För­synt ro­an­de ut­an att den så­ri­ga svär­tan går för­lo­rad

UR­SPÅ­RA­DE MÄN ”Exfrun” är ett svenskt sam­tids­dra­ma som be­rät­tar nå­got igen­känn­bart om två­sam­he­tens vill­kor. Katja Wiks lång­films­de­but är för­synt ro­an­de ut­an att den obe­kvä­ma, så­ri­ga svär­tan går för­lo­rad, skri­ver Elias Björk­man.

Svenska Dagbladet - - SIDAN 1 - ELIAS BJÖRK­MAN elias.bjork­man@svd.se

Dra­ma Exfrun

Re­gi: Katja Wik Ma­nus: Katja Wik Medv: Ma­ria Sund­bom, Ni­na Zan­ja­ni, El­len Olai­son, Ro­bin Kel­ler, Karl Lin­ner­torp Barn­tillå­ten

Det finns stun­der av smärt­sam igen­kän­ning i Katja Wiks lång­films­de­but ”Exfrun”: två­barns­pap­pans pa­te­tis­ka ur­säk­ter ef­ter en sprit­fylld natt, den för­gö­ran­de osä­ker­he­ten hos kanske-pojk­vän­nen som tar med sin dejt på hem­ma­fest, ett ef­ter­häng­set då­ligt sam­ve­te som an­sät­ter och för­föl­jer den en­sam­stå­en­de mam­man även när hon läm­nat bar­nen ifrån sig.

”Exfrun” är än­nu en stu­die i två­sam­he­tens bräck­lig­het och på för­hand giv­na pre­mis­ser, men en säll­samt pre­cis och ovan­ligt in­tres­sant så­dan. Här finns ing­en rak per­son­ut­veck­ling el­ler kon­ven­tio­nell dra­ma­tur­gi med svå­rig­he­ter som ska över­vin­nas. Sna­ra­re be­står fil­men av no­ga ut­val­da ned­slag i tre för­hål­lan­den som be­fin­ner sig i tre oli­ka ske­den: de ny­för­äls­ka­de (flick­vän­nen), de gif­ta (frun) och de skil­da (ti­telns ex­fru).

Trots – el­ler tack va­re? – fo­kus på kvin­nor­na blir ”Exfrun” li­ka myc­ket en un­der­sök­ning av en ur­spå­rad man­lig­het där brist på självin­sikt och själv­för­tro­en­de le­der till vid­rig makt­full­kom­lig­het och en kon­se­kvent oför­må­ga att se sin eg­na till­kor­ta­kom­man­den.

Wik är en skick­lig per­son­in­struk­tör som iden­ti­fi­e­rar till sy­nes obe­tyd­li­ga de­tal­jers spräng­kraft och ut­nytt­jar spel­ti­den – fil­men är 90 mi­nu­ter – väl. Im­po­ne­ran­de med tan­ke på den mö­da som lagts ned på att fär­dig­stäl­la och fi­nan­si­e­ra pro­jek­tet, som fick bi­drag för att ut­veck­la ma­nus men fy­ra avslag på fi­nan­sie­ring hos Svens­ka filmin­sti­tu­tet.

Att ”Exfrun” än­då blev gjord är gläd­jan­de; den­na star­ka lång­films­de­but tor­de bor­ga för fler in­tres­san­ta, för­hopp­nings­vis mer lätt­fi­nan­si­e­ra­de, film­pro­jekt.

Slut­re­sul­ta­tet kan möj­li­gen te sig väl blyg­samt, men ”Exfrun” är ett ex­cel­lent ex­em­pel på en form av svenskt sam­tids­dra­ma som fak­tiskt be­rät­tar nå­got igen­känn­bart, och sam­ti­digt är för­synt ro­an­de ut­an att den obe­kvä­ma, så­ri­ga svär­tan går för­lo­rad.

Till en bör­jan ver­kar män­nen åt­minsto­ne hjälp­ligt känslo­mäs­sigt fun­ge­ran­de, men för­vand­las plöts­ligt till la­bi­la, in­kon­se­kven­ta im­be­cil­ler när de kän­ner att de­ras per­son el­ler rang­ord­ning in­om grup­pen är ho­tad.

Och även om publi­ken läm­nas kvar i en käns­la av så­väl hopp som för­tviv­lan är det sist­nämn­da det som är star­kast och mest be­stå­en­de. Fö­re­ställ­ning­en om hur de mel­lan­mänsk­li­ga re­la­tio­ner­na bör se ut en­ligt fö­re­giv­na, of­ta ab­sur­da, reg­ler fort­sät­ter att gö­ra det svårt för män­ni­skan.

Till en bör­jan ver­kar män­nen åt­minsto­ne hjälp­ligt känslo­mäs­sigt fun­ge­ran­de.

FOTO:TRIART

Ni­na Zan­ja­ni och Ro­bin Kel­ler i ”Exfrun”.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.