Jen­ny Nordberg: Kvin­nor i krig för­lo­rar – även när de vin­ner

Vad får kvin­nor att ta upp va­pen och ge sig in i en re­volt? Någ­ra av vår tids mest bru­ta­la stri­der in­klu­de­rar kvin­nor. Men me­dan män åt­minsto­ne har chans till makt om de över­le­ver, kan kvin­nor som ger sig in i stri­der­na of­ta få se sig be­seg­ra­de, även ef­te

Svenska Dagbladet - - NYHETER -

et kans­ke mest slå­en­de ex­emp­let på kvin­nor som kri­gar är de se­nas­te åren de som är sol­da­ter i kam­pen mot Isla­mis­ka sta­ten (IS) i Irak och Sy­ri­en. Än­da se­dan in­bör­des­kri­get i Sy­ri­en bröt ut har kvin­nor be­väp­nat sig på näs­tan al­la si­dor; det finns en kris­ten mi­lis, As­sad har haft kvinn­li­ga styr­kor, och var fem­te med­lem av kur­dis­ka för­svars­styr­kor sägs va­ra kvin­na. Ya­zi­dis­ka och ara­bis­ka kvin­nor har ock­så be­väp­nat sig och gett sig in i stri­der­na.

De en­da som in­te har haft kvinn­li­ga stri­dan­de är IS själ­va, där kvin­nor istäl­let som mest fått age­ra vak­ter och kon­trol­le­ra and­ra kvin­nor.

DEn dok­to­rand vid Uni­ver­si­ty of Washing­ton har byggt en da­ta­bas med 147 glo­ba­la re­vol­ter mel­lan 1960 och 2017, som an­vänts som ut­gångs­punkt för att stu­de­ra vil­ken ef­fekt det har när kvin­nor ger sig in i stri­der­na. Kvinn­li­ga sol­da­ter ökar chan­ser­na till fram­gång på fle­ra vis, ver­kar det som.

Tra­di­tio­nellt har väns­ter­rö­rel­ser of­ta loc­kat kvin­nor med att de ska slå sig fria från sta­tens för­tryck. Kon­ser­va­ti­va rö­rel­ser re­kry­te­rar istäl­let kvin­nor med ar­gu­men­tet att de ska åter­gå till tra­di­tio­nel­la rol­ler. Det finns fler ex­em­pel på kvin­nor som gör re­vo­lu­tion än man kans­ke ome­del­bart tän­ker på. När Eri­trea vil­le fri­gö­ra sig från Eti­o­pi­en 1998 var var tred­je kri­ga­re kvin­na, lik­som i in­bör­des­kri­get i Eti­o­pi­en. I den väp­na­de mex­i­kans­ka Za­pa­tis­ta-rö­rel­sen finns många kvinn­li­ga be­fäl­ha­va­re, lik­som i den marx­is­tis­ka M19-ge­ril­lan i Colom­bia som stred fram till 1990-ta­let.

Ef­tersom de är mer ovan­li­ga har kvinn­li­ga stri­dan­de en för­må­ga att över­rump­la och för­ned­ra mot­stån­da­ren på slag­fäl­tet. På sam­ma vis är ock­så kvinn­li­ga ter­ro­ris­ter och själv­mords­bom­ba­re mer ef­fek­ti­va – de dö­dar helt en­kelt fler per at­tack – ef­tersom de är mer ovän­ta­de.

Men än­nu vik­ti­ga­re är att kvinn­li­ga sol­da­ter har en stark PR-ef­fekt för den rö­rel­se de re­pre­sen­te­rar, ef­tersom kam­pen då fram­står som mer ci­vi­li­se­rad, äre­vör­dig och in­klu­de­ran­de. Bå­de lo­kal­be­folk­ning­en och de som be­fin­ner sig i and­ra län­der har lät­ta­re att sym­pa­ti­se­ra med en väp­nad rö­rel­se som in­klu­de­rar kvinn­li­ga sol­da­ter.

Det ger po­si­ti­va ef­fek­ter och ökar chan­ser­na till fram­gång, ef­tersom stöd från lo­kal­be­folk­ning­en är av högsta vikt för att kun­na ta och hål­la ter­ri­to­ri­um på längre sikt, och för att få po­li­tiskt och eko­no­miskt stöd från and­ra län­der.

Men läs­ning­en väc­ker ock­så sam­ma frå­ga som jag länge fun­de­rat på – hur myc­ket makt kvin­nor egent­li­gen får ef­ter des­sa blo­di­ga för­sök till sam­hälls­om­stör­tan­de? Är det värt det?

Kur­dis­ka kvin­nor (och män) stri­der ex­em­pel­vis in­te ba­ra i för­svar mot IS, ut­an för själv­stän­dig­het och ett slags fe­mi­nis­tiskt ide­al­sam­häl­le mitt i arab­värl­den, där kvin­nors rät­tig­he­ter länge har fått stå till­ba­ka.

Hi­sto­riskt sett är det dock svårt att hit­ta ex­em­pel på lång­sik­tig fram­gång för stri­dan­de kvin­nor. Och många för­sök till re­vo­lu­tion når ju in­te ens så långt till att bör­ja med.

Un­der själ­va kam­pen är kvin­nor vik­ti­ga, och fram­för allt i pro­pa­gan­da­syf­te. Men hur myc­ket de än hjälpt till så kom­mer kvin­nor of­ta i and­ra hand när en ny stat väl ska for­mas. I ota­li­ga län­der har det va­rit myc­ket snack om hur vik­ti­ga kvin­nor är, och hur ak­tivt de del­tar i nå­gon form av fri­hets­kamp. Men när re­vo­lu­tio­nä­rer­na se­dan kom­mit till mak­ten får kvin­nor of­ta hö­ra att ”vi tar det där med era rät­tig­he­ter sen”. När vi fått ord­ning på allt an­nat. Men många gång­er kom­mer ald­rig ”sen” för kvin­nor, hur ar­tigt de än läg­ger ner vap­nen och väntar på sin tur.

Det­sam­ma gäl­ler för ”fred­li­ga” re­vo­lu­tio­ner, där kvin­nor of­ta är de som or­ga­ni­se­rar och del­tar i de­mon­stra­tio­ner. Tänk på Iran och Egyp­ten.

nder den fram­gångs­ri­ka al­ge­ris­ka re­vol­ten på 1960-ta­let, när frans­män­nen till slut släng­des ut, stred kvin­nor si­da vid si­da med män­nen. De fick ock­så bätt­re rät­tig­he­ter i det nya lan­det, och de­ras jämställdhet och li­ka sta­tus skrevs in i kon­sti­tu­tio­nen. Även om det kans­ke var på väg åt det hål­let en gång i tiden så kan Al­ge­ri­et idag in­te di­rekt sä­gas gyn­na kvin­nor – gäl­lan­de isla­mis­ka la­gar står i kon­trast mot den kon­sti­tu­tion som skrevs, och kvin­nors rätts­sta­tus är un­der­ställd an­ting­en en ma­ke el­ler en far. Kvin­nor får in­te äga mark och har in­te rätt att väl­ja sin egen ma­ke el­ler när och om hon ska gif­ta sig – det be­stäm­mer fa­dern.

UUn­der sam­ma tidse­ra be­stod San­di­nist­ge­ril­lan i Ni­ca­ra­gua av näs­tan tret­tio pro­cent kvin­nor, som gär­na fram­ställ­des i pro­pa­gan­da som en slags ur­mo­ders-kri­ga­re som kun­de dö­da och fö­da sam­ti­digt, el­ler åt­minsto­ne av­bil­da­des bä­ran­des bå­de bebisar och va­pen. I dag är näs­tan fy­ra av tio lag­stif­ta­re i lan­det kvin­nor. Å and­ra si­dan har kvin­nor i det kon­ser­va­ti­va macho-Ni­ca­ra­gua fort­fa­ran­de in­te Jen­ny Nordberg är SvD:s med­ar­be­ta­re i USA. Var­je söndag skri­ver hon en ut­ri­kesa­na­lys.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.