Krö­ni­ka.

Cat­ha­ri­na Grün­baum om hur kön kan ge språ­ket ny­an­ser.

Språktidningen - - Intro -

PÅ LIS­TAN ÖVER jäm­ställd­helän­der­län­der­med­jäm­ställd­het län­der med jäm­ställd­het mel­lan kö­nen lig­ger Sve­ri­ge rätt bra till om man ser till till­stån­det i världen: på fem­te plats. Men sy­nen på jäm­ställd­het kan ta sig oli­ka ut­tryck. Ett är att kö­nen er­känns som oli­ka men har li­ka rät­tig­he­ter. Ett an­nat är att man för­ne­kar köns‍ skill­na­der­na el­ler för­sö­ker upp­hä­va dem.

Sy­nen på li­ka­be­rät­ti­gan­det av­speg­lar sig ock­så i språ­ket. I svens­kan är ord­ning­en fast‍ lagd: det ska va­ra könsne­utra­la be­näm­ning­ar på ut­ö­va­re av yr­ken el­ler verk­sam­he­ter. I en rad fall är det nu så en­kelt att or­den in­te av­slö­jar kö­net: ad­vo­kat, mi­nis­ter, bis­kop, pro­fes­sor, ki­rurg, lo­go­ped, fi­lo­log, sil­ver­smed, skytt, re­se­när, ord­fö­ran­de …

Men många yr­ken ha­de ti­di­ga­re sin upp­del‍ ning i man­ligt och kvinn­ligt: lä­ra­re/lä­ra­rin­na, mång­la­re/mång­lers­ka, dan­sör/dan­sös, di­rek­tör/ di­rek­tris …

För att kom­ma ifrån den­na upp­del­ning, som of­ta ock­så in­ne­bar att den kvinn­li­ga va­ri­an­ten vär­de­ra­des läg­re, bör­ja­de man an­vän­da den man­li­ga for­men som könsne­u­tral. Än­del­sen ‍are, som ti­di­ga­re gäll­de män, av­ser i dag bå­da kö­nen (el­ler fler om man så vill): en lä­ra­re är i dag of­tast en kvin­na. Lä­ra­rin­nor­na hör till en för­gång­en tid. Och så­väl dan­sö­rer som dan­sö­ser

kal­las i dag dan­sa­re, om det är de­ras yr­ke. Bett­lers­kan, bråk­ma­kers­kan och för­snil­lers­kan och en rad av de­ras syst­rar har av­tå­gat ur Svens­ka Aka­de­mi­ens ord­lis­ta. (Att det mas­ku­li­na ‍are har gjorts könsne­utralt kan va­ra en tan­ke‍ stäl­la­re för dem som mot­ar­be­tar ‍man som ef­ter‍ led i om­buds­man, nämn­de­man, styr­man och som till och med na­ivt an­vän­der en för pro­no­me­net man. Som pro­no­men har man va­rit könsne­utralt se­dan forn­svensk tid.)

Neutra­la be­näm­ning­ar är gi­vet­vis in­te ba­ra jäm­ställ­da ut­an ock­så prak­tis­ka. I tys­kan tar man jäm­ställd­hets­strä­van­de­na på all­var på rakt mot­satt sätt. Så‍ lun­da sö­ker en tid­ning en Re­por‍ ter/re­por­te­rin till sin re­dak­tion, ett sjuk­hus ut­ly­ser en lä­kar­tjänst för en Arzt/ärz­tin, ett för­fat­tar‍ sti­pen­di­um kan till­de­las en Schrift­stel­ler/ Schrift­stel­le­rin. Kvin­nor­na syn­lig­görs, men visst är det sy­ste­met mer svår­han­ter­ligt.

I Sve­ri­ge där­e­mot be­tac­kar sig allt fler kvinn‍ li­ga yr­kes­ut­ö­va­re för den kvinn­ligt mar­ke­ra­de for­men. Skå­de­spe­lers­kor vill kal­las skå­de­spe­la­re och det fö­re­kom­mer att sång­ers­kor hell­re ser sig som sång­a­re.

Man kan in­te för­bi­se ris­ken att den mar­ke­rat kvinn­li­ga for­men med­för läg­re sta­tus: för­fat­tar‍ in­nor och konst­nä­rin­nor ut­ö­var ”damyr­ken” – med till­hö­ran­de as­so­ci­a­tio­ner. En jour­na­lis­sa tas in­te på all­var, ej hel­ler en me­daljös, och när en språk­vår­dar­kol­le­ga till mig en gång av en äld­re kon­ser­va­tiv herr­skri­bent kal­la­des språk‍ vår­da­rin­na bott­na­de det in­te i upp­skatt­ning av hen­nes kvinn­li­ga be­gåv­ning – det var ett för‍ tryc­kar­me­del att ned­vär­de­ra hen­nes ar­gu­ment i en språk­dis­kus­sion.

MEN FÖRENKLING KAN ock­så in­ne­bä­ra för­lust. I sam­man­hang där könstill­hö­rig­he­ten är ovä­sent­lig ska det för­stås in­te mar­ke­ras om en täv­lings­ryt­ta­re el­ler en få­ra­her­de är han el­ler hon el­ler hen. Men i be­rät­tel­ser­na, där vi ska se per­so­nen fram­för oss, där är det skill­nad på ryt­ta­ren och ryt­ta­rin­nan, för att in­te ta­la om her­den och her­din­nan. Den blin­da po­e­tis­san i Har­ry Martin­sons Ania­ra får en di­men­sion som skul­le sak­nas om hon kal­la­des den blin­da po­e­ten. Sam­ma för­fat­ta­re lå­ter oss i sin dikt om pi­gor mö­ta den slar­vi­ga dans­ba­ne­läng­ters­kan – hen­nes kvinn­lig­het är vik­tig. Gustaf Frö­dings sko­nings­lö­sa små flic­kor El­sa och Gre­ta, som le­ver rö­va­re med ho­nom och krä­ver frukt och go­dis, de har sin fram­gång hos den för­svars‍ lö­se i det att de är här­ja­rin­nor, in­te här­ja­re. Hos av­gu­da­de ak­tri­ser och un­der­ba­ra ko­me­di­en­ner är kö­net en del av ut­strål­ning­en. En för­tju­sers­ka kan ald­rig nå­gon­sin va­ra en för­tju­sa­re.

Hos Carl Jo­nas Lo­ve Al­mqvist vim­lar det av fe­mi­ni­na be­teck­ning­ar: so­vers­kan, vandrers­kan, fot­gäng­ers­kan, den drunk­nan­de sim­mers­kan, rys­li­ga för­s­tö­rers­ka! Kvinn­lig­he­ten un­der­stryks över­allt. Än­då är han en av de ti­di­ga fe­mi­nis‍ ter­na, med för­svar för kvin­nans rätt till yr­kes‍ ar­be­te, egen eko­no­mi och till och med sam­bo‍ en­de ut­an äk­ten­skap.

För öv­rigt ver­kar vi in­te ha någ­ra pro­blem med att kal­la kvinn­li­ga med­bor­ga­re för svens­kor, nors­kor, fran­sys­kor, ro­ma­rin­nor, och i det bild­li­ga språ­ket mö­ter vi den ra­san­de le­jo­nin­nan. Le­jon‍ ho­nan hör till na­tur­pro­gram­men.

”EN BLOND NEGRESS från Värm­lands hul­dre­sko­gar” – så ka­rak­te­ri­se­ra­de Tage Da­ni­els­son Mo­ni­ca Zet­terlund på slu­tet av 1960‍ta­let. Ha­de han kun­nat gö­ra det i dag? N‍or­det är nu­me­ra för­bju­det, men här är det för­e­nat med stolt­het, som i be­grep­pet négri­tu­de – Mo­ni­ca Z ha­de fle­ra svar­ta jazz­sång­ers­kor som fö­re­bild. Och ef­ter­le­det ‍ess, som fram‍ hä­ver det fe­mi­ni­na, ska den be­trak­tas som dis­kri­mi­ne­ran­de?

Nog ska vi ha lov att välja mel­lan könsne­utralt och köns­mar­ke­ran­de, be­ro­en­de på sam­man‍ hang­et. Mig tycks att ett och an­nat barn ris­ke­rar att kas­tas ut med könso­rätt­vi­sor­nas bad­vat­ten.

Läs mer: Om kvinn­li­ga yr­kes­tit­lar skrev Mar­kel­la Cal­lin i Språk­tid­ning­en 7/2017.

”Neutra­la be­näm­ning­ar är gi­vet­vis in­te ba­ra jäm­ställ­da

ut­an ock­så prak­tis­ka”

Cat­ha­ri­na Grün­baucat­ha­ri­nacat­ha­ri­na­grün­baum Grün­baum är språk­vår­da­re och skri­bent.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.