”JAG HAR HAFT EN HELT USEL SJÄLVKÄNSLA”
HOCKEYALLSVENSKANS TV-PROFIL LARS LINDBERG OM PROGRAMLEDARROLLEN OCH KROPPSKOMPLEXPROBLEMEN
Han hyllas för sin värme och passion i rollen som programledare för hockeyallsvenskan. Men Lars Lindberg, 33, tvekade innan han tackade ja. – Jag oroade mig för att jag inte var tillräckligt snygg och inte skulle få vara kvar, säger C More-profilen. ”JAG BEHANDLAR LJUDTEKNIKERN LIKADANT SOM JAG BEHANDLAR HARALD LÜCKNER SOM HAR TIO SM-FINALER BAKOM SIG”
Tonläget är glatt och glimten i ögat är ständigt närvarande. När vi slår oss ner med Lars Lindberg i en hotellobby i centrala Stockholm är han precis så som vi är vana att se honom i tv-rutan.
33-åringen från Myckle utanför Skellefteå är inne på sitt åttonde år på C More/TV4 och sedan ett halvår tillbaka är han kanalens ansikte utåt för hockeyallsvenskan.
När han blev erbjuden sitt första jobb som kommentator på kanalen 2012 var den spontana reaktionen ett ”primalskrik av glädje”. Men när han blev erbjuden rollen som programledare tvekade han betydligt mer.
– Just det där att vara ansiktet utåt … Nästan alla som har varit programledare i de här sporterna har varit väldigt snygga människor. Och jag ser mig ganska långt ifrån en sådan. Jag är överviktig, ser lite konstig ut och framför allt tycker jag inte att jag ser ut som en programledare ska göra, säger Lars Lindberg.
Han tog upp det med sin chef och frågade om oron var berättigad.
– Han sa att de vill ha den Lars som sprider glädje, passion och värme och brydde sig inte speciellt mycket om hur jag såg ut. Framför allt var han väldigt stöttande. ”Vi vill ha dig för den du är och du kan ignorera resten.” Det gav mina tankar från djävulen på ena axeln lite ro i alla fall. Man får ett helt annat självförtroende när någon annan säger att du kan släppa de tankarna.
”Självkänslan i botten”
De sömnlösa nätterna i livet har varit bra många fler än gångerna han har kunnat lägga huvudet mot kudden utan bekymmer. Lars har inte tyckt om sig själv alla gånger, men berättar att han aldrig har mått bättre än han gör i dag.
– Jag har alltid tyckt att jag har haft ett så himla bra självförtroende. Därför har jag inte tänkt att jag mår dåligt. Men på senare år har jag insett att jag har haft en helt usel självkänsla. Jag har jobbat med övervikt hela mitt liv, vilket har gjort att självkänslan har varit i botten många gånger. Därför är det så skönt att få ett kvitto på att jag duger som jag är.
Kanske kan någon känna igen sig och ta till sig av det. Att fan, man behöver inte vara världens mest perfekta människa.Ibland ska det bara vara entusiasm, passion och glädje. För det är så jag ser på sport.
Du har fått mycket beröm för dina insatser. Betyder det extra mycket med tanke på dina egna tvivel?
– Jag blir väldigt glad, samtidigt är det jättemånga som gör ett lika hårt jobb som jag, om inte hårdare, som inte får något beröm. Då kan jag tänka, borde inte de få lite grann av det också? Men självklart värmer det enormt mycket.
Jag tycker att det är så jävla roligt och det hoppas jag går genom rutan.
Du är väldigt mån om att andra ska må bra?
– En kompis till mig som också jobbar inom branschen sa på skämt att Lars är den jag känner som har kommit längst i tvbranschen på att vara snäll, säger Lars.
– Jag tror också att det finns någonting i det. Jag vill i alla fall kalla mig en lagspelare. Jag är väldigt mån om att alla ska må bra och jag försöker se alla i rummet. Jag behandlar ljudteknikern likadant som jag behandlar Harald Lückner som har tio SM-finaler bakom sig.
Fick en livskris
Det var morfar Ingemar som lade grunden för Lars stora sportintresse. I mitten av tonåren väcktes tanken på att kunna jobba med det och i tjugoårsåldern blev drömmen verklighet, tack vare några vita lögner och en livskris.
– Jag jobbade som personlig assistent och trivdes inte alls. Jag blev en lat och dålig människa. Samma dag som jag fick den här krisen sa jag upp mig och sökte mig till journalistiken. Drog några vita lögner för att ta mig in på Folkbladet, fick en chans och utbildade mig sedan.
Du känns som en riktig sportnörd?
– Det kan jag skriva under på. Det är väldigt många timmar om dygnet som går till sport. När jag var singel, 18 år och hade all tid i världen kunde jag se tre matcher om dagen i olika sporter, men nu får jag välja
mina tillfällen.
Som?
– Det jag konsumerar nu är egentligen stora mästerskap, Premier League, NBA,
NFL, hockeyallsvenskan och SHL. Och annat som jag jobbar med ...
Med risk för att befästa bilden av Lars som en sportnörd ytterligare glider samtalet in på hans tröjsamling. Hemma på kontoret har han samlat på sig uppskattningsvis ett hundratal matchtröjor från olika sporter.
– Äh, den är stor, men det är inte så att jag skulle säga att det är någonting överdrivet. Leonard Jägerskiöld på Discovery har väl typ femhundra tröjor och Erik Niva tusen? Det kommer jag aldrig vara i närheten av. Men det är kul. De är snygga och många går att knyta an till ett minne.
De fyra Lakerströjorna med den nyligen avlidne basketspelaren Kobe Bryants namn på ryggen är extra betydelsefulla. Och så finns det en hockeytröja han uppskattar mer än andra.
– När jag fyllde 30 år fick jag en Pavel Bure-tröja från Vancouver 1994. Det var den bästa present jag kunde få eftersom det var någon som visste att jag verkligen ville ha den. Men jag använder aldrig tröjorna vilket känns jättekonstigt.
”Drömmarnas liga”
Senare under dagen ska Lars samåka med kollegorna till Södertälje för ännu en studiosändning av hockeyallsvenskan vid rinkside. Han talar sig varm om Sveriges näst högsta hockeyliga.
– Jag älskar drömmarna och närheten i hockeyallsvenskan. Folk bjuder in till hockey som den alltid har varit. Det är inte bara pengarna som styr. Det finns så många eldsjälar som älskar att vara där och som brinner för den konstanta resan mot finrummet. Det är verkligen drömmarnas liga.
– Just det att man kan komma till Karlskoga och deras läktare. Alla kan stå upp och det ryms hur mycket folk som helst om man bara trycker in sig. Blanda det med Nelson Garden arena i Tingsryd. Du står och fryser som att du befinner dig på en uterink i tio minusgrader där jag är uppväxt uppifrån Norrland. Det är på något sätt annorlunda än det finputsade som SHL har blivit.