Sa­rah Kof­man gjor­de fi­lo­so­fi av ka­ta­stro­fen

När fa­scis­mens spö­ken nu åter vak­nat väx­er in­tres­set för den frans­ka fi­lo­so­fen Sa­rah Kof­man, vars tän­kan­de i dju­pet präg­la­des av För­in­tel­sen och dess in­ver­kan på hen­nes liv. Nu finns hen­nes fi­lo­so­fis­ka själv­bi­o­gra­fi på svens­ka.

Svenska Dagbladet - - UNDER STRECKET - Ce­ci­lia Sjö­holm är pro­fes­sor i es­te­tik vid Sö­der­törns hög­sko­la.

Vem är jag? En en­kel frå­ga, så svår att be­sva­ra. In­te minst för en fi­lo­sof, som lärt sig av Sig­mund Freud och Fri­edrich Nietz­sche att ja­get är un­der­ställt kraf­ter som det in­te självt kan för­stå el­ler kon­trol­le­ra. Nietz­sches ”Ec­ce ho­mo” stic­ker gi­vet­vis ut i gen­ren fi­lo­so­fis­ka själv­bi­o­gra­fi­er. Fi­lo­so­fen Sa­rah Kof­mans själv­bi­o­gra­fi ”Rue Or­de­ner/rue La­bat” (1994), som gavs ut strax in­nan hon dog vid 60 års ål­der, och som nu kom­mit i en fin över­sätt­ning av Da­ni­el Pe­der­sen (Bok­för­la­get Faet­hon), hör ock­så till dem som ut­mär­ker sig.

Det är ing­en slump att Kof­man gjor­de som Nietz­sche och skrev om sig själv: hon var en av sin tids mest ly­san­de Nietz­schelä­sa­re. Kort ef­ter att själv­bi­o­gra­fin kom­mit ut tog hon sitt liv, på Nietz­sches fö­del­se­dag i ok­to­ber 1994. Hon läm­na­de ett tom­rum som ing­en kun­de fyl­la. Kof­man var en säll­synt in­sikts­full lä­sa­re av och sam­tals­part­ner till dem hon skrev om: Wil­li­am Sha­kespe­a­re, Im­ma­nu­el Kant, Jac­ques Der­ri­da och många and­ra. Hon spräng­de grän­sen mel­lan sig själv och tex­tens And­re. I läsan­det blev hon själv till som en unik röst.

Det är in­te ovan­ligt att en kvinn­lig fi­lo­sof av ef­ter­värl­den främst as­so­cie­ras med sin biografi. Och li­ka of­ta fram­ställs hon som en mer el­ler mind­re tra­gisk fi­gur, som Ma­ry Woll­sto­necraft el­ler Si­mo­ne de Beau­vo­ir. Kof­mans svar på det­ta var in­te att fjär­ma sig från histo­ri­en om sitt liv och att gö­ra fi­lo­so­fin till nå­got an­nat. I stäl­let gjor­de hon tvärtom: hon skrev in livs­hi­sto­ri­en i den fi­lo­so­fis­ka tex­ten. Bi­o­gra­fin spe­lar roll bå­de i hen­nes läs­ning­ar av and­ras skri­van­de och i re­flek­tio­nen kring det eg­na för­fat­tar­ska­pet. Den blir till en del av fi­lo­so­fin.

”Rue Or­de­ner/rue La­bat” är näs­tan pro­vo­ce­ran­de kort­fat­tad. Men den är som ex­tra tät ma­te­ria: barn­dom, histo­ria, po­li­tik, psy­ko­a­na­lys, fi­lo­so­fi – allt ryms än­då. Den förs­ta sce­nen tar oss rakt in i det frans­ka sve­ket mot den ju­dis­ka be­folk­ning­en un­der Vichy­re­gi­men. Fa­dern blir de­por­te­rad i sam­band med den sto­ra mas­sar­re­ste­ring­en un­der Vélo­dro­me d’Hi­ver-rä­den och dör ett år se­na­re i Auschwitz. Där­ef­ter föl­jer be­skriv­ning­en av mo­derns kamp för att till­sam­mans med si­na sex barn hål­la sig gömd un­dan Gesta­po i Pa­ris. De får hjälp av en kvinn­lig vän till fa­mil­jen. Och här bör­jar en histo­ria som är en psy­ko­lo­gisk thril­ler. ”Moma”, som vä­nin­nan kal­las, bör­jar allt­mer in­va­de­ra lil­la Sa­ra­hs in­re. Re­sul­ta­tet blir att hon slits itu mel­lan två mo­ders­fi­gu­rer.

I be­rät­tel­sen mö­ter vi en bi­o­lo­gisk, ju­disk mor som är våld­sam och svart­sjuk, och en se­ku­lär, mo­dern fos­ter­mor. Moma, som räd­dat den ju­dis­ka fa­milj som Sa­rah till­hör, re­pre­sen­te­rar ett över­flöd av kär­lek och re­sur­ser. Sam­ti­digt är hon, obe­grip­ligt nog, an­ti­se­mit. Mel­lan de två möd­rar­na upp­står ett kraft­fält som kan lä­sas psy­ko­a­na­ly­tiskt. Bar­net och se­na­re för­fat­ta­ren Sa­rah slits sön­der av skuld. Hon be­fin­ner sig ut­an ut­väg mel­lan två möd­rar. Ing­en vis kung Salo­mo dy­ker upp, som i Bi­beln, för att av­gö­ra vem som är den go­da el­ler on­da mo­dern. Det go­da och det on­da är be­grepp som blir ut­byt­ba­ra och fly­tan­de.

Sam­ma fly­tan­de grän­ser åter­finns i be­rät­tel­sen om vad som hän­der fa­mil­jen. Här sud­das skill­na­den ut mel­lan in­di­vid och kol­lek­tiv, pri­vat­liv och po­li­tik. Den po­lis som knac­kar på fa­mil­jens dörr för att fö­ra bort fa­dern gör det mot­strä­vigt. Det är fa­dern själv som sti­ger fram, kanske som en gest av pas­sivt mot­stånd. Re­sul­ta­tet blir att han läm­nar hust­ru och barn. Be­går han en akt av mod el­ler obe­grip­lig feg­het? Fos­ter­mo­dern Moma göm­mer fa­mil­jen un­der he­la kri­get med fa­ra för sitt eget liv. Sam­ti­digt gör hon allt hon kan för att fjär­ma lil­la Sa­rah från hen­nes ju­dis­ka iden­ti­tet. Den bi­o­lo­gis­ka mo­dern, i sin tur, är mot slu­tet av kri­get fylld av hämnd­käns­lor. Då hon vill få till­ba­ka sin dot­ter sker det li­ka myc­ket av hat mot Moma som av kär­lek till Sa­rah.

Vad är kär­lek, vad är hat? Vad är skuld, vad är hämnd? Det är i skär­nings­punk­ten mel­lan des­sa svår­be­stäm­ba­ra kraf­ter som Kof­mans skild­ring fram­står som så re­le­vant. All­ting har be­ty­del­se, men ingen­ting kan fixe­ras. Fö­re­ställ­ning­en om vär­den som god­het och onds­ka ifrå­ga­sätts och ur­hol­kas. Skild­ring­ar­na av möd­rar­na är tyd­ligt fär­ga­de av det lil­la bar­nets fan­ta­si­er, märk­ta av be­gär och sex­u­a­li­tet. Vad som trä­der fram är be­gä­rets och drif­tens makt att for­ma vår in­re värld.

Kof­man be­skri­ver of­ta trau­man, bå­de hi­sto­ris­ka och per­son­li­ga. Hen­nes tex­ter är märk­ta av en sär­skild hi­sto­risk er­fa­ren­het. Hon skri­ver ef­ter För­in­tel­sen, ef­ter min­net av en barn­dom i spill­ror, och läm­nar egent­li­gen ald­rig des­sa ka­ta­stro­fer.

Kof­man har länge va­rit mind­re läst än kollegan Jac­ques Der­ri­da och lä­ra­ren Gil­les De­leu­ze. Kanske be­ror det helt en­kelt på att hon är kvin­na – och skri­ver om det. (Hon för­väg­ra­des ock­så länge en pro­fes­sur vid Sor­bon­ne där hon un­der­vi­sa­de). Men det kan ock­så be­ro på att hen­nes tex­ter är märk­ta av min­net av För­in­tel­sen. Då hon skrev (mel­lan 60- och 90-ta­let) be­trak­ta­des För­in­tel­sen som nå­got som ald­rig kun­de upp­re­pas. Idag, då fa­scis­mens och an­ti­se­mi­tis­mens spö­ken väckts igen, då krigs­här­dar sprids och apo­ka­lyp­tis­ka hot mot fri­het och de­mo­kra­ti tor­nar upp sig, ter sig en så­dan op­ti­mism lång­t­i­från själv­klar. Ka­ta­stro­fen lig­ger in­te ba­ra bakom oss, den lig­ger kanske ock­så fram­för oss. Det är då hel­ler ing­en slump att vi lä­ser Kof­man igen.

Sam­ti­digt med Kof­mans själv­bi­o­gra­fi ger Bok­för­la­get Faet­hon ock­så ut hen­nes ”Kväv­da ord” från 1987 (övers: Da­ni­el Pe­der­sen och Olof Bortz). Här åter­fin­ner vi Kof­mans far. Hon lä­ser Ro­bert An­tel­mes vitt­nes­mål från ett för­in­tel­se­lä­ger. Det är en feb­rig text, och or­den blir ibland ”för­med­la­de” av hen­nes dö­de far. Ge­nom den dö­da fa­derns skugg­li­ka när­va­ro blir iden­ti­fi­ka­tio­nen mel­lan lä­sa­ren (Kof­man) och vitt­net (An­tel­me) of­ta full­stän­dig. An­tel­me blir hen­nes far. Där­med är det ock­så som om hon själv vo­re vitt­ne till För­in­tel­sen. Det är svårt att in­te lä­sa ”Kväv­da ord” själv­bi­o­gra­fiskt. Men tex­ten är in­te ett do­ku­ment över ett själs­till­stånd. Den är ett fi­lo­so­fiskt sam­tal, i di­a­log in­te minst med Mau­rice Blan­chots ”Ka­ta­stro­fens skrift”, som ock­så hand­lar om det out­säg­li­ga.

Att Sa­rah Kof­man över­sätts idag, och att hon bör­jar näm­nas och ci­te­ras igen ef­ter att det va­rit tyst om hen­ne en tid, hand­lar kanske om att hon upp­fat­tas som sann. Men det är in­te san­ning som me­ta­fy­sik som präg­lar Kof­mans fi­lo­so­fis­ka pro­jekt; det är san­ning som ord och skri­van­de. Allt fi­lo­so­fiskt tän­kan­de bör­jar med läsan­de. Där­med öpp­nar vi ock­så dör­rar­na för ett om­vär­de­ran­de av ex­e­ge­ti­kens och kom­men­ta­rens tra­di­tion. Det är en tra­di­tion som, en­ligt Kof­man själv, av många be­trak­tats som ty­piskt kvinn­lig. För­fat­ta­re som Hélè­ne Cix­ous och i Sve­ri­ge Ma­ra Lee lig­ger nära Kof­man i det ak­ti­va läsan­det.

Kof­man själv läs­te mest män. Men över­allt var re­la­tio­nen till det kvinn­li­ga in­skri­ven. Ett av hen­nes sto­ra te­man var just fi­lo­so­fins och psy­ko­a­na­ly­sens mys­ti­fi­e­ran­de av det kvinn­li­ga – för Kof­man ett tec­ken på ett splitt­rat fi­lo­so­fiskt sub­jekt. I hen­nes läs­ning­ar är fi­lo­so­fen en gå­ta ock­så för sig själv. Tex­ten spric­ker, veck­lar ut och blot­tar sig. I Kof­mans läs­ning­ar finns det ing­en skill­nad mel­lan ori­gi­nal och ko­pia. Läs­ning­en blir till tän­kan­de.

I”Nietz­sche et la mé­tap­ho­re” (1972) be­skri­ver Kof­man i Nietz­sches ef­ter­följd det mänsk­li­ga med­ve­tan­det som re­sul­ta­tet av en me­ta­fo­risk drift. Dess ur­sprung, kropps­lig njut­ning ge­nom dans och mu­sik, har täckts över och glömts bort. Med­ve­tan­det kon­trol­le­rar på sätt och vis sin om­värld. Pri­set är att den mänsk­li­ga krop­pen främ­man­de­görs och un­der­ställs. Kof­man pe­kar på att Nietz­sche lik­stäl­ler den me­ta­fo­ris­ka drif­ten med ska­pan­det av be­grepp. Det be­grepps­li­ga språ­ket är re­sul­ta­tet av en drift att un­der­ord­na sig värl­den. Men be­grep­pen ut­gör ock­så en all­de­les sär­skild ut­ma­ning för fi­lo­so­fin; fi­lo­so­fin spring­er ju själv ur be­grepp. Be­grepp som rätt­vi­sa, mo­ral och san­ning ter sig som ”go­da” men är egent­li­gen ock­så re­sul­ta­tet av en drift att ska­pa ord­ning och hi­e­rar­ki­er.

Fi­lo­so­fin döl­jer of­ta en av­grund mel­lan kropp och be­grepp, drift och ab­strak­tion. Kof­man för­sö­ker in­te över­bryg­ga av­grun­den. Och som Victo­ria Far­eld på­pe­kar i ett väl­skri­vet ef­terord är kropps­lig­he­ten starkt när­va­ran­de i själv­bi­o­gra­fin som ock­så blir fe­mi­nis­tisk.

Men Kof­man ser ock­så att den me­ta­fo­ris­ka drif­ten har oss i sitt våld; det går in­te att tän­ka, lä­sa och skri­va ut­an­för den ar­ki­tek­tur som det me­ta­fo­ris­ka språ­ket ska­par.

Bå­de den fi­lo­so­fis­ka tex­ten och den lit­te­rä­ra var för Kof­man i nå­gon mån en själv­bi­o­gra­fi, om än en ko­dad och gåt­full så­dan. Ett av hen­nes ti­di­ga verk he­ter ock­så ”Au­to­bi­ogrif­fu­res”, där hon le­tar sig in i ETA Hoff­mans ro­man ”Kat­ten Murrs tan­kar om li­vet”. Det är en ”dub­bel­ro­man” om en katt å ena si­dan och en ka­pell­mäs­ta­re å den and­ra. Som Kof­man lä­ser den vitt­nar tex­ten om omöj­lig­he­ten att upp­rätt­hål­la klara grän­ser mel­lan kul­tu­rens hög­borg och det som fal­ler ut­an­för. Ro­ma­nen pe­kar in i ett gräns­land som ba­ra kan for­mu­le­ras med me­ta­fo­rer; det hand­lar om tan­kens oav­brut­na kamp mot en kropp som in­te lå­ter sig tyglas. Titeln kan in­te rik­tigt över­sät­tas till svens­ka: frans­kans grif­fu­res be­ty­der un­ge­fär skrap – el­ler klös­mär­ken. På frans­ka sägs det ock­så att den som skri­ver obe­grip­ligt skri­ver som ”katt­klös”. På många sätt hand­lar ”Au­to­bi­ogrif­fu­res” om den man­li­ga fi­lo­so­fens bort­träng­da be­gär som trä­der fram som mär­ken av ”katt­klös”.

Kof­man har så myc­ket att ge oss. Men vi be­hö­ver be­fria hen­ne från den my­tis­ka au­ra som själv­mor­det lagt kring hen­ne. För hon är in­te ba­ra trau­mats och ka­ta­stro­fens fi­lo­sof. Hon är ock­så be­gä­rets och för­vand­ling­ens för­fat­ta­re. Hen­nes böc­ker om So­kra­tes, Pla­ton, po­li­tik, ide­o­lo­gi och om kvin­nans plats pe­kar mer mot möj­lig­he­ter än mot ka­ta­stro­fer. Hon vän­der på al­la be­grepp om död och liv, och om vad en män­ni­ska kan va­ra. Frå­gan är då in­te vad ka­ta­stro­fen gör med oss. Frå­gan är vad män­ni­skan kan bli.

FOTO: IBL

Sa­rah Kof­man (1934–1994).

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.