Mu­si­ken som for­ma­de mig

Our­na­lis­ten Eric Schüldt om lå­tar­na ch styc­ke­na som be­tytt mest.

Svenska Dagbladet - SvD Perfect Guide - - Sidan 1 -

ext: Hu­go Rehnberg

Li­vet och Mu­si­ken mö­ter our­na­lis­ten Eric Schüldt en känd per­son. Först ut är ör­fat­ta­ren Le­na Andersson, i Öre­bro kon­sert­hus den 2 sep­tem­ber. Kon­cep­tet är en­kelt: en scen, en gäst, ett äng mu­si­ker och Eric Schüldt. Sam­ta­let kret­sar kring usik som be­tytt myc­ket un­der oli­ka vänd­punk­ter i äs­tens liv – och där­ef­ter spe­lar or­kes­tern mu­si­ken. Vi bad Eric Schüldt lis­ta fem lå­tar el­ler styc­ken som å nå­got sätt va­rit av­gö­ran­de för ho­nom.

ew no­i­se – Re­fu­sed

I ton­å­ren gick jag på Adolf Fred­rik och sjöng i kör, men ör­ja­de bli li­te mätt på den mu­si­ken. En kväll gick jag å rock­klub­ben Gi­no för att se Fire­si­de som upp­träd­de hop med Ent­om­bed och Re­fu­sed. Jag kom dit som ett ire­si­de-fan men gick där­i­från som en Re­fu­sed-be­un­da­re. De­ras mu­sik in­göt käns­lan av li­vet är stör­re än jag rott och att värl­den kun­de bli min.

ür Ali­na – Ar­vo Pärt

Jag var en vil­sen 20-åring, ha­de nyss gjort slut med in förs­ta tjej och bod­de ihop med två kom­pi­sar i Abraams­berg. Käns­lan var att al­la and­ra stack ut­om­lands ller kom in på fi­na ut­bild­ning­ar – själv jobbade jag på os­ten. Jag bru­ka­de gå till Kul­tur­hu­sets mu­sik­bib­li­o­tek ör att hål­la koll på nya ski­vor. Av en slump bör­ja­de jag yss­na på Ar­vo Pärt och det blev näs­tan en re­li­giös up­pe­vel­se. Det var ju pre­cis så­där jag såg ut in­u­ti, bå­de arm och ve­mo­dig på sam­ma gång.

aby one mo­re ti­me – Brit­ney Spe­ars

Fram till 20 hand­la­de mu­sik myc­ket om iden­ti­tet. Det anns ful och fin mu­sik, och helst skul­le man gil­la sånt om var smalt och un­der­ground. Sen kom Brit­ney. För­sa gång­en jag hör­de lå­ten ba­ra stir­ra­de jag på min ko­mis: ’Bätt­re än så­här blir det in­te’. Max Martins låt, som ar ett stråk av ve­mod över sig, tvät­ta­de mig ren från en där iden­ti­tets-idén. Jag be­höv­de in­te väl­ja mel­lan tt va­ra hård­roc­ka­re el­ler nå­gon som äls­kar klas­siskt, an kan vas­ka fram det bäs­ta ur allt. och tyck­te jag var sämst i klas­sen. Dess­utom kän­de jag mig en­sam på det där sät­tet man gör kring 25. Som tröst lyss­na­de jag var­je dag på Cal­leth you, cometh I. Någ­ra år ti­di­ga­re ha­de jag kö­rat bakom Pe­ter Jö­back un­der Je­sus Christ Su­pers­tar i Globen. The Ark kän­des som en svensk ver­sion, mu­si­ken är oer­hört kom­po­ne­rad och an­das myc­ket mu­si­kal, och just den här lå­ten har nå­gon slags bit­ter­ljuv eu­fo­ri över sig.

Der Dich­ter spricht – Ro­bert Schu­mann

– För någ­ra år se­dan pro­du­ce­ra­de jag Sti­na Ek­blads som­mar­pro­gram, och slogs av att vi ha­de ex­akt sam­ma mu­sik­smak. Hon spe­la­de Ro­bert Schu­manns Der Dich­ter spricht, i en in­spel­ning av den ar­gen­tins­ka pi­a­nis­ten Mart­ha Ar­ge­rich. Just det styc­ket har be­tytt myc­ket för mig och i pro­gram­met lyc­ka­des Sti­na sät­ta ord på mi­na

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.