Vi­si­ta­tion re­for­ma­tion. Ex­i­sten­ti­el­la verk be­rör bort­om re­li­giö­sa dog­mer

Bill Vi­o­las konst är svuls­tig, rik på sym­bo­ler och går stän­digt i di­a­log med klas­sisk konst. Just där­för pas­sar den ut­märkt i Uppsa­la dom­kyr­kas sakra­la mil­jö. Styv­nac­kat hål­ler Vi­o­la fast vid de tunga frå­gor­na: vad är det för kraft in­om el­ler ut­an­för oss

Svenska Dagbladet - - KULTUR - Jo­an­na Pers­man konst@svd.se

Konst | Ut­ställ­ning

Bill Vi­o­la, Vi­si­ta­tion re­for­ma­tion Uppsa­la dom­kyr­ka/Uppsa­la konst­mu­se­um Bill Vi­o­la är ett stort namn i konst­värl­den, även om kri­tis­ka rös­ter ibland har va­rit li­ka hög­ljud­da som hyll­nings­kö­ren. De hög­stäm­da käns­lor och den pa­tos som ryms i Vi­o­las verk har av be­lac­ka­re dömts ut som allt­för te­a­tra­la ges­ter. Den ame­ri­kans­ke vi­de­o­pi­on­jä­ren har se­dan 1970-ta­let ex­pe­ri­men­te­rat med me­di­et och ut­veck­lat det på sitt sätt.

I de ti­di­ga ver­ken var det Bill Vi­o­la (född 1951) själv el­ler hans vän­ner som upp­träd­de. Se­dan år 2000 har han an­li­tat pro­fes­sio­nel­la skå­de­spe­la­re me­dan han själv är re­gis­sör. Det är dock ing­en episk hand­ling i strikt me­ning som han ge­stal­tar i sin konst. Den hand­lar i stäl­let om de evi­ga frå­gor­na kring fö­del­se, liv och död, om över­skri­dan­det mel­lan in­re och ytt­re värl­dar.

Vi­o­las verk har bå­de sänts via tv och vi­sats på bi­o­gra­fer. I takt med tek­nis­ka fram­steg bör­ja­de han ut­veck­la sin konst till mo­nu­men­ta­la in­stal­la­tio­ner, där be­sö­ka­re helt om­ges av ljud och bild. Sin­nes­in­tryc­ken på­ver­kas sär­skilt starkt i des­sa om­slu­tan­de mil­jö­er som lin­dar sig runt be­trak­ta­ren mjukt som en sa­ri el­ler ris­par i hu­den som en ta­gel­skjor­ta. Vi­o­las konst trot­sar näm­li­gen enk­la be­skriv­ning­ar. Den är svuls­tig. Den över­sväm­mas av sym­bo­ler. Den fylls av ibland un­dan­tryck­ta, ibland ex­plo­si­va käns­lor.

Det är ock­så lo­giskt att hans ex­i­sten­ti­el­la al­tar­tav­lor emel­lanåt vi­sas i kyr­ko­rum, trots att de in­te all­tid byg­ger på den krist­na tra­di­tio­nen. Vi­o­la ska­par i själ­va ver­ket bort­om re­li­giö­sa dog­mer och ut­i­från ett djupt in­tres­se för det and­li­ga i dess oli­ka for­mer. Zen­budd­hism, isla­misk su­fism och kris­ten mystik till­sam­mans har fått av­gö­ran­de be­ty­del­se för hans idévärld, es­te­tik och form­språk.

Uppsa­la dom­kyr­ka och Uppsa­la konst­mu­se­um har öpp­nat por­tar­na för en ge­men­sam sats­ning. Ett hand­full av Vi­o­las se­na verk in­går i fi­ran­det av re­for­ma­tio­nen som för 500 år kul­mi­ne­ra­de när den he­ligt upp­rör­de Mar­tin Luther spi­ka­de si­na 95 te­ser på por­ten till slotts­kyr­kan i Wit­ten­berg. På­ven blev ra­san­de till­ba­ka. Res­ten är en histo­ria.

Vi­o­las me­di­ta­ti­va verk trivs ut­märkt i dom­kyr­kans sakra­la mil­jö. De häng­er in­te till­sam­mans ut­an har pla­ce­rats i ka­te­dra­lens si­doka­pell och ni­scher. I ut­ställ­nings­ka­ta­lo­gen kopp­las de fram­gångs­rikt med Dom­kyr­kans hi­sto­ris­ka verk.

Dip­ty­ken ”Ablu­tions” har en själv­klar för­bin­del­se med oli­ka re­nan­de ri­tu­a­ler. Den lång­sam­ma hand­ling­en när en man och en kvin­na tvät­tar si­na hän­der pe­kar ock­så ut ett åter­kom­man­de mo­tiv i Vi­o­las konst. Det liv­gi­van­de och liv­ta­gan­de vatt­net är ett vik­tigt ele­ment i hans ska­pan­de, som på många sätt är ett stän­digt sö­kan­de ef­ter en väg ut ur och till­ba­ka in i sig själv.

Hän­del­ser i Vi­o­las liv har of­ta va­rit för­lö­san­de för hans konst­när­li­ga idéer. Dramatiska min­nen från en ex­trem si­tu­a­tion när han som barn var nä­ra att drunk­na, kom­mer till­ba­ka i många av hans verk.

En våld­sam vat­ten­kas­kad sköl­jer över en grupp män­ni­skor i ”Tem­pest. (Study for the raft)”. Tan­kar­na går ome­del­bart till na­tu­rens ohej­da­de kraf­ter, men även till grym vat­ten­tor­tyr. Det in­di­vi­du­el­la och kol­lek­ti­va li­dan­det lö­per här sam­man. I ”Vi­si­ta­tion” pas­se­rar två kvin­nor en mur av vat­ten som blir en sym­bo­lisk gräns mel­lan liv och död. I ”The en­coun­ter” blir en vat­ten­käl­la i sin tur en häg­ring i ök­nen.

Vi­o­las verk har en ut­präg­lad må­le­risk kva­li­tet. Han går stän­digt i di­a­log med klas­sisk konst. Bland främs­ta fö­re­bil­der­na finns Gi­ot­to, El Gre­co, Fran­ci­sco de Zur­barán och Di­e­go Veláz­ques. Mani­pu­la­tio­ner med film­has­tig­he­ten, som slow­mo­tion och till­ba­kaspol­ning­ar, le­der till tids­för­skjut­ning­ar i kon­temp­la­ti­va sce­ner, som ibland dra­ma­ti­se­ras med en ab­rupt hän­del­se och ex­plo­si­va ef­fek­ter.

Vi­o­las fram­gång hand­lar dock mind­re om själ­va tek­ni­ken och mer om för­må­gan att styv­nac­kat hål­la fast vid en tung frå­ga: vad är det för kraft in­om oss el­ler ut­an­för oss som gör oss till dem vi är? Och det är en frå­ga som är stör­re än re­li­giö­sa dog­mer. ª

”Tem­pest” är ett av de sex verk av Bill Vi­o­la som vi­sas i ut­ställ­ning­en ”Vi­si­ta­tion re­for­ma­tion” i Uppsa­la dom­kyr­ka och på Uppsa­la konst­mu­se­um. Foto: Bill Vi­o­la Stu­dio

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.