål­la sig un­dan var en del av träningen för al­la sol­da­ter i spe­ci­al­styr­kan i Ber­lin. Övers­te­löjt­nant Ro­man T. Pi­er­nick pla­ne­ra­de det som kanske var det ul­ti­ma­ta testet av sol­da­ter­na.

Fem fri­vil­li­ga kör­des i last­bil till en plats i nor­ra Väst­tyskland. De läm­na­des mitt i ing­en­mans­land i uni­for­mer ut­an mär­ken, ut­an peng­ar och ut­an iden­ti­fi­ka­tion. De fick ve­ta att de just ha­de rymt från ett fångläger och att de till var­je pris var tvung­na att ta sig till Bad Tölz 85 mil sö­derut ut­an att till­fång­a­tas av fi­en­den. För att gö­ra uppdraget li­te mer spän­nan­de blev al­la po­li­ser längs rut­ten för­var­na­de, och en be­lö­ning ut­lo­va­des till dem som lyc­ka­des fånga rym­ling­ar­na.

Män­nen skil­des åt och gav sig i väg ut­an nå­gon form av hjälp­me­del. Un­der den förs­ta kväl­len lyc­ka­des al­la skaf­fa sig ci­vi­la klä­der och gö­ra sig av med uni­for­men för att smäl­ta in i den tys­ka ci­vil­be­folk­ning­en. En av sol­da­ter­na skaf­fa­de sig ett fy­siskt ar­be­te för att tjä­na li­te peng­ar in­nan han fort­sat­te re­san. En an­nan fick skjuts med någ­ra stu­den­ter som skul­le på se­mes­ter i en folk­vagns­buss, en tred­je fick sit­ta på fla­ket till en last­bil som trans­por­te­ra­de öl. In­om tio da­gar be­fann sig al­la tio i sä­ker­het i Flint Ka­ser­ne, 10 SFG:s hög­kvar­ter strax ut­an­för Bad Tölz, där de be­rät­ta­de om si­na upp­le­vel­ser. Många av de tys­ka po­li­ser­na fick lov att ut­stå be­svi­kel­sen över att ha gått mis­te om be­lö­ning­en.

1961: Mu­ren byggs

Ber­lin var grun­den till den störs­ta oe­nig­he­ten mel­lan öst och väst. Sta­den var själ­va sym­bo­len för skill­na­der­na mel­lan två sy­stem: kom­mu­nis­ter­nas dik­ta­tur och den ka­pi­ta­lis­tis­ka de­mo­kra­tin. Det gick in­te att und­vi­ka att sta­den blev en flykt­väg för många.

Öst­tys­kar­na var tröt­ta på för­tryc­ket och fat­tig­do­men, vil­ket fick dem att vil­ja fly till fri­he­ten i Västberlin. Ber­lins in­re stads­gräns var den en­da plat­sen som var tillå­ten att kor­sa ut­an att sö­ka till­stånd från myn­dig­he­ter­na. Från slu­tet av and­ra världs­kri­get och fram till om­kring 1961 emi­gre­ra­de mer än tre mil­jo­ner öst­tys­kar till väst, de flesta ge­nom Västberlin. Le­dar­na i Öst­tyskland och Sov­je­tu­ni­o­nen viss­te att de var tvung­na att tä­ta läc­kan som töm­de lan­det på vär­de­full ar­bets­kraft. Re­sul­ta­tet blev Berlinmuren.

Öst­tys­ka ar­be­ta­re stäng­des snart in från al­la håll av pat­rul­le­ran­de, be­väp­na­de sol­da­ter, sto­ra strids­vag­nar och ett enormt tagg­tråds­stäng­sel som ef­fek­tivt skil­de den sov­je­tis­ka sek­torn av Ber­lin från den al­li­e­ra­de, väst­ra de­len.

Två sol­da­ter från SF be­trak­ta­de det van­sin­ni­ga byg­get från flo­den Spre­es mot­sat­ta si­da. De två tänk­te på nå­got an­nat än om det var möj­ligt att fly från Öst­tyskland. De tänk­te på sitt upp­drag.

Sta­ke­tet längs grän­sen runt Ber­lin var en sak, det gjor­de det svårt att kor­sa grän­sen från väst­ra Ber­lin till den öst­tys­ka si­dan, men de skul­le nog kla­ra av det. Den enor­ma mu­ren som var i färd med att re­sas in­för de­ras ögon skul­le där­e­mot ef­fek­tivt för­seg­la stads­grän­sen mel­lan Öst- och Västberlin. Den skul­le för­hind­ra ar­be­ta­re att ta sig till si­na jobb, splitt­ra fa­mil­jer och se till att öst­tys­ka med­bor­ga­re in­te läng­re kun­de gå över till den fristad som Västberlin ut­gjor­de.

”Det kom­mer att bli svå­ra­re nu”, sa den ene. ”Vi får lov att lä­ra oss någ­ra knep av Hou­di­ni för att ta oss över.”

”Jepp”, nic­ka­de den and­ra. ”Men jag är hung­rig. Vi mås­te få tag på en schnit­zel el­ler nå­got.”

Krigs­pla­ne­ring­en kun­de vän­ta. Nu var det dags att ta hand om kropp och själ.

Den hög­fre­kven­ta ra­di­on RS- 6 an­vän­des av OSS, CIA och SF Ber­lin. (Från Ri­chard Bris­sons sam­ling: www.cam­px.ca)

De­ta­ch­ment A ha­de sin egen Chal­lenge Co­in, de­sig­nad av Ju­li­us Fa­ra­go. Myn­ten bars ald­rig un­der upp­drag, men skul­le an­vän­das som be­vis för att man var med­lem i grup­pen.

Ge­rald ”Stan” Stan­ford, ra­di­oo­pe­ra­tör och fo­to­graf för sin en­het med en Rol­li­flex­ka­me­ra om­kring 1958. (Foto: J. Wil­de) De­ta­ch­ment A trä­nar fall­skärms­hopp un­der dag­tid från en C-119 i söd­ra Tyskland. (Foto: J. Wil­de)

Ovan: Öst­tys­ka strids­vag­nar pla­ce­ras fram­för tåg­sta­tio­nen Fri­edrich­stras­se i Ber­lin med ka­non­pi­por­na pe­kan­de mot väst, 1961. Ame­ri­kans­ka sol­da­ter ser på me­dan strängt be­va­ka­de öst­tys­ka sä­ker­hets­styr­kor byg­ger en mas­siv sten­bar­ri­kad vid Fri­edrich­stras­se...

SF Ber­lin Team med ame­ri­kans­ka va­pen ef­ter en öv­ning i Väst­tyskland. De två män­nen som står till hö­ger är ob­ser­va­tö­rer från 10:e SFG vid Bad Tölz.

Korv till al­la! Ute på upp­drag var mål­ti­der­na of­ta tvung­na att in­tas på språng. (Foto: J. Wil­de)

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.