Ryt­miskt roll­spel över noréns­ka av­grun­der

Svenska Dagbladet - - KULTUR - The­re­sa Benér scen@svd.se

Scen | Dans­te­a­ter Norén­ho­tel­let

Text: Lars Norén

Re­gi, ko­re­o­gra­fi: Bir­git­ta Eger­bladh. Sce­no­gra­fi: Ka­rin Bränn­ström. Medv: Ce­ci­lia Bors­sén, Eva­ma­ria Björk, Jör­gen Dü­berg, Robert Olofs­son, Li­nus Nils­son Ko­re­o­gra­fen och re­gis­sö­ren Bir­git­ta Eger­bladh har ut­veck­lat ett all­de­les eget scen­språk för att mö­ta Den Sto­ra Dra­ma­ti­ken i en av­väp­nan­de hu­mo­ris­tisk men se­ri­ös dans­te­a­ter. Ef­ter bland an­nat Strind­berg och Tje­chov har nu tu­ren kom­mit till Lars Norén. I ett fin­stämt col­lage har hon till­sam­mans med dra­ma­tur­gen Ma­rie Pers­son He­de­ni­us de­kon­stru­e­rat och för­e­nat Noréns ti­di­ga pjä­ser ”Nat­ten är da­gens mor”, ”Ka­os är gran­ne med Gud”, ”Un­der­jor­dens le­en­de” samt ”Höst och vin­ter”.

Fem skå­de­spe­la­re, som kun­de ut­gö­ra en ty­piskt norénsk kärn­fa­milj, väx­lar dy­na­miskt mel­lan oli­ka fi­gu­rer. De bol­lar lös­ryck­ta di­a­lo­ger och scen­frag­ment mel­lan sig, intar po­ser och at­ti­ty­der av ny­fi­ket in­tres­se el­ler ag­gres­sion, äl­tar eg­na neu­ro­ser el­ler ra­sar över and­ras till­kor­ta­kom­man­den.

Ge­nom att ta om re­plik­skif­ten med om­byt­ta rol­ler lyfter Eger­bladh fram det mo­no­ma­na hos Norén, hans roll­fi­gu­rers sätt att be­sva­ra upp­lev­da oför­rät­ter med mot­at­tack och skuld­be­lägg­ning av and­ra. Fi­gu­rer­na är väl­be­kan­ta: den su­pan­de, rygg­rads­lö­se fa­dern, den sju­ka mo­dern, den neu­ro­tiskt in­tro­ver­te so­nen, hans ut­a­ge­ran­de bror, med fle­ra – al­la har de ta­git in på det skåns­ka fa­mil­je­ho­tel­let med 60-talsmöb­ler i ljus­brunt trä och bei­ge.

Ka­rin Bränn­ströms sce­no­gra­fi säk­rar en fri spely­ta där ”fa­mil­jens” med­lem­mar kan dan­sa, springa, ha sön­dags­mid­dag el­ler kol­lap­sa i själv­upp­tag­na kri­ser. Ko­re­o­gra­fin och si­tu­a­tio­ner­na betonar kon­takt­lös­he­ten mel­lan in­di­vi­der­na, ibland med sur­re­a­lis­tisk di­stans, ibland med re­ell sorg. Här finns sår­ba­ra sce­ner av när­het – el­ler to­tal van­makt som när Robert Olofs­son med va­ri­e­ra­de hand­ling­ar ut­fors­kar mant­rat ”jag går nu”, ut­an att kun­na fri­gö­ra sig från kol­lek­ti­vet.

De yp­per­li­ga skå­de­spe­lar­na ut­veck­lar in­di­vi­du­ell gestik men möts än­då i en över­gri­pan­de mu­si­ka­li­tet som har re­so­nans i Lars Noréns språk­li­ga rytm. Col­la­get fång­ar en cen­tral norénsk te­ma­tik: in­di­vi­ders läng­tan till och mot­stånd mot att gå upp i ett ge­men­samt vi. Den sam­hö­rig­het som skul­le kun­na va­ra så själv­klar krä­ver ett öd­mjukt, öm­se­si­digt be­ja­kan­de av olik­he­ter. Och det är nå­got som i Norén­land blir till ex­i­sten­ti­el­la av­grun­der. ª

Li­nus Nils­son i ”Norén­ho­tel­let”. Foto: Malin Ar­nes­son

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.