Upp­täck­ten av den ame­ri­kans­ka Västern

De fär­da­des ge­nom ett främ­man­de land, möt­te stän­di­ga fa­ror och gjor­de svind­lan­de upp­täck­ter – här är histo­ri­en om Lewis och Clarks ex­pe­di­tion i den ame­ri­kans­ka Västern.

Stora upptäckare - - Innehåll -

Corps of Disco­ve­ry-ex­pe­di­tio­nen möt­te fa­ror och ut­ma­ning­ar längs sin väg väs­terut.

När det ame­ri­kans­ka re­vo­lu­tions­kri­get tog slut 1783, ha­de grun­dar­na av kon­sti­tu­tio­nen sto­ra idéer om vad den ame­ri­kans­ka kon­ti­nen­ten ha­de att er­bju­da, men viss­te mind­re om dess geo­gra­fi, land­skap, flo­ra och fau­na. Det var en stor vild­mark och var­ken Me­riwet­her Lewis el­ler Wil­li­am Clark ha­de någ­ra ga­ran­ti­er för att kun­na åter­vän­da när de gav sig av på sin upp­täckts­re­sa väs­terut.

Om­fatt­ning­en av den unga na­tio­nen för­änd­ra­des dras­tiskt när Na­po­le­on Bo­na­par­te er­bjöd sig att säl­ja det frans­ka ter­ri­to­ri­et Lou­i­si­a­na, en enorm lan­dy­ta på över två mil­jo­ner kvadrat­kilo­me­ter (2 144 500 för att va­ra ex­akt). Det­ta för­dubb­la­de då­va­ran­de USA:S yta. Pre­si­dent Tho­mas Jef­fer­son var snabb med att in­le­da för­hand­ling­ar­na och Lou­i­si­a­na köp­tes för 15 mil­jo­ner dol­lar 1803. Han viss­te pre­cis vad han för­vän­ta­de sig och var an­ge­lä­gen om att hit­ta den Nord­väst­pas­sage som skul­le va­ra en för­bin­del­se­länk mel­lan Stil­la ha­vet och Mis­sis­sip­pi. En så­dan pas­sage skul­le kraf­tigt för­bätt­ra möj­lig­he­ter­na till han­del. Pre­si­dent Jef­fer­son bad i hem­lig­het Kon­gres­sen om att god­kän­na och fi­nan­si­e­ra en ex­pe­di­tion, sex må­na­der in­nan kö­pet.

Pre­si­den­ten ha­de re­dan hit­tat den per­fek­te le­da­ren för en så­dan ex­pe­di­tion, sin egen sek­re­te­ra­re. Me­riwet­her Lewis var en mi­li­tär ve­te­ran i ut­märkt fy­sisk form och med ett stort in­tres­se för att stu­de­ra na­tu­ren och le­va vild­marksliv. Hans lo­ja­li­tet och tro­het till USA gick in­te att ifrå­ga­sät­ta. Lewis bör­ja­de ge­nast att för­be­re­da sig ge­nom att ta lek­tio­ner i na­vi­ga­tion och lä­sa allt han kun­de om geo­gra­fi och lo­kal­be­folk­ning­en i om­rå­det. Oav­sett hur väl för­be­redd han än var, skul­le han än­då mö­ta många över­rask­ning­ar på sin re­sa väs­terut.

Lewis bjöd in sin för­re of­fi­cer­s­kol­le­ga Wil­li­am Clark att del­ta i ex­pe­di­tio­nen och fö­reslog att de skul­le de­la på le­dar­ska­pet. An­tag­li­gen be­rod­de det del­vis på de di­plo­ma­tis­ka aspek­ter­na av re­san. Det var de­ras upp­gift att un­der sin re­sa väs­terut för­med­la till ur­be­folk­ning­en att de nu ha­de nya her­rar – en svår upp­gift som de hop­pa­des kun­na ut­fö­ra med hjälp av gå­vor, till ex­em­pel ett sär­skilt präg­lat mynt, men ock­så med hjälp av eld­kraft. Clarks mi­li­tä­ra er­fa­ren­het som sol­dat och vild­marksliv kom­bi­ne­rat med Lewis star­ka le­dar­skap och di­plo­ma­tis­ka för­må­ga gjor­de dem till ett ut­märkt team för det här upp­dra­get och

Clark gick vil­ligt med på för­sla­get.

Lewis for från Pitts­burgh med en ny­byggd ka­nal­båt längs Ohioflo­den och möt­te upp med Clark nä­ra Lou­is­vil­le i Ken­tucky. Där­ef­ter sat­te de upp ett trä­nings­lä­ger för vin­tern vid Wood Ri­ver. To­talt skul­le trup­pen av del­ta­ga­re be­stå av 33 per­so­ner när ”Corps of Disco­ve­ry” (upp­täckarkå­ren) till slut gav sig iväg på Mis­sou­ri­flo­den den 14 maj 1804.

De fick ing­en fly­gan­de start. Disci­pli­nen var då­lig och den 17 maj blev tre män ställ­da in­för krigs­rätt för ogil­tig från­va­ro. Lewis blev rädd för sitt eget liv när han föll sex me­ter från en klip­pa, in­nan han i sista stund lyc­ka­des stop­pa fal­let med hjälp av sin kniv. Det ha­de va­rit nä­ra ögat och fel­mar­gi­na­ler­na var små. Den grubb­lan­de en­stö­ring­en Lewis för­stod nu att upp­dra­get skul­le bli ex­tremt far­ligt, sär­skilt om han gav sig ut på egen hand. Det­ta skul­le ald­rig hej­da ho­nom, men han fick sig en tan­ke­stäl­la­re.

Även om det var fint vä­der var det svårt att ta sig fram längs den stri­da Mis­sou­ri­flo­den. La­get fick of­ta de­la upp sig för att kun­na ta sig ige­nom de sma­la pas­sa­ger­na i de vilda ström­mar­na. Myg­gor­na plå­ga­de dem och bå­de fäs­ting­ar och sjuk­do­mar var ett stän­digt pro­blem. Det var un­der den­na som­mar som ex­pe­di­tio­nen var med om sitt en­da döds­fall då ser­geant Char­les Floyd dog av blind­tarms­in­flam­ma­tion.

Lewis eg­na fär­der in­åt sko­gar­na gav stän­digt nya upp­täck­ter. Ett mö­te med oto­fol­ket och Mis­sou­ris ur­be­folk­ning den 3 au­gusti av­löp­te väl: Lewis och Clark fick pre­cis det väl­kom­nan­de de ha­de hop­pats på. De ut­byt­te gå­vor och höll tal för in­di­a­ner­na.

Än­nu ett fram­gångs­rikt mö­te äg­de rum den 30 au­gusti då de möt­te yank­ton­sioux­er­na och ti­digt i sep­tem­ber gav sig Corps of Disco­ve­ry ut på de sto­ra slät­ter­na. Det var här som den na­tur­ve­ten­skap­li­ga de­len av re­san bör­ja­de på all­var. Här fanns djur som ing­en väs­ter­län­ning ti­di­ga­re ha­de sett. Ar­ter som idag är för­knip­pa­de sär­skilt med Nor­da­me­ri­ka (älg, bi­son och

prä­ri­e­varg till ex­em­pel) var nya upp­täck­ter för de fa­sci­ne­ra­de män­nen från öst­kus­ten. Det var in­te ba­ra djur som hör­de hem­ma här och ex­pe­di­tio­nen skul­le snart för­stå att de in­kräk­ta­de på and­ras re­vir.

Al­la ti­di­ga­re mö­ten med ur­be­folk­ning­ar­na ha­de gått bra än så länge, men stäm­ning­en blev spänd i mö­tet med te­ton­sioux­er­na, även kän­da som la­ko­ta­sioux­er. Mö­tet äg­de rum i sep­tem­ber i när­he­ten av vad som nu är Pi­er­re i South Da­ko­ta. Ti­di­ga­re var­ning­ar om att stam­men kun­de va­ra ovän­ligt in­ställd ver­ka­de be­san­nas. Ef­ter en se­rie kon­fron­ta­tio­ner där la­ko­ta bland an­nat ställt krav på att få en av ex­pe­di­tio­nens bå­tar ver­ka­de det som om en kon­flikt var ound­vik­lig. Tack va­re att en av de­ras höv­ding­ar, Black Buf­fa­lo, in­grep kun­de kri­sen avvär­jas. For­mu­le­ring­ar i Clarks dag­böc­ker vi­sar dock att där­med var min­sann in­te allt för­lå­tet – ”us­la miss­då­dar till vil­dar” kal­lar han dem. Nu fort­sat­te de norrut och i slu­tet av ok­to­ber nåd­de de Man­dan-bo­sätt­ning­ar­na, ett tät­be­fol­kat om­rå­de där det bod­de fler män­ni­skor än vad det gjor­de i Washing­ton D.C. vid den här ti­den. Nu gäll­de det att snabbt få upp ett lä­ger för vin­tern. Ky­lan här var hår­da­re än vad nå­gon i ex­pe­di­tio­nen ti­di­ga­re ha­de upp­levt och de döp­te sitt vin­ter­läger till Fort Man­dan. En fransk-ka­na­den­sisk päls­hand­la­re, Tous­sa­int Char­bon­neau, re­kry­te­ra­des till ex­pe­di­tio­nen till­sam­mans med sin hust­ru, den 16-åri­ga Saca­gawea från shos­ho­ne-stam­men. De­ras upp­gift var att tol­ka mel­lan ex­pe­di­tio­nen och urin­vå­nar­na. Lewis och Clark gav sig iväg upp­åt ber­gen. Även om de in­te ha­de nå­gon aning om hur stor bergs­ked­jan var in­såg de att de be­höv­de häs­tar. Att ha nå­gon med sig som kun­de språ­ket var ovär­der­ligt för möj­lig­he­ten att kun­na be­dri­va han­del och pas­se­ra ut­an miss­för­stånd. Saca­gawea föd­de en son, Je­an Bap­tis­te (som Clark kal­la­de för Pomp), mitt i vin­tern. Många på­står att det är tack va­re Saca­gawea och det lil­la bar­net som ex­pe­di­tio­nen blev gäst­fritt emot­tag­na av al­la folk­stam­mar un­der res­ten av re­san.

En li­ten grupp skic­ka­des till­ba­ka till St Lou­is med in­sam­la­de fynd, men res­ten av Corps of Disco­ve­ry gav sig iväg på vi­da­re upp­täck­ter den 7 april. De fär­da­des snabbt ge­nom okänt land och det stod klart att det ha­de va­rit ett klokt be­slut att ta med sig Saca­gawea. Hon hjälp­te dem in­te ba­ra att hit­ta mat, vi­sa­de dem vad som var ät­li­ga väx­ter i na­tu­ren och vad som var gif­tigt, ut­an hon ha­de ock­så sin­nesnär­va­ron att räd­da vik­ti­ga pap­per när en båt kant­ra­de och gick runt.

I bör­jan av ju­ni ver­ka­de dock allt gå åt fel håll. De be­fann sig i en flodarm, en för­gre­ning av Mis­sou­ri­flo­den, och Lewis och Clark mås­te fat­ta ett av­gö­ran­de be­slut om vil­ken väg de skul­le ta. Om de ha­de valt fel skul­le de ha ham­nat helt ur kurs så lätt­na­den var stor när de nåd­de fram till vat­ten­fal­len de hört ta­las om. Det var ett tec­ken på att de be­fann sig på rätt väg, men den vi­sa­de sig in­te va­ra lätt ef­tersom det var en stor ut­ma­ning att ta sig för­bi de sto­ra vat­ten­fal­len (Gre­at Falls). Dess­utom fanns det gott om björ­nar och skal­ler­or­mar och fle­ra av ex­pe­di­tions­med­lem­mar­na var sju­ka. Det var näs­tan tre mil lång vand­ring i svår ter­räng för att kom­ma för­bi vat­ten­fal­len och de mås­te bä­ra all sin ut­rust­ning själ­va. Det fanns ing­en åter­vän­do, så det var ba­ra att ta sig sam­man och bör­ja gå, vil­ket al­la i be­sätt­ning­en kla­ra­de. Att samt­li­ga kla­ra­de den svå­ra vand­ring­en sä­ger nå­got om del­ta­gar­nas ka­rak­tär och om Lewis och Clarks le­dar­skap. Det en­da de för­lo­ra­de var tid och dröm­men om Lewis järn­skod­da båt, som de helt en­kelt in­te kun­de an­vän­da.

Tids­fak­torn var för­stås väl­digt vik­tig. Trots att de lyc­kats väl­ja rätt flodarm vid de två se­nas­te för­gre­ning­ar­na ha­de de berg fram­för sig sam­ti­digt som vin­tern när­ma­de sig. Det var nöd­vän­digt att hin­na fram till shos­ho­ne­stam­men och by­ta till sig någ­ra häs­tar om det skul­le fin­nas nå­got som helst hopp om att nå fram i tid. Saca­gawea hjälp­te till med att vi­sa vägen ge­nom si­na barn­doms­trak­ter, men det vi­sa­de sig svårt att fin­na shos­ho­ne­stam­men. Lewis gav sig i väg till­sam­mans med en spe­ja­re me­dan Clark fort­sat­te med stör­re

de­len av ex­pe­di­tio­nen upp­för flo­den. Än­nu en mot­gång blev Lewis upp­täckt av hur om­fat­tan­de bergs­ked­jan de mås­te ta sig över var. Det fanns ing­en Nord­väst­pas­sage ge­nom Rocky Mountains (Klip­pi­ga ber­gen).

Till sist fick de än­då kon­takt med shos­ho­ne­stam­men. De ha­de ald­rig sett nå­got som lik­na­de des­sa främ­ling­ar för­ut. Saca­gawea age­ra­de tolk och me­dan de ta­la­de för­stod de att höv­ding­en Ca­me­a­h­wait var hen­nes bror. Den­na otro­li­ga tur gjor­de att de kun­de by­ta till sig häs­tar­na de be­höv­de för att ta sig över ber­gen, men först vi­la­de de ut i två vec­kor i shos­ho­ner­nas lä­ger.

I sep­tem­ber bör­ja­de de ta sig upp­för ber­gen vid Bit­ter­root Range. De ha­de med sig en väg­vi­sa­re från shos­ho­ne-stam­men som de kal­la­de för Old To­by. Väd­ret var emot dem och Old To­by tog fel på vägen. Ef­ter två fa­sans­ful­la vec­kor av frukt­lös vand­ring fram­stod det som fullt möj­ligt att de skul­le sväl­ta ihjäl. Till slut kom de på rätt väg mot bo­sätt­ning­en Nez Per­ce, dit de an­län­de den 23 sep­tem­ber. Ur­be­folk­ning­en där var myc­ket vän­lig och tog emot de lugg­slit­na och svält­föd­da re­se­nä­rer­na med stor gäst­fri­het. De gav främ­ling­ar­na mat och hus­rum i två vec­kor och lär­de dem till och med hur de kun­de till­ver­ka ka­no­ter på ett för dem nytt sätt.

Förs­ta re­san ned­ströms kanske man skul­le kun­na tro var en lätt­nad, men ström­mar­na var otro­ligt star­ka och far­li­ga. De mås­te stu­de­ras och tack­las med stor nog­grann­het på vägen längs det för­rä­dis­ka vat­ten­dra­get. Än­nu en gång ha­de de över­vun­nit då­li­ga odds.

Den 7 no­vem­ber var Clark över­ty­gad om att han kun­de se Stil­la ha­vet. I sin dag­bok skrev han: ”Hav i sik­te! O! En så­dan lyc­ka… Det­ta hav som vi så länge ve­lat se. Bru­set från vå­gor­na mot de ste­ni­ga strän­der­na som jag tän­ker mig finns där, hörs klart och tyd­ligt.”

Ty­värr var det in­te rik­tigt så en­kelt. De be­fann sig 32 kilo­me­ter där­i­från och det skul­le ta över en vec­ka att ta sig fram i då­ligt vä­der och svår ter­räng. De nåd­de Cape Dis­sa­pont­ment vid väst­kus­ten den 18 no­vem­ber. Clark skrev: ”Män­nen ver­kar väl­digt nöj­da med re­san och be­skå­dar med stor för­und­ran de höga vå­gor­na som slår mot klip­por­na,och det oänd­ligt sto­ra ha­vets ho­ri­sont.”

De ha­de nått fram till Stil­la ha­vet och de­ras upp­drag var slut­fört. Lewis och Clark be­stäm­de att al­la skul­le få rös­ta om huruvi­da de skul­le byg­ga vin­ter­läger där el­ler in­te. Det lär va­ra förs­ta gång­en i USA:S histo­ria som en slav (York) och en kvin­na (Saca­gawea) ha­de röst­rätt.

Det blev en hård vin­ter och ett änd­löst regn blöt­te ner de­ras go­da hu­mör, men i mars kun­de de bör­ja åter­re­san – nu med Clarks nya, upp­da­te­ra­de kar­ta. Hem­re­san gick be­tyd­ligt snab­ba­re och tog in­te mer än drygt sex må­na­der, men även den in­ne­höll fa­ror. Ex­em­pel­vis ett våld­samt mö­te med så kal­la­de svart­fotin­di­a­ner av vil­ka ex­pe­di­tio­nen dö­da­de två.

De nåd­de St Lou­is den 23 sep­tem­ber 1806, näs­tan två och ett halvt år ef­ter att de gett sig av där­i­från. Lewis, Clark och de­ras ex­pe­di­tion, Corps of Disco­ve­ry, ha­de fär­dats ge­nom om­rå­den där ing­en vit man ti­di­ga­re va­rit.

De ha­de upp­täckt fle­ra växt- och djurar­ter (grizzly­björ­nar, bi­son, älg, och var­gar), ut­fors­kat sto­ra om­rå­dens geo­gra­fi och mött fle­ra ur­be­folk­ning­ar. Allt det­ta bi­drog till mer kun­skap om den nya na­tio­nen i hu­vud­sta­den Washing­ton D.C. och på­ver­ka­de ut­veck­ling­en av ett USA som höll på att ta form.

”De ha­de nått en för­gre­ning av Mis­sou­ri­flo­den och Lewis och Clark stod in­för ett be­slut. Om de gjor­de fel val skul­le de ham­na helt ur kurs.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.