Den go­da vår­den bo­tar in­te ba­ra sjuk­do­mar

En strikt bi­o­lo­gisk syn på sjukdom och li­dan­de ris­ke­rar att av­hu­ma­ni­se­ra den mänsk­li­ga krop­pen, vil­ket knap­past främ­jar ett till­frisk­nan­de. I en ny bok för­sö­ker Fredrik Sve­naeus med fe­no­me­no­lo­gins hjälp vid­ga sy­nen på häl­sa, ohäl­sa och den mo­der­na me­di­cin

Svenska Dagbladet - - UNDER STRECKET - Jo­han Eriks­son Pri­vatprak­ti­se­ran­de psy­ko­a­na­ly­ti­ker, le­gi­ti­me­rad psy­ko­te­ra­peut och fil dr i te­o­re­tisk fi­lo­so­fi. un­der­strec­ket@svd.se

et finns för­stås oli­ka sätt att tän­ka kring det fak­tum att vå­ra liv är änd­li­ga, att vi ska dö. Vi kan till ex­em­pel tän­ka på det i ter­mer av att va­ra just ett fak­tum: det är ett em­pi­riskt fak­tum att vi män­ni­skor ound­vik­li­gen vid nå­gon tid­punkt kom­mer att dö, nå­got som yt­terst har sin grund i fy­si­o­lo­gis­ka och bi­o­lo­gis­ka för­hål­lan­den. Betrak­tad ut­i­från ve­ten­ska­pens ka­rak­tä­ris­tis­ka tred­je­per­sons­per­spek­tiv är dö­den den fak­tis­ka hän­del­se som av­slu­tar li­vet och är där­med någon­ting som står i mot­sats­för­hål­lan­de till li­vet.

Ett an­nat sätt att tän­ka kring vår död­lig­het är att ta ut­gångs­punkt i vår med­ve­ten­het om att vå­ra liv är be­grän­sa­de. Betrak­tad här­i­från – om vi lik­som re­flex­ivt sän­ker oss ned i vårt er­fa­ren­hets­liv – kan vår död­lig­het in­te re­du­ce­ras till att blott va­ra ett em­pi­riskt fak­tum. Vetska­pen om att vi ska dö är sna­ra­re den yt­ters­ta ho­ri­sont mot bak­grund av vil­ken vi kan er­fa­ra oss själ­va som uni­ka in­di­vi­der som le­ver ett liv som har en rikt­ning och vars in­ne­bo­en­de möj­lig­he­ter är nå­got som an­går oss. Dö­den står in­te i mot­sats­för­hål­lan­de till li­vet ut­an är en cen­tral kon­sti­tu­tiv del i själ­va upp­öpp­nan­det av ett liv och en värld in­om vil­ken sa­ker och ting har me­ning, ladd­ning, vär­de.

Sam­ma sak gäl­ler när det hand­lar om ett grund­läg­gan­de fe­no­men som min­net. Betrak­tat från ett tred­je­per­sons­per­spek­tiv ut­gör min­net blott en för­må­ga, en se­pa­rat ”kog­ni­tiv funk­tion”, som vi män­ni­skor rå­kar va­ra ut­rus­ta­de med. Om vi i stäl­let re­flex­ivt tar vår ut­gångs­punkt i vårt lev­da första­per­sons­per­spek­tiv fram­trä­der min­net sna­ra­re som kon­sti­tu­tivt för vad vi läg­ger i själ­va be­grep­pet om ett mänsk­ligt liv. Vår för­må­ga att re­gi­stre­ra och ”hål­la i min­ne” för­ank­rar oss i ti­den och fun­ge­rar där­med som ett or­ga­ni­sa­to­riskt möj­lig­hets­vill­kor för att vi ska kun­na le­va ett liv som har ka­rak­tä­ren av ett tids­ligt och hi­sto­riskt sam­man­hang, och in­te ett sam­mel­su­ri­um av fri­kopp­la­de upp­le­vel­ser.

El­ler ta den mänsk­li­ga krop­pen. För den em­pi­ris­ka forsk­ning­en är krop­pen ett ob­jekt i värl­den som har vis­sa egen­ska­per och som fun­ge­rar på det ena el­ler and­ra sät­tet. Den in­i­från upp­lev­da krop­pen – den kropp som in­te får plats i bi­o­lo­gi­böc­ker och ana­to­mis­ka sche­man, den kropp som jag ”är” i stäl­let för ”har” – är sna­ra­re med­be­stäm­man­de för hur värl­den me­nings­mäs­sigt struk­tu­re­ras. Vå­ra upp­lev­da kropps­li­ga be­hov, för­må­gor och be­gräns­ning­ar bil­dar den re­fe­rens­punkt runt vil­ken sa­ker och ting or­ga­ni­se­rar sig i ter­mer av att, till ex­em­pel, va­ra när­va­ran­de el­ler från­va­ran­de, up­pe el­ler ne­re, i för­grun­den el­ler i bak­grun­den, va­ra funk­tio­nel­la, otill­gäng­li­ga, klum­pi­ga, ho­tan­de, önsk­vär­da, och så vi­da­re.

Den fi­lo­so­fis­ka ström­ning un­der 1900-ta­let som har gjort det in­i­från lev­da er­fa­ren­hets­li­vet till själ­va op­ti­ken för det fi­lo­so­fis­ka un­der­sö­kan­det kal­las fe­no­me­no­lo­gi. Fe­no­me­no­lo­gin som fi­lo­so­fisk me­tod och för­håll­nings­sätt ska­pa­des av Ed­mund Hus­serl och ut­veck­la­des un­der det för­ra sek­let av tän­ka­re som Mar­tin Hei­deg­ger, Je­an-Paul Sar­t­re, Mau­rice Mer­leau-Pon­ty, Hans-Ge­or­ge Ga­da­mer, Paul Ri­coeur, Em­ma­nu­el Le­vi­nas och Hans Jo­nas. Ar­vet ef­ter des­sa tän­ka­re har in­te ba­ra kom­mit att be­stäm­ma sto­ra de­lar av den fort­sat­ta kon­ti­nen­ta­la fi­lo­so­fin, ut­an har ock­så starkt på­ver­kat oli­ka di­sci­pli­ner in­om hu­ma­noch sam­hälls­ve­ten­ska­per­na.

Ett fält in­om vil­ket fe­no­me­no­lo­gin emel­ler­tid in­te har haft så myc­ket inflytande, hit­tills, är det som över­gri­pan­de kal­las för me­di­cinsk bio­e­tik, ett fält där man till störs­ta de­len for­mu­le­rat si­na frå­gor och te­o­ri­er in­om ra­men för

Dden ar­gu­men­ta­tions­stil och det för­håll­nings­sätt som tra­di­tio­nellt kän­ne­teck­nat den ana­ly­tis­ka el­ler ang­lo­sax­iska fi­lo­so­fin. Med den svens­ke fe­no­me­no­lo­gen och fi­lo­so­fi­pro­fes­sorn Fredrik Sve­naeus nya och myc­ket spän­nan­de bok hål­ler dock sa­ker och ting på att för­änd­ras: ”Phe­no­me­no­lo­gi­cal bio­et­hics: Me­di­cal te­ch­no­lo­gi­es, hu­man suf­fe­ring, and the me­a­ning of be­ing ali­ve” (Routhled­ge).

Grovt ut­tryckt kan man sä­ga att bio­e­tik är nam­net på en sam­ling fi­lo­so­fis­ka frå­ge­ställ­ning­ar som rör vårt sätt att me­di­cinskt hands­kas med det mänsk­li­ga li­vet. Till ex­em­pel de etis­ka frå­ge­ställ­ning­ar som väcks i sam­band med vå­ra mo­der­na re­pro­duk­tions­tek­no­lo­gi­er, vår forsk­ning på mänsk­li­ga em­bry­on, vår prax­is gäl­lan­de or­gan­trans­plan­ta­tion, ab­ort el­ler döds­hjälp; men ock­så de frå­ge­ställ­ning­ar som har att gö­ra med eti­ken i det kli­nis­ka mö­tet mel­lan pa­ti­ent och vård­gi­va­re, allt­så frå­ge­ställ­ning­ar rö­ran­de em­pa­ti, re­spekt, för­stå­el­se. Den me­di­cins­ka bio­e­ti­ken är i sin tur in­timt för­knip­pad med mer över­gri­pan­de fi­lo­so­fis­ka frå­ge­ställ­ning­ar kring det mänsk­li­ga li­vet: Vad in­ne­bär det över hu­vud ta­get att va­ra en per­son? Vad in­ne­bär det att li­da? Att va­ra em­pa­tisk? Att ha en kropp? Att va­ra le­van­de? Att va­ra död? Det är pri­märt här, i det­ta fi­lo­so­fis­ka grund­lägg­nings- och klar­gör­nings­ar­be­te, som Sve­naeus kal­lar in det fe­no­me­no­lo­gis­ka tän­kan­det, och han in­le­der med en ut­för­lig un­der­sök­ning i vil­ken han för­sö­ker ka­rak­tä­ri­se­ra det li­dan­de som kan va­ra och of­tast är för­knip­pat med att va­ra sjuk.

en mo­der­na me­di­cins­ka kul­tu­ren är starkt präg­lad av en na­tu­ra­lis­tisk an­da in­om vil­ken det som fe­no­me­no­lo­gin kal­lar för livs­värl­den ten­de­rar att för­svin­na ur åsyn och re­du­ce­ras till ett yt­ligt följd­fe­no­men som tänks vi­la på en grund som en­dast na­tur­ve­ten­ska­per­na har di­rekt till­gång till. In­te helt olikt den pla­tons­ka fi­lo­so­fin för­läggs så att sä­ga den verk­li­ga värl­den nå­gon an­nan­stans än till den värld i vil­ken vi i förs­ta hand le­ver. Det­ta ris­ke­rar att få till följd att den typ av li­dan­de som den me­di­cins­ka vår­den ser som sin uppgift att lind­ra ute­slu­tan­de be­hand­las på ni­vån av att va­ra en or­ga­nisk dys­funk­tion och in­te på ni­vån av ett per­son­ligt livs­pro­blem. Ge­nom att främst häm­ta fi­lo­so­fis­ka re­sur­ser från Hei­deg­gers undersökningar av män­ni­skans sätt att va­ra i värl­den för­sö­ker Sve­naeus ut­veck­la ett ri­ka­re och mer välar­ti­ku­le­rat be­grepp om det mänsk­li­ga li­dan­det.

DEn grund­läg­gan­de in­sikt i det fe­no­me­no­lo­gis­ka tän­kan­det ly­der un­ge­fär så här: i egen­skap av att va­ra per­so­ner så är vi in­te ba­ra, ut­an hur det är att va­ra är all­tid en ak­tu­a­li­tet för oss, im­pli­cit el­ler ex­pli­cit. Och när sjuk­do­men – som ut­töm­man­de tänks kun­na be­skri­vas i ve­ten­skap­li­ga, er­fa­ren­hets­o­be­ro­en­de ter­mer – tar plats i den mänsk­li­ga ex­i­sten­sen, i per­son-va­rons sfär, så trans­for­me­ras den där­för till ett livs­pro­blem, allt­så till ett li­dan­de – ett li­dan­de som in­te säl­lan spri­der sig över he­la vår värld i egen­skap av att va­ra ett spel­rum av möj­lig­he­ter, am­bi­tio­ner, vär­den och af­fek­ter. I Hei­deg­gers ter­mer är li­dan­det i var­je sär­skilt fall en form av ”stäm­ning” som för­änd­rar hur värl­den me­nings­mäs­sigt or­ga­ni­se­ras. I li­dan­det är vi in­te rik­tig hem­ma i värl­den läng­re. Vi för­lo­rar vår för­ank­ring i en värld som i nor­ma­la fall, el­ler i bäs­ta fall, på ett själv­klart sätt lik­som su­ger in oss i pro­jekt, re­la­tio­ner, in­tres­sen och iden­ti­te­ter.

Det­ta sätt att för­stå li­dan­det in­ne­bär att vår­dens uppgift mås­te tän­kas på ett vi­da­re plan än att den ba­ra skul­le hand­la om att bo­ta sjuk­do­mar. Vår­dens över­gri­pan­de mål är att åter­stäl­la ”häl­san”, det vill sä­ga åter­stäl­la hem­ma­va­ron i värl­den, vil­ket gör att det krävs mer av kompetent vård­per­so­nal än me­di­cinskt kun­nan­de, i snäv me­ning. Ef­tersom det me­di­cins­ka li­dan­det har ka­rak­tä­ren av ett per­son­ligt livs­pro­blem så är det i var­je sär­skilt fall ex­pres­sivt, det ut­tryc­ker nå­got, det har en per­son­lig stil, och där­för kan det, el­ler bör det, in­te ute­slu­tan­de be­hand­las på en tek­nisk ni­vå. Det me­di­cins­ka li­dan­det kan in­te ba­ra för­kla­ras; det kan ock­så för­stås och tol­kas. Vård­per­so­na­lens tek­nis­ka kun­nan­de mås­te där­med kom­bi­ne­ras med och lå­ta sig re­gle­ras av vad som skul­le kun­na kal­las för en her­me­ne­u­tisk em­pa­ti och sen­si­ti­vi­tet. Och den äk­ta her­me­ne­u­tis­ka em­pa­tin – ut­veck­lar Sve­naeus i ett om­fat­tan­de ka­pi­tel om me­di­ci­nens kopp­ling till tolk­nings­lä­ran – är in­te av sen­ti­men­tal ka­rak­tär och grum­lar in­te vård­gi­va­rens ob­jek­ti­va om­dö­me. Den äk­ta em­pa­tin har sna­ra­re for­men av ett känslo­mäs­sigt tänkande som i bäs­ta fall bil­dar en psy­ko­lo­gisk kon­text som kan fun­ge­ra som en re­so­nans­bot­ten för mö­tet med den and­ra per­so­nens er­fa­ren­hets­liv.

en and­ra hal­van av boken äg­nar Sve­naeus åt de etis­ka ut­ma­ning­ar vi ställs in­för då vår mo­der­na me­di­cins­ka tek­no­lo­gi an­vänds för att un­der­stöd­ja och kon­trol­le­ra det mänsk­li­ga li­vet. In­om bio­e­ti­ken har des­sa ut­ma­ning­ar tra­di­tio­nellt be­mötts in­om en etisk fi­lo­so­fi, där tän­kan­dets uppgift blir att fö­re­skri­va och mo­ti­ve­ra all­mängil­ti­ga prin­ci­per som ska ge väg­led­ning för vårt mo­ra­lis­ka hand­lan­de i kon­kre­ta si­tu­a­tio­ner. Sve­naeus väg är en an­nan.

Det go­da, rätt­vi­sa och hu­ma­na hand­lan­det i den me­di­cins­ka tek­no­lo­gins sfär mås­te lå­ta sig (in)for­me­ras av en ut­ar­be­tad fi­lo­so­fisk an­tro­po­lo­gi.

Ge­nom de­tal­je­ra­de fe­no­me­no­lo­gis­ka undersökningar av vad det in­ne­bär att va­ra gra­vid, att ha en kropp, att le­va ett gott liv, att va­ra en per­son, på oli­ka ni­vå­er (för-per­son, per­son, post-per­son), för­sö­ker Sve­naeus ut­veck­la en fi­lo­so­fisk käns­lig­het för det mänsk­li­ga – en käns­lig­het med ut­gångs­punkt i vil­ken han se­dan for­mu­le­rar ett etiskt rät­te­snö­re som un­ge­fär sä­ger att vad som mås­te re­gle­ra vår prax­is gäl­lan­de den me­di­cins­ka tek­no­lo­gin och forsk­ning­en är ris­ken för in­stru­men­ta­li­se­ring och av­hu­ma­ni­se­ring av det mänsk­li­ga li­vet och den mänsk­li­ga krop­pen.

Vår mo­der­na re­pro­duk­tions­tek­no­lo­gi ris­ke­rar att gö­ra det mänsk­li­ga li­vet till en va­ra, den ut­bred­da för­skriv­ning­en av psy­ko­far­ma­ka ris­ke­rar att me­di­ka­li­se­ra vå­ra livs­pro­blem, och skul­le den ge­ne­tis­ka di­a­gnosti­ken an­vän­das till att de­sig­na per­fek­ta män­ni­skor så skul­le vi snart för­lo­ra grep­pet om vad vi egent­li­gen me­nar med att le­va ett gott liv. För en fe­no­me­no­lo­giskt ori­en­te­rad fi­lo­sof, som un­der­teck­nad, är det en gläd­je att se att det fe­no­me­no­lo­gis­ka tän­kan­det har så myc­ket be­ly­san­de att sä­ga gäl­lan­de des­sa hög­ak­tu­el­la te­man.

D

Vård­per­so­na­lens tek­nis­ka kun­nan­de mås­te kom­bi­ne­ras med en her­me­ne­u­tisk em­pa­ti, på­pe­kar Fredrik Sve­naeus i boken ”Phe­no­me­no­lo­gi­cal bio­et­hics”.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.