Christo­fer Co­lum­bus

UPP­TÄC­KA­RE • IKON • MÖRDARE

Stora upptäckare - - Innehåll -

Han var av­gö­ran­de för upp­täck­ten av Nya värl­den. Men styr­de han med järn­hand?

”Han lyc­ka­des få kung­en Fer­dinand II av Ara­go­ni­ens och drott­ning Isa­bel­la I av Kasti­li­ens be­skydd och de gick med på att fi­nan­si­e­ra hans pla­ne­ra­de ex­pe­di­tion för att ut­fors­ka den Nya värl­den.”

Han väx­te upp i me­del­klas­sen i Genua som so­nen till en yl­le­vä­va­re, men Christo­fer Co­lum­bus var ing­et van­ligt barn. Han var dri­ven, stän­digt ifrå­ga­sät­tan­de. ny­fi­ken och oupp­hör­ligt in­tres­se­rad av de sjö­kort och kar­tor som han­dels­män och sjö­fa­ra­re tog med hem till kust­sta­den där han bod­de. Det var nå­got med de tom­ma om­rå­de­na på de an­nars så om­sorgs­fullt mar­ke­ra­de ytor­na som till­ta­la­de ho­nom. Han kän­de en obe­tving­lig lust att fyl­la ut de där tom­rum­men och få äran för de upp­täck­ter det sä­ker­li­gen skul­le in­ne­bä­ra. Han var in­te rädd för det okän­da som så många and­ra var vid den här ti­den – tvärtom fa­sci­ne­ra­de det ho­nom. Fa­dern såg hans ovan­li­ga be­gåv­ning och spa­ra­de vad en yl­le­vä­va­re kan spa­ra för att ge sin son en plats vid uni­ver­si­te­tet i Pa­via. Där fick han stu­de­ra gram­ma­tik, geo­gra­fi, na­vi­ga­tion och la­tin, men un­der stu­di­er­na drev den unge ge­no­ve­sa­rens tan­kar iväg till de där tom­rum­men på sjö­kor­ten och i at­la­ser­na. Den­na vet­gi­rig­het skul­le for­ma hans liv för all­tid.

1470 fick Co­lum­bus jobb som lär­ling hos tre in­fly­tel­se­ri­ka han­dels­fa­mil­jer i Genua. Hans ge­dig­na stu­die­bak­grund och hans ut­hål­lig­het när han stöt­te på svå­rig­he­ter gjor­de ho­nom till en skick­lig och skru­pel­fri af­färs­man. Snart ha­de han kval­­­ifi­ce­rat sig för att bli kap­ten på se­gel­far­tyg. Han skar som ett spjut ge­nom vå­gor­na när han var ute på si­na han­dels­re­sor. Han res­te runt i den kän­da värl­den. Lis­sa­bon, Bri­stol, Gal­way, Väst­af­ri­ka och till och med på Is­land blev snart väl­be­kan­ta för ho­nom. Trots att han var djupt tro­en­de blev Co­lum­bus känd för sin hän­syns­lö­sa be­slut­sam­het. Men un­der si­na år som af­färs­man och kap­ten i den kän­da värl­den fann Co­lum­bus stän­digt hur hans tan­kar åter­i­gen drev iväg till de tom­ma stäl­le­na på kar­tor­na han ha­de lus­läst och fa­sci­ne­rats av som barn. Det en­da som nu stod mel­lan ho­nom och de län­der av oer­hör­da ri­ke­do­mar han dröm­de om var peng­ar för att fi­nan­si­e­ra re­san. Det var dags att hit­ta en spon­sor. Och helst en väl­digt rik så­dan.

Un­der många år ha­de Eu­ro­pa haft ett luk­ra­tivt för­hål­lan­de på av­stånd med Osta­si­en. Me­dan det låg un­der det en gång så gräns­löst in­fly­tel­se­ri­ka mon­gol­ri­ket kun­de eu­ro­pe­is­ka sjö­fa­ra­re fär­das re­la­tivt sä­kert till Ki­na. Nu när Kon­stan­ti­no­pel ha­de er­öv­rats av tur­kar­na var Si­den­vä­gen in­te läng­re sä­ker ut­an kan­tad av ka­pa­re och tju­var. Det ha­de bli­vit för far­ligt att fär­das till Osta­si­en, även för de tuf­fas­te han­dels­män. Där­för vil­le Co­lum­bus hit­ta en ny väg till In­di­en och nya för­bin­del­ser för att hand­la med Osta­si­ens ri­ke­do­mar. Hans plan för att sät­ta det he­la i ver­ket var en­kel: seg­la väs­terut.

Att seg­la väs­terut var dock in­te så en­kelt som att vän­da si­na far­tyg och sät­ta kurs bort från Ori­en­ten. Ef­tersom det fort­fa­ran­de fanns tom­ma om­rå­den på den väs­ter­länds­ka världs­kar­tan ha­de lär­da, geo­gra­fer och sjö­fa­ra­re oli­ka upp­fatt­ning­ar. Te­o­rin om att jor­den var en platt ski­va stöd­des av någ­ra, men vik­ti­ga­re var miss­upp­fatt­ning­ar­na och spe­ku­la­tio­ner­na kring av­stån­den mel­lan Eu­ro­pa och Asi­en. Det fanns mot­stri­di­ga me­ning­ar­na om stor­le­ken på och om­fatt­ning­en av de okän­da kon­ti­nen­ter och öar som skul­le fin­nas bort­om det stor­mi­ga världs­ha­vet. Även Co­lum­bus eg­na te­o­ri­er var helt fel­ak­ti­ga, men hans en­vi­sa ut­­hål­lig­het och över­ty­gel­se gjor­de att han stack ut. Så små­ning­om lyc­ka­des han er­hål­la den spans­ka kung­en Fer­dinand II av Ara­go­ni­ens och drott­ning­en Isa­bel­la I av Kasti­li­ens be­skydd. De gick med på att fi­nan­si­e­ra hans ex­pe­di­tion för att ut­fors­ka den Nya värl­den och han skul­le häv­da över­hög­het åt ett enat och ka­tolskt Spa­ni­en.

På mor­go­nen den 3 au­gusti 1492 sat­te Co­lum­bus se­gel från ham­nen i Pa­los de la Fron­te­ra. Han ha­de en li­ten flot­ta be­stå­en­de av tre far­tyg. Det var bra vä­der och lugn sjö. De nåd­de Ka­na­ri­eö­ar­na på

Christo­fer Co­lum­bus var av­gö­ran­de för att for­ma den Nya värl­den. Men styr­de han verk­li­gen med järn­hand över si­na er­öv­ring­ar och var han så bru­tal och blod­törs­tig?

någ­ra da­gar. Där pro­vi­an­te­ra­de de och sat­te kurs mot Ja­pan. De nåd­de allt dju­pa­re in i det okän­da. Hög sjö och hår­da vin­dar kas­ta­de dem runt i vå­gor­na och de ham­na­de ur kurs. De be­fann sig i okän­da far­vat­ten och ing­en av dem ha­de nå­gon er­fa­ren­het av tro­pis­ka stor­mar el­ler cyk­lo­ner. Den 12 ok­to­ber ha­de ord­ning­en och stäm­ning­en om­bord sjun­kit till alar­me­ran­de lå­ga ni­vå­er. Be­sätt­nings­män ha­de drunk­nat och skepps­mas­ter bru­tits av i storm­by­ar­na. Någ­ra män pra­ta­de om att på­bör­ja ett my­te­ri. Co­lum­bus satt för sig själv i sin kap­tens­hytt och stir­ra­de på sjö­kor­ten fram­för sig. Han viss­te att de ha­de ham­nat ur kurs, men det var hur länge de va­rit till sjöss som be­kym­ra­de ho­nom mest. De bor­de ha sik­tat land för länge se­dan. Ti­den höll på att rin­na ut.

Plöts­ligt bör­ja­de en av ma­tro­ser­na att ro­pa så högt han nå­gon­sin kun­de: ”Land! Land i sik­te!” Co­lum­bus ru­sa­de upp från sitt skriv­bord med en så­dan has­tig­het att pap­per ham­na­de i oord­ning och vin­gla­sen väl­te om­kull. Skum­met på de höga vå­gor­na stänk­te i hans an­sik­te när han ru­sa­de fram­åt längs hytt­däc­ket. Möj­lig­he­ten att kun­na se land drev ho­nom fram­åt. Han ki­sa­de när han sik­ta­de land och såg Nya värl­den för förs­ta gång­en. Fro­dig gröns­ka och lju­sa strän­der skym­ta­de på av­stånd och fåg­lar i märk­li­ga fär­ger cirk­la­de över bå­ten. Det var då han såg dem för förs­ta gång­en: män och kvin­nor med mörk hy som iakt­tog dem, de fles­ta näs­tan helt ut­an klä­der och med spjut och pil­bå­gar i hän­der­na.

Någ­ra tim­mar se­na­re var my­te­ri­et på bå­ten stäv­jat och al­la tre kara­vel­ler­na i Co­lum­bus lil­la flot­ta ha­de lagt för an­kar på sä­kert av­stånd från land. De tre be­sätt­ning­ar­na ha­de rott iland och Co­lum­bus stod på Wai­ting Is­land (se­na­re en del av Ba­ha­mas). Han gav ön nam­net San Sal­va­dor och ut­nämn­de den som ly­dan­de un­der den spans­ka kro­nan. Un­der de när­mas­te da­gar­na stif­ta­de Co­lum­bus be­kant­skap med de tre do­mi­ne­ran­de folk­stam­mar­na på ön: tai­no, ara­wak och lucay­an. Han bör­ja­de få en upp­fatt­ning om lä­get i det­ta nya pa­ra­dis. En­dast en an­nan folk­stam, bo­satt på en av­läg­sen ö, ha­de va­rit ag­gres­si­va mot öbor­na. Då och då fö­re­kom rä­der där den av­lägs­na folk­stam­men kom och rö­va­de bort öbor som sla­var. Co­lum­bus kom­men­te­ra­de: ”Jag skul­le lätt kun­na be­seg­ra dem al­la med ba­ra 50 män och sty­ra över dem som jag vil­le”. Co­lum­bus såg in­te öbor­na som män­ni­skor i förs­ta hand ut­an som en er­öv­ring el­ler egen­dom som till­hör­de Spa­ni­en, som ting el­ler sa­ker han kun­de ta med hem. Den in­ställ­ning­en kan ver­ka hård och in­hu­man, men den var van­lig och kom att dri­va och upp­rätt­hål­la slav­han­deln i många hund­ra år fram­ö­ver.

Ef­ter en dryg vec­ka på San Sal­va­dor bör­ja­de Co­lum­bus ut­fors­ka de om­gi­van­de vatt­nen.han ham­na­de först på Ku­bas nord­kust in­nan han den 5 de­cem­ber 1492 kom till ön His­pa­ni­o­la.

His­pa­ni­o­la var en myc­ket stör­re ö än den förs­ta han lan­da­de på. Med en mild bris och lug­na vat­ten bakom sig och histo­ri­er om en värld fylld av guld och and­ra ri­ke­do­mar i tan­kar­na, var Co­lum­bus sä­ker på att han nu nått fram till si­na dröm­mars mål. Inom någ­ra vec­kor ha­de han eta­ble­rat en bo­sätt­ning kal­lad La Na­vi­dad. Den 25 de­cem­ber be­ord­ra­de han si­na mest be­trod­da män att ta ett av far­ty­gen, San­ta Ma­ria, och be­ge sig norrut för att

ut­fors­ka på egen hand. Ty­värr var Co­lum­bus full vid till­fäl­let då han gav des­sa or­der, och det var hans un­der­ly­dan­de ock­så. Inom ba­ra någ­ra tim­mar ha­de be­sätt­ning­en om­bord på San­ta Ma­ria som­nat och far­ty­get gick på grund och kros­sa­des mot klip­por­na.

Den 13 ja­nu­a­ri 1493 ha­de Co­lum­bus ett mö­te med ca­ri­quen, höv­ding­en för tai­no­fol­ket på His­pa­ni­o­la. Han het­te Gu­aca­na­ga­ri och han gick med på Co­lum­bus be­gä­ran att få läm­na 39 be­sätt­ning­män på ön för att star­ta en ko­lo­ni där.

Där­ef­ter gav sig Co­lum­bus iväg på den sista ut­forsk­nings­e­tap­pen un­der sin förs­ta re­sa i Nya värl­den. Ef­ter någ­ra da­gar nåd­de han Sa­ma­na­halvön i nu­va­ran­de Do­mi­ni­kans­ka re­pu­bli­ken. Där stöt­te han på den mind­re vän­ligt sin­na­de ci­gu­ayos­stam­men. De­ras höv­ding väg­ra­de att lå­ta Co­lum­bus eta­ble­ra nå­gon bo­sätt­ning där. Snart upp­stod en väp­nad kon­flikt där två män ur ur­be­folk­ning­en dö­da­des. Dess­utom till­fång­a­tog Co­lum­bus 30 män­ni­skor som straff in­nan han läm­na­de ön och sat­te kurs hem mot Spa­ni­en igen. Ba­ra 7 av des­sa 30 skul­le över­le­va den långa re­san till Eu­ro­pa.

När han åter­vän­de till det spans­ka ho­vet blev han det sto­ra sam­tal­säm­net. Hans logg­böc­ker, kar­tor, de ex­o­tis­ka fruk­ter­na, kryd­dor­na, gul­det och sla­var­na han ha­de med sig var en så­dan sen­sa­tion att man in­te ba­ra ta­la­de om ho­nom i Spa­ni­en ut­an i he­la Eu­ro­pa. Nu ha­de han ove­der­säg­li­ga be­vis för att det fanns ett nytt land och att det låg mel­lan Eu­ro­pa och Asi­en. Det­ta glad­de Isa­bel­la och Fer­dinand. De be­lö­na­de ho­nom med al­la tit­lar de ti­di­ga­re kom­mit över­ens om. Han blev ami­ral över Det sto­ra ha­vet och vice­ko­nung och gu­ver­nör över al­la land­om­rå­den han upp­täckt och skul­le upp­täc­ka. För att sä­ker­stäl­la att ko­lo­nin på His­pa­ni­o­la skul­le växa, skic­ka­de Co­lum­bus iväg sin bror Bar­tolo­meo med be­sätt­ning. Strax där­ef­ter sän­de Coum­bus yt­ter­li­ga­re ett föl­je av sjö­män, sol­da­ter och han­dels­män. Den 24 sep­tem­ber gav sig Co­lum­bus iväg på sin and­ra re­sa till Nya värl­den. Nu val­de han en syd­li­ga­re rutt som tog ho­nom till fle­ra av Ba­ha­masö­ar­na och han gjor­de ett up­pe­håll på Ja­mai­ca. Den 22 no­vem­ber sat­te Co­lum­bus och hans 17 far­tyg sto­ra flot­ta kur­sen mot His­pa­ni­o­la. Nu var den kung­li­ge gu­ver­nö­ren från Genua ny­fi­ken på hur det gått med upp­dra­get han gett sin bror bor­ta i Ca­diz och vil­le se hur pla­ner­na för ko­lo­nin ut­veck­lats. Men det en­da han fann var ry­kan­de ru­i­ner. La Na­vi­dad ha­de bränts ner och för­störts i grun­den, det en­da som åter­stod var py­ran­de as­ka och slagg och det var tai­no­fol­ket som låg bakom. Sam­ma ur­be­folk­ning som ha­de va­rit så vän­lig och väl­kom­nan­de ba­ra ett år ti­di­ga­re.

Här ha­de han ta­git ci­vi­li­sa­to­nen till de­ras oupp­lys­ta hörn av värl­den, tänk­te Co­lum­bus. Han ha­de gett dem sta­bi­li­tet. Han ha­de gett dem evan­ge­li­et och det krist­na bud­ska­pet. Och det här var hur de åter­gäl­da­de det? Med att brän­na bo­sätt­ning­en och slak­ta span­jo­rer!

I Co­lum­bus från­va­ro, men helt i över­ens­stäm­mel­se med hans or­der, ha­de His­pa­ni­o­la bli­vit ett helt

”La Na­vi­dad ha­de bränts ner till grun­den och ba­ra as­ka åter­stod. Tai­no­fol­ket som ha­de va­rit så väl­kom­nan­de året in­nan låg bakom.”

Co­lum­bus var in­te den förs­te eu­ro­pé som nåd­de Nor­da­me­ri­ka men han har gjort sto­ra avtryck i histo­ri­en. För att ci­te­ra histo­ri­kern Mar­tin Du­gard: ”Co­lum­bus störs­ta be­drift var in­te att kom­ma först – ut­an att stan­na kvar”. Till skill­nad från vi­king­ar­nas mind­re bo­sätt­ning­ar 500 år ti­di­ga­re ska­pa­de Co­lum­bus stör­re sam­häl­len som ex­pan­de­ran­de från kus­ten och in­åt land. Co­lum­bus hä­va­de rät­ten till al­la land­om­rå­den han upp­täck­te, dess folk och na­tur­ri­ke­do­mar. Allt han upp­täck­te till­hör­de spans­ka kro­nan och lyd­de un­der den.

an­nat stäl­le än det han an­länt till. De frid­sam­ma folk­stam­mar­na som bod­de på den tät­be­fol­ka­de ön de­la­de gär­na med sig och vi­sa­de de främ­man­de gäs­ter­na var det fanns guld. Men de var in­te be­red­da på vad som då skul­le hän­da. Bar­tolo­meo Co­lum­bus ha­de gjort dem till sla­var och tving­at dem att grä­va guld­gru­vor i ber­gen i jakt ef­ter den äd­la me­tal­len. In­te nog med det, de hund­ra­tals eu­ro­pé­er­na ha­de fört med sig en lång rad väs­ter­länds­ka sjuk­do­mar som spred sig okon­trol­le­rat bland lo­kal­be­folk­ning­en. Ur des­sa för­hål­lan­den ha­de tai­no­fol­ket be­stämt sig för att re­sa sig och gö­ra upp­ror mot in­kräk­tar­na. Men det skul­le ba­ra le­da till att Co­lum­bus strä­van ef­ter ord­ning och hämnd blev än­nu star­ka­re.

Med si­na brö­der vid sin si­da och med si­na spans­ka upp­drags­gi­vares väl­sig­nel­se ut­vann Co­lum­bus oer­hör­da ri­ke­do­mar ur lan­dets hjär­ta. Så­da­na ri­ke­do­mar höll kung­lig­he­ter­na i Spa­ni­en på gott hu­mör, men snart skul­le ock­så ryk­ten om våld­sam bru­ta­li­tet spri­da sig över ha­vet. Det be­rät­ta­des om hur Co­lum­bus ut­näm­ning till gu­ver­nör ha­de gjort ho­nom makt­ga­len. Även om det var sant att han för­vis­so var bru­tal, spreds ryk­te­na med stor iver av hans fi­en­der vid spans­ka ho­vet. Där var många av­und­sju­ka på de ri­ke­do­mar han fun­nit. Tro­li­gen för­stod hans spans­ka be­skyd­da­re att han var be­redd att gå gans­ka långt för att sö­ka sin lyc­ka i Nya värl­den. Och hur bru­tal han än var, fyll­de han på spans­ka kro­nans skatt­kis­tor, nå­got som var väl­kom­met ef­tersom de va­rit tom­ma se­dan ti­di­ga­re krig.

Co­lum­bus skul­le få le­da en tred­je re­sa in­nan Fer­dinand och Isa­bel­la tving­a­des skic­ka ett sän­de­bud för att in­spek­te­ra och un­der­sö­ka på­stå­en­de­na som för­mör­ka­de de­ras till­va­ro vid det spans­ka ho­vet. När de ha­de ta­git del av sän­de­bu­dets rap­port blev Co­lum­bus av med al­la si­na tit­lar och kung­en och drott­ning­en skic­ka­de nu iväg ad­mi­nist­ra­tö­ren Fran­ci­sco de Bo­badil­la för att sty­ra över de nya land­om­rå­de­na i Co­lum­bus stäl­le och för att yt­ter­li­ga­re un­der­sö­ka sa­ker­nas till­stånd. Bo­badil­la an­län­de i au­gusti 1500 och möt­tes av en för­fä­ran­de syn. Un­der sitt sju år långa sty­re på ön ha­de Co­lum­bus för­sla­vat de fles­ta av urin­vå­nar­na och en be­folk­ning som be­räk­nas ha va­rit en kvarts mil­jon var nu ne­re i 60 000. Bo­badil­la fick rap­por­ter om att Co­lum­bus ha­de sålt unga flic­kor som sexsla­var och att hans brö­der för­öd­mju­kat och ut­fört kropps­stymp­ning­ar av al­la som stått i de­ras väg.

Sam­me man som idag fi­ras i USA med en egen helg­dag sän­des då för­öd­mju­kad till­ba­ka till Spa­ni­en. Men de spans­ka mo­nar­ker­na häng­de ho­nom in­te och sat­te ho­nom in­te i fäng­el­se. Att de ta­git ifrån ho­nom al­la hans tit­lar och pri­vi­le­gi­er ha­de ta­git ho­nom hårt och han var re­dan en sjuk och dö­en­de man.

Co­lum­bus bi­drag till upp­täc­kar­histo­ri­en är hans pas­sion för nya upp­täck­ter. Men många se­na­re histo­ri­e­skri­va­re ver­kar ha glömt att han även var en conquista­dor bå­de till sin lägg­ning och till nam­net. Dri­ven av en vil­ja att ut­fors­ka Nya värl­den ha­de Co­lum­bus in­te ba­ra upp­täckt nya land­om­rå­den. Han la­de ock­så grun­den för ett väs­ter­ländskt fot­fäs­te i den nya världs­de­len, ett fot­fäs­te som ex­pan­de­ra­de i hund­ra­tals år.

På sin ål­ders höst skrev han: ”Ge­nom att över­vin­na al­la hin­der och bort­se från dis­trak­tio­ner kan var­je män­ni­ska upp­nå sitt ut­val­da mål och nå sitt syf­te”. Även om hans hand­ling­ar all­tid kom­mer att kas­ta en skug­ga över hans gär­ning, är hans livs­långa strä­van att ut­fors­ka det okän­da nå­got som säk­rar hans plats i histo­ri­e­skriv­ning­en.

”Un­der sitt sju år långa sty­re ha­de Co­lum­bus för­sla­vat de fles­ta av urin­vå­nar­na och öbe­folk­ning­en som ha­de va­rit ett par mil­jo­ner ha­de år 1500 krympt till 60 000 .”

San­ta María var det störs­ta far­ty­get i Co­lum­bus lil­la flot­ta och hon mät­te 17, 7 me­ter från ak­ter till för.

Till en bör­jan var de ame­ri­kans­ka ur­be­folk­ning­ar­na myc­ket vän­li­ga och väl­kom­nan­de mot eu­ro­pé­er­na.

Co­lum­bus fi­ras med en egen helg­dag i USA, men upp­täc­ka­ren gjor­de sig ock­så skyl­dig till bru­ta­la brott.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.