Lucas ebange­li­et

Star Wars - - STAR WARS - Text: Ju­lia Skott Il­lust­ra­tio­ner: Mat­ti­as Lof­tén, Think­stock

I be­gyn­nel­sen var Ge­or­ge Wal­ton Lucas Jr.

n ung man från Ka­li­for­ni­en som äls­ka­de bi­lar och film, som ha­de gjort ex­pe­ri­men­tel­la mo­no­kro­ma framtidsvisioner (”THX 1138”, från 1971, ba­se­rad på en kort­film han gjor­de un­der stu­di­e­ti­den) och hor­mon-stin­na kö­ra-fort-som-fan-dra­man (”Sista nat­ten med gäng­et”, 1973).

Unge Ge­or­ge äls­ka­de bi­lar och fart och täv­la­de of­ta i un­der­ground­lopp i ton­å­ren. En gans­ka bru­tal olyc­ka sat­te stopp för rej­san­det men bil­in­tres­set kvar­stod.

Han vil­le bli of­fi­cer i flyg­vap­net, men fick nej på grund av för många fort­kör­nings­bö­ter. Giss­nings­vis är det som nå­got slags kom­pen­sa­tion som hans hjäl­tar fick va­ra strids­pi­lo­ter och pod­täv­la­re, bra på hö­ga has­tig­he­ter och avan­ce­ra­de ma­növ­rar – med skill­na­den att ung­do­mens verk­li­ga ho­trods för­hopp­nings­vis in­te var ut­rus­ta­de med la­ser­ka­no­ner.

Om Ge­or­ge sköt sto­ra gnagare på bak­ga­tor för­täl­jer in­te histo­ri­en.

I al­la epis­ka be­rät­tel­ser mås­te nå­gon va­ra den skrynk­li­ga lil­la ty­pen som för­kla­rar all­ting för den för­vir­ra­de hjäl­ten. Ju­lia Skott tar sitt an­svar och hål­ler sin hand över dig

ge­nom be­rät­tel­sen om Star wars.

Han såg rymd­sa­gan, och han såg att den var god.

tar wars tar sin plats i gen­ren som ibland kal­las rymdo­pe­ra – stor­slag­na även­tyr med sve­pan­de ide­o­lo­gis­ka kon­flik­ter, ful­la med maf­fig tek­no­lo­gi och hjälte­mo­di­ga va­pen­dra­ga­re. En ti­dig pi­on­jär i gen­ren är ”Blixt Gor­don”, se­ri­e­hjäl­ten som blev film förs­ta gång­en 1936 – och ett tag ha­de Lucas pla­ner på att gö­ra en ny fil­ma­ti­se­ring av den, men han bör­ja­de skri­va på ett eget rym­de­pos istäl­let. (Rät­tig­hets­ä­gar­na till bå­de ”Blixt Gor­don” och ”Du­ne” pro­te­ste­ra­de mot ti­di­ga ver­sio­ner av ma­nu­set som fick skri­vas om för att to­na ner lik­he­ter­na.)

Idén ha­de fun­nits ett tag men bör­ja­de ta mer kon­kret form ti­digt på 70-ta­let. 1973 bör­ja­de Ge­or­ge skri­va på en sam­man­fatt­ning som då ha­de ar­betsti­teln ”The Jour­nal of the Whills”, och se­dan gick histo­ri­en ige­nom ett an­tal ver­sio­ner tills den bör­ja­de spe­las in 1976 som ”Ad­ven­tu­res of Lu­ke Star­kil­ler, as taken from the Jour­nal of the Whills, Sa­ga I: The Star wars”. (Den upp­märk­sam­ma lä­sa­ren kanske ser att bå­de ti­teln och hu­vud­per­so­nen hann sli­pas yt­ter­li­ga­re li­te grann un­der ar­be­tets gång.)

Och han sa­de, Var­de ljus.

et kanske in­te är så kons­tigt att Lucas döp­te sitt ef­fekt­fö­re­tag till ILM, In­dust­ri­al Light and Ma­gic. Det kan ses som en syft­ning mot en äld­re, tra­di­tio­nell syn på film­ska­pan­de, kanske till och med på bil­der över hu­vud ta­get. En syn på film som hand­lar om det mest grund­läg­gan­de, att spe­la med ljus för att ska­pa bil­der – men ock­så en tro på ma­gi, bå­de i be­rät­tan­de och över hu­vud ta­get. Lucas bör­ja­de sitt film­ska­pan­de med att vil­ja hit­ta nya sätt att bå­de gö­ra film och be­rät­ta, som in­te påmin­de om allt det som re­dan gjor­des i den tra­di­tio­nel­la film­bran­schen – men som ock­så in­spi­re­ra­des av den ti­di­ga filmtra­di­tio­nen.

(Vis­sa kanske skul­le på­pe­ka li­te elakt att man ska ak­ta sig för att lå­ta ljus och ma­gi in­dust­ri­a­li­se­ras allt för myc­ket, och att det är där Lucas tram­pat snett, men det läm­nar vi där­hän.)

De förs­ta tre fil­mer­na var en del av en över­gångs­tid för fil­mef­fek­ter, för att in­te sä­ga en re­vo­lu­tion.

Ge­or­ge Lucas och hans ILM har va­rit med och ska­pat, ut­veck­lat och för­ny­at me­to­der och tek­nik för spe­ci­a­lef­fek­ter. Då kanske man hu­vud­sak­li­gen tän­ker på CGI (da­taef­fek­ter) och di­gi­tal tek­nik – men ori­gi­nal­tri­lo­gin är till stor del fil­mad ”på rik­tigt”. Och det gör nå­got med käns­lan, när en film är ut­spe­lad i ett fak­tiskt rum som är byggt med tejp och fri­go­lit och göm­da praktikanter som står och drar i dör­rar för att de ska öpp­na sig. Sa­ker har en an­nan tyngd, bå­de bok­stav­li­gen och bild­li­gen.

Till ex­em­pel: I de ti­di­ga­re fil­mer­na är det mer in­stängt, och spar­sma­kat med föns­ter. Många gråa kor­ri­do­rer och kon­troll­pa­ne­ler. I de ny­a­re fil­mer­na är det enor­ma pa­no­rama­föns­ter näs­tan över­allt, ef­tersom de går att fyl­la med stä­der och rymd och pre­cis all­ting. Men det blir lätt dis­tra­he­ran­de när små pa­da­wans le­ker mot en fond som ser ut li­te som en sån där rymd­tav­la må­lad på ett torg med sprej­flas­kor och papp­tall­ri­kar.

De äld­re fil­mer­na är ock­så este­tiskt li­te smut­si­ga­re, li­te mer slit­na. (Ge­or­ge Lucas ska ha haft pro­blem med stä­dar­na i in­spel­nings­stu­di­on, för att de en­vi­sa­des med att för­stö­ra hans nog­grant ned­smut­sa­de golv.)

Lucas vil­le ska­pa en värld som såg ut som att den var an­vänd och fanns på rik­tigt. Det är lo­giskt rent nar­ra­tivt, för de ut­spe­lar sig någ­ra de­cen­ni­er se­na­re när sa­ker gått åt fan­ders ett tag, men det är ock­så nå­got med de ny­a­re di­gi­ta­la ef­fek­ter­na som känns all­de­les för po­le­rat. Det blir svårt att för­tränga vetska­pen att näs­tan allt är in­spe­lat i sto­ra blåa han­ga­rer. Ja, den enor­ma rymdse­nats­gro­pen är im­po­ne­ran­de, men den är så stor att den näs­tan blir få­nig. Lucas har ta­git i ba­ra för att han kan – och han fick ju ty­värr ock­så för sig att han skul­le gö­ra sam­ma sak med de gam­la fil­mer­na. Att snyg­ga till dem li­te är en sak – al­la kan vi be­hö­va li­te hjälp ef­ter tret­tio år, – men man mås­te in­te gö­ra sto­ra in­grepp ba­ra för att man kan. (Och att änd­ra i det fak­tis­ka hän­del­se­för­lop­pet ska vi in­te ens ta­la om för då bör­jar det nog ry­ka i vå­ra kol­lek­ti­va hjär­nor.)

Trail­rar­na som nu släpps ser ut som att vi är till­ba­ka li­te mer i den fak­tis­ka fy­sis­ka värl­den – el­ler åt­minsto­ne att man va­rit li­te för­sik­ti­ga­re med Cgi-byg­ge­na. Och i och med att det nu gått yt­ter­li­ga­re de­cen­ni­er så är allt än­nu mer sli­tet och ned­grävt och smut­sigt, vil­ket (kanske) är hopp­fullt.

Sjung till hans ära, sjung en ny sång, jub­la till sträng­ar­nas väl­ljud.

tar wars-fil­mer­na skul­le kanske in­te va­ra det de är ut­an John Wil­li­ams. Hans stor­slag­na sym­fo­ni­kom­po­si­tio­ner är en ofrån­kom­lig del av upp­le­vel­sen. För­sök fö­re­stäl­la dig fil­mer­na ut­an de oli­ka led­mo­ti­ven – det går in­te! Och det är näs­tan omöj­ligt att tän­ka på dem ut­an att ock­så bör­ja hö­ra mu­si­ken i hu­vu­det.

Han vann en Oscar för den förs­ta fil­men, och har no­mi­ne­rats till och vun­nit en drös med pri­ser för de and­ra (och för­stås för mas­sa an­nat fan­tas­tiskt som han gjort.) Al­la sex gam­la fil­mer­na är mu­sik­sat­ta av Wil­li­ams, och så även den nya.

Men även Ben Burtt, man­nen bakom lju­den i Star wars, för­tjä­nar ett om­näm­nan­de. Han har ska­pat så många iko­nis­ka lju­def­fek­ter, från den ast­ma­tis­ke Darth Va­der och de sur­ran­de la­ser­s­vär­den, till woo­kie-vrål och al­la oli­ka skepp. På klas­siskt film­manér är de ihop­trol­la­de av hund­ra­tals oli­ka ovän­ta­de ljud, kör­da bak­läng­es el­ler på en ti­on­dels has­tig­het el­ler lag­da på varand­ra.

In­tet nytt un­der so­len.

en grund­läg­gan­de histo­ri­en är en väl­digt en­kel och klassisk sa­ga. En för­äld­ra­lös poj­ke får ve­ta att han egent­li­gen är en prins, och slår sig i slag med ett mun­tert band av mis­fits och men­to­rer för att räd­da värl­den och be­seg­ra onds­kan. Han får va­pen och red­skap och kun­ska­per, och upp­täc­ker att värl­den in­ne­hål­ler så myc­ket mer än han trott.

Men! Det är i rym­den! Och då kan det ge­nast bli så myc­ket maf­fi­ga­re. Myc­ket la­ser och stjärn­bil­der och märk­li­ga va­rel­ser. Stör­re ytor att ut­fors­ka, stör­re be­folk­ning­ar att räd­da, bal­la­re trans­port­me­del, ro­li­ga­re krog­mil­jö­er.

Och Guds äng­el kom till hen­ne och sa: Du ska få ett barn.

e ny­a­re fil­mer­na ut­går ock­så från en uråld­rig be­rät­tel­se, om ett barn som fötts till en kvin­na som in­te haft nå­gon an­led­ning att tro att hon skul­le få barn. Han är ett spe­ci­ellt barn, li­te klo­ka­re och bätt­re än de and­ra. Han fres­tas, han häm­nas, han vack­lar mel­lan ont och gott.

Det som är in­tres­sant i bå­da des­sa nar­ra­tiv är att det är li­te fly­tan­de vem som egent­li­gen är hu­vud­per­son. Visst, det är Lu­kes re­sa vi föl­jer, men det är in­te han som får flic­kan i slu­tet och även om han blir en Jedi-rid­da­re så är det kanske in­te han som ut­veck­las mest. (Det är så svårt att in­te skäm­ta om han/han här.) Det är Ana­kin som väx­er och plå­gas ge­nom de nya fil­mer­na, och han får ju fak­tiskt pus­sas li­te, men är det han som är hjäl­ten om he­la be­rät­tel­sen hand­lar om hans re­sa ner i ga­len­skap och la­va?

Och han ska­pa­de kvin­nan i man­nens av­bild.

yc­ket kan man sä­ga om Lei­as guld­bi­ki­ni, men den är en gans­ka li­ten del av hel­he­ten och hon får fak­tiskt springa om­kring och gö­ra myc­ket an­nat. Hon är en cen­tral del av mot­stånds­rö­rel­sen och av hand­ling­en, in­te nå­got kut­tersmyc­ke.

Det är ing­et di­rekt över­flöd på kvinn­folk men det finns ak­ti­va och vik­ti­ga kvin­nor i var­je del av se­ri­en – och det ser ut som att det te­mat fort­sät­ter även i de nya de­lar­na. Det ska in­te un­derskat­tas i en film­bransch och en värld som gär­na fo­ku­se­rar på man­li­ga hjäl­tar.

Vi­sa mig din väg, så att jag kan vand­ra i din san­ning.

et där med Kraf­ten, the For­ce, är ju ock­så en ver­sion av en van­lig del av många tros­sy­stem. Allt i värl­den in­klu­si­ve värl­den själv har en in­ne­bo­en­de livs­e­ner­gi och den som kan hit­ta den och kon­trol­le­ra den kan bli bå­de mäk­tig och stark.

Lucas, som väx­te upp i en me­to­dist­fa­milj, har själv sagt att han nu­me­ra ser sig som ”budd­hist-me­to­dist” och idén om the For­ce häm­tar myc­ket ur ös­ter­länds­ka re­li­gi­o­ners syn på värl­den. Jedi-rid­dar­na på­min­ner bå­de i ut­se­en­de och be­te­en­de myc­ket om vis sa grup­per av budd­his­tis­ka mun­kar, som ska le­va ef­ter hår­da reg­ler och upp­rätt­hål­la rätt­vi­sa och ord­ning, gär­na ge­nom att spar­ka li­te rum­pa.

Från bör­jan ver­kar in­te Lucas ha haft någ­ra mi­dichlo­ri­ans med i sin ska­pel­se. När de förs­ta fil­mer­na kom pra­ta­de han om the For­ce som ett sätt att se och upp­le­va, en stör­re med­ve­ten­het om all­ting i uni­ver­sum. Je­dis kun­de kän­na och ut­nytt­ja den bätt­re än de fles­ta, men den fanns i allt. Kanske ha­de han in­te tug­gat fär­digt på idén om mikro­or­ga­nis­mer­na då, el­ler så dök den upp nå­gon­stans där på 2000-ta­let.

Det var många som re­a­ge­ra­de med fru­stra­tion på de små ma­gis­ka pa­ra­si­ter­na. Vis­sa för att det för­stör­de tan­ken om att vem som helst kun­de bli en jedi, om det var så att en hög kon­cent­ra­tion av dem gjor­de en bätt­re på att kon­trol­le­ra kraf­ten. And­ra ba­ra för att det in­te var li­ka ballt om det fanns en fy­sisk för­kla­ring.

Det har ut­lo­vats en mi­dichlo­ri­an-fri sista tred­je­del, så för­hopp­nings­vis slip­per vi blod­tes­tan­de av det nya gäng­et för att se vem som är mest läm­pad att räd­da värl­den.

När nå­gon slår dig, vänd and­ra kin­den till.

et är många som stört sig på fram­för allt de ny­a­re fil­mer­na, och kanske all­ra mest då den förs­ta, ”Det mör­ka ho­tet”. Bå­de den lil­le och den unge Ana­kin Sky­wal­ker är ir­ri­te­ran­de och kac­kigt spe­la­de, Jar Jar Binks är bort­om ir­ri­te­ran­de, kär­leks­sce­ner­na är så träiga att man får stic­kor i ögo­nen, mi­dichlo­ri­ans är en för­o­lämp­ning mot tän­kan­de män­ni­skor, och så vi­da­re. Tur då att man kan re­di­ge­ra om fil­mer­na och gö­ra eg­na fan-ver­sio­ner, som är mer som det ska va­ra. El­ler be­stäm­ma sig för att fo­ku­se­ra på de äld­re fil­mer­na, på böc­ker­na, på kring­ma­te­ri­a­let, och ba­ra låt­sas som ingen­ting. Det vo­re in­te förs­ta gång­en som folk har valt li­te ef­ter eget hu­vud vil­ka de­lar av en my­to­lo­gi de vill an­vän­da sig av.

Frå­gan är hur vi ha­de känt om de ha­de kom­mit i om­vänd ord­ning. Ha­de vi tyckt att et­tan­två­an-tre­an var li­ka us­la om vi in­te ha­de haft en så in­ten­siv re­la­tion till de förs­ta fil­mer­na? Ha­de det för den de­len över hu­vud ta­get bli­vit fem fil­mer till, om folk re­a­ge­rat så ne­ga­tivt på den förs­ta? Ha­de den sålt till­räck­ligt många bil­jet­ter?

För­låt dem, för de viss­te in­te vad de gjor­de.

ånga gav Lucas rå­det att krä­va mer peng­ar för att gö­ra ”Stjär­nor­nas krig”, ef­ter att ”Sista nat­ten med gäng­et” bli­vit en suc­cé. Han för­hand­la­de i stäl­let till sig en del av li­censka­kan för even­tu­ell mer­chan­di­sing – vil­ket många tyck­te var kor­kat och Fox in­te ha­de någ­ra pro­blem att gå med på – vil­ket gjort ho­nom ob­scent rik.

Var in­te rädd, ty jag är (in­te) med dig.

ör­hopp­ning­ar­na är sto­ra in­för tri­lo­gi-tri­lo­gins sista del. Kanske är det bra att Ge­or­ge Lucas den här gång­en var­ken skri­vit el­ler re­gis­se­rat, även om han fort­fa­ran­de är med som kon­sult. I del I–III ha­de han ju gjort bå­de och, för förs­ta gång­en sen förs­ta fil­men. Och då vå­ga­de even­tu­ellt ing­en sä­ga emot. JJ Abrams har re­dan vun­nit ett visst nörd­för­tro­en­de i re­boo­ten av ”Star trek”, och nu tar han sig an en an­nan rymd­klas­si­ker.

Det har gått 38 år se­dan den förs­ta Star wars-fil­men kom - och som ett li­te lus­tigt sam­man­träf­fan­de har de sam­man­lagt spe­lat in näs­tan 38 mil­jar­der kro­nor på bi­o­gra­fer.

Om man räk­nar in allt an­nat som sålts run­tom­kring – böc­ker, spel, säng­klä­der, lek­sa­ker, ut­kläd­na­der och fu­la plast­mug­gar – bör­jar vi nog när­ma oss halvre­spek­tab­la län­ders BNP. (Jag köp­te för öv­rigt en upp­sätt­ning Micro Machi­ne-lek­sa­ker på lop­pis för någ­ra år sen och kol­la­de upp dem på nä­tet. Jag blev be­svi­ken att de trots En­dor-sce­ne­ri­er­na var ”nya”, tills jag kom på att nej, nit­ti­o­ta­let är tju­go år se­dan. Hu­ga.)

Un­der des­sa fy­ra de­cen­ni­er har Star wars bli­vit näs­tan som Bi­beln, om man vå­gar sig på en så­dan jäm­fö­rel­se – även om man in­te sett el­ler läst dem själv så är de en del av det ge­men­sam­ma med­ve­tan­det, av det kul­tu­rel­la ord­för­rå­det. Al­la i väst­värl­den över, säg, tre års ål­der kän­ner till Darth Va­der.

För många spe­lar fil­mer­na till och med en stör­re roll än ald­rig så många gam­la he­li­ga böc­ker. Vad är gre­jen? Var­för fort­sät­ter vi att snöa in på Star wars? Hur bör­jar (fram­gångs)sa­gan?

Det går att hit­ta många ex­em­pel på hur Star wars sit­ter i vårt DNA. Barn som le­ker ”Dark Va­der” och slåss med ”light sa­vers”. Min fa­vo­rit är vi­de­on ”Star wars: Re­told (by so­me­o­ne who hasn’t seen it)”. Joe Ni­co­lo­si lät sin vän Aman­da be­rät­ta hand­ling­en i del IVVI ut­i­från det lil­la hon sett och snap­pat upp, och se­dan ani­me­ra­de han hen­nes drag­ning. Re­sul­ta­tet är kramp­fnis­sigt ro­ligt – jag kan fort­fa­ran­de lyf­ta ett då­ligt hu­mör ge­nom att vis­ka ”Hans Solo” till mig själv.

Foto: SCANPIX

I näs­tan al­la re­li­gi­o­ner och my­to­lo­gi­er finns det barn till gu­dar som föds av oskul­der, och som näs­tan all­tid fö­re­gås av en pro­fe­tia. Det är ett bra sätt att gö­ra nå­gon ext­ra ma­gisk och vik­tig, att de upp­stått mi­ra­ku­löst och mot al­la lo­gis­ka reg­ler. (El­ler så är det en prak­tisk ur­säkt för en ner­vös ung kvin­na.)

Of­ta är de jung­fru­föd­da ty­per­na nä­ra för­knip­pa­de med rätt­vi­sa, för­stå­el­se, el­ler in­sikt.

I na­tu­ren hän­der det här he­la ti­den och kal­las då par­to­ge­ne­sis, vil­ket be­ty­der just oskulds­ska­pel­se, men det är in­te li­ka coolt när öd­lor och fis­kar för­ö­kar sig ut­an sex. Någ­ra av de mest kän­da jung­fru­föds­lar­na: Je­sus Krish­na Budd­ha Ho­rus (som har säll­skap av fle­ra and­ra egyp­tis­ka gu­dar, in­klu­si­ve sin far Osi­ris)

Den zo­ro­ast­ris­ke sol­gu­den Mit­h­ra – och Zo­ro­as­ter/za­rat­hust­ra själv Az­te­ker­nas Quet­zal­coatl.

Det är mer ont om jung­fru­föd­da kvin­nor. Det när­mas­te vi kom­mer är kanske Ate­na, som föds ur pap­pa Zeus pan­na – men i vis­sa ver­sio­ner av my­ter­na har hon fak­tiskt en mam­ma, som han rå­kat äta upp i vre­des­mod. Ate­na är gans­ka en­sam om att ha fötts ur sin pap­pa Zeus pan­na.

Foto: THINK­STOCK

Vår he­li­ge Oscar gifv Lucas i dag.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.