FER­DINAND MA­GEL­LAN 1480–1521

Stora upptäckare - - Upptäckternas Tidsålder Ferdinand Magellan -

Por­tu­gu­sisk aris­to­krat som tog tjänst hos sitt lands är­ke­fi­en­de Spa­ni­en. Hans världs­om­seg­ling ha­de som syf­te att hit­ta en sjö­väg till Mo­luc­ker­na (Kryd­dö­ar­na) ge­nom att seg­la väs­terut. Ma­gel­lan var en sjö­van kap­ten som ti­di­ga­re ha­de seg­lat till In­di­en och nått än­da bort till Ma­lay­sis­ka halvön.

Kort­bio

skul­le kun­na ta sig dit. Att re­sa sö­derut längs den sy­da­me­ri­kans­ka kus­ten var ett för­slag. Där skul­le man kun­na hit­ta en väg som led­de från Oce­an­ha­vet (At­lan­ten) till Söd­ra ha­vet (Stil­la ha­vet) var tan­ken. Den por­tu­gi­sis­ke aris­to­kra­ten Fer­não de Ma­gal­hães flyd­de till Spa­ni­en ef­ter att ti­di­ga­re ha va­rit lo­jal mot sitt hem­land. Han vil­le hit­ta den­na pas­sage och få sitt namn in­skri­vet i histo­rie­böc­ker­na.

I Spa­ni­en var Fer­não de Ma­gal­hães känd som Her­nan­do de Ma­gal­la­nes (Fer­dinand Ma­gel­lan). Nu sök­te han upp den spans­ke kung­en Car­los I (han som se­na­re skul­le bli tysk-ro­mers­ke kej­sa­ren Karl V) och bad ho­nom att fi­nan­si­e­ra re­san. Som por­tu­gis emot­togs han med miss­tänk­sam­het, sär­skilt ef­tersom han in­si­ste­ra­de på att själv ha kom­man­dot över sin flot­ta och va­ra högs­ta befäl om­bord. Han var kom­pro­misslös. Hans på­stri­dig­het gnag­de i hjär­tat på fol­ket i Kasti­li­en och kung­ens be­slut var in­te po­pu­lärt. Även om Ma­gel­lan själv in­te var sär­skilt in­tres­se­rad av po­li­tik, ut­ma­na­de hans por­tu­gi­sis­ka na­tio­na­li­tet och makt­po­li­tis­ka in­tri­ger bakom hans rygg hans auk­to­ri­tet vid mer än ett till­fäl­le.

Kung Car­los gick med på Ma­gel­lans för­slag som nu fick nam­net Mo­luc­ka-ar­ma­dan ef­ter sin destination. Men han ha­de inga peng­ar och var skuld­satt. Ca­sa de Contra­ta­ción, som var den myn­dig­het som ad­mi­ni­stre­ra­de re­sor och han­del i Spa­ni­en, vän­de sig då till ban­ki­ren Cristóvão de Ha­ro. Ha­ro stod för det mesta av det ka­pi­tal på 8 715 125 mara­vedís som be­höv­des för att fi­nan­si­e­ra ex­pe­di­tio­nen. Han ha­de ock­så lå­nat ut peng­ar för kung­ens an­del till hög rän­ta.

Po­lis­che­fen Ju­an De Car­ta­ge­na ha­de re­dan från bör­jan ett horn i si­dan till Ma­gel­lan. Han tyck­te att hans po­si­tion di­rekt un­der kung­en gav ho­nom den själv­kla­ra rät­ten att le­da bå­de fö­re­tag och flot­tor och att hans an­svars­om­rå­den var oänd­li­ga. Som den spans­ka kro­nans ögon och öron li­ta­de han in­te på por­tu­gi­sen och nu gav han ho­nom or­der: ”Du ska ge oss full­stän­di­ga och spe­ci­fi­ka re­do­gö­rel­ser för hur du går till­vä­ga när du ut­för vå­ra in­struk­tio­ner ut­om­lands.vi­da­re ska du re­do­gö­ra för hur kap­te­ner och of­fi­ce­ra­re ly­der vå­ra or­der och ut­för vad vi be­fallt”. Så fort Ma­gel­lans flot­ta läm­nat land och satt se­gel bör­ja­de Car­ta­ge­na kon­spi­re­ra mot Ma­gel­lan. En bra bit ute till havs märk­te Ma­gel­lan snart att han var för­följd av por­tu­gi­sis­ka skepp. Det gjor­de att han fick änd­ra resrutt och fort­sät­ta sö­derut längs väst­af­ri­kans­ka kus­ten istäl­let för att be­ge sig ut över At­lan­ten mot Bra­si­li­en (en plats som hans krö­ni­kör Pi­fa­get­ta för öv­rigt kal­la­de Ver­zin). Car­ta­ge­na tog ge­nast kur­sänd­ring­en som grund för sin dju­pa miss­tänk­sam­het och an­kla­ga­de Ma­gel­lan för il­lo­ja­li­tet mot spans­ka kro­nan. När far­ty­gen rå­ka­de ut för hårt vä­der och stor­mar an­såg Car­ta­ge­na att Ma­gel­lan var in­kom­pe­tent och ris­ke­ra­de sjö­mäns liv i onö­dan. Så små­ning­om slog Car­ta­ge­nas rän­ker till­ba­ka mot ho­nom själv och Ma­gel­lan slog ho­nom till­fäl­ligt i järn un­der däck. Ma­gel­lans käns­lor var så­ra­de och han tyck­te att han ha­de bli­vit re­spekt­löst be­hand­lad. När det verk­li­gen gäll­de och my­te­ri ut­bröt om­bord på skep­pet vi­sa­de han hän­syns­lös be­slut­sam­het, bru­ta­li­tet och över­ty­gel­se.

I Bra­si­li­en möt­tes de av en vän­lig ur­be­folk­ning och även om de för­bjöds att ha sex­u­ellt um­gänge med de in­föd­da kvin­nor­na för­drev de ti­den med världs­li­ga för­lus­tel­ser. De ha­de kom­mit till pa­ra­di­set, men en in­ci­dent om­bord på ett av far­ty­gen ska­pa­de då­lig stäm­ning och led­de till häts­ka käns­lor mot Ma­gel­lan hos be­sätt­ning­en. Ho­mo­sex­u­a­li­tet var be­lagt med döds­straff i Spa­ni­en på den här ti­den. När en skepps­poj­ke er­tap­pa­des till­sam­mans med en sjö­man gav Ma­gel­lan or­der om att den äld­re man­nen skul­le av­rät­tas ge­nom stryp­ning.

Un­der den fort­sat­ta re­san sö­derut mot Rio de la Pla­ta sök­te de ef­ter sun­det ge­nom vil­ket de skul­le nå ha­vet på and­ra si­dan kon­ti­nen­ten. Det vi­sa­de sig att flod­myn­ning­en var just en flod­myn­ning och att de in­te kun­de nå and­ra si­dan land­mas­san ge­nom att fär­das in­åt land. De sök­te fre­ne­tiskt ef­ter sun­det och ota­li­ga ex­pe­di­tio­ner skic­ka­des ut för att un­der­sö­ka om­giv­ning­ar­na. Ibland var väd­ret så då­ligt att ut­sik­ter­na in­te var bist­ra läng­re, ut­an sna­ra­re såg helt hopp­lö­sa ut. De hår­da oväd­ren och storm­by­ar­na i om­rå­det till­hör de värs­ta i värl­den och ska­pas när kal­la vin­dar från An­der­na mö­ter ha­vet. Än­då var det just en storm som änt­li­gen gav dem li­te tur. När de sök­te lä i än­nu ett plöts­ligt an­nal­kan­de ovä­der rå­ka­de de kom­ma in i en vik. Där fann de vad de trod­de kun­de va­ra det sund de le­tat ef­ter så länge. Lyc­kan var stor när far­ty­gen änt­li­gen nåd­de fram till Stil­la ha­vet.

”När Ma­gel­lan för­stod att han var för­följd av por­tu­gi­sis­ka far­tyg, byt­te han resrutt runt Väst­af­ri­ka.”

Un­der sin tid i In­di­en del­tog Ma­gel­lan i fle­ra fältslag. Han så­ra­des i sla­get vid Diu 1509.

Nu var Ma­gel­lan hi­sto­risk och den 6 mars 1521 nåd­de han Gu­am i Mikro­ne­si­en. På det sätt som var ty­piskt för eu­ro­pe­is­ka upp­täcks­re­san­de vid den här ti­den ha­de han en in­to­le­rant, våld­sam och bru­tal in­ställ­ning till ur­be­folk­ning­ar. När någ­ra av öbor­na för­sök­te stjä­la en av Ma­gel­lans små skepps­bå­tar, en lotskut­ter, be­ord­ra­de han si­na män att brän­na ner en by i när­he­ten och dö­da­de sju by­bor. Även om han in­te tra­kas­se­ra­de ur­be­folk­ning­en oupp­hör­ligt, la­de han sig än­då i den lo­ka­la po­li­ti­ken. Det skul­le bli hans fall.

Ma­gel­lan ha­de över­levt vilda vå­gor på stor­man­de hav, upp­re­pa­de för­sök till my­te­ri, en de­mo­ra­li­se­rad och sväl­tan­de be­sätt­ning med låg mo­ral och de sjuk­do­mar som gras­se­ra­de om­bord. Han ha­de upp­fyllt sitt löf­te om att hit­ta en väg till Kryd­dö­ar­na ge­nom att seg­la väs­terut och det kun­de ing­en ta ifrån ho­nom.

På Ce­bu i Filip­pi­ner­na lyc­ka­des han över­ty­ga den lo­ka­le höv­ding­en om att kon­ver­te­ra till kris­ten­do­men. Se­dan sat­te han kurs mot ön Mac­tan för att slåss emot en an­nan lo­kal höv­ding som för­ne­ka­de den krist­ne gu­den. I små jol­lar land­sat­te han 49 män i full rust­ning ut­an att vän­ta på för­stärk­ning från ce­bu­a­ner­na. De 49 män­nen möt­tes av 1 500 frukt­lö­sa kri­ga­re, men Ma­gel­lan sa att de­ras över­lägs­na rust­ning­ar och ut­rust­ning i öv­rigt gjor­de var och en av dem li­ka stark som 1 000 in­fö­ding­ar. Me­dan de va­da­de iland ge­nom strand­brän­ning­ar­na mot­tog Ma­gel­lan ett slag mot hu­vu­det och hans hjälm föll av. Han sna­va­de men väg­ra­de att över­ge sin po­si­tion. Då an­fölls han av fle­ra urin­vå­na­re som hac­ka­de ho­nom till döds. Pi­ga­fet­ta no­te­rar att när de åter­vän­de för att le­ta re­da på krop­pen, fanns den in­te kvar. ”En in­di­an kas­ta­de ett bam­buspjut rakt i kap­tens an­sik­te men då dö­da­de han ho­nom ge­nast med sin lans som läm­na­des kvar i in­di­a­nens kropp. Se­dan för­sök­te han nå sitt svärd men han fick ba­ra ut det halv­vägs ef­tersom hans arm var ska­dad. När in­fö­ding­ar­na såg det, kas­ta­de de sig al­la över ho­nom. En av dem gick lös på hans vänst­ra ben med en stor hugg­kniv som påmin­de om en sa­bel, fast stör­re.” Så be­skri­ver ita­li­e­na­ren Ma­gel­lans öde och sista stund i li­vet, ett öde som se­na­re skul­le få vis­sa lik­he­ter med Cooks.

Ma­gel­lan namn­gav Pa­ta­go­ni­en i Ar­gen­ti­na ef­ter pa­ta­go­ner­na – ett släk­te av my­tis­ka jät­tar.

Runt jor­den och till­ba­ka 6 sep­tem­ber 1522 Tre år ef­ter det att fem skepp läm­nat Spa­ni­ens kust åter­kom det en­da åter­stå­en­de far­ty­get i Ma­gel­lans flot­ta. Spök­likt dök Victo­ria upp vid ho­ri­son­ten som upp­stån­den ur tom­ma in­tet och tog sig in i hamn. Då...

Kap­te­ner­nas my­te­ri Påsken 1520 Som por­tu­gis oro­a­de sig Ma­gel­lan över att in­te bli be­hand­lad med re­spekt av si­na spans­ka kap­te­ner. Det gjor­de han rätt i och hans far­hå­gor be­san­na­des då kap­ten Ju­an De Car­ta­ge­na länge ha­de pla­ne­rat my­te­ri. För­sök gjor­des...

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.