Kapplöpningen mot sydpolen
Kapten Scotts omoderna, imperialistiska synsätt och en blandning av vetenskap och våghalsigt äventyr bidrog till att hans besättning dog i Antarktis öken.
Scott och Amundsens expeditoner till Sydpolen slutade i tragedi och triumf.
När nyheten sändes via telegram blev reaktionerna en blandning av chock, tvivel och fascination. Det visade sig också i slutändan att det bidrog till en engelsk kaptens och fyra av hans mäns död så långt borta från ära och redbarhet man kunde komma.
Telegrammet avslöjade att båda expeditionerna nått Nordpolen på Arktis, något som varit ett mål för upptäcktsresande över hela världen i decennier. Båda männen som hävdade att de nått en av planetens mest ogästvänliga platser var amerikaner – Robert E Perry och Dr Frederick Cook. Eftersom ingen av dem verkade vilja kommma med tillräcklig information för att skeptikerna skulle tystna, skred Roald Amundsen till verket.
Nyheten hade skakat om norrmannen, vars dröm det var att bli förste mannen på Nordpolen. Nu ändrade han sina planer och lade om rutten med kurs mot Sydpolen. Amundsen visste att en engelsk kapten som hette Scott också förberedde en sådan resa och skulle bli rasande över att få en rival. Han inledde förberedelserna i hemlighet, handplockade ett fåtal medarbetare och avseglade från Norge i skydd av mörkret. Det var inte förrän de nått fram till Madeira utanför Västafrika som han berättade för sin chockade besättning om det verkliga målet för resan och började skicka telegram för att informera omvärlden om sina planer. Ett av telegrammen gick till Scott och löd kortfattat: ”Vill bara berätta att jag fortsätter mot Antarktis. Amundsen.” Loppet var igång. Robert Falcon Scott var ingen nybörjare på Antarktis. Redan 1901 hade den brittiske marinofficeren varit kapten för det specialbyggda forskningsfartyget Discovery som hade varit på Antarktis för att utforska området och göra mätningar. Discovery-expeditionen pågick i tre år och Scott återvände inte till brittisk mark förrän 1904. Dessa erfarenheter gjorde att Scott trodde att han hade ett överläge gentemot Amundsen som inte tidigare varit på Antarktis. Till exempel ansåg sig Scott veta att man inte skulle ha slädhundar – något han hade lärt sig på en expedition 1902. Tillsammans med Ernest Schackleton och Dr Wilson hade Scott gett sig av på en farofylld resa söderut inåt kontinenten. De skulle se hur långt de kunde komma. Scott skrev i sin dagbok: ”Hellre dra släden för hand i tio dagar än att behöva tillbringa en enda med att köra ett utmattat hundspann.” När de återvände till baslägret hade de varit ute i mer än 90 dagar och färdats drygt 154 mil och varit närmare Sydpolen än någon kommit tidigare. Men det räckte inte för den ambitiöse äventyraren. Scott återvände hem som en hjälte och marinen insisterade på att upphöja honom till kapten. Plötsligt umgicks han i samhällets högre kretsar och blev bjuden på middagar och drinkar i de mest exklusiva sällskap. Det var så han mötte sin fru, Kathleen Bruce, som var konstnär och skulptör.
Medan Scott roade sig i England företog hans forna expeditionskamrat Schackleton en ny resa mot Sydpolen på egen hand. De två hade grälat och varit oense ombord på Discovery, men i och med detta blev de definitivt ovänner. Fast Schackleton misslyckades med att nå den åtrådda Sydpolen blev han ändå hyllad som en hjälte och adlad vid hemkomsten. Storbritanniens uppenbart outsinliga behov av äventyrarbragder på Antarktis hade med nationell prestige att göra: världens då största imperium ville omfamna denna isiga del av världen och sluta den till sin inte helt oansenliga barm. Antarktis var det sista outforskade territoriet i världen och Sydpolen symboliserade den sista stora
upptäckten. Nu bestämde sig Scott för att det inte var någon annan än han som skulle åstadkomma denna ärofyllda bragd för sitt land.
Scott inledde förberedelserna för en expedition. Han samlade ihop ett team och det stod från början klart att den brittiske utforskaren och hans medarbetare inte enbart var intresserade av att vara först med att nå fram till Sydpolen – det fanns även vetenskapliga målsättningar med expeditionen. Atmosfären och stämningen inför resan sammanfattades på ett bra sätt av expeditionens vetenskaplige ledare, Dr Edward Wilson. I ett brev till sin pappa skrev han: ”Vi vill att det vetenskapliga arbete vi utför är av sådan kvalitet att detta med att nå Sydpolen framstår som ett av flera forskningsresultat”. Den höga ambitionsnivån och förhoppningarna på vetenskapliga landvinningar skulle komma att spela roll för Scotts död.
Amundsen däremot – som i efterhand har kallats ”den förste professionelle polarutforskaren” – behövde inte ta hänsyn till några sådana distraktioner. Han ledde sin expedition med ett enda uttalat och klart mål, att nå Sydpolen. Allting han och hans team gjorde skedde med detta fasta mål för ögonen. ”Vetenskapen,” sa han ”får försöka ta hand om sig själv.”
Fartyget som skulle ta Scott och hans trupp till Antarktis hette Terra Nova. Ett proviantstopp på Nya Zeeland gav en sista möjlighet att se till att allt som behövdes fanns med ombord. Även om expeditionen hade med sig 33 slädhundar tänkte Scott inte använda sig av dem för att ta sig fram i terrängen. Istället hade han ponnyer och tre nyutvecklade, motoriserade slädar. Scott hoppades att slädarna skulle komma till nytta, men egentligen var de bara ännu ett område för forskning och utveckling.
De motoriserade slädarna hade i och för sig testats, men inte körts i förhållanden som ens avlägset påminde om de som rådde på Antarktis. Det fanns fler transportproblem: en av medlemmarna i besättningen, kapten Oats, blev helt förfärad när han såg i vilket dåligt skick de 19 medfraktade ponnyerna befann sig. Fyra av dem kunde inte ens gå. De fick avlivas men de övriga 15 togs med på den fortsatta resan trots att de ansågs för gamla.
Den 29 november 1910 lämnade man Nya Zeeland och satte kurs mot Antarktis. Den 4 januari landsteg de vid basen. Det var inte samma basläger på Ross Island som Scott varit i under Discovery
expeditionen, utan ett nytt som låg ungefär en mil därifrån. Scott gav platsen namnet Cape Evans för att hedra sin andrebefälhavare. När de lastade ur båten föll den största och tyngsta av de motoriserade slädarna genom isen och sjönk i det iskalla vattnet, förlorad för alltid. Det var inte det sista missödet som drabbade Scotts expedition.
I motsats till Scott hade Amundsen satsat på hundar för uppdraget att dra slädarna, han hade med sig hundra slädhundar från norra Grönland. Som författaren Roland Huntford förklarar i sin bok Race for the South Pole var Amundsens fartyg Fram ”en flytande kennel. Båten fullständigt kryllade av hundar, hundra eskimåhundar.de 19 människorna ombord fjäskade för dem och de fick allt de önskade sig eftersom de var så viktiga.”
Norrmännen hade hämtat hundarna på Grönland. De var väl anpassade för klimatet och det bästa alternativet för transport med tanke på temperatur- och terrängförhållanden. Hundarna skulle dra slädarna medan männen följde efter på skidor. Amundsen hade studerat inuitkulturen och tagit till sig värdefull kunskap om hur man färdas och klär sig för att klara extrem kyla.
Scott hade en helt annan inställning till utforskande. Det vore orättvist att framställa honom som en bakåtsträvare – att han var öppen för att använda sig av nyutvecklade motoriserade slädar visar att han tvärtom var positiv till innovationer – men hans framtoning hade en doft av det gamla imperiet. För honom var en framgångsrik expedition något som skulle åstadkommas genom hårt arbete, starkt ledarskap och den högt aktade brittiska egenskapen att inte ge upp i motgång eller när man stöter på svårigheter. Det här återspeglas i hans attityd till slädhundar – det var bättre att männen själva drog sin utrustning än att hundar gjorde det eftersom det var mer hedervärt och heroiskt. Det kan också illustreras av det faktum att han hellre valde män från marinen än deltagare med tidigare erfarenhet av polarforskning.
Det rådde en atmosfär av gammaldags äventyrslusta kring Scotts expedition, medan hans utmanare Amundsen såg det mer som en professionell utmaning och agerade utefter det. Amundsen rekryterade erfarna deltagare, de bästa hundarna, de duktigaste skidåkarna och de pålitligaste och kunnigaste hundförarna.
De två rivalerna gjorde till en början ungefär på samma sätt – efter urlastning och efter att ha byggt sitt vinterläger kunde de börja förbereda
kapplöpningen mot Sydpolen genom att i förväg placera ut depåer längs färdvägens första del. Depåerna innehöll mat och bränsle för återresan och att placera ut dem innebar att mindre last behövdes på slädarna. När vintern kom blev det omöjligt att sätta ut fler depåer. Då filade de båda på planeringen, den som skulle göra att de skrevs in i historieböckerna som utforskare av Antarktis. Deras förberedelser skilde sig också åt väsentligt.
Den vetenskapliga inriktningen gjorde att Scotts medarbetare utförde flera kartografiska och geologiska uppdrag. De hade även i uppdrag att leta efter ägg från kejsarpingviner. Det var något som aldrig tidigare hade gjorts och den 27 juni 1911 begav sig tre man iväg för att samla in pingvinägg.
Männen fick dra två slädar packade med mat, bränsle och utrustning hela vägen till pingvinkolonin vid Cape Crozier, drygt 11 mil bort. Det slutade med att de gick vilse. Till slut hittade ändå männen pingvinkolonin och återvände fem veckor senare med tre ägg. Scott kallade bedriften ”en av de mest galanta historierna inom polarforskningen”, men andra har undrat om det hade varit bättre att använda tid och resurser till att förbereda färden mot Sydpolen. Så småningom samlade Scotts expedition in över 40 000 olika prover och dokumentationen omfattar 15 volymer vetenskapliga rapporter. Att komma först till Sydpolen var inte Scotts enda syfte.
Hela vintern hade Scott suttit i sin stuga och fingranskat sin planering. När löjtnant Evans, hans andrebefälhavare, gav sig av för att kontrollera depåerna passade Scott på att tillkännage sin slutliga plan för de övriga. Författaren Catherine Charley spekulerar i sin bok South Pole om han gjorde på det så eftersom Evans var den ende som skulle ha kritiserat hans plan, men det går förstås inte att bevisa.
Planen gick ut på att bege sig den 3 november. Scott hade räknat ut att den 246 mil långa vägen skulle ta 144 dagar. Fyra slags transportmedel skulle användas – männen dra slädarna, ponnyerna skulle dra dem, några hundar skulle dra och dels skulle man använda sig av de motoriserade slädarna. Men främst förlitade sig Scott på de första två, att männen själva och ponnyerna drog slädarna. En grupp skulle gå i förväg över Beardmoreglaciären. Därifrån skulle tre män tillsammans med Scott gå sista biten mot Sydpolen. Några av männen tyckte att planen lät väl optimistisk och reagerade på att det inte fanns någon plan för oförutsedda händelser. Vetenskapsmannen George Simpson skrev i sin dagbok: ”Marginalerna är små och det behövs bara några små missöden och dåligt väder för ett misslyckande eller troligen katastrof.” Oavsett vad de tyckte fortskred planen.
Expeditionen delades in i olika grupper som skulle spridas ut med olika starttider under den antarktiska sommaren – den tid då solen når över horisonten. Evans fick kommandot över den grupp som hade de två motoriserade slädarna. Scott fick en chock när han och hans grupp senare stötte på gruppen liggandes översnöade på isen. Ett meddelande som Evans skrivit berättade att slädarna hade gått sönder och inte gått att reparera. Truppen hade då fortsatt genom att manuellt skjuta på de tunga slädarna. Vad som var ännu värre var att ponnyerna inte klarade klimatet och terrängförhållandena.
Några sådana svårigheter hade inte Amundsen och hans män. De hade gett sig av i en liten grupp på fem personer som alla var skickliga skidåkare och duktiga hundförare. I motsats till Scott hade Amundsen också generöst med proviant med sig, vilket betydde att det fanns marginaler.
Båda expeditionerna uthärdade enorma umbäranden under fruktansvärda förhållanden – det var inte utan anledning som ingen nått fram till Sydpolen tidigare. Ibland var sikten så dålig att de inte kunde se en centimeter framför sig. Solen var uppe dygnet runt och reflekterades av snön och det starka ljuset brände huden. Genomsnittstemperaturen var -21 grader men kunde sjunka till -50. Kraftiga vindar blåste.
När Scott och hans grupp nått 24 mil från målet ändrade han sin plan angående sista biten. Nu ville han ta med sig fyra män istället för tre till Sydpolen. Tillskottet var löjtnant Bowers. Det här beslutet har ofta använts för att kritisera Scott. För nu omfattade gruppen fyra män men han hade bara proviant för tre – och matransonerna var snålt tilltagna redan från början. Den lilla förtruppen hade nu en erfaren navigatör men vad skulle det innebära för matförråden? Men Scott hade bestämt sig. Han och de fyra männen gick iväg i den kyliga motvinden och skildes från de övriga som gick åt andra hållet, tillbaka mot baslägret och tryggheten. När mer än en vecka gått, den 9 januari, hade Scott och hans grupp slagit Schackletons rekord om att befinna sig närmast Sydpolen. Scott hade besegrat sin fiende men nu hade han en annan motståndare, en rival som i jämn och stadig takt närmade sig målet.
Scott kunde heller inte veta att Amundsen redan hade slagit Schackletons rekord en månad tidigare. Nu var männen i Scotts lilla trupp utmattade och hundarna hade börjat bli hungriga och därmed farliga. Om nätterna fick männen akta sig så att de inte blev bitna. Det var nära flera gånger. Spänningen ökade när de närmade sig målet. Skulle Scotts följe jubla och återvända i triumf?
Den 15 december 1911, efter att flera gånger ha kollat kompasserna, skakade Amundsen i högtidlig tystnad hand med sina följeslagare och reste den norska flaggan. Ingen skulle kunna ifrågasätta vad de åstadkommit. De hade begett sig till den plats som Amundsen räknat ut var den geografiska Sydpolen. Senare studier visar att han bara var 200 meter från den riktiga punkten – vilket får anses som en närmast fantastisk precision med den tidens navigationsutrustning. Där reste de ett tält där de lade allt de inte måste ha med sig på hemvägen. En andra flagga restes utanför tältet, som låg längs den rutt som britterna senare skulle komma att ta. Amundsen skrev där två brev och i sin dagbok: ”Farväl kära Sydpol. Jag tror inte att vi ses igen”.
Aldrig har väl åsynen av en flagga haft en så förödande inverkan på en grupp utmattade män som på Scotts följe. Flaggan som Amundsen rest gick som en kniv i hjärtat på dem. De stod orörliga och stirrade bland hundspåren som fortfarande syntes i snön. Männen misströstade, men Scott insisterade på att de skulle slutföra sitt uppdrag och resa en brittisk flagga. De nådde fram till Amundsens tält och hittade ett brev adresserat till Scott. Där stod det: ”Eftersom du antagligen är den som först når det här området efter oss, vill jag be dig om vänligheten att vidarbefordra detta brev till kung Haakon VII. Om du har användning för något som finns i tältet, ta det. Med vänliga hälsningar. Jag önskar dig en lycklig hemresa.”
Efter att ha tagit på sig norrmännens kvarlämnade varma kläder och rest den brittiska flaggan, började de fundera över återresan. De hade 129 mil framför sig där de skulle dra slädarna själva. Genom att använda Amundsens flaggstång lyckades de konstruera ett segel med vars hjälp de hoppades att de starka vindarna skulle ge dem välbehövlig skjuts framåt. Allteftersom veckorna gick frös de dock. Det blev alltmer tydligt att de var på väg att svälta ihjäl.
Scotts följe hade inte varit först att nå Sydpolen, men han var inte beredd att ge upp den vetenskapliga delen av sitt uppdrag. Han gick med på att Wilson kunde använda eftermiddagen till att samla mineralprover att ta med sig hem för närmare studier. Detta ledde inte bara till att tid och energi gick åt, dessutom blev nu den last de måste dra ännu tyngre.
På söndagen den 17 februari 1912 hade de tillryggalagt 64 mil eller ungefär halva sträckan. Nu visade de alla dock allvarliga tecken på skador och utmattning. Värst däran var Evans. Hans fingrar var förfrusna. Han föll ihop och kände sig yr och illamående. Han reste sig igen, men på den fortsatta färden fick de andra hela tiden stanna och vänta på honom. Vid ett tillfälle gick Scott tillbaka för att leta efter honom och hittade Evans krälande i snön. Strax därefter dog han. Han var den förste att inte klara sig tillbaka till baslägret.
Det fanns ingen tid till att sörja. Om de ville överleva måste de fortsätta framåt och försöka klara sig på vad de hittade i depåerna. Nu färdades de ungefär 11 kilometer på en dag och det innebar att gå nio timmar i sträck. Oates förfrusna fötter började utveckla kallbrand. Han skar upp en öppning i sin sovsäck och sov med fötterna utanför eftersom han inte stod ut med smärtan när fötterna värmdes upp för att sedan förfrysa igen. Oates var medveten om att han sinkade de andra. En kväll gick han mot tältets utgång, vände sig om och sa: ”Jag ska bara gå ut ett tag. Det kan ta en stund.” De andra såg honom halta iväg ut i snön och de förstod att det var sista gången de såg honom.
Nu kunde Scott själv knappt gå och trots att både Wilson och Bowers trodde att de skulle kunna klara sig fram till nästa matdepå, stannade de alla tre kvar i tältet eftersom en snöstorm bröt ut.
Det har förekommit spekulationer om att Scotts expedition kanske kunde ha klarat sig om inte Amundsen gett upp sin dröm om att nå Nordpolen och fokuserade på Sydpolen istället. Amundsen trodde på amerikanerna när de ljög om att ha nått Nordpolen och det var det som fick norrmannen att ändra sitt mål.
Scott och hans män befann sig bara 18 kilometer från närmaste matdepå. Om de hade varit de första att nå fram till Sydpolen kanske de skulle ha haft modet, uthålligheten och styrkan att fortsätta. Som det nu var låg de i sitt tält och väntade på döden. Wilson och Bower skrev till sina familjer. Scott skrev till pressen, till sin familj och till sina sponsorer. Och gjorde en sista dagboksnotering.
När solen gick upp igen och den antarktiska sommaren grydde, hittade ett sökteam toppen på kapten Scotts tältpinne som stack upp ur snön. De fann Scott och hans män, deras brev, dagböcker och foton. Tältet var helt översnöat och hade det bara snöat lite till hade det inte gått att upptäcka alls. Då hade dessa mäns öden, deras minnen, ord och tankar varit förlorade för alltid. Sökteamet sjöng Scotts favoritpsalm Onward Christian Soldiers och snickrade ihop ett kors som de reste över tältet och gav sig sedan iväg för att överlämna resterna av Scotts expedition till jorden.
Den brittiska expeditionen misslyckades genom en kombination av dålig planering, felprioriteringar och otur. Men det mod och den vilja till självuppoffring som deltagarna i expeditionen visade förtjänar vår respekt. Ett kors står fortfarande nära stranden på Cape Evans som ett minnesmärke. Där står: ”Att sträva, att söka och att inte ge upp”. Trots sina fel och brister levde Scott upp till dessa ideal.