Upp­täck­ten av Austra­li­en

Här är be­rät­tel­sen om hur star­ka vin­dar, ast­ro­no­mis­ka fe­no­men, re­li­giös glöd och eko­no­misk vin­ning led­de till upp­täck­ten av det för­lo­va­de lan­det på and­ra si­dan jor­den.

Stora upptäckare - - Innehåll -

Det löf­tes­ri­ka lan­det i sö­der fång­a­de en hel värld och var en dröm för bå­de på­var och köp­män.

Den brit­tis­ka flag­gan fladd­ra­de i vin­den när den his­sa­des över den sil­ver­fär­ga­de san­den. Det var den 20 au­gusti 1770 och den iland­stig­na be­sätt­ning­en sköt tre om­gång­ar sa­lut. Sa­lu­ten be­sva­ra­des av far­ty­get Bark En­de­a­vour som låg på svaj i vi­ken ut­an­för.

Kap­ten Ja­mes Cook med be­sätt­ning ha­de va­rit till sjöss i 724 da­gar och hem­ma­ham­nen Ply­mouth var ett blek­nan­de min­ne. För 141 da­gar se­dan ha­de de läm­nat Nya Ze­e­land. Be­sätt­ning­en be­stod av fär­re än hund­ra per­so­ner och far­ty­get var li­tet på de sto­ra ha­ven. De ha­de kart­lagt kus­ten i de­talj: var­je ö, sund, in­lopp och vik, in­nan de krys­sat vi­da­re väs­terut till Van Di­e­men’s Land. Där­i­från ha­de de fär­dats vi­da­re för att för­sö­ka fin­na öst­ra kus­ten av Ter­ra Austra­lis In­cog­ni­ta – det okän­da lan­det i sö­der – ett upp­drag kap­te­nen fun­nit i si­na för­seg­la­de in­struk­tio­ner.

Of­fent­li­gen be­fannn de sig i Stil­la ha­vet för att iakt­ta det säll­syn­ta till­fäl­le då Ve­nus pas­se­rar so­len, men de­ras egent­li­ga, äro­fyll­da upp­dra­get var hem­ligt. Det var ett upp­drag i upp­täck­ter­nas och även­ty­rets tec­ken som in­ne­höll ett kung­lig de­kret om att häv­da brit­tisk över­hög­het över de land­om­rå­den de ut­fors­ka­de. De skul­le även do­ku­men­te­ra de okän­da vy­er­na och stjärn­him­lar­na för ve­ten­ska­pen. När upp­täc­ka­ren, ast­ro­no­men och upp­lys­ning­ti­dens hjäl­te löjt­nant Ja­mes Cook steg i land för att häv­da brit­tis­ka kro­nans rätt till des­sa syd­li­ga strän­der – och namn­gav den öst­ra de­len av den sto­ra kon­ti­nen­ten New South Wa­les – var det kanske in­te li­ka myc­ket en frå­ga om att upp­täc­ka en ny värld som att mö­ta en gam­mal be­kant.

För dröm­men om Austra­li­en ha­de va­rit ett do­mi­ne­ran­de in­slag hos eu­ro­pe­is­ka upp­täckts­re­san­de i Asi­en i 400 år och en dröm av enor­ma pro­por­tio­ner un­der än­nu läng­re tid. Cook var in­te den förs­ta el­ler en­de som ha­de för­sökt att upp­nå dröm­men. Hans resrutt var kan­tad av bå­de skepps­vrak, krig, kryd­dor och pi­ra­ter. Själ­va idén om att be­sö­ka Austra­li­en ha­de dri­vit män­ni­skor i evig­he­ter.

Näs­tan 1 600 mil bort och över 1 000 år till­ba­ka i ti­den ha­de den gre­kis­ke fi­lo­so­fen och ma­te­ma­ti­kern Pyt­ha­go­ras fött dröm­men. Runt 530 år f.kr. ha­de han flytt fäl­tet till Cro­to­ne i Ka­labri­en (nu­ti­da Ita­li­en) för att und­kom­ma ty­ran­ni­et på sin gre­kis­ka hemö Sa­mos. In­nan sin lands­flykt ha­de Pyt­ha­go­ras fär­dats vi­da om­kring: från Egyp­ten till In­di­en. Där­ef­ter ha­de han grun­dat sin fi­lo­so­fis­ka sko­la och sam­lat föl­ja­re, satt sin kun­skap i ver­ket och for­mu­le­rat det ma­te­ma­tis­ka te­o­rem som bär hans namn. Pyt­ha­go­ras till­skrivs ock­så upp­fatt­ning­en att jor­den är en sfär. En del av den­na upp­fatt­ning var att det mås­te fin­nas en stor land­mas­sa i sö­der för att ba­lan­se­ra glo­ben.

200 år se­na­re ut­veck­la­de Aristo­te­les sin te­o­ri om jord­­ens skug­ga un­der en mån­för­mör­kel­se och om hur kon­stel­la­tio­ner­na för­flyt­ta­de sig om man fär­da­des till­räck­ligt långt sö­der­­ut. I Aristo­te­les an­da pro­du­ce­ra­de den ro­mers­ke geo­gra­fen Pom­po­ni­us Me­la på 100-ta­let kar­tor där värl­den in­de­la­des i nord­li­ga och syd­li­ga zo­ner. Någ­ra år se­na­re be­räk­na­de den gre­kisk-ro­mers­ke ast­ro­lo­gen, ast­ro­no­men, geo­gra­fen och upp­tag­ne tän­ka­ren Klau­di­os Pto­le­mai­os (som lev­de mel­lan åren 90–168) all kun­skap han kun­de få tag i om värl­dens oli­ka re­gi­o­ner i sitt om­fat­tan­de verk Geo­grap­hi­ke hy­fe­ge­sis. Där la­de han till att vägen till det sto­ra lan­det i sö­der in­te gick att nå på grund av sjö­o­djur och and­ra vidun­der.

Det var un­der re­näs­san­sen som idén om den nya kon­ti­nen­ten – Ter­ra Austra­lis – ro­ta­de sig i at­la­ser och kar­tor på all­var. Den gjor­de det i en så­dan om­fatt­ning att varen­da kar­ta ha­de ett vagt de­fi­ni­e­rat stort land i sö­der. Cooks ex­pe­di­tion – som ha­de i upp­drag att ut­fors­ka för Lon­dons Royal So­ci­e­ty – an­län­de 1768 med sin för­seg­la­de or­der om att ut­ö­ka det brit­tis­ka im­pe­ri­et. Det var po­li­tik och eko­no­mi som ha­de styrt hans fö­re­gång­a­res upp­täckts­re­sor.

1368 kol­lap­sa­de det sto­ra mon­go­lis­ka im­pe­ri­et som ha­de sträckt sig från Ös­teu­ro­pa till Ja­pans­ka sjön och längs han­dels­vä­gar­na till Ki­na och In­di­en. De ti­di­ga­re så an­märk­nings­värt hjärt­li­ga re­la­tio­ner­na mel­lan mon­go­ler­nas Khan och den ka­tols­ke på­ven er­sat­tes nu av spän­ning­ar och kon­flik­ter mel­lan det krist­na Eu­ro­pa och det fram­väx­an­de Ot­to­mans­ka im­pe­ri­et. Tur­kar­na do­mi­ne­ra­de ka­ra­van­vä­gar­na och al­la and­ra vik­ti­ga­re han­dels­vä­gar ös­terut på land. Ef­ter­frå­gan på kryd­dor, sil­ke, te och pors­lin gjor­de att eu­ro­pe­is­ka län­der – till en bör­jan por­tu­gi­ser­na och span­jo­rer­na, se­na­re hol­län­da­re, frans­män och brit­ter – bör­ja­de sö­ka sig han­dels­rut­ter till sjöss till In­dis­ka oce­a­nen och läng­re ös­terut.

Me­dan de eu­ro­pe­is­ka stor­mak­ter­na tit­ta­de på si­na kar­tor och jord­glo­bar med nya ögon eta­ble­ra­de de mäk­ti­ga ta­mils­ka han­dels­män­nen på Sri Lan­ka ett stort han­dels­im­pe­ri­um. Mel­lan 800- och 1300ta­len sträck­te det sig än­da bort till Syd­osta­si­en. De ta­mils­ka skep­pens last­rum var fyll­da med lyx­va­ror från In­di­en och med det ta­mils­ka ta­les­sät­tet ”seg­la över ha­ven och tjä­na guld” på si­na läp­par gjor­de de sin när­va­ro känd. Ta­milsk konst och ar­ki­tek­tur finns på fle­ra plat­ser run­tom i Thai­land, Ja­va, Ma­lay­sia, Vi­et­nam och Kam­bod­ja. Än­nu på 1700-ta­let var den ta­mils­ka han­deln re­la­tivt om­fat­tan­de. De­ras en gång så vid­sträck­ta han­dels­im­pe­ri­um ha­de krympt i kon­kur­ren­sen med ko­lo­ni­a­la stor­mak­ter som Por­tu­gal, Hol­land och Stor­bri­tan­ni­en. Ta­mi­ler­na be­drev han­del med de eu­ro­pe­is­ka bo­sät­tar­na i Nya Ze­e­land och Austra­li­en och det finns tec­ken på att de ha­de be­dri­vit han­del med ur­be­folk­ning­ar­na långt in­nan dess. År 1863 hit­ta­de man en vac­ker skepps­kloc­ka från 1500-ta­let med ta­mils­ka in­skrip­tio­ner som an­vän­des som ka­strull av ma­o­ri­er­na.

Por­tu­gi­ser och span­jo­rer be­fann sig i nå­got som lik­na­de ett kallt han­dels­krig där de kon­ kurr­­­­era­de om han­del och nya land­om­rå­den run­tom på jord­klo­tet. Re­la­tio­ner­na var fros­ti­ga men år 1494 nåd­de de fram till ett av­tal, Tor­desil­las­­trak­ta­ten, där de de­la­de upp Nord- och Sy­da­me­ri­ka mel­lan sig. Någ­ra år se­na­re, 1529, skrev Por­tu­gal och Spa­ni­en un­der yt­ter­li­ga­re ett av­tal, Za­ra­go­za­för­dra­get, där de de­la­de upp si­na in­tres­se­om­rå­den i Asi­en.

Den por­tu­gi­sis­ka kro­nans flot­ta ha­de ta­git sig runt Öst­af­ri­ka, In­di­en och in i Ma­lay­sia. Sta­den Ma­lac­ka på Ma­lac­ka­halvön och Mo­luc­ker­na el­ler Kryd­dö­ar­na i Ban­da­ha­vet, där det fanns gott om mus­kot och krydd­nej­li­ka, låg i fo­kus för por­tu­gi­ser­nas in­tres­se. De eta­ble­ra­de ock­så en han­dels­sta­tion på ön Ti­mor 1590, ba­ra 72 mil ifrån nu­ti­da sta­den Dar­win i nor­ra Austra­li­en. Ge­nom att eta­ble­ra sig i sto­ra de­lar av Asi­en och häv­da Por­tu­gals över­hög­het där läm­na­de por­tu­gi­ser­na i stort sett ba­ra det krydd­lö­sa Filip­pi­ner­na till de ri­va­li­se­ran­de span­jo­rer­na. Den så kal­la­de Za­ra­go­za­lin­jen de­la­de upp Nya Gu­i­nea i två hal­vor och det­ta kom se­na­re även att på­ver­ka den mytomspun­na men okän­da kon­ti­nen­ten Ter­ra Austra­lis In­cog­ni­ta i sö­der.

Pedro Fer­nan­dez de Qu­eirós seg­la­de från Pe­ru 1603. Han ha­de stöd från på­ven Cle­mens VIII och kung Filip III av Spa­ni­en. Hans upp­drag var att fin­na Ter­ra Austra­lis och häv­da spans­ka kro­nans över­hög­het över kon­ti­nen­ten. Ef­tersom han läm­na­de na­vi­ga­tio­nen ”i Guds hän­der” lan­da­de han istäl­let på Va­nu­a­tu strax väs­ter om Fi­ji – men han trod­de själv att han var i Austra­li­en. Han gav plat­sen nam­net La Aust­ri­a­lia del Espíri­tu San­to (den he­li­ga an­dens land i sö­der). Där­ef­ter fär­da­des han vi­da­re mot ko­lo­nin det nya Je­ru­sa­lem, No­va Je­ru­sa­lem, som stod un­der be­skydd av en ka­tolsk rid­daror­den: Rid­dar­na av den He­li­ge An­de. Men No­va Je­ru­sa­lem gick skam­li­gen un­der, dels på grund av Ni-va­nu­a­tu, den fi­ent­ligt in­ställ­da lo­kal­be­folk­ning­en och dels på grund av mot­stånd från den eg­na be­sätt­ning­en.

Iro­niskt nog blev det istäl­let de Qu­eirós’ andre­be­fäl­ha­va­re, Luís Vaz de Tor­res, som kom när­mast att för­verk­li­ga hans dröm. De Tor­res far­tyg ha­de kom­mit bort från de Qu­eirós. Nu för­de de Tor­res de två åter­stå­en­de skep­pen mot Ma­nil­la. När vin­dar­na tving­a­de ho­nom sö­der om Nya Gu­i­nea istäl­let för norrut blev de Tor­res tvung­en att ta sig ige­nom det sund som nu bär hans namn. Tor­res sund skil­jer Nya Gu­i­nea från nor­ra Austra­li­en. Även om han in­te sik­ta­de kus­ten kom de Tor­res än­då verk­ligt nä­ra.

Me­dan de Qu­eirós gu­dom­li­ga upp­drag skänd­lig­en miss­lyc­kats hän­de and­ra sa­ker bland hans över­ord­na­de. Makt­ba­lan­sen mel­lan Spa­ni­en och Por­tu­gal rub­ba­des 1578 när kung Se­basti­an I av Por­tu­gal dog ut­an ar­vinge. Det­ta ba­na­de vägen för en spansk in­va­sion ett par år se­na­re och 1580 satt kung Filip III:S pap­pa på bå­da tro­ner­na. Spa­ni­en fick nu till­gång till Por­tu­gals ko­lo­ni­er. Un­der spanskt in­fly­tan­de kom de av­lägs­na och sår­ba­ra por­tu­gi­sis­ka ko­lo­ni­er­na ock­så att är­va Spa­ni­ens många fi­en­der. Un­der de föl­jan­de tju­go åren följ­de an­fall från Eng­land, Frank­ri­ke och den ny­li­gen själv­stän­di­ga hol­länds­ka re­pu­bli­ken, och bit för bit er­öv­ra­de den ibe­ris­ka uni­o­nen land­om­rå­den i Nor­da­me­ri­ka, Sy­da­me­ri­ka, In­di­en, Afri­ka och Syd­osta­si­en i blo­di­ga upp­gö­rel­ser.

Duyf­ken (den lil­la du­van) seg­la­de 1605 från Ja­va. Dess åt­ta ka­no­ner ha­de ti­di­ga­re an­vänts mot por­tu­gi­ser­na vid Kryd­dö­ar­na (Mo­luc­ker­na) och Ja­va be­fann sig nu un­der hol­ländsk kon­troll. Lil­la du­vans upp­drag var att ut­fors­ka Nya Gu­i­ne­as kus­ter för det hol­länds­ka Ostindiska kom­pa­ni­ets räk­ning. Kap­te­nen het­te Wil­lem Jans­zoon och 1606 skul­le han bli den förs­te eu­ro­pé­en som sat­te sin fot i Austra­li­en. Men han trod­de själv att han be­fann sig i Nya Gu­i­nea och ha­de ham­nat

”Dröm­men om Austra­li­en ha­de do­mi­ne­rat det eu­ro­pe­is­ka ut­fors­kan­det av Asi­en i 400 år och va­rit en myt av enor­ma pro­por­tio­ner än­nu läng­re.”

nå­gon­stans längs dess ut­sträck­ta väst­kust. Tor­res sund ha­de han mis­sat helt och hål­let. Det var in­te för­rän över hund­ra år se­na­re som Cook kun­de vi­sa att Austra­li­en in­te satt ihop med Nya Gu­i­nea ut­an var en se­pa­rat land­mas­sa. Du­vans ex­pe­di­tio­ner fann ogäst­vän­li­ga och sum­pi­ga träsk­mar­ker. Vad som var än­nu vär­re var att be­sätt­ning­en rö­va­de bort abo­ri­gins­ka kvin­nor med våld. Det­ta skam­li­ga till­tag gjor­de re­la­tio­ner­na till ur­be­folk­ning­en minst sagt an­sträng­da och led­de till att hol­län­dar­na an­fölls i en lång rad hämn­d­at­tac­ker. Till sist fick Du­van sät­ta se­gel ut mot ha­vet igen.

Tio år se­na­re, 1616, följ­des Jans­zoon av kap­ten Dirk Har­tog på far­ty­get Eendrachts jung­fru­re­sa. När de run­da­de Go­da­hopp­sud­den skil­des Eendracht från de and­ra skep­pen i det hol­länds­ka Ostindiska kom­pa­ni­ets flot­ta och kap­ten Har­tog be­stäm­de sig för att dra nyt­ta av Västvinds­bäl­tet, kraf­ti­ga väst­li­ga vin­dar som kun­de för­kor­ta en lång re­sa med fle­ra må­na­der. Va­re sig han ha­de räk­nat med det el­ler in­te ham­na­de han långt läng­re sö­derut än vad som bru­ka­de be­trak­tas som säk­ra vat­ten. Eendracht nåd­de väst­ra Austra­li­en där be­sätt­ning­en läm­na­de ef­ter sig en platt tenn­tall­rik som idag vitt­nar om de­ras när­va­ro.

Tack va­re att det hol­länds­ka Ostindiska kompaniet pri­o­ri­te­ra­de se­gel­far­ty­gens has­tig­het hög­re än be­sätt­ning­ens sä­ker­het – fö­re­ta­get upp­munt­ra­de si­na kap­te­ner att dra nyt­ta av Västvinds­bäl­tet även om det in­te var risk­fritt – sik­ta­de hol­län­dar­na Austra­li­ens kust många gång­er un­der de när­mas­te de­cen­ni­er­na. Grad­vis bör­ja­de de att få en mer och mer kor­rekt upp­fatt­ning om kust­lin­jen, nå­got som syns på de­ras kar­tor, men det sked­de till ett högt pris: många av de hol­länds­ka se­gel­far­ty­gen gick un­der och slogs till spill­ror mot klip­por­na.

Det älds­ta vra­ket man hit­tat är Try­all, ett se­gel­­­far­tyg som sjönk 1622 på sin väg till Ja­va. Hem­ma­ham­nen var Ply­mouth och kap­te­nen het­te John Broo­ke och hans re­sa kan knap­past ha va­rit nå­gon in­spi­ra­tion för Cook. Broo­ke var den förs­te eng­els­man att få det sto­ra lan­det i sö­der i sik­te, och han var ock­så den förs­te som gick un­der i de för­rä­dis­ka ström­mar­na längs dess kust.

Om hän­syns­lös­het och dum­dris­tig­het ha­de ut­gjort start­punk­ten för eu­ro­pé­er­nas även­tyr på and­ra si­dan jord­klo­tet, var den nog­gran­ne och för­sik­ti­ge Abel Tas­man av en helt an­nan sort. Istäl­let för att ta ris­ken att hans far­tyg skul­le slås till spill­ror mot klip­por­na lät han skepps­snic­ka­ren sim­ma iland med en flag­ga för att re­sa den över Van Di­e­mens Land 1642. Van Di­e­men var gu­ver­nör­ge­ne­ral för hol­länds­ka Ostin­di­en och skul­le hedras med att få det nyupp­täck­ta lan­det upp­kal­lat ef­ter sig. I och för sig ha­de han nog för­tjä­nat det, för un­der hans led­ning blev hol­länds­ka Ostin­di­en ett cent­rum för ut­forsk­ning där världs­kar­tan stän­digt ri­ta­des om.

Tas­man sym­pa­ti­se­ra­de helt klart med sin chefs sätt att skö­ta sa­ker och ting men idag kal­las om­rå­det för Tas­ma­ni­en. Tas­man gjor­de nog­gran­na ob­ser­va­tio­ner un­der sin re­sa som han do­ku­men­te­ra­de ge­nom teck­ning­ar, dag­böc­ker, logg­böc­ker och kar­tor. Han fär­da­des över Tas­man­ha­vet och blev den förs­te eu­ro­pén som nåd­de Nya Ze­e­land. Cook ha­de stor nyt­ta av Tas­man an­teck­ning­ar över hund­ra år se­na­re på sin väg till Po­ver­ty Bay.

Tas­man åter­vän­de till Austra­li­en 1644 där han mät­te och kart­la­de nord­kus­ten och gav den det namn som skul­le er­sät­ta Ter­ra Austra­lis: New Hol­land (Nya Hol­land). Det var in­te för­rän 180 år se­na­re som Tas­mans be­teck­ning of­fi­ci­ellt byt­tes ut mot Austra­li­en.

Om Abel Tas­man var ett gott ex­em­pel och fö­re­dö­me för Ja­mes Cook, så var Wil­li­am Dam­pi­er den nå­got mot­sä­gel­se­ful­la och tvi­vel­ak­ti­ga le­gen­dar som Cook för­sök­te att ef­ter­lik­na.

Dam­pi­er var sjö­rö­va­re och fri­by­ta­re och kom från enk­la för­hål­lan­den i Eng­land. Han ha­de seg­lat tre varv runt jor­den och ha­de världs­re­kord i världs­om­seg­ling­ar. Han var för­fat­ta­re till bäst­säl­ja­ren Anew­voya­ge­round­t­heworld som ha­de pub­li­ce­rats 1697. Dess­utom ha­de han räd­dat den man som är por­trät­te­rad som hu­vud­per­son och hjäl­te i Da­ni­el De­fo­es världs­be­röm­da ro­man Ro­bin­son Cru­soe. Dam­pi­ers även­tyr gjor­de in­tryck på det brit­tis­ka ami­ra­li­te­tet så till den grad att han 1699 – 29 år in­nan Cook föd­des – fick be­fä­let över HMS Roe­buck och upp­dra­get att gö­ra när­ma­re ut­forsk­ning­ar av New Hol­land. I Dam­pi­ers upp­drag ingick även att lä­ra kän­na öst­kus­ten, den som Cook se­na­re kart­la­de.

Dam­pi­er hann sam­la in en dit­in­tills ald­rig skå­dad ka­ta­log av au­stra­lis­ka väx­ter och djur in­nan Roe­buck bör­ja­de ta in vat­ten. Ef­ter slar­vigt och snabbt ut­för­da re­pa­ra­tio­ner på far­ty­get över­gavs upp­dra­get att ut­fors­ka öst­kus­ten och Dam­pi­er åter­vän­de hemåt. På vägen gick Roe­buck un­der och sjönk. Den osan­no­li­ke växt­sam­la­ren och även­ty­ra­ren blev strand­satt på ön Ascen­sion.

Vid hem­koms­ten ställ­des han in­för krigs­rätt för att ha för­lo­rat Roe­buck, se­gel­far­ty­get han seg­lat för flot­tans räk­ning. Han be­döm­des ”olämp­lig som be­fäl­ha­va­re för nå­got av den kung­li­ga flot­tans far­tyg”. Dam­pi­er skrev och lät pub­li­ce­ra Avoya­geto­newhol­land 1699, en bok som in­ne­höll rik­li­ga de­tal­jer om Austra­li­ens flo­ra och fau­na, och vär­de­ful­la tips om vin­dar, grund och havs­ström­mar. Där­ef­ter drog sig Dam­pi­er till­ba­ka till ett liv som en hyl­lad Jack Spar­row.

Även om han miss­lyc­kats med sitt stra­te­giskt mest vik­ti­ga mål och för­lo­rat sitt far­tyg var Dam­pi­ers re­sa av stor be­ty­del­se. Den be­teck­na­de ett nytt sätt att för­hål­la sig till upp­täck­ter och in­led­de en ny tids­ål­der. Han re­sa in­spi­re­ra­de in­te ba­ra si­na lä­sa­re i Eng­land ut­an ock­så i Frank­ri­ke. Men det skul­le drö­ja näs­tan hund­ra år in­nan hans ofull­bor­da­de re­sa kun­de gö­ras igen.

Åter­i­gen skul­le sjö­fa­ra­res, bo­ta­ni­kers och upp­täc­ka­res öden sty­ras av po­li­tik, pro­fit och mak­tam­bi­tio­ner. Ko­lo­ni­a­lis­mens ko­han­del, kon­flik­ter och be­nä­gen­het att läg­ga be­slag på främ­man­de län­der led­de till sju­år­s­kri­get 1756–1763 där Spa­ni­en, Frank­ri­ke och Stor­bri­tan­ni­en var än­nu mer osams än vad Por­tu­gal och Spa­ni­en ha­de va­rit på 1400- och 1500-ta­len. Än en gång stod de kon­kur­re­ran­de stor­mak­ter­na in­för att ge sig ut i det okän­da för att kun­na ex­pan­de­ra.

Ma­ri­nof­fi­ce­ra­re – som i lik­het med Cook ha­de be­vi­sat sitt vär­de i kri­gets våld­sam­ma dra­mer – blev i sti­gan­de ut­sträck­ning ivägskic­ka­de till Stil­la ha­vet. Nu i freds­tid fanns det ett över­skott på sto­ra se­gel­far­tyg, man­skap, peng­ar och yr­kes­skick­lig­het. I snabb följd skic­ka­de det kung­li­ga brit­tis­ka ami­ra­li­te­tet ut kom­men­dör John By­ron 1765 och bå­de kap­ten Samu­el Wal­lis (om­bord på HMS Dolp­hin) och kap­ten Phillip Car­te­ret (om­bord på HMS Swal­low) 1766. Tre år se­na­re blev det 1769 Cooks tur. Al­la skul­le de spri­da den rö­da, vi­ta och blå flag­gan över Stil­la ha­vets öar. Ter­ra Austra­lis oför­lös­ta löf­te läm­na­de in­te de­ras tan­kar för en se­kund.

Ja­mes Cook och hans fö­re­gång­a­re seg­la­de sö­derut som Tas­man och Tor­res gjort fö­re dem och med frans­män­nen hack i häl. Kar­tan över Austra­li­en skul­le me­ter för me­ter bli allt tyd­li­ga­re. De­ras se­gel fyll­des kanske li­ka myc­ket av eko­no­mis­ka, po­li­tis­ka och im­pe­ri­a­lis­tis­ka kraf­ter som av västvin­dar­na, men de­ras pre­sta­tio­ner var in­te desto mind­re en se­ger för ve­ten­skap och ut­fors­kan­de

När Cook till sist kän­de Austra­li­ens sand un­der si­na föt­ter var det ock­så Tas­mans, Dam­pi­ers och – mer ny­li­gen – Wal­lis för­tjänst. De­ras ex­pe­di­tio­ner och de­ras an­teck­ning­ar och dok­­u­­men­ta­tion ha­de bi­dra­git till att gö­ra Cooks re­sor möj­li­ga. Idén om lan­det i sö­der sträck­te sig än­da till­ba­ka till an­ti­kens Gre­kland, men det var Cooks upp­täck­ter som la­de grun­den för en ko­lo­ni, och så små­ning­om en hel na­tion.

Än­nu skul­le det drö­ja många år in­nan eu­ro­pé­er­na för­stod att det land som Cook ut­ro­pat som New South Wa­les fak­tiskt ut­gjor­de en del av sam­ma land­mas­sa som New Hol­land och att den­na in­te häng­de ihop med Van Di­e­men’s Land, nu­ti­da Tas­ma­ni­en. På mot­sva­ran­de sätt kräv­des det sto­ra in­sat­ser av Cook för att be­vi­sa att des­sa lands­de­lar in­te häng­de ihop med va­re sig Nya Ze­e­land el­ler Nya Gu­i­nea. Att det tog så lång tid häng­de del­vis ihop med att span­jo­rer­na ha­de be­hål­lit Tor­res upp­täck­ter för sig själ­va.

Om­bord på se­gel­far­tyg över okän­da hav och mot out­fors­ka­de ho­ri­son­ter, var det tän­ka­re, sjö­fa­ra­re, pi­ra­ter och han­dels­män ge­nom år­hund­ra­de­na som skrev det­ta av­gö­ran­de ka­pi­tel av Austra­li­ens långa histo­ria. På gott och ont skul­le ett nytt ka­pi­tel nu ta sin bör­jan.

”Idén om det vid­sträck­ta lan­det ha­de si­na röt­ter i re­näs­san­sens geo­gra­fi och kar­to­gra­fi.”

Väst­ra Austra­li­en Kap­ten: Wil­li­am Dam­pi­er Far­tyg: HMS Roe­buck Na­tio­na­li­tet: Eng­elsk Da­tum för upp­täckt: 26 ju­li 1699 Väst­ra Austra­li­en Kap­ten: Dirk Har­tog Far­tyg: Eendracht Na­tio­na­li­tet: Hol­ländsk Da­tum för upp­täckt: 25 ok­to­ber...

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.