Glöm vin­prov­ning­en – bör­ja spe­la pi­a­no

Svenska Dagbladet - - KULTUR - Musik@svd.se

Kän­da bi­tar som ”Månskens­so­na­ten” och ”Für Eli­se” är öar i ett hav av en­for­mig­het. Så fö­re­fal­ler kanske den klas­sis­ka mu­si­ken för den som sak­nar sjö­kort och kom­pass. Många vill gär­na för­stå den, kän­ner in­tui­tivt att den bär nå­got vär­de­fullt som bor­de häm­tas hem, men var bör­jar man? Och var­för är det så trå­kigt att gå på konsert el­ler att lyss­na på P2? Var­för lå­ter all­ting li­ka­dant?

Det finns nyck­lar till den klas­sis­ka mu­si­ken: en är att lä­ra sig att hö­ra det över­gri­pan­de för­lop­pet i ett mu­sik­styc­ke, den te­ma­tis­ka ut­veck­ling­en. Hör man den, så kan man lä­sa spe­let. Och då kan man egent­li­gen dy­ka ner var som helst. En an­nan är att lä­ra kän­na kom­po­si­tö­ren. En am­bi­tiös kom­bi­na­tions­öv­ning kan va­ra att föl­ja Lud­wig van Be­et­ho­vens 32 pi­a­no­so­na­ter från bör­jan till slut. I si­na pi­a­no­so­na­ter upp­fann Be­et­ho­ven sitt ABC. En­sam vid pi­a­not skrev han till att bör­ja med för sig själv, han var först känd som en dri­ven ar­tist och skrev va­ri­a­tio­ner över te­man en­ligt mo­det. Snart drev själ­va te­mat ut­veck­ling­en fram­åt och gjor­de hans verk till kom­plexa byg­gen.

Be­et­ho­ven var en so­ci­al per­son som med åren blev sjuk, but­ter, rädd. I ett brev till en barn­domsvän som bli­vit lä­ka­re skri­ver han i ju­ni 1801, blott 30 år gam­mal: ”Mi­na öron su­sar och bru­sar dag och natt, många gång­er hör jag knap­past den som ta­lar om han ta­lar lågt, och lik­väl, så snart nå­gon skri­ker till mig, är det out­härd­ligt”.

Be­et­ho­ven led av en svår tin­ni­tus. Ett tag fun­de­ra­de han på själv­mord. Men han höll sig kvar vid li­vet, mot slu­tet helt döv, och ar­be­ta­de väl på ren vil­je­kraft. Vad skul­le han an­nars gö­ra här i värl­den? Mu­si­ken var hans hant­verk.

Lä­ser man om Be­et­ho­vens ar­bets­si­tu­a­tion för­står man hans då­li­ga hu­mör. Han skrev som jour­na­lis­ter sä­ger på spe­ku­la­tion, det vill sä­ga att ver­ken låg mer el­ler mind­re fär­di­ga in­nan han sål­de in dem till oli­ka för­läg­ga­re. ”Vad be­träf­far en ny so­nat för pi­a­no, så har Ni att pre­sen­te­ra mig 60 har­nesk­kläd­da kri­ga­re, och den kan ge­nast kom­ma ut”, skri­ver han 1816 till för­la­get SA Ste­i­ner & Co.

Ste­i­ner nap­pa­de och gav ut no­ter­na med ett av de vack­ras­te ro­man­tis­ka mo­ti­ven, förs­ta sat­sen i den so­nat Be­et­ho­ven ta­lar om i sitt brev: nr 28, opus 101. Et­was leb­haft und mit der in­nigsten Emp­fin­dung. Nå­got liv­ligt och med de in­ner­li­gas­te käns­lor.

För mig fun­ge­rar ett så­dant kort mo­tiv på ba­ra någ­ra tak­ter som en nyc­kel. Jag vill hö­ra det om och om igen, och får på kö­pet hö­ra fort­sätt­ning­en. Den te­ma­tis­ka ut­veck­ling­en i mu­si­ken från den här ti­den är som en sa­ga. Nå­gon­stans öpp­nas värl­den upp och to­ner­na vi­sar vägen fram­åt.

Pi­a­no­mu­si­kens po­pu­la­ri­tet un­der 1800-ta­let var ett hi­sto­riskt mö­te i ett väg­skäl mel­lan me­ka­nisk in­du­stri, ett fram­väx­an­de bor­ger­skap och en ny idévärld. Om or­den var det högs­ta un­der upp­lys­ning­en ef­tersom de kun­de sor­te­ra verk­lig­he­ten och ut­tryc­ka för­nuft, ställ­des allt på än­da med ro­man­ti­ken. Den ord­lö­sa mu­si­ken blev konst­for­men som ut­tryck­te san­ning­en, den sub­jek­ti­va.

”Män­ni­skor kla­gar över hur mång­ty­dig mu­si­ken är, och und­rar vad de ska tro när vad de hör är så oklart, me­dan or­den är be­grip­li­ga för var och en. Men för mig är det pre­cis tvärtom – or­den ver­kar ock­så mång­ty­di­ga, så otyd­li­ga, i jäm­fö­rel­se med bra musik, som fyl­ler ens själ med tu­sen bätt­re sa­ker än ord”, skri­ver Fe­lix Men­dels­sohn till en vän om si­na ”Sång­er ut­an ord”.

Des­sa för­hål­lan­de­vis enk­la pi­a­no­styc­ken hör­de en gång till den mu­si­ka­lis­ka lit­te­ra­tu­ren som många tog del av, in­te ba­ra på konsert ut­an själ­va vid pi­a­not. Att va­ra ama­tör var någon­ting fint i klass­klätt­ring­ens tid som no­ga skil­de hårt ar­be­te från onyt­ta (det­ta är ock­så an­led­ning­en till att det är så ohi­sto­riskt och bi­sarrt att an­kla­ga pro­fes­sio­nel­la mu­si­ker för att va­ra en elit – det har de ald­rig va­rit).

En nu­ti­dens pa­ra­dox är att fa­stän den klas­sis­ka mu­si­ken är mer till­gäng­lig än nå­gon­sin förr i histo­ri­en, så är den ge­nom vår brist på er­fa­ren­het av att själ­va spe­la den ock­så läng­re ifrån oss.

Bör­ja lyss­na, så kom­mer kanske lus­ten att spe­la. Du kom­mer ald­rig att bli nå­gon So­ko­lov om du bör­jar nu, men du blir nå­gon som kan spe­la någ­ra tak­ter ur den där so­na­ten till mån­ske­net. Ef­ter år­tion­den av kick­sö­kan­de i vin­prov­ning­ar och per­fek­ta ham­bur­ga­re så tror jag på pi­a­nots åter­komst. Vi kom­mer att vil­ja un­na oss den dju­pa­re er­fa­ren­he­ten som mu­si­ce­ran­det ger. Det är ock­så en nyc­kel till mer än musik.

FO­TO: COLUMBIA/EVERETT COLLECTION

”En nyc­kel till den klas­sis­ka mu­si­ken är att lä­ra kän­na kom­po­si­tö­ren. En am­bi­tiös kom­bi­na­tions­öv­ning kan va­ra att föl­ja Lud­wig van Be­et­ho­vens 32 pi­a­no­so­na­ter från bör­jan till slut”, skri­ver So­fia Lil­ly Jönsson. Här är det Ga­ry Old­man som ge­sta­lar Be­et­ho­ven i fil­men ”Min odöd­li­ga kär­lek” från 1994.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.