Mar­co Po­los Venedig

”Kublai Khan såg ho­nom som en obe­ro­en­de in­for­ma­tions­käl­la.”

Stora upptäckare - - Forntida Seglare Marco Polo -

Me­del­ti­dens Venedig, en gång en by in­vid ett träsk, var en blomst­ran­de stad med pa­lat­ser, ka­na­ler och stor­slag­na ka­te­dra­ler. Mar­co Po­lo väx­te upp i ett fint köp­mans­hus nä­ra Ri­al­tobron. Han bör ha haft många till­fäl­len att be­und­ra den prakt­ful­la Mar­ku­s­kyr­kan i när­he­ten och de fy­ra ro­mers­ka brons­häs­tar­na som står i det väst­ra ko­ret. De ha­de förts dit ef­ter plund­ring­en av Kon­stan­ti­no­pel 1204. An­tag­li­gen såg han do­gen, härs­ka­ren över stads­sta­ten Venedig, i full re­ga­lia. En ut­styr­sel som skul­le un­der­stry­ka do­gens makt och ri­ke­do­mar, som sträck­te sig långt ut­an­för Venedigs grän­ser. Tack va­re sin flot­ta, som do­mi­ne­ra­de den öst­ra de­len av Me­del­ha­vet, ha­de Venedig byggt sig ett li­tet im­pe­ri­um med ko­lo­ni­er, ham­nar och dus­sin­tals öar ut­an­för Adri­a­tis­ka kus­ten. Venedig äg­de även Kre­ta och be­drev han­del run­tom i Gre­kland och i Kon­stan­ti­no­pel. Men de ve­ne­ti­ans­ka köp­män­nen be­drev ock­så sin han­del än­nu läng­re ös­terut, på Svar­ta Ha­vet och på Krim, där det fanns två ve­ne­ti­ans­ka han­dels­sta­tio­ner. Des­sa gav till­gång till de rys­ka han­dels­vä­gar­na längs flo­der­na Don och Vol­ga, men in­te nog med det. De ut­gjor­de ba­sen för all han­del med Asi­en. År 1238 föll Krim för ett nytt mäk­tigt im­pe­ri­um – Djing­is Khans mon­gol­ri­ke. Nu, 30 år ef­ter hans död, re­ge­ra­des det vid­sträck­ta mon­gol­ri­ket av hans ätt­ling­ar och al­la lyd­de de un­der hans son­son Kublai Khan som fanns 600 mil bort i nor­ra Ki­na.

till ma­ro­dö­rer och pend­la­de oför­ut­säg­bart mel­lan lo­ja­li­tet mot mon­go­ler­na, upp­ror och re­na plund­rings­tåg. De­ras ätt­ling­ar blev ha­za­rer, en mi­no­ri­tet i nu­ti­da Af­gha­nis­tan, Iran och Pa­kis­tan.

Hor­muz var en stor hamn­stad där det kun­de va­ra väl­digt varmt om som­ma­ren. Vin­den från ök­nen var så het att den kun­de brän­na de dö­da. Kanske hop­pa­des de på att kun­na ta sjö­vä­gen mot In­di­en men de av­skräck­tes av bå­tar­na de såg, som var la­ga­de med snö­ren gjor­da av ko­kosnöt. Istäl­let tog de land­vä­gen mot nord­ost ge­nom nu­ti­da Iran där de stöt­te på assas­si­ner­na – en mus­limsk mör­dar­sekt som fått sitt namn ef­ter ”hashishin” som an­spe­lar på de­ras va­na att rö­ka hashish. Mar­co be­rät­tar histo­ri­er om hur de dro­ga­de unga män­nen för­des in i en vac­ker träd­gård där de blev för­för­da av ung­mör som ”sjöng och spe­la­de, flir­ta­de och smek­tes på al­la möj­li­ga sätt” in­nan de skic­ka­des iväg för att mör­da. Assas­si­ner­nas hög­kvar­ter Alamut, en dys­ter fäst­ning i El­burz­ber­gen, var en 700 kilo­me­ter lång om­väg för Mar­co Po­lo. Men be­rät­tel­sen kan än­då stäm­ma, ef­tersom det är känt att mon­go­ler­na för­stör­de Alamut och för­in­ta­de assas­si­ner­na där år 1257.

I Af­gha­nis­tan be­skri­ver Mar­co Po­lo sta­den Balkh, som ha­de plund­rats två gång­er av Djing­is Khan men hun­nit åter­häm­ta sig. Po­lo be­skri­ver Balkh som ”en no­bel och stor­sla­gen stad” och av­slö­jar med en ung mans blick att där fanns vack­ra kvin­nor. Han be­rät­tar om en re­gi­on att in­vå­nar­na där såg väl­digt bra ut ”sär­skilt kvin­nor­na som är mått­löst skö­na” och om en an­nan re­gi­on sä­ger han att kvin­nor­na an­vän­de stop­pa­de bo­mulls­byx­or för att ”få höf­ter­na att se bre­da och väl­run­da­de ut”.

De fort­sat­te norrut mot nu­ti­da Wak­hankor­ri­do­ren, en smal land­rem­sa ge­nom Pa­mir­ber­gen i öst­ra Af­gha­nis­tan, ska­pad av brit­ter­na på 1800-ta­let för att mar­ke­ra en gräns mel­lan det då brit­tis­ka In­di­en och tsa­rens Ryss­land. På Mar­co Po­los tid gick det en ka­ra­van­väg mot Ki­na ge­nom den sma­la pas­sa­gen i Pa­mir­ber­gen. Det var en tuff färd­väg med gla­ciä­rer som gled från de 6 000 me­ter höga bergs­top­par­na och (en­ligt Mar­co Po­lo) var det så kallt att inga fåg­lar kun­de fly­ga. De fär­da­des upp­åt längs Wak­han­flo­den tills de kom till ett land av evig snö där det fanns enor­ma får med horn som mät­te en och en halv me­ter. De få­ren skul­le år 1840 bör­ja be­näm­nas ef­ter Mar­co Po­lo: Ovis Po­li el­ler Mar­co Po­lo-får. Han triv­des up­pe på höj­der­na i ber­gen ef­tersom den re­na luf­ten där­up­pe bo­ta­de hans luft­rörs­be­svär (det är okänt vad han egent­li­gen led av).

På sin väg ner­för det 5 000 me­ter höga Wa­h­kir­­pas­set pas­se­ra­de de an­tag­li­gen – med he­la sitt föl­je av häs­tar, ka­me­ler, ja­ker och väg­vi­sa­re – ka­ra­van­se­ra­jen i Tash­kur­gan, ett rast­stäl­le och här­bär­ge för köp­män un­ge­fär 25 mil sö­der om Kash­gar. Mar­co Po­lo be­rät­tar in­te så myc­ket om den här de­len av re­san trots att de sma­la vägar­na, de stri­da flo­der­na och de sva­ji­ga häng­bro­ar­na mås­te ha ut­gjort en spän­nan­de res­väg ge­nom ”Gez De­fi­le” och trots att han mås­te ha sett den ena­stå­en­de kon­tu­ren av Mustagh Ata, det över 7 000 me­ter höga berg på den ti­be­tans­ka hög­pla­tån som bland ki­ne­ser­na kal­las för fa­dern av al­la is­berg. Istäl­let minns han träd­går­dar, vin­går­dar och Kash­gar, den förs­ta sto­ra sta­den de kom­mer till i Ki­na. Då pre­cis som nu låg den i ui­gu­rer­nas land. Mar­co är gans­ka ned­lå­tan­de mot ui­gu­rer­na: ”ett lågt stå­en­de och sim­pelt folk som äter och klär sig il­la”. I själ­va ver­ket var ui­gu­rer­na gans­ka so­fisti­ke­ra­de och ha­de sitt eget språk och al­fa­bet. De­ras skri­va­re och boklär­da var ef­ter­frå­ga­de i sto­ra de­lar av Asi­en.

Ös­ter om Kash­gar lig­ger Asi­ens öde hjär­ta där de vid­sträck­ta vid­der­na, klipp- och stenök­nar­na och de stän­digt skif­tan­de sand­dy­ner­na täc­ker land­ska­pet. Här finns den oänd­ligt vid­sträck­ta Ta­rim­sän­kan, Takla­ma­ta­nök­nar­na, Lop, Go­bi­ök­nen och Kum­tag. Näs­tan ingen­ting kan växa i des­sa trak­ter ut­om tis­telar­ta­de väx­ter. Väl­digt få djur trivs ut­om sand­flu­gor, fäs­ting­ar och floc­kar av vilda ka­me­ler. Mar­co be­skri­ver fa­ror­na på fär­den ge­nom des­sa ök­nar, han ta­lar om an­dar i san­den och de­mo­nis­ka rös­ter som kal­lar på män­ni­skor för att loc­ka dem i dö­den. Ing­en vet­tig män­ni­ska i me­del­ti­dens Eu­ro­pa skul­le få för sig att fär­das ige­nom des­sa trak­ter – och det be­höv­de de ju in­te hel­ler ef­tersom det­ta var en eta­ble­rad ka­ra­van­väg för köp­män från Ös­tern se­dan länge. Se­na­re skul­le färd­vä­gen kal­las för Si­den­vä­gen. Den gick mel­lan oa­ser som fick sitt vat­ten från flo­der från Kunlun­ber­gen. Mar­co Po­lo näm­ner stä­der och sam­häl­len längs vägen – Yar­kan, Kho­tan och Char­chan – som finns fort­fa­ran­de. And­ra har för­svun­nit. Bland dem Lou Lan vars åter­upp­täck­ta ru­i­ner in­te går att ut­fors­ka el­ler be­sö­ka ef­tersom nu­ti­da Ki­na tes­tar si­na atom­va­pen i när­he­ten.

Des­sa om­rå­den är Ki­nas vilda västern och så var det re­dan på Kublai Khans tid. Likt en ko­met från ut­kan­ten av sol­sy­ste­met när­ma­de sig nu Mar­co Po­lo Xa­na­du (Shang­du) so­len och central­mak­ten i im­pe­ri­et. Men Kublai Khan ha­de in­te nå­gon sta­bil kon­troll över des­sa ytt­re re­gi­o­ner i de väst­ra de­lar­na av sitt sol­sy­stem. Mar­co Po­lo kal­lar dem för ”Stor­tur­ki­et” och i sto­ra de­lar av des­sa om­rå­den härs­ka­de Kublais re­bel­lis­ke ku­sin Kai­du, som skul­le fort­sät­ta att va­ra ett horn i si­dan och stäl­la till be­kym­mer för kha­nen i 40 år. Mar­co har en histo­ria att be­rät­ta om Kai­du. Han ha­de en dot­ter, den fa­bu­lö­sa Ai­jaruc (ett namn som Mar­co Po­lo me­nar be­ty­der den star­ka må­nen me­dan det nog mer fak­tiskt be­ty­der mån­sken). Hon var stor och stark – ”näs­tan som en jät­tin­na”­– och ing­en man råd­de på hen­ne. Hen­nes far Kai­du av­gu­da­de hen­ne men vil­le gif­ta bort hen­ne trots att hon väg­ra­de. Hon sa att hon ba­ra kun­de tän­ka sig att gif­ta sig med nå­gon som kun­de slå hen­ne i brott­ning. Var­je ut­ma­na­re mås­te sat­sa 100 häs­tar. Så ef­ter 100 brott­nings­mat­cher ha­de den obe­seg­ra­de Ai­jaruc 10 000 häs­tar. Se­dan dök en rik och kraft­full prins upp och er­bjöd 1 000 häs­tar. De brot­ta­des och hon vann som van­ligt. Där­ef­ter bör­ja­de Kai­du att ta med sin dot­ter på krigs­fäl­tet och där vi­sa­de hon sig minst li­ka mo­dig och stark. Hon kun­de bry­ta ige­nom fi­en­dens fly­gel för att till­fång­a­ta en man ”li­ka skick­ligt och ef­fek­tivt som när hö­ken slår ner på en sparv”. Finns det nå­gon san­ning i den här histo­ri­en? Ett korn av san­ning finns det nog. Mon­go­lis­ka kvin­nor var kän­da för sin styr­ka och Kai­du ha­de verk­li­gen en fa­vo­rit­dot­ter, även om hon i verk­lig­he­ten het­te Kutu­lun.

När de när­ma­de sig öken­om­rå­de­nas öst­ra än­de, stöt­te Mar­co på den väst­ra än­den av ki­ne­sis­ka mu­ren som ha­de byggts 1 000 år ti­di­ga­re. Den var byggd av le­ra och vass­rör för att stänga ute no­ma­der som mon­go­ler­na. Vid ti­den för Mar­co Po­los re­sa ha­de den­na etapp av av mu­ren va­rit över­gi­ven se­dan ett halvt år­hund­ra­de och mon­go­ler­na styr­de på bå­da si­dor om den. Det är möj­ligt att han be­trak­ta­de mu­ren när han pas­se­ra­de den på sin väg, men han tyck­te in­te att den var värd att näm­na.

Vid vå­ren år 1275 väck­te Mar­co Po­lo och hans föl­je upp­märk­sam­het. Bud­bä­ra­re ha­de ga­lop­pe­rat i för­väg med ny­he­ten om att främ­ling­ar var på väg och att des­sa främ­ling­ar ta­la­de mon­go­lis­ka och ha­de gyll­ne pass. Ut­an tvi­vel rör­de det sig om sam­ma främ­ling­ar som ha­de be­sökt Kublai Khans hov tio år ti­di­ga­re. Kha­nens gar­de red i 40 da­gar för att mö­ta och väl­kom­na dem och vi­sa vägen till Xa­na­du, där kha­nen ha­de sitt som­mar­vis­te.

De ha­de nu nått om­rå­den med mer gröns­ka och växt­lig­het och Mar­co no­te­ra­de sär­skilt två oli­ka slags djur. Ibland frå­gas det om Mar­co Po­lo verk­li­gen upp­lev­de nå­got av vad han pra­tar om på rik­tigt och sva­ret är: näs­tan. Hans be­skriv­ning­ar ta­lar för sig själ­va. Han be­rät­tar om ett lur­vigt nöt­bo­skap som han med viss över­drift sä­ger är ”li­ka stort som en ele­fant”. Mar­co Po­los be­skriv­ning är den förs­ta i väs­ter­ländsk histo­ria av ja­ken, det lång­hå­ri­ga ox­dju­ret i Hi­ma­lay­as bergs­trak­ter och på den ti­be­tans­ka hög­pla­tån. Dess mysk från en kör­tel vid nac­ken var en po­pu­lär in­gre­di­ens i par­fy­mer, vil­ket gjor­de den till ett ef­ter­trak­tat byte. Mar­co Po­lo sä­ger att det mon­go­lis­ka nam­net på ja­ken är gud­de­ri – och den kal­las khü­der på mo­dern mon­go­lis­ka. Det ha­de han in­te kun­nat gis­sa sig till om han in­te rest ge­nom des­sa trak­ter.

Halv­vägs ige­nom nu­ti­da Ki­na an­län­de Mar­co till Yinchu­an som ha­de va­rit hu­vud­stad för Tangut­fol­ket. De­ras ri­ke kal­la­des ock­så för väst­ra Xia och det ha­de för­störts av Djing­is Khan 1227. Här stäm­mer in­te Mar­co Po­los be­näm­ning­ar helt och hål­let, men näs­tan. Han upp­fat­ta­de det mon­go­lis­ka nam­net på Yinchu­an som kal­las för Eg­ri­gaia i hans text och he­ter Eriqaya på mon­go­lis­ka. Nam­net på bergs­ked­jan där sä­ger han är Ca­lachan när det he­ter He­lan Shan.

Re­san fort­sat­te och nu fär­da­des de ge­nom Ordos­re­gi­o­nen i in­re Mon­go­li­et. Här fanns by­ar och od­la­de åk­rar. De nåd­de fram till en plats där det be­drevs ”ett stort an­tal oli­ka hant­verk för att sör­ja för kej­sa­rens trup­per”. De ha­de nått Xu­an­hua som lig­ger på vägen mel­lan nu­ti­da Pe­king och mon­go­lis­ka grän­sen. Här kun­de de ha ta­git av till hö­ger om de skul­le till Pe­king, som var kha­nens nyut­nämn­da hu­vud­stad. Till väns­ter låg Xa­na­du, Kublais förs­ta hu­vud­stad och nu hans som­mar­re­si­dens. Hans vak­ter viss­te var han fanns ef­tersom det var som­mar och de vi­sa­de vägen till Xa­na­du el­ler Shang­du, som ba­ra var 25 mil bort.

Nam­net Xa­na­du kom­mer ur ki­ne­sis­kans Shang Du, ”den öv­re hu­vud­sta­den”, i mot­sats till Pe­king som kal­la­des Da­du, ”den sto­ra hu­vud­sta­den”. Här skri­ver vi Xa­na­du ef­tersom det var så som po­e­ten Samu­el Tay­lor Co­le­ridge skrev i sin be­röm­da dikt när han ha­de vak­nat ur en dröm 1797: ”I Xa­na­du ut­fäs­te Kub­la Khan Ett stat­ligt de­kret om njut­ning Där den he­li­ga flo­den Alph rann Ge­nom oänd­li­ga grot­tor Ner i ett hav ut­an sol.” Det fanns ett ”njut­ning­ar­nas pa­lats” men inga grot­tor och ing­en flod som het­te Alph. Dess­utom

”Mar­co var li­ka nä­ra kej­sa­ren som en mi­nis­ter.”

lig­ger Stil­la ha­vet minst 40 mil där­i­från. Xa­na­du låg och lig­ger fort­fa­ran­de på det mon­go­lis­ka hög­lan­det och är om­gi­vet av sto­ra gräs­slät­ter och lå­ga kul­lar. På Mar­co Po­los tid ha­de den­na stad i mon­go­lisk ar­ki­tek­tur un­ge­fär 120 000 in­vå­na­re och den så kal­la­de Kung­li­ga vägen var dess hu­vud­stråk. Runt den­na fanns en mas­sa run­da tält och runt dem: häs­tar, ka­me­ler och köp­män.

De gui­da­des ge­nom stads­por­ten och fram till ”ett väl­digt fint mar­mor­pa­lats”. Där fick de tre män­nen au­di­ens hos Kublai Khan. Han var över­lyck­lig över att se si­na kä­ra sän­de­bud till väs­ter­lan­det till­ba­ka igen. Mar­co över­ös­tes med be­und­ran och be­skrevs som ”den mest po­ten­te man som nå­gon­sin fun­nits”. De knä­böj­de in­för kha­nen och res­te sig igen och be­skrev sin re­sa. De över­räck­te på­vens brev och den he­li­ga ol­jan. Se­dan bör­ja­de kha­nen stäl­la frå­gor om Mar­co.

”Bäs­te her­re,” sa Nic­colò. ”Han är min son och din va­sall”. Mar­co läm­na­des då över i Kublai Khans tjänst.

”Han är myc­ket väl­kom­men!” sa Kublai, och så in­led­des en 17 år lång till­va­ro i det mon­go­lis­ka ho­vets tjänst för Mar­cos del. Han stod li­ka nä­ra kej­sa­ren som nå­gon mi­nis­ter och kanske när­ma­re än så ef­tersom Kublai sat­te stort vär­de på ho­nom som obe­ro­en­de in­for­ma­tions­käl­la. Mar­co var in­te in­be­gri­pen i någ­ra ho­vintri­ger ut­an var fri­ståen­de från de många oli­ka kon­kur­re­ran­de makt­­grup­pe­ring­ar­na runt kha­nen. Dess­utom kun­de han ta­la mon­go­lis­ka. Han ut­nämn­des att le­da åt­minsto­ne fem stör­re ex­pe­di­tio­ner till oli­ka de­ras av Kublai Khans enor­ma ki­ne­sis­ka ri­ke. An­tag­li­gen gick hans jobb mest av allt ut på att sam­la in in­for­ma­tion om främ­ling­ar och mi­no­ri­te­ter. Gans­ka sä­kert var han med­lem av keshig, kej­sa­rens 12 000 man star­ka liv­vakt. När han se­na­re be­rät­ta­de om si­na re­sor av­slö­ja­de Mar­co Po­lo ing­et om si­na verk­li­ga upp­drag hos kha­nen. Kanske var det för käns­ligt att ha haft för nä­ra sam­rö­re med en ic­ke-kris­ten härs­ka­re.

När han in­te var ute på re­sa upp­lev­de Mar­co Po­lo hov­li­vet i all sin glans. Han var föl­je­sla­ga­re till kha­nen när den­ne res­te mel­lan Xa­na­du och sin nya hu­vud­stad Beijing. Re­san tog tre vec­kor och Kublai Khan fär­da­des i en spe­ci­ell bär­stol som var fäst vid fy­ra ele­fan­ter i full rust­ning. Beijing val­des som hu­vud­stad på grund av att det var sta­den som ha­de va­rit nyc­keln till Ki­na vid Djing­is Khans er­öv­ring. Men den ha­de för­störts så att näs­tan he­la sta­den ha­de fått byg­gas upp igen ef­ter Djing­is sköv­ling. Där fanns tem­pel, träd­går­dar, konst­gjor­da sjö­ar och ett pa­lats i lac­ke­rat trä och med glitt­ran­de takte­gel. An­ta­let rum var oänd­ligt och där fanns skatt­kam­ma­re, kon­tor och lä­gen­he­ter runt en stor mot­tag­nings­sal som kun­de rym­ma 6 000 gäs­ter. I de om­­­gi­van­de par­ker­na be­ta­de hjor­tar och ga­sel­ler. Hov­li­vet kret­sa­de kring 150 oli­ka ri­tu­a­ler som styr­des av fy­ra oli­ka re­ge­rings­de­par­te­ment och en sär­skild sty­rel­se. Inom öv­ri­ga de­par­te­ment fanns 17 000 bil­da­de per­so­ner an­ställ­da. De tre vik­ti­gas­te till­fäl­le­na på året var kha­nens fö­del­se­dag, ny­års­fi­ran­det och jak­ten om vå­ren.

Till ny­års­fi­ran­det och till kha­nens fö­del­se­dag ström­ma­de gå­vor in från he­la det enor­ma ri­ket. Häs­tar, ele­fan­ter och ka­me­ler sän­des fram i pa­ra­der, tu­sen­tals män­ni­skor kläd­da i vitt (för tur) nud­da­de gol­vet med si­na pan­nor in­nan de del­tog i den sto­ra fes­ten. Kej­sa­ren och hans föl­je satt på en sär­skild, upp­höjd platt­form och ser­ve­ra­des av mi­nist­rar som ha­de ser­vet­ter i mun­nen så att ”ing­et av de­ras an­de­dräkt el­ler de­ras lukt skul­le för­o­re­na de de­li­ka­ta rät­ter och dryc­ker som härs­ka­ren bjöds på”.

Den 1 mars över­va­ka­de Kublai per­son­li­gen vår­jak­ten. Den sked­de i in­dust­ri­ell ska­la. På 40 da­gar av­ver­ka­des 500 kilo­me­ter och Mar­co sä­ger att 14 000 jä­ga­re del­tog till­sam­mans med 10 000 fal­ko­ne­ra­re med jakt­fal­kar, ör­nar, pil­grims­fal­kar, hö­kar och slag­hö­kar (men an­tag­li­gen är siff­ror­na över­driv­na). Säll­ska­pet bac­ka­des upp med 2 000 mas­tiff­lik­nan­de hun­dar som al­la ja­ga­de ha­re, räv, hjort, vild­svin och till och med varg. På nat­ten över­nat­ta­de kha­nen i ett jät­te­likt tält om­ring­at av de öv­ri­ga som i en mind­re stad. Täl­tet var in­rett med skinn av her­me­lin och so­bel och tä­tat mot fukt med ti­ger­skinn. På da­gar­na fär­da­des kha­nen i sin jät­testo­ra ”how­dah” bu­ren av fy­ra ele­fan­ter. Mar­co be­skrev sce­nen: ”Un­der fär­den kun­de det hän­da att nå­gon av ba­ro­ner­na sa till kej­sa­ren ‘Her­re! Tit­ta, tra­nor!’ Då öpp­na­des ge­nast ta­ket så att kha­nen kun­de skic­ka iväg en av si­na jakt­fal­kar ef­ter floc­ken av tra­nor på him­len.”

Men li­vet vid ho­vet tog slut för Mar­co 1292. Då var Kublai Khan gam­mal, fet och sjuk­lig. Mar­co, hans far och far­bror bör­ja­de bli ner­vö­sa för sin fram­tid vid mon­go­lis­ka ho­vet un­der en ny härs­ka­re. Motvil­ligt tillät Kublai att de seg­la­de iväg som säll­skap till en prin­ses­sa som skul­le gif­tas bort med en av Kublais släk­ting­ar i Per­si­en. År 1296, två år ef­ter Kublai Khans död, var Mar­co, hans far och far­bror till­ba­ka i Venedig igen.

Xa­na­du (Kublai Khans Shang Du, ”den öv­re hu­vud­sta­den”) var byggd i sam­ma stil som and­ra ki­ne­sis­ka hu­vud­stä­der – fyr­kan­tig och om­gär­dad av en skydds­mur som in­neslöt de tre in­ner­stä­der­na. Des­sa an­slöt sig och för­gre­na­de sig in i varand­ra och var stä­der...

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.