Gre­vin­nan makt­fak­tor i se­kel­skif­tets Pa­ris

På gre­vin­nan Gref­ful­hes be­röm­da sa­long i Pa­ris möt­tes se­kel­skif­tets ton­gi­van­de po­li­ti­ker, konst­nä­rer, för­fat­ta­re och ve­ten­skaps­män. En ny bi­o­gra­fi skild­rar hen­nes liv och enor­ma in­fly­tan­de i sin sam­tid.

Svenska Dagbladet - - SVENSKA DAGBLADET -

Bi­o­gra­fin över Éli­sa­beth Gref­ful­he skild­rar hen­nes liv och sa­long.

Hon var en för­la­ga till la duches­se de Gu­er­man­tes i ”På Spa­ning ef­ter den tid som flytt”, Mar­cel Prousts ro­man­cy­kel. Fast det vil­le Proust själv in­te rik­tigt med­ge. Till­räck­ligt många drag lå­na­de av ma­da­me Éli­sa­beth Gref­ful­he (1860–1952) över­ty­ga­de dock sam­ti­den. Li­ka över­ty­gad är histo­ri­kern och jour­na­lis­ten Lau­re Hil­le­rin, som nyss ut­kom­mit med en ny bi­o­gra­fi över gre­vin­nans liv med ti­teln: “La Com­tes­se Gref­ful­he, l’Om­b­re des Gu­er­man­tes” (Gre­vin­nan Gref­ful­he. Gu­er­man­tes skug­ga, Flam­ma­ri­on, 400 s).

Född prin­ses­sa av Ca­ra­man-Chi­may kun­de Éli­sa­beth an­nars myc­ket väl själv ha va­rit upp­dik­tad, så sa­go­likt var hen­nes liv och här­komst. Från en fa­milj med röt­ter i kors­tåg­s­ti­den på slot­tet Chi­may, stam­ma­de hon ock­så på fä­der­net från en av re­vo­lu­tio­nens sa­longs­pro­fi­ler, Te­re­sa Tal­li­en, och på mö­der­net från Na­po­le­on – om än på si­do­lin­jen. För­äld­rar­na för­e­na­des i ett kär­lek­säk­ten­skap och fick en tal­rik bar­naska­ra. De flyt­ta­de runt mel­lan de eu­ro­pe­is­ka ho­ven, i det ny­bil­da­de Bel­gi­ens di­plo­ma­tis­ka tjänst, tills fa­dern blev lan­dets ut­ri­kesmi­nis­ter. Man lev­de helt för and­li­ga vär­den, and­ra till­gång­ar fanns in­te ut­om det smått för­fall­na slot­tet.

Mo­dern var en fram­stå­en­de pi­a­nist, elev till Cla­ra Schu­man och god vän med Liszt. Éli­sa­beth fick en upp­fost­ran helt olik den bruk­li­ga för unga frök­nar ur pa­ris­första­den St Ger­mains högad­li­ga fa­mil­jer. Hon läs­te al­la vik­ti­ga böc­ker som kom ut och lär­de kän­na mu­si­ker­na, de be­ty­dan­de för­fat­tar­na och konst­nä­rer­na. När hon de­bu­te­ra­de i so­ci­e­te­ten var det en of­fent­lig an­ge­lä­gen­het och strax ef­ter hen­nes gif­ter­mål rap­por­te­ra­des det i pres­sen om ”den­na Pa­ris’ mest ut­sök­ta unga kvin­na. Tju­go år, vac­ker som en äng­el, hu­vu­det fyllt av spi­ri­tu­a­li­tet och hjär­tat fullt av god­het och till sy­nes omed­ve­ten härom.”

En lämp­lig fri­a­re – rik, med tan­ke på Éli­sa­bet­hs pre­kä­ra brist på hem­gift – ha­de snart dykt upp i den el­va år äld­re com­te Hen­ry Gref­ful­he, en­de arv­ta­ga­re till en enorm för­mö­gen­het. Re­dan in­bi­ten ung­karl och hän­gi­ven jä­ga­re av bå­de vil­le­bråd och kvin­nor, skul­le han ut­veck­las till en verklig husty­rann och hust­ruplå­ga­re. För att und­fly sitt olyck­li­ga äk­ten­skap rik­ta­de Éli­sa­beth all sin lev­nads­lust och ener­gi ut­åt. Snart härs­ka­de hon över ti­dens mest in­fly­tel­se­ri­ka pa­ri­sis­ka kret­sar med den ab­so­lut främs­ta sa­long­en. Där träf­fa­des ti­dens ton­gi­van­de po­li­ti­ker, konst­nä­rer och mu­si­ker, men ock­så lit­te­ra­tö­rer och ve­ten­skaps­män. Eli­sa­beth som ti­digt präg­lats av stor kär­lek till mu­si­ken ord­na­de oför­trött­ligt mu­si­ka­lis­ka eve­ne­mang, all­tid i form av väl­gö­ren­het till för­mån för fat­ti­ga el­ler nöd­li­dan­de. En gång hyrde hon Ver­sa­il­le­spar­ken och lyc­ka­des sam­la in av­se­vär­da sum­mor.

Hon gyn­na­de konst­nä­rer som Di­a­g­ha­lev och Ro­din och följ­de med i ve­ten­ska­pens ut­veck­ling. Ock­så där ha­de hon ett sä­kert vä­der­korn för vär­de och kva­li­tet. Hon för­måd­de den ame­ri­kans­ke in­du­stri­mag­na­ten och fi­lan­tro­pen Andrew Car­ne­gie att be­kos­ta en stor del av Ma­rie Cu­ri­es förs­ta or­dent­li­ga la­bo­ra­to­ri­um och omdi­ri­ge­ra­de se­na­re en do­na­tion till det bli­van­de In­sti­tut Cu­rie. Hon in­tres­se­ra­de sig in­te ba­ra för ra­di­o­ak­ti­vi­te­tens möj­lig­he­ter ut­an även för rymd­forsk­ning och fjärr­styr­ning av ra­di­ovå­gor. Hon såg till så att ra­di­o­e­lekt­ro­ni­kens Edou­ard Bran­ly slapp gö­ra kon­kurs och att ke­mis­ten Bert­he­lot fick träf­fa Oscar II som skaf­fa­de ho­nom en väl­för­tjänt norsk ut­mär­kel­se.

Över­hu­vud­ta­get od­la­de hon si­na om­fat­tan­de in­ter­na­tio­nel­la för­bin­del­ser än­da upp i ho­ven. I stort sett i var­je monarks Pa­ris­be­sök ingick en vi­sit hos hen­ne på rue d’Astorg, li­ka själv­klart som Elysé­e­pa­lat­set, Louvren el­ler Not­re Da­me. Det gäll­de in­te ba­ra kung Oscar, ut­an ock­så Ed­ward VII, som stäng­de in sig hos hen­ne med frans­ke ut­ri­kesmi­nis­tern Del­cas­sé och kom ut med det som skul­le bli trak­ta­ten till den fransk-brit­tis­ka över­ens­kom­mel­sen L’En­ten­te Cor­di­a­le 1904. Éli­sa­beth tog tå­get till Ber­lin och Kai­ser Wilhelm som tog emot hen­ne som en jäm­bör­dig.

Snart rik­ta­des häts­ka an­kla­gel­ser mot hen­ne i an­ti- drey­fus­pres­sen för att hon skul­le ha för­sökt skaf­fa be­vis för Drey­fus oskuld hos den tys­ke kej­sa­ren. Hon de­men­te­ra­de men tog ald­rig av­stånd från sitt ställ­nings­ta­gan­de för Drey­fus. Hon var sant mo­dern, ja rentav vi­sio­när på så sätt att hon trod­de mer på in­di­vi­dens vär­de än på kol­lek­ti­vets, och på

Éli­sa­beth Gref­ful­he, 1886.

att be­gåv­ning och för­må­ga mås­te få gö­ra sig gäl­lan­de. Hon var de­mo­krat ut­an åt­hä­vor. Re­pu­bli­ken må ha va­rit om­tvis­tad som ide­al i hen­nes kret­sar; re­pu­bli­ka­ner­na var ett obe­strid­ligt fak­tum i hen­nes ögon. I den an­dan tjä­na­de hon som för­bin­del­se­länk mel­lan den gam­la ro­ja­lis­tis­ka adeln och den unga tred­je re­pu­bli­ken.

Hon knöt an till al­la slags po­li­ti­ker, till si­na börds­li­kars för­fä­ran, även de miss­hag­li­ga li­be­ra­ler­na. Än vär­re, hon bjöd in so­ci­a­lis­ter som Aris­ti­de Bri­and och Léon Blum, som hon med ti­den kom att be­und­ra för hans skick­lig­het att lö­sa den so­ci­a­la kri­sen 1936; li­kaså den av­skyd­da in­komst­skat­tens upp­hovs­man, Jo­seph Caillaux. De kun­de i hen­nes sa­long frot­te­ra sig med kon­selj­pre­si­dent Clé­menceau och and­ra bor­ger­li­ga po­li­ti­ker. Hur unik hen­nes ställ­ning var på­pe­ka­de just Clé­menceau: ”In­te vem som helst hål­ler po­li­tisk och di­plo­ma­tisk sa­long. Er är den mest ef­ter­sök­ta och den mest ly­san­de i he­la Pa­ris”.

Un­der förs­ta världs­kri­get ge­nom­drev hon att sol­da­ter­na fick uni­for­mer som skyd­da­de dem bätt­re i skytte­gra­var­na och ma­tro­ser­na vax­tyg som skyd­da­de dem mot vä­ta. Hon till­bring­a­de myc­ken tid i de­på­er­na, i pre­fek­tu­rer­na och på sjuk­hu­sen. På kväl­lar­na de­la­de hon vid Pa­ris järn­vägs­sta­tio­ner ut klä­der och för­frisk­ning­ar till dem som var på flykt un­dan kri­get. Det gav upp­hov till bå­de be­und­ran­de och ral­jan­ta press­kom­men­ta­rer som att ”Com­tes­se Gref­ful­he är in­te med­lem av re­ge­ring­en men närapå” och smek- namn som ”Vår Fru av de lju­sa idéer­na” och ”Mi­ni­stä­rens Spor­re”. Det hind­ra­de in­te att hon ock­så hann vi­sa sig i sin loge på ope­ran i all sin skön­het och klädprakt, en an­slå­en­de syn om man får tro vitt­nesmå­len och av­bild­ning­ar­na. Mins­ta de­talj i hen­nes to­a­let­ter no­te­ra­des, kom­men­te­ra­des och ko­pi­e­ra­des, långt ut­an­för Frank­ri­kes grän­ser. Lik­som för öv­rigt de fles­ta av hen­nes gö­ran­den och lå­tan­den.

Ti­digt för­sök­te hon få USA att gå med i and­ra världs­kri­get. Hon skrev till Roo­se­velts mor, som hon kän­de och var över­ty­gad om skul­le vi­sa brevet för sin son pre­si­den­ten, ett upp­rop till kors­tåg från värl­dens al­la sto­ra och små län­der mot bol­sje­vis­men och sam­ti­digt mot Hit­ler, nå­got hon hop­pa­des skul­le ut­lö­sa en tysk folk­lig res­ning mot ho­nom.

Det är svårt för oss att för­stå hur för ba­ra hund­ra år sen en pri­vat­per­son, kvin­na där­till, kun­de spe­la en så stor roll in­om politik, mo­de, kultur och vetenskap ut­an att till­hö­ra va­re sig nå­got par­ti, kung­a­hus, el­ler fö­re­tag och – fram­förallt – ut­an att ha nå­got yr­ke. Det in­fly­tan­de som då än­nu kun­de ut­övas av en en­skild in­di­vid, i skär­nings­punk­ten mel­lan det pri­va­ta och of­fent­li­ga, är knap­past tänk­bart idag.

Mo­der­na de­mo­kra­tis­ka spel­reg­ler och in­sti­tu­tio­ner sät­ter upp skar­pa po­li­tis­ka och eko­no­mis­ka grän­ser för sam­hälls­in­sat­ser av vad slag det va­ra må. Ing­en nu le­van­de pri­vat fi­lan­trop el­ler me­ce­nat ut­an­för kret­sen av glo­ba­la fi­nans­mo­gu­ler och ent­re­pre­nö­rer som So­ros el­ler Gates kan mä­ta sig med det in­fly­tan­de som Ma­da­me la Com­tes­se Gref­ful­he ut­ö­va­de.

Den bördse­lit som Éli­sa­beth Gref­ful­he var en av de sista ly­san­de ex­po­nen­ter­na för, in­nan förs­ta världs­kri­get gjor­de slut på den fram­stegs- och hop­pin­gi­van­de Bel­le Epo­que, ax­la­de so­ci­a­la, kul­tu­rel­la och hu­ma­ni­tä­ra plik­ter med själv­klar nedärvd an­svars­käns­la - in­om po­li­ti­ken för män­nen och ge­nom väl­gö­ren­het och kul­tur­främ­jan­de för kvin­nor­na. Det ovan­li­ga med Éli­sa­beth Gref­ful­he var hen­nes verk­sam­hets­lust, drif­tig­het och ener­gi i kom­bi­na­tion med en ko­los­sal för­mö­gen­het. De gjor­de hen­ne till en mäk­tig och al­le­stä­des när­va­ran­de kultur-och so­ci­al­po­li­tisk spon­sor, och till bå­de inrikes- och ut­ri­kes­po­li­tisk fredsmäk­la­re. Of­ta kal­lad ”di­let­tant” och ”splitt­rad” var hon ett uni­kum, som med hjälp av ba­ra någ­ra sek­re­te­ra­re som höll ord­ning på hen­nes kon­tak­ter i fullspäc­ka­de kar­to­tek och ar­kiv över hen­nes kor­re­spon­dens, på en och sam­ma gång age­ra­de väl­gö­ren­hets­ar­ran­gör, im­pres­sa­rio, PR-agent och di­plo­mat.

Att Proust in­te vil­le er­kän­na att Éli­sa­beth stått mo­dell till Ma­da­me de Gu­er­man­tes kanske bäst för­kla­ras av att en för­fat­ta­re må­nar om sin kre­a­ti­va in­tegri­tet och ock­så vill slip­pa an­kla­gel­ser om för­tal el­ler nid­por­trätt. Att ock­så Éli­sa­beth värj­de sig mot jäm­fö­rel­se med bokens kvinn­li­ga hu­vud­ka­rak­tär, som hon hört av si­na Proust­läsan­de vän­ner fö­re­ställ­de en strå­lan­de men fri­vol och yt­lig so­ci­e­tets­dam, är be­grip­ligt om man tän­ker på att hon, som satt en ära i att ha upp­täckt och lan­se­rat så många fram­stå­en­de ar­tis­ter, in­te i tid ha­de igen­känt ti­dens störs­te lit­te­rä­ra ge­ni. Det sök­te hon döl­ja med kom­men­ta­rer som”Jag kän­de ho­nom knap­past” (trots att de be­vis­li­gen träf­fats och han för­sökt bli bjuden till hen­ne) el­ler ”Jag tyck­te in­te om ho­nom. Han be­svä­ra­de mig med sitt smic­ker”.

Det har näs­tan bli­vit ba­nalt nu­me­ra att be­teck­na en ex­cep­tio­nellt all­män­bil­dad och kul­tur­in­tres­se­rad per­son som ”re­näs­sans­män­ni­ska”. ”Uni­ver­sal­ge­ni” är ett an­nat sli­tet at­tri­but. På Éli­sa­beth Gref­ful­he pas­sar sna­ra­re en kom­bi­na­tion av dem: uni­ver­sal­män­ni­ska. Hon drevs av en omätt­lig vet­gi­rig­het. På äld­re dar lär­de hon sig mor­se­te­le­gra­fi för att kun­na föl­ja ra­di­out­sänd­ning­ar in­nan de sän­des i klar­text. Hon in­tres­se­ra­de sig för pe­ni­cil­li­net och för atom­bom­ben och ut­brast vid ett till­fäl­le: ”Plast är fram­ti­den!” ef­ter att ha prö­vat den förs­ta Bic-pen­nan.

Det sägs att vet­gi­rig­het är en av hem­lig­he­ter­na bakom hög ål­der. Éli­sa­beth Gref­ful­he kan stå som ett le­van­de be­vis för det. Hon blev 92 år.

Nin­na Rö­siö är fri­lans­skri­bent. Re­dak­tör Magnus Bremmer (vik.) un­der­strec­ket @svd.se

FO­TO: NA­DAR

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.