Va­sco Núñez de Bal­boa

Han var förs­te eu­ro­pé att kor­sa Ame­ri­ka och skå­da Stil­la ha­vet. Span­jo­ren Bal­boa var en kom­pe­tent och mo­dig upp­täc­ka­re som möj­lig­gjor­de er­öv­ran­det av Nya värl­den.

Stora upptäckare - - Innehåll -

Bal­boa blev förs­te eu­ro­pé­en nå­gon­sin att se Stil­la ha­vet.

Det var so­nen till Co­mo­g­re, en höv­ding i den ame­ri­kans­ka ur­be­folk­ning­en, som ut­lös­te de hän­del­ser som skul­le bli av­gö­ran­de för den spans­ka er­öv­ring­en av Nya värl­den. Den unge man­nen satt till­sam­mans med sin pap­pa ut­an­för fa­mil­jens hem me­dan span­jo­rer un­der led­ning av Va­sco Núñez de Bal­boa väg­de upp guld som de ta­git ifrån lo­kal­be­folk­ning­en. Me­dan span­jo­rer­na sinse­mel­lan bör­ja­de grä­la om hur de skul­le de­la upp gul­det mel­lan sig, trött­na­de Co­mo­gres son på span­jo­rer­nas gi­rig­het, res­te sig och slog om­kull vå­gar­na så att gul­det spreds på mar­ken. Se­dan sa han att om span­jo­rer­na res­te sö­derut skul­le de nå ”det and­ra ha­vet” (Stil­la ha­vet). Där fanns al­la äd­la me­tal­ler de vil­le ha i rik­lig mängd, för där fanns li­ka myc­ket guld som allt järn i Spa­ni­en.

Den även­tyrs­lyst­ne och guld­in­tres­se­ra­de Bal­boa an­tog ut­ma­ning­en. Han fick re­da på att han skul­le be­hö­va trup­per på minst tu­sen män för att be­seg­ra des­sa län­der. Han sam­la­de ihop en till­räck­ligt stor sol­dat­styr­ka och sat­te se­gel från sin bas i San­ta Ma­riá la An­ti­gua den 1 sep­tem­ber 1514. Han seg­la­de väs­terut mot den sma­las­te de­len av Pa­na­manä­set.

Även om nä­set ba­ra är un­ge­fär tio mil brett på det­ta stäl­le var ter­räng­en be­svär­lig. Var­je me­ter iland be­tyd­de att de mås­te ta sig ige­nom träsk, flo­der el­ler över ra­der av snå­ri­ga kul­lar. Ma­tran­so­rer­na var knap­pa och det fanns gott om fi­ent­ligt in­ställ­da lo­ka­la folk­stam­mar. Men det var än­då med hjälp av in­föd­da bä­ra­re och gui­der som Bal­boa och knappt 200 av hans män lyc­ka­des fort­sät­ta sö­derut. När de nåd­de fram till and­ra si­dan nä­set, sägs det att Bal­boa en­sam klätt­ra­de upp på en höjd för att ta in ut­sik­ten över ”det and­ra ha­vet”.

Da­tu­met var den 25 sep­tem­ber 1513 och span­jo­rer­na ha­de upp­täckt en väg ge­nom Nya värl­den

fram till Stil­la ha­vet. Ba­ra 21 år ef­ter att Co­lum­bus land­steg för förs­ta gång­en, ha­de Bal­boa gjort näs­ta sto­ra upp­täckt för conquista­do­rer­nas räk­ning — hans in­sats vi­sa­de hur man kun­de ta sig till den väst­ra de­len av kon­ti­nen­ten och nu öpp­na­de sig en väg till in­ka­ri­kets ofant­li­ga ri­ke­do­mar. Ef­ter att ha sku­rit av gre­nar och kvis­tar som sou­ve­ni­rer och kar­vat kung Fer­di­nands namn på trä­den, fort­sat­te Bal­boa och hans trup­per ner­åt mot San Mi­gu­el-vi­ken. Där va­da­de han ut i vatt­net med svärd och banér, res­te den spans­ka kro­nans flag­ga och ut­ro­pa­de kung Fer­di­nands över­hög­het över det ny­fun­na ha­vet och al­la län­der som grän­sa­de till det. Bal­boa och hans män tog sig se­dan ut i ka­no­ter och upp­täck­te ett rik­ligt pärl­fis­ke. De störs­ta och vack­ras­te pär­lor­na skic­ka­de Bal­boa till kung Fer­dinand till­sam­mans med guld och ny­he­ten om si­na upp­täck­ter. Ty­värr nåd­de bud­bä­rar­na Spa­ni­en för­sent för att hans se­na­re så tra­gis­ka öde skul­le kun­na und­vi­kas.

Bal­boa ha­de rest till Nya värl­den år 1500. Först prö­va­de han sin lyc­ka som jord­bru­ka­re på ön His­pa­ni­o­la (nu­ti­da Hai­ti) men miss­lyc­ka­des och blev svårt skuld­satt. För att fly un­dan si­na ford­rings­ä­ga­re slog han 1509 föl­je med Mar­tín Fer­nán­dez de En­ci­sos ex­pe­di­tion för att und­sät­ta en spansk ko­lo­ni längs kus­ten vid Urabá i nu­ti­da Colom­bia.

Rädd­nings­styr­kan fann en ko­lo­ni på upp­häll­ning­en som käm­pa­de mot sto­ra svå­rig­he­ter i en ogäst­vänl­­ig mil­jö. In­te minst ut­gjor­de de lo­ka­la ur­be­folk­nings­stam­mar­na ett hot. De var ag­gres­si­va och an­vän­de sig av för­gif­ta­de pi­lar. Ko­lonins grun­da­re Alon­so de Oje­da ha­de bli­vit över­fal­len i ett bak­håll och skju­ten i be­net men över­lev­de det död­li­ga gif­tet ge­nom att läg­ga två glö­dan­de me­tall­plat­tor på så­ret. Bland ny­byg­gar­na i den för­fall­na ko­lo­nin fann En­ci­sos rädd­nings­styr­ka ock­så en man som het­te Fran­ci­sco Piz­za­ro, ett namn som se­na­re skul­le spe­la en stor roll i kon­ti­nen­tens histo­ria. Men nu var det En­ci­so som ha­de be­fä­let. Han var på al­la sätt en svag le­da­re som helt ver­kar ha sak­nat de egen­ska­per som kräv­des i far­li­ga si­tu­a­tio­ner. Bal­boa dä­re­mot, nu 35 år gam­mal, vi­sa­de tyd­li­ga prov på le­da­re­gen­ska­per. Han in­si­ste­ra­de på att ny­byg­gar­na skul­le bry­ta upp och flyt­ta till Da­rién, som låg vid de mind­re ogäst­­vän­li­ga kust­trak­ter­na på Pa­na­manä­set. På så sätt grun­da­des San­ta Ma­riá la An­ti­gua, den all­ra förs­ta eu­ro­pe­is­ka bo­sättn­­ing­en på fast­lan­det av den ame­ri­kans­ka kon­ti­nen­ten. Snart gjor­de sig ny­byg­gar­na av med den in­ef­fek­ti­ve En­ci­so och val­de istäl­let ett råd. Bal­boa fö­reslogs som den ena av rå­dets två do­ma­re. Det­ta fick till följd att En­ci­so gav sig av mot Spa­ni­en via His­pa­ni­o­la. Bal­boa fram­träd­de nu som ko­lonins verk­li­ga le­da­re och i de­cem­ber 1511 gav Fer­dinand II, kung av Ara­go­ni­en och Kasti­li­en, or­der om att Bal­boa skul­le ut­näm­nas till gu­ver­nör och kom­men­dör över Da­rién. Den sam­ti­da ita­li­ens­ka för­fat­ta­ren Pe­ter Ver­mig­li, även kal­lad Pe­ter Mar­ty­ren, skri­ver att Bal­boa ha­de ut­veck­lats från ”en bull­rig och tank­lös lyck­sö­ka­re till en dis­kret kap­ten och po­li­tisk stra­teg”. Han vi­sa­de sig verk­li­gen va­ra ef­fek­tiv i sin le­dar­roll och lyc­ka­des kvä­sa ur­sprungs­be­folk­ning­en ge­nom en bland­ning av våld­sam­ma me­to­der och för­hand­ling­ar. Han var en skick­lig di­plo­mat som ef­ter­strä­va­de va­pen­stil­le­stånd och för­so­ning i för­hand­ling­ar­na med lo­kal­be­folk­ning­en och han in­led­de ett för­hål­lan­de med dot­tern till den lo­ka­le höv­ding­en Ca­re­ta. Han hjälp­te ock­så Ca­re­ta att be­seg­ra si­na fi­en­der bland and­ra stam­mar och fick på så sätt en vär­de­full al­li­e­rad. Nå­got han an­vän­de till sin för­del när

”Bal­boa, nu 35 år gam­mal, vi­sa­de tyd­li­ga prov på le­da­re­gen­ska­per.”

det gäll­de att få kon­troll över ter­ri­to­ri­et. Det finns upp­gif­ter om att bå­de Ca­re­ta och höv­ding­en Co­mo­g­re kon­ver­te­ra­de till kris­ten­do­men.

Som gu­ver­nör skaf­fa­de sig Bal­boa bå­de sla­var och un­der­ly­dan­de och ge­nom tvång sam­la­de han in sto­ra mäng­der guld som han skic­ka­de till den spans­ke kung­en. Han skrev även brev till kung­en. Det är i en så­dan skri­vel­se som han be­skri­ver sin egen mild­het och hur rätt­vis han är till skill­nad från and­ra spans­ka be­fäl­ha­va­re som han tyc­ker är grym­ma och bru­ta­la.

Vid den här ti­den hör­de våld till var­da­gen och al­la eu­ro­pé­er var väl be­kan­ta med så­dant som häng­ning, steg­ling, stymp­ning, of­fent­li­ga spö­straff och att man brän­de män­ni­skor på bål. Det var all­män­na spek­ta­kel och be­gi­ven­he­ter som folk kom för att tit­ta på hem­ma i Eu­ro­pa. Där­för var in­te nå­gon som Bal­boa emot våld, även om han kan ha fö­re­dra­git di­plo­ma­ti och and­ra mil­da­re for­mer av makt­ut­öv­ning.

Hans in­ställ­ning till ho­mo­sex­u­a­li­tet hos lo­kal­be­folk­ning­en ver­kar dock ha ut­löst en våld­sam re­ak­tion. Och i ett av si­na brev skri­ver han att en kan­ni­bal­stam skul­le brän­nas på bål ef­tersom de in­te ens dög till sla­var. Hans prag­ma­tik kun­de va­ra bå­de bru­tal och våld­sam, han splitt­ra­de fa­mil­jer och he­la folk­stam­mar och han be­drev slav­han­del. Att frak­ta sla­var från Da­rién till An­til­ler­na var ett sätt att und­vi­ka att de till­fång­a­tag­na skul­le kun­na rym­ma på hem­ma­plan, för dem be­kan­ta trak­ter, där de kun­de göm­ma sig.

Med tan­ke på vil­ken bru­tal tid han lev­de i, är det kanske in­te så kons­tigt att Bal­bo­as eget liv skul­le få ett våld­samt slut. Det skul­le bli den för­o­rät­ta­de En­ci­so som han fått som fi­en­de då han tog över le­dar­ska­pet för ko­lo­nis­ter­na i Da­rién som in­di­rekt för­or­sa­ka­de hans fall.

För när bud­bä­rar­na som Bal­boa skic­kat till spans­ke kung­en för att med­de­la upp­täck­ten av ”det and­ra ha­vet” änt­li­gen nåd­de fram, ha­de En­ci­so re­dan va­rit där och be­rät­tat om si­na er­fa­ren­he­ter. Han ha­de fram­ställt Bal­boa som in­kräk­ta­re och pa­ra­sit, nå­got som fått den spans­ke kung­en att ut­se en ny gu­ver­nör över Da­rién — Pedro Ari­as de Avi­la (även känd un­der nam­net Ped­ra­ri­as).

Men Fer­dinand var än­då im­po­ne­rad av Bal­bo­as upp­täck­ter och även om han in­te av­sat­te Ped­ra­ri­as, ut­nämn­de han ge­nast Bal­boa till Ade­lan­ta­do (en mi­li­tär grad di­rekt un­der kung­en) över Söd­ra ha­vet och dess­utom till gu­ver­nör över två and­ra, an­grän­san­de pro­vin­ser. Bal­boa och Ped­ra­ri­as lyc­ka­des upp­rätt­hål­la go­da re­la­tio­ner i fem år — Ped­ra­ri­as lo­va­de till och med bort sin från­va­ran­de dot­ter till Bal­boa, men un­der ytan låg miss­nö­jet och ko­ka­de.

Bal­bo­as störs­ta ir­ri­ta­tions­mo­ment var Ped­ra­ri­as osmi­di­ga sätt att för­hål­la sig till ur­be­folk­ning­ar­na. Dels an­såg Bal­boa att Ped­ra­ri­as var onö­digt grym och myc­ket mer bru­tal än han själv, dels ho­ta­de Ped­ra­ri­as våld­sam­ma män att un­der­grä­va de al­li­an­s­­er med lo­ka­la stam­mar som Bal­boa ar­be­tat så hårt för att få till stånd.

Kung­en lyss­na­de till Bal­bo­as kla­go­mål och be­slu­ta­de sig för att by­ta ut Ped­ra­ri­as. Det­ta fick Bal­boa hö­ra ta­las om mitt i ar­be­tet med att för­be­re­da en ar­ma­da för att ut­fors­ka Stil­la­havs­kus­ten. Al­la de­lar som be­höv­des för att kun­na byg­ga fy­ra bå­tar, se­gel­far­tyg av ty­pen bri­gan­tin, skul­le forslas över berg och träsk­mar­ker till stran­den vid Stil­la ha­vet, så Bal­boa be­fann sig in­te i sam­ma trak­ter som Ped­ra­ri­as i Da­rién.

När Ped­ra­ri­as fick ve­ta om kung­ens be­slut blev han oro­lig över att Bal­boa kun­de in­le­da ju­ri­disk pro­cess emot ho­nom. El­ler ock­så var det rent hämnd­be­gär som drev ho­nom när han kal­la­de till­ba­ka Bal­boa till Da­rién och lät gri­pa ho­nom di­rekt vid ankomsten. Bal­boa an­kla­ga­des för för­rä­de­ri av den för­småd­de gu­ver­nö­ren.

Un­der rät­te­gång­en som följ­de be­fanns Bal­boa skyl­dig trots att det in­te fanns någ­ra be­vis. Do­ma­ren, Gas­par de Espi­no­sa, var Ped­ra­ri­as un­der­ly­dan­de och han döm­de ut döds­straff. I ja­nu­a­ri 1519 hals­höggs Bal­boa.

Även om han för­vis­so var grym kanske Bal­boa än­då in­te var fullt li­ka bru­tal som många av de conquistadorer som kom ef­ter ho­nom. Om det ha­de va­rit han och in­te Pi­zar­ro som be­seg­rat in­ka­ri­ket, är det möj­ligt att den en gång så mäk­ti­ga ci­vi­li­sa­tio­nen in­te ha­de bli­vit för­öd­mju­kad på ett så smärt­samt sätt som den blev.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.