Al­la frå­gors mo­der. Sol­nit över­ty­gar in­te som fe­mi­nis­tisk röst

Svenska Dagbladet - - KRITIK - The­re­se Eriks­son lit­te­ra­tur@svd.se

Lit­te­ra­tur | Sak­pro­sa

Al­la frå­gors mo­der av Re­bec­ca Sol­nit Övers: He­le­na Hansson Hen­nes es­sä­er kal­las ibland för flum­mig själv­hjälp för in­tel­lek­tu­ell me­del­klass. Men det är i dem Sol­nit är som bäst. The­re­se Eriks­son läng­tar ef­ter hen­nes ef­ter­tänk­sam­het.

Tre sto­ra lå­dor damp en gång ner hem­ma hos Re­bec­ca Sol­nit. Fem­tio ki­lo ap­ri­ko­ser som hon bred­de ut på ett stort la­kan; osä­ker på hur hon skul­le kun­na, or­ka, vil­ja ta hand om all den­na frukt från trä­det i mo­derns träd­gård. Med des­sa ap­ri­ko­ser in­le­der Sol­nit sin es­sä­bok ”Det av­läg­set nä­ra” (2013), och bor­rar sig se­dan vi­da­re in i så­väl den eg­na tra­si­ga mo­ders­re­la­tio­nen som ut i värl­den och (lit­te­ra­tur)histo­ri­en, i en vind­lan­de un­der­sök­ning av hur em­pa­ti och kärlek kan se ut.

Det svenska mot­ta­gan­det av ”Det av­läg­set nä­ra” in­ne­höll bit­vis skarp kri­tik, främst för Sol­nits på­stått ore­flek­te­ra­de vi­ta me­del­klass­per­spek­tiv. Jen­ny Tu­ne­dal på­pe­ka­de att värl­den in­te är en hög med ap­ri­ko­ser och att re­dan pri­vi­le­gi­e­ra­de in­te be­hö­ver be­ri­ka si­na liv med ”till in­tet för­plik­ti­gan­de em­pa­ti” (Af­ton­bla­det 3/1-15), och Pa­tri­cia Lo­ren­zo­ni me­na­de att Sol­nits bok var ”en del av en do­mi­ne­ran­de ny­li­be­ral be­rät­tel­se om var och en som sin egen lyc­kas smed” (HD 12/11-14). Kri­ti­ken är in­te ta­gen ur luf­ten – ef­tersom Re­bec­ca Sol­nit myc­ket rik­tigt har de pri­vi­le­gi­er som rabb­las upp och ef­tersom hen­nes evi­ga tal om hur vi ska­par vå­ra eg­na be­rät­tel­ser stund­tals lå­ter som ett halv­tomt mant­ra – men den är ock­så orätt­vis.

”Det av­läg­set nä­ra” är de facto ing­et po­li­tiskt ma­ni­fest ut­an en bild­nings­es­sä med den eg­na histo­ri­en som mo­tor. Ap­ri­ko­ser­na – jag tyc­ker om att tän­ka på dem, på den där sö­ta däv­na dof­ten som kom­mer för en ba­ra av att lä­sa om dem – är en sinn­rik bild av allt det som vi får i knät; vad som mås­te släng­as bort, ätas di­rekt el­ler tas om hand och för­äd­las. Sol­nit är i sitt sti­lis­tis­ka es­se i den boken.

Det är hon dä­re­mot in­te i ”Al­la frå­gors mo­der”. Re­bec­ca Sol­nit har va­rit i ro­pet de se­nas­te åren, in­te minst på grund av sin es­sä ”Män för­kla­rar sa­ker för mig” från 2008, vil­ken lett till att ”mans­plai­ning” bli­vit ett fre­kvent och vi­da an­vänt be­grepp. I Sverige har hon ett upp­sving; ny­li­gen kom ”Wan­der­lust”, en es­sä om att gå till fots, i svensk över­sätt­ning och se­na­re i höst ges ”Ho­pe in the dark” ut. Sol­nit, som in­te ba­ra är för­fat­ta­re ut­an ock­så ak­ti­vist, är ihär­digt ak­tiv i so­ci­a­la me­di­er, om frå­gor kring fe­mi­nism, kli­mat och USA i hän­der­na på Trump. Att det är hek­tis­ka ti­der märks, ty­värr, på Sol­nits tex­ter. De är has­ti­ga­re, med mind­re av bå­de sti­lis­tisk fi­ness och ana­ly­tiskt djup.

Es­sä­er­na i ”Al­la frå­gors mo­der” är, lik­som i fö­re­gång­a­ren ”Män för­kla­rar sa­ker för mig”, sam­la­de tex­ter om fe­mi­nism. Men, till skill­nad från för­ra boken är den­na be­tyd­ligt mer re­pe­ti­tiv – tex­ter­na hand­lar i stort sett om sam­ma sa­ker, of­ta om (an­ti)fe­mi­nis­men i so­ci­a­la me­di­er – och grund. Ett par av es­sä­er­na glim­rar till, som ”Jät­tin­nan” (om fil­men ”Jät­ten” från 1956) och ”Fal­let med den från­va­ran­de gär­nings­man­nen”, vil­ken har en upp­fris­kan­de fre­ne­tisk ils­ka i sig. I öv­rigt ter sig ”Al­la frå­gors mo­der” märk­ligt oin­spi­re­ran­de.

Jag be­tviv­lar in­te Sol­nits be­ty­del­se som po­li­tisk ak­ti­vist, men som po­li­tisk skri­bent gör hon sig säm­re. Den kri­tik mot vit me­del­klas­sig anings­lös­het och flum som hon fått för ti­di­ga­re böc­ker, blir märk­ligt nog ak­tu­a­li­se­rad när hon ska­lar bort fluf­fet och le­ve­re­rar fe­mi­nis­tisk ana­lys en­ligt nå­got slags grund­kurs i in­ter­sek­tio­na­li­tet. Det me­ka­nis­ka rabb­lan­det av kön, klass, et­ni­ci­tet, sex­u­a­li­tet fram­står som in­lärt sna­ra­re än ge­nu­int. Hen­nes ana­ly­ser är sve­pan­de och för­enk­la­de, men det mest pro­ble­ma­tis­ka är språ­ket: Sol­nit är nor­malt en sti­lis­tisk vir­tu­os men här är det platt, osam­man­häng­an­de och stol­pigt. Ef­ter­tänk­sam­he­ten, som präg­lar hen­nes bäs­ta böc­ker, finns in­te i ”Al­la frå­gors mo­der”.

Jag kän­ner mig hund­ra gång­er mer ener­gipå­fylld och po­li­tiskt in­spi­re­rad av es­sä­sam­ling­ar som ”Det av­läg­set nä­ra” och ”Gå vil­se”, än jag gör av Sol­nits mer renod­lat po­li­tis­ka verk. Man kan kalla hen­nes djuplo­dan­de, ex­i­sten­ti­el­la vand­ring­ar i värl­den och världs­lit­te­ra­tu­ren för flum­mig själv­hjälp för in­tel­lek­tu­ell me­del­klass hur myc­ket man vill, det är än­då när hon skri­ver de tex­ter­na hon skri­ver som bäst. Och för lä­sa­ren är det – trots allt – vad som be­ty­der nå­got. ª

Re­bec­ca Sol­nit är för­fat­ta­re, jour­na­list och es­sä­ist, född den 24 ju­ni 1961 i Ka­li­for­ni­en. Foto: Ste­ven Gre­gor

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.