Ma­ria Lud­vigs­son: Gör SD en KG i dag?

Svenska Dagbladet - - LEDARE - Ma­ria Lud­vigs­son är le­dar­skri­bent. Läs fler av hen­nes ar­tik­lar på SvD.se/av/ma­ria-lud­vigs­son

Ien lands­orts­kyr­ka i trak­ten hände det att kyrk­vakt­mäs­ta­ren slu­ta­de ringa helg­måls­ring­ning i kyrk­kloc­kor­na var­je lör­dag.

Se­den är att ringa in hel­gen när veckans måsten är kla­ra och fri­gö­ra män­ni­skor­na från det världs­li­ga och slit­sam­ma för att i stäl­let kun­na äg­na hela sitt jag åt vik­ti­ga­re ting. Som själs­liv och dem som står en när­mast.

Det lik­nar den ju­dis­ka sab­ba­ten som bör­jar på fre­da­gar vid sol­ned­gång­en, men krist­na i ge­men ver­kar mått­ligt in­tres­se­ra­de av att hål­la helg på mot­sva­ran­de sätt.

I al­la fall, vakt­mäs­ta­ren ha­de in­te myc­ket till övers för den re­li­giö­sa di­men­sio­nen av si­na syss­lor. På lör­da­gar vil­le han ha le­digt och vän­de sig till fac­ket för att dri­va sin sak mot ar­bets­gi­va­ren.

Om det­ta mutt­ra­des och för­fä­ra­des det i församlingarna. Man skyll­de av­krist­nan­det på väns­tern och på hed­ning­ar­na i fac­ket. Rätt el­ler fel, det bryd­sam­ma var att man in­te för en mi­nut ver­ka­de fundera på det rik­tigt all­var­li­ga: Hur en kyr­ka med hela him­mel­ri­ket och änglas­ka­ran till hjälp in­te lyc­kats en­ga­ge­ra sin vakt­mäs­ta­re även på det and­li­ga pla­net.

Vem bör fundera på sitt krist­na an­svar om kyr­kans kloc­ka­re in­te med gläd­je ring­er i kyrk­kloc­kor­na in­för helg­da­gar – fac­ket el­ler präs­te­ri­et?

Tro nu in­te att mång­as be­svi­kel­se över kyr­kans po­li­ti­se­ring be­ty­der att man främst öns­kar en an­nan po­li­tik. Det är – i det­ta fall – in­te väns­tern som är pro­ble­met, ut­an po­li­ti­se­ring­en i sig. Den världs­li­ga mak­tens po­ten­ta­ter har in­ta­git pre­dik­sto­len, och med dem allt som föl­jer av makt­be­gär och be­kräf­tel­sens gi­rig­het.

Den po­li­tis­ka kyr­kan har fun­nits länge. Det and­li­ga ver­kar stän­digt få ge vi­ka för världs­lig makt. Det jor­dis­ka tar det gu­dom­li­gas plats.

I Mo­bergs Ut­vand­rar­na, som för öv­rigt kan ci­te­ras i un­ge­fär var­je ledar­text, är kyr­kan och präs­ten de from­mas an­ta­go­nis­ter. Många läm­na­de Sverige för att i fred få prak­ti­se­ra sin tro, slip­pa kyrk­lig över­het och ta­la di­rekt med Gud. Nå­got se­na­re ska­pa­des fri­kyr­ko­rö­rel­sen.

Den över­het som fanns i kyr­kan då finns där än. En­ligt ”sa­me sa­me but dif­fe­rent” in­togs de gam­la ta­bu­ret­ter­na av yt­ter­li­ga­re en tight elit med ur­sprung i 68-väns­tern. Stats­ve­ta­ren (S) Stig-Björn Ljung­gren be­skri­ver väl i en un­der­strec­ka­re (13/9) hur kyr­ko­hö­gern bör­ja­de tap­pa grep­pet och snart ma­nö­vre­ra­des ut av ra­di­ka­la väns­ter­kraf­ter: ”Kom­mu­nis­ter­na blev ett slags po­li­tis­ka ent­re­pre­nö­rer i en kyr­ka där de eta­ble­ra­de lev­de gott ge­nom att sakt­mo­digt le­ve­re­ra dop, bröl­lop och be­grav­ning­ar åt me­nig­he­ten, samt ett och an­nat kyrk­kaf­fe med Cen­ter­kvin­nor­nas lo­kal­or­ga­ni­sa­tion.”

De in­spi­re­ra­des av Mao. Är­ke­bis­kop eme­ri­tus, KG Ham­mar, me­na­de att man kun­de ana ”Guds hand i den ate­is­tis­ka och an­tikrist­na ki­ne­sis­ka re­vo­lu­tio­nen i de styc­ken där den otvi­vel­ak­tigt ska­pat rätt­vi­sa­re för­hål­lan­de”.

En­ligt kris­ten tro finns Gud med även där män­ni­skor ge­nom­li­der hel­ve­tet på jor­den. Men att hans hand skul­le va­ra med i re­vo­lu­tio­nä­ra ex­pe­ri­ment som Det sto­ra språng­et är, med för­lov sagt, rätt vri­det. Ma­os sto­ra språng 1958–1962 tvångs­kol­lek­ti­vi­se­ra­de Ki­nas hela jord­bruk, med 40 mil­jo­ner sväl­tof­fer som följd.

Da­gens kyr­ko­val ma­ni­fe­ste­rar den po­li­tis­ka kyr­kan bå­de till in­ne­håll och form. Pre­cis som väns­tern la­de kyr­kan un­der sig på 1960-ta­let kan and­ra gö­ra det i dag. Sve­ri­ge­de­mo­kra­ter­na gör som väns­tern när de tar den po­li­tis­ka vä­gen in i hel­ge­do­men. Väl där kan de byg­ga makt­bas och med tiden gö­ra en egen KG Ham­mar.

Kans­ke anar de Guds hand i to­ta­li­tä­ra hö­ger­re­gi­mer, men de­ras ut­tryck­li­ga am­bi­tion är att kyr­kan ska be­va­ra svenska tra­di­tio­ner, som med tan­ke på kris­ten­do­mens geo­gra­fis­ka ur­sprung blir märk­ligt.

För dem som in­te an­ser att väns­terns in­fly­tan­de över kyr­kan är nå­got problem kom­mer det po­li­tis­ka sy­ste­mets ska­da bli tyd­ligt i och med Sve­ri­ge­de­mo­kra­ter­na. Det vi­sar, igen, att kyr­ko­val in­te hand­lar om kyr­kans egent­li­ga upp­gift och att po­li­tik in­te har där att gö­ra.

In­för kyr­ko­va­let har kyr­kan sla­git på stort. (2013 kos­ta­de va­let kyr­kan 160 mil­jo­ner kro­nor. Det mot­sva­rar 6,4 mil­jo­ner lun­cher på Stads­mis­sio­nen.) I år har man köpt an­nons­plat­ser och vart man än sig i värl­den vän­der möts man av af­fi­scher med tex­ten ”Vad vill du att kyr­kan ska gö­ra?”.

Hur är det möj­ligt att en or­ga­ni­sa­tion med ett av värl­dens mest kän­da upp­drag har be­hov av att frå­ga vad man ska syss­la med? Kyr­kan fram­står som en råd­vill ton­å­ring vars högsta öns­kan är att bli om­tyckt av al­la.

Kam­panj­tex­ten på­min­ner mig ock­så om en be­kant som i unga da­gar en­vi­sa­des med att upp­vak­ta kro­gens mer mog­na da­mer och på de­ras frå­ga ”hur gam­mal är du egent­li­gen?” all­tid sva­ra­de ”hur gam­mal vill du att jag ska va­ra?”.

När kyr­kan skil­des från sta­ten bor­de man ha bru­tit för gott med den gam­la po­li­tis­ka tra­di­tio­nen och bli­vit ett själv­stän­digt tros­sam­fund. Om det fanns nå­gon kan­di­dat som lo­va­de att dri­va ge­nom en så­dan för­änd­ring skul­le jag rös­ta i kyr­ko­va­let. Till dess av­står jag.

Hur är det möj­ligt att en or­ga­ni­sa­tion med ett av värl­dens mest kän­da upp­drag har be­hov av att frå­ga vad man ska syss­la med? Foto: Lars Pe­hr­son

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.