Her­nán Cor­tés

Han är ihåg­kom­men för att ha be­seg­rat az­te­ker­na. Men vil­le Her­nán Cor­tés verk­li­gen ut­plå­na ur­be­folk­ning­en i den Nya värl­den?

Stora upptäckare - - Innehåll -

En conquista­dor med smak för guld som be­gick för­fär­li­ga grym­he­ter.

Den äro­fyll­da gyl­le­ne sta­den Te­noch­tit­lán låg i ru­i­ner, be­folk­ning­en svalt och de­ras sol­da­ter låg be­seg­ra­de i dam­met. Den sto­ra az­tek-kul­tu­ren var tillin­tet­gjord. Och upp­hovs­man­nen till az­te­ker­nas li­dan­de var Her­nán Cor­tés, som ha­de lett si­na conquistadorer med järn­hand, fullt och fast för­vis­sad om att han skul­le be­lö­nas med gu­ver­nör­ska­pet över Nya Spa­ni­en och ri­ke­dom i över­flöd. Hur ha­de han ham­nat där?

Så fort den Nya värl­den ha­de bli­vit till­gäng­lig för ex­plo­a­te­ring vil­le al­la i den gam­la värl­den (Eu­ro­pa) ha sin del av ka­kan. En av de många som sök­te ef­ter fram­gång och ri­ke­dom på and­ra si­dan ha­vet var Her­nán Cor­tés. Han föd­des 1485 i den spans­ka sta­den Me­dellín i en fa­milj som till­hör­de lå­ga­deln. Han var syss­ling till Fran­ci­sco Pi­zar­ro, man­nen som be­seg­ra­de in­ka­ri­ket ge­nom att till­fång­a­ta och dö­da kej­sa­ren Ata­hu­al­pa och ut­ro­pa lan­det som spanskt. Även om han gil­la­de även­tyr skul­le den unge Cor­tés ald­rig ha kun­nat dröm­ma om att han skul­le ut­plå­na en hel ci­vi­li­sa­tion när han blev stor. Mot si­na för­äld­rars vil­ja läm­na­de han si­na ju­ri­dik­stu­di­er och stu­di­er­na i la­tin vid uni­ver­si­te­tet i Sa­la­man­ca 1504. Han vil­le åka väs­terut och kom till Azúa i nu­ti­da Do­mi­ni­kans­ka re­pu­bli­ken. Där ar­be­ta­de han fle­ra år som no­ta­rie. Cor­tés förs­ta möj­lig­het till upp­täckts­re­san­de kom när han skul­le del­ta i en ex­pe­di­tion till Centralamerika 1509. Men han mis­sa­de att kom­ma med den på grund av en var­böld i ett ben, an­tag­li­gen på grund av sy­fi­lis.

Först ett par år se­na­re, 1511, kom han iväg. Han an­slöt sig till en ex­pe­di­tion till Ku­ba un­der Di­e­go Veláz­quez de Cuél­lars led­ning och vann un­der re­san den nye gu­ver­nö­rens akt­ning. Det var in­te för­rän sju år se­na­re som han ha­de till­räck­ligt med mod och peng­ar för att gö­ra sin egen re­sa. Än­da se­dan ex­pe­di­tio­nen till Ku­ba ha­de han va­rit god vän med Veláz­quez, nå­got som ha­de stärkt hans själv­för­tro­en­de. Han ha­de till och med gift sig med Veláz­quez svä­gers­ka. Cor­tés ha­de klätt­rat i den lo­ka­la hi­e­rar­kin och fått smak för makt och le­dar­skap så till den mil­da grad att Veláz­quez bör­ja­de bli be­kym­rad över om hans un­der­ord­na­de bör­ja­de bli allt­för mäk­tig. Där­för be­ord­ra­des han att stäl­la in sin pla­ne­ra­de ex­pe­di­tion till Cen­tra­la­me­ri­kas fast­land.

”Det dröj­de sju år in­nan han ha­de mo­det, peng­ar­na och möj­lig­he­ten att på­bör­ja sin förs­ta eg­na re­sa.”

Men Cor­tés vo­re in­te Cor­tés om han in­te strun­tat i sin över­ord­na­des or­der. Snabbt som ögat gav han sig iväg mot Mex­i­co med 11 far­tyg och 500 sol­da­ter. I slu­tet av mars nåd­de han kus­ten av Yuca­tan­halvön.

Ett av de förs­ta mö­te­na iland var med en kvin­­­na som het­te Do­na Ma­ri­na. Hon till­hör­de ur­be­folk­ning­en och skul­le som över­sät­ta­re och tolk kom­ma att spe­la en av­gö­ran­de roll för ex­pe­di­tio­nens fram­gång. Hon skul­le även bli Cor­tés äls­ka­rin­na och fö­da de­ras son Mar­tin, en av de förs­ta män­ni­skor­na i världs­hi­sto­ri­en med arvsan­lag från span­jo­rer och ame­ri­kansk ur­be­folk­ning.

Cor­tés var okun­nig om geo­gra­fin och ha­de ba­ra 17 ka­no­ner, 12 häs­tar och ett mind­re an­tal krigs­hun­dar till sitt för­fo­gan­de, men hans mo­ti­va­tion var sten­hård. Han var på jakt ef­ter guld och han var väl­digt själv­sä­ker. Han var så över­ty­gad om fram­gång att han be­ord­ra­de att al­la far­ty­gen skul­le töm­mas och bor­ras i sank. Nu fanns det ing­en åter­vän­do. Ef­tersom språk­bar­riä­ren var bru­ten tack va­re Ma­ri­na kun­de de stu­de­ra det kom­pli­ce­ra­de so­ci­a­la li­vet och kom­plex­i­te­ten i den lo­ka­la kul­tu­ren. Det fanns gott om oli­ka al­li­an­ser och kon­flik­ter och det kun­de span­jo­rer­na ut­nytt­ja. Den tre må­na­der långa fär­den ge­nom okänt tro­piskt ter­ri­to­ri­um var krä­van­de men kun­de in­te ha skett vid ett bätt­re till­fäl­le. En az­te­kisk pro­fe­tia be­rät­ta­de om gu­den Quet­zal­coat­ls åter­komst över ha­vet, och som tur var för Cor­tés lyc­ka­des han an­län­da ex­akt vid den tid som my­ten för­ut­sagt. Den­na oer­hör­da slump gav onek­li­gen Cor­tés trumf på hand.

Az­te­ker­nas kul­tur var den do­mi­ne­ran­de i om­rå­det, men inom den fanns mind­re frak­tio­ner som gjor­de mot­stånd mot si­na her­rar. När span­jo­rer­na an­län­de be­fann sig az­te­ker­nas ri­ke i po­li­tisk kris och det­ta ut­nytt­ja­des skick­ligt av Cor­tés. Han und­vek kon­flik­ter och gick istäl­let i för­bund med de az­te­kis­ka na­tio­ner­na Tlax­ca­la och Cho­lu­la. Sam­ti­digt upp­munt­ra­de han upp­ro­ret mot az­te­kis­ka makt­ha­va­re i stä­der­na han be­sök­te. Hans be­lö­ning blev ett ovär­der­ligt stöd hos ur­be­folk­ning­en.

Cor­tés styr­ka rör­de sig nu mot hu­vud­sta­den och den 8 no­vem­ber 1519 ha­de de nått fram till Te­noch­tit­lán. Där fick de änt­li­gen träffa kej­sa­ren Mon­te­zu­ma II och se den mytomspun­na sta­den i all sin glans. Mon­te­zu­ma väl­kom­na­de Cor­tés med öpp­na ar­mar och span­jo­rer­na fick mot­ta gå­vor i guld. Som tack till­fång­a­tog de kej­sa­ren och höll ho­nom som giss­lan till­sam­mans med sta­dens öv­ri­ga fång­ar. Nu var Mon­te­zu­ma en ma­ri­o­nett, be­rö­vad all verk­lig makt och det i sin egen hu­vud­stad. Men för en kort tid såg det ut som om han skul­le kun­na åter­få sin po­si­tion när Cor­tés gam­la fi­en­de Ve­las­quez dök upp för att gri­pa och ar­re­ste­ra ho­nom. Cor­tés ha­de gett sig iväg trots för­bud och hans ex­pe­di­tion var olag­lig. Så små­ning­om lyc­ka­des Cor­tés gö­ra sig fri från Ve­las­quez och hit­ta fler an­häng­a­re som an­slöt sig till ho­nom. Men när han åter­vän­de till Te­noch­tit­lán fann han en hu­vud­stad i ka­os.

Me­dan han va­rit bor­ta ha­de in­vå­nar­na trött­nat på span­jo­rer­nas bru­ta­li­tet och gjort upp­ror. De åter­stå­en­de spans­ka styr­kor­na ha­de ta­git skydd in­ne i Mon­te­zu­mas pa­lats ef­ter ett för­sök att skic­ka ut kej­sa­ren för att lug­na ner upp­ro­ret. And­ra käl­lor me­nar att den re­bel­lis­ka az­te­kis­ka folk­ho­pen ste­na­de Mon­te­zu­ma till döds. Conquista­do­rer­na be­fann sig nu i un­der­läge och fick dra sig till­ba­ka. Men de skul­le snart kom­ma till­ba­ka.

Trots bak­sla­get var Cor­tés orubb­lig. Han ha­de fått vitt­ring på guld och lät sig in­te stop­pas. Vis­ser­li­gen ha­de han fär­re sol­da­ter än az­te­ker­na, men de var

”Cor­tés tog sig 1524 så långt sö­derut som till Hon­du­ras där han le­ta­de ef­ter stä­der bygg­da av guld.”

bätt­re ut­rus­ta­de. De ha­de rust­ning­ar och va­pen av stål, häs­tar och ka­no­ner. Sär­skilt ka­val­le­ri­et var ef­fek­tivt och det kom att spe­la en av­gö­ran­de roll för den över­ty­gan­de se­ger som span­jo­rer­na vann vid sla­get vid Otum­ba.

Az­te­ker­na ha­de dess­utom mins­kat av­se­värt i an­tal på grund av ut­brott av smitt­kop­por, en av de många sjuk­do­mar som eu­ro­pé­er­na för­de med sig från den gam­la värl­den och som skul­le kom­ma att skör­da ett oräk­ne­ligt an­tal döds­of­fer un­der de kom­man­de åren.

Cor­tés åter­vän­de till Te­noch­tit­lán 1551 för att be­seg­ra och plund­ra sta­den, ga­ta för ga­ta. Men den här gång­en var az­te­ker­na bätt­re för­be­red­da på det kal­la stå­let och de klapp­ran­de ho­var­na. De ha­de grävt di­ken för att span­jo­rer­nas häs­tar skul­le fal­la om­kull och om­för­de­lat si­na styr­kor i mind­re trup­per i ett för­sök att lu­ra ka­no­ner­na i oli­ka rikt­ning­ar. Cor­tés vil­le in­ta sta­den så fort som möj­ligt, men nu såg det ut som om az­tek­er­nas krigs­list skul­le för­se­na hans be­läg­ring och plund­rings­tåg med fle­ra må­na­der. Span­jo­rer­na om­ring­a­de sta­den vil­ket led­de till att az­te­ker­na fick ont om mat och blev för­sva­ga­de. Nu bör­ja­de span­jo­rer­na att plund­ra och för­stö­ra sta­den bit för bit och de­ras grym­he­ter gav re­sul­tat när Te­noch­­tit­lán föll den 13 au­gusti. Det en gång så sto­ra och mäk­ti­ga az­te­kis­ka im­pe­ri­et skälv­de i sitt hjär­ta. Mex­i­co Ci­ty och Nya Spa­ni­en föd­des med Cor­tés som gu­ver­nör och kom­men­dör. Hans makt väx­te me­dan ur­­be­folk­ning­en var hem­lös och slogs ihjäl ut­an nåd run­tom i he­la Mex­i­co. Cor­tés var su­gen på fler upp­täck­ter och res­te så långt sö­derut som till Hon­du­ras 1524. Där le­ta­de han ef­ter de mytomspun­na sju gyl­le­ne stä­der som han ha­de hört ta­las om. Han le­ta­de ef­ter dem i fy­ra år, mel­lan 1532 och 1536. Den hon­du­ris­ka ex­pe­di­tio­nen blev till slut för myc­ket för ho­nom och bå­de hans häl­sa och hans makt­po­si­ton tog stryk.

Cor­tés be­sök­te Spa­ni­en 1528 för att od­la re­la­tio­nen till kung Karl V som in­te var glad åt conquista­do­rens sto­ra ri­ke­do­mar och makt­full­kom­lig­het. Med sig ha­de han så mag­ni­fi­ka gå­vor och ri­ke­do­mar i en så­dan mängd att kung Karl ut­nämn­de ho­nom till ge­ne­ral. Men gu­ver­nör fick han in­te bli i Spa­ni­en. Re­san ha­de va­rit nöd­vän­dig för att åter­kny­ta kon­tak­ten till hem­lan­det, men när Cor­tés åter­vän­de till Nya värl­den två år se­na­re råd­de där full­stän­digt ka­os.

Som så många and­ra le­da­re fö­re ho­nom blev Cor­tés ett of­fer för gi­ri­ga ge­ne­ra­ler som de­la­de upp hans ter­ri­to­ri­um mel­lan sig. Az­te­ker­nas för­gö­ra­re Cor­tés var nu i fyr­tio­års­ål­dern och trött på dö­dan­det och de stän­di­ga kon­flik­ter­na. Ef­ter att ha åter­ställt nå­got som åt­minsto­ne lik­na­de ord­ning drog han sig till­ba­ka till sitt gods vid Cu­er­na­vaca. Där pla­ne­ra­de han si­na vi­da­re ex­pe­di­tio­ner i Stil­la­havs­re­gi­o­ner­na. Han stod un­der stän­dig be­vak­ning av spans­ka tjäns­te­män men fort­sat­te än­då si­na ex­pe­di­tio­ner i Centralamerika. Han kom till och med så långt att han upp­täck­te halvön Ba­ja Car­li­for­nia (Ca­li­for­ni­a­halvön). En av hans sista re­sor gick till Al­ge­ri­et där han näs­tan drunk­na­de ef­ter att ha li­dit skepps­brott i en storm. Kanske på­skyn­da­de det­ta hans be­slut att åter­vän­da till Spa­ni­en. Strax ef­ter åter­koms­ten till hem­lan­det dog han i Se­vil­la den 2 de­cem­ber 1547, 62 år gam­mal. Han ha­de åld­rats och var för­sva­gad men hans ef­ter­mä­le som döds­bring­a­re och det az­te­kis­ka im­pe­ri­ets ba­ne­man var in­takt.

Mil­stol­pe Az­tek-gu­den Cor­tés Quet­zal­coatl var en av az­te­ker­nas vik­ti­gas­te gu­dar. My­ten be­rät­ta­de att den­ne gud var en bland­ning av orm och få­gel som ock­så kun­de ta mänsk­lig ge­stalt. Och att en dag skul­le han åter­kom­ma. Ge­nom ren tur rå­ka­de gu­dens be­räk­na­de åter­komst sam­man­fal­la med att Cor­tés steg iland. Az­te­ker­na ska där­för ha be­trak­tat ho­nom som en gud med över­mänsk­li­ga egen­ska­per. Feb­ru­a­ri 1519

Mil­stol­pe Mas­sa­kern vid Cho­lu­la Cho­lu­la­ner­na var in­te li­ka lättö­ver­ty­ga­de som tlax­ca­la­ner­na att slu­ta för­bund med Cor­tés. Do­na Ma­ri­na ha­de för­var­nat sin äls­ka­re om hur ag­gres­si­va cho­lu­la­ner­na kun­de va­ra. Cor­tés la­de sig i bak­håll och han och hans män dö­da­de tu­sen­tals män­ni­skor för att sän­da ett bud­skap som en var­ning, vil­ket sän­de chock­vå­gar ge­nom Mel­la­na­me­ri­ka. Ok­to­ber 1519

Mil­stol­pe La Noche Tris­te (Sor­ger­nas natt) Cor­tés åter­vän­de till ett Te­noch­tit­lán i ka­os. Fle­ra av hans män var fång­ar in­ne i sta­den och han tänk­te ut en plan för att få ut dem via en väg­bank över träsk­mar­ker­na, Tachu­ba Cau­se­way. Män­nen smög längs sta­dens över­giv­na ga­tor men en vakt­post fick syn på dem. Lar­met gick och två tred­je­de­lar av span­jo­rer­na dö­da­des.30 ju­ni 1520

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.