Där­för vill vi ar­be­ta även om det in­te be­hövs

Tek­nik­ut­veck­ling­en gör att vi in­te skul­le be­hö­va lå­ta oss upp­slu­kas av ar­be­te i li­ka hög grad som förr – än­då tycks ar­bets­be­last­ning­en ba­ra öka. Så in­kör­da är vi på att ar­be­ta att tan­ken på vad vi kun­de äg­na vår tid åt om vi in­te gjorde det för de fles­ta

Svenska Dagbladet - - KULTUR - An­na-Ma­ria Häll­gren Fil dr i konst­ve­ten­skap, verk­sam vid in­sti­tu­tio­nen för kul­tur och es­te­tik vid Stock­holms uni­ver­si­tet un­der­strec­ket@svd.se

nder lop­pet av ba­ra ett par vec­kor dy­ker de upp en ef­ter en, män­ni­skor­na som har be­stämt sig för att fly från allt. Den förs­ta är en ung man som fast­nat i en to­tal, by­rå­kra­tisk rö­ra och hål­ler på att av­veck­la sin var­dag: säl­ja si­na pry­lar, gö­ra sig av med hy­res­kon­trak­tet. Han ska fly till skogs, går det att lä­sa i ar­ti­keln. Pla­nen sträc­ker sig in­te läng­re än så.

Den and­ra per­so­nen lä­ser jag om i Ro­land Paul­sens ”Vi ba­ra ly­der” (2015). Det är en kvin­na i me­del­ål­dern som ef­ter sjuk­dom och döds­fall sjun­kit djupt ner i ar­bets­lös­het och åt­gär­der som in­te le­der till just någon­ting alls. Hon ska fly till ett själv­för­sör­jan­de kol­lek­tiv i Nor­ge, där det in­te gör nå­got om man har be­tal­nings­an­märk­ning­ar. Det blir ingen­ting av med flyk­ten. Hon bry­ter han­den och ham­nar i en ve­va av nya åt­gär­der.

Den tred­je per­so­nen lyc­ka­des bätt­re. I re­por­ta­ge­bo­ken ”The strang­er in the woods: The ex­tra­or­di­na­ry sto­ry of the last true her­mit” (2017) skri­ver Michael Fin­kel om en ung man som 1986 tog sin bil, kör­de bort från sitt hem i Mas­sachu­setts och fort­sat­te på mind­re och mind­re vägar tills det in­te gick att kö­ra läng­re. Då steg han ut, läm­na­de kvar bil­nyck­lar­na och gick rakt ut i sko­gen ut­an att vän­da sig om. Han blev kvar i 27 år.

Det är svårt att sä­ga om nå­gon av de ar­be­ta­re som 1934 fick i upp­drag att byg­ga en konst­gjord sjö i ut­kan­ten av Han­no­ver nå­gon­sin slogs av tan­ken att fly från allt. Men det ver­kar in­te osan­no­likt. För knappt 64 pfen­ning i tim­men, allt­så ba­ra mar­gi­nellt mer än de re­dan fick i ekonomiskt stöd, steg de ned i gytt­jan och skyff­la­de le­ra med en på eget be­våg med­havd spa­de. Spa­den är in­te en obe­tyd­lig de­talj i sam­man­hang­et. Ha­de de an­vänt sig av ma­ski­ner ha­de ar­be­tet gått be­tyd­ligt for­ta­re, men själ­va po­äng­en var att ska­pa mer ar­be­te. Allt­så: inga ma­ski­ner. Ba­ra var sin spa­de. Så ska­pa­des en sjö från ingen­ting och så sat­tes tu­sen­tals män­ni­skor i ar­be­te. Som ge­nom ett trollslag såg det ock­så be­tyd­ligt lju­sa­re ut för na­tio­nal­so­ci­a­lis­ter­nas löf­ten om en mins­kan­de ar­bets­lös­het.

I konst­ver­ket ”Haus im Schlamm” (2005) på­min­ner oss San­ti­a­go Si­er­ra om histo­ri­en bakom sjön – idag ett po­pu­lärt ut­flykts­mål för fri­lufts­liv och re­kre­a­tion – som ska­pa­des när 780 000 ku­bik­me­ter le­ra och slam skyff­la­des bort för hand. I Si­er­ras verk på Han­no­vers konst­hall, Kest­ner­ge­sell­schaft, fyll­des bot­ten­pla­nens sa­lar med gytt­ja me­dan res­ten av sa­lar­na läm­na­des tom­ma. Be­sö­kar­na vand­ra­de upp i bygg­na­den, på jakt ef­ter nå­got mer. Men det fanns ing­et där. Ba­ra le­ri­ga fotav­tryck.

”Haus im Schlamm” är ba­ra ett av Si­er­ras många verk som up­pe­hål­ler sig vid ar­be­tets vär­de och vill­kor. I sitt of­ta pro­vo­ce­ran­de konst­när­skap har han be­ta­lat män­ni­skor för att ut­fö­ra till­sy­nes me­nings­lö­sa och ibland för­ned­ran­de upp­gif­ter. Han har be­ta­lat män­ni­skor för att sit­ta hop­ku­ra­de i små lå­dor, göm­ma sig bakom en vägg i 365 tim­mar el­ler ble­ka hå­ret guls­me­tigt vitt. Van­ligt­vis har Si­er­ra an­ställt per­so­ner i sam­häl­lets ut­kan­ter, där­ibland il­le­ga­la in­vand­ra­re, pro­sti­tu­e­ra­de och miss­bru­ka­re. Han har in­te haft nå­got pro­blem att få folk att stäl­la upp. Det finns all­tid nå­gon som är re­do att för all­män be­skå­dan stå och stir­ra mot en vägg på Ta­te Modern i en tim­me för att få so­va en natt på ho­tell. I al­la fall om man är van vid att spen­de­ra nat­ten på ga­tan.

Av allt det här blir det konst, pre­sen­te­rat på bi­en­na­ler el­ler konst­gal­le­ri­er där knappt nå­gon vå­gar sät­ta sin fot. Vi kan lätt sträc­ka ut ett för­ma­nan­de fing­er: ”Så­här får det in­te gå till!” Vid Si­er­ras för­slag att ra­da upp de an­ställ­da på konst­hal­len PS1 i New York ut­i­från rang och fo­to­gra­fe­ra

Ude­ras rygg­tav­lor tog det ock­så stopp. Att ver­ket skul­le re­sul­te­ra i en per­fekt ska­la från svart till vitt var för myc­ket för in­sti­tu­tio­nen. Det upp­fat­ta­des som att ”ska­pa pro­blem som in­te fanns”, som Si­er­ra ut­tryc­ker det i en in­ter­vju.

Men det var knap­past Si­er­ra som kom på att de an­ställ­das po­si­tion på konstin­sti­tu­tio­nen ifrå­ga skul­le kor­re­le­ra med de­ras hud­färg. Det var knap­past Si­er­ra som kom på att det är helt i sin ord­ning att många sli­ter ut krop­pen i låg­lö­neyr­ken me­dan and­ra får bå­de hög­re lön, sta­tus och ele­gan­ta tit­lar för ett ar­be­te som, in­te säl­lan av ren nöd­vän­dig­het, fylls ut med ar­bets­lik­nan­de rö­rel­ser – så kal­lat ”emp­ty la­bour”.

et är na­tur­ligt­vis så att en stän­dig eko­no­misk till­växt krä­ver att vi ar­be­tar. Ut­an nå­got tvång att säl­ja vår ar­bets­kraft skul­le vårt eko­no­mis­ka sy­stem in­te fun­ge­ra. Men det är in­te där­för vi ar­be­tar. Ar­be­tet kan, så klart, va­ra bå­de me­nings­fullt och sti­mu­le­ran­de i sig. Men är det där­för vi ar­be­tar? Rent krasst ar­be­tar vi för att kun­na be­ta­la hy­ran, för att kun­na äta oss mät­ta. Men vi ar­be­tar ock­så av helt and­ra skäl. Det tycks helt en­kelt va­ra mo­ra­liskt rik­tigt att ar­be­ta, att gö­ra rätt för sig; att för­tjä­na själ­va rät­ten att ex­i­ste­ra. Vi ar­be­tar för­mod­li­gen ock­så i ren pa­nik. Kan­hän­da är det vår tur näs­ta gång att sak­ta sing­la ned mot det so­ci­a­la skydds­nä­tet och mär­ka att det in­te hål­ler, bli en av rös­ter­na som be­rät­tar sin livs­hi­sto­ria i Si­tu­a­tion Stock­holm: ”Jag ha­de fru och barn, vil­la och Vol­vo och för­lo­ra­de allt”. Som om vi spe­la­de Mo­no­pol.

Så vi ar­be­tar. Fak­tiskt mer än vi skul­le be­hö­va.

I ar­ti­keln ”On the phe­no­me­non of bulls­hit jobs” (Li­bcom. org, 29/8 2013) på­min­ner an­tro­po­lo­gen Da­vid Grae­ber oss om att John May­nard Key­nes re­dan för åt­skil­li­ga de­cen­ni­er se­dan för­ut­spåd­de att vi in­om en snar fram­tid skul­le be­hö­va ar­be­ta allt mind­re. Det var på in­tet sätt en orim­lig prognos. Med tek­no­lo­gins hjälp skul­le vi ju fak­tiskt kun­na ar­be­ta be­tyd­ligt mind­re än vi gör. Men vad skul­le vi egent­li­gen gö­ra om vi in­te ar­be­ta­de? Ja, vad skul­le vi gö­ra? Det är få tan­kar som fak­tiskt svind­lar, men det är pre­cis vad den här tan­ken gör.

Svind­lan­de tan­kar bo­tas bäst med hårt ar­be­te och flit. Så ar­be­tar vi nu­me­ra i många fall mer i stäl­let för just mind­re, som Grae­ber ock­så no­te­rar. Men vad ar­be­tar vi då

Dmed, om det nu är så att mil­jo­ner jobb, ba­ra i Sverige, har för­svun­nit ett ef­ter ett de se­nas­te de­cen­ni­er­na? Gam­la yr­kes­ka­te­go­ri­er har så klart raskt och kre­a­tivt er­satts av nya. Men det hand­lar ock­så om att en dra­ma­tiskt ökan­de by­rå­kra­ti­se­ring – som sam­me Grae­ber kon­sta­te­rar i boken ”Reg­ler­nas uto­pi. Om tek­no­lo­gi, en­fald och by­rå­kra­tins hem­li­ga fröj­der” (övers: Joel Nordqvist; Dai­da­los) – i sig har kom­mit att ska­pa bå­de mer och fler jobb. Ad­mi­nist­ra­tion och do­ku­men­ta­tion, po­li­cydo­ku­ment, ut­vär­de­ring­ar och ar­bets­grup­per har i flera fall ska­pat så pass in­tri­ka­ta or­ga­ni­sa­tio­ner att Eko­no­mi­styr­nings­ver­ket för ett par år se­dan fö­reslog bildan­det av en ny myn­dig­het. Syf­tet var att ”stöd­ja en ökad ad­mi­nist­ra­tiv ef­fek­ti­vi­se­ring i stats­för­valt­ning­en som hel­het”. Det hand­lar allt­så, som jour­na­lis­ten och för­fat­ta­ren Da­vid Jonstad skrev i en ar­ti­kel i DN apro­på Grae­bers bok (”Så blev kon­sul­ten den nya by­rå­kra­ten”, 17/7 2015) om att ”en ny by­rå­kra­tisk ap­pa­rat ska han­te­ra pro­ble­met med för myc­ket by­rå­kra­ti”. Så vi fort­sät­ter att ar­be­ta. Kanske in­te rik­tigt med det vi ha­de tänkt oss, el­ler ens är bra på el­ler över hu­vud ta­get för­står. Men vi fort­sät­ter. Det är mo­ra­liskt rätt och rik­tigt.

Att ar­be­te hand­lar om just en mo­ra­lisk frå­ga gör det ock­så svårt att kri­ti­se­ra. Ur ett klass­hi­sto­riskt per­spek­tiv har det för ar­be­tar­klas­sen hand­lat om stolt­het och självre­spekt, för bor­gar­klas­sen om drif­tig­het och fram­å­tan­da. Men om ar­be­te hand­lar om be­tyd­ligt mer än om att sät­ta mat på bor­det, och ock­så tycks ge oss själ­va rät­ten att ex­i­ste­ra, är det in­te kons­tigt att män­ni­skor väl­jer att fly.

Men vi be­hö­ver in­te be om rät­ten att ex­i­ste­ra. Kanske kan vi ock­så gö­ra nå­got an­nat än att fly från allt.

Her­man Mel­vil­les ”Bart­le­by, the scri­ve­ner: A sto­ry of Wall Stre­et” (1853) mö­ter vi den in­led­nings­vis högst or­di­nä­re Bart­le­by, som får an­ställ­ning som ko­pist på en ad­vo­kat­fir­ma. Han gör ly­san­de ifrån sig och ar­be­tar dag och natt tills han plöts­ligt bör­jar väg­ra att ut­fö­ra de all­ra enk­las­te ar­bets­upp­gif­ter. Väg­ra är in­te rätt ord, han fö­re­drar att in­te gö­ra dem. Ad­vo­ka­ten som an­ställt ho­nom blir för­tviv­lad. Så ock­så lä­sa­ren. Bart­le­by fram­står som full­kom­ligt ore­son­lig. Dag ut och dag in stir­rar han ut ge­nom fönstret, rakt ut mot en te­gel­vägg. På var­je för­frå­gan om han in­te skul­le kun­na ko­pi­e­ra ett for­mu­lär, grans­ka ett do­ku­ment, gö­ra någon­ting av allt det ar­be­te som ad­vo­ka­ten själv vis­ser­li­gen kon­sta­te­rar är för­la­man­de trist men som nå­gon – allt­så Bart­le­by – än­då be­hö­ver gö­ra, sva­rar han still­samt sam­ma sak: ”I would pre­fer not to”.

Var­för gör in­te Bart­le­by det han ska? Den hygg­li­ge ad­vo­ka­ten öns­kar in­ner­ligt att Bart­le­by än­då kun­de vi­sa ils­ka, att han kun­de be­te sig som en van­lig män­ni­ska. Men i sam­ma stund in­ser lä­sa­ren att det Bart­le­by gör, det vill sä­ga ett ak­tivt val, in­te ryms in­om den mänsk­lig­het som ad­vo­ka­ten ef­ter­ly­ser. Men så är Bart­le­by ock­så an­ställd. Han ska gö­ra som han blir till­sagd och de­fi­ni­tivt in­te äg­na sig åt någ­ra svind­lan­de tan­kar. Men Bart­le­by gör det en­da val han kan och han gör det gång på gång. Till slut dör han un­der ett träd. Ock­så det är ett val.

Men kanske finns det hopp för Bart­le­by. Ny­li­gen pre­sen­te­ra­des det vin­nan­de bi­dra­get i den ut­lys­ta täv­ling­en för den konst­när­li­ga ut­smyck­ning­en till en av Väst­län­kens nya sta­tio­ner i Gö­te­borg. I ”Eter­nal employment” fäs­ter konst­närs­du­on Ja­kob Gol­din och Si­mon Sen­ne­by upp­märk­sam­he­ten på en ar­bets­mark­nad satt i för­vand­ling. Ver­ket be­står av en an­ställ­ning. Ar­be­tet kom­mer att ut­fö­ras på plats på sta­tio­nen och bå­de ett om­kläd­nings­rum och en stäm­pel­kloc­ka kom­mer att fin­nas till hands. När den an­ställ­da stämp­lar in kom­mer ett flu­o­re­sce­ran­de ljus att tän­das för att där­ef­ter släc­kas vid ar­bets­da­gens slut. Det för­un­der­li­ga är ba­ra att det in­te finns någ­ra ar­bets­upp­gif­ter. Den an­ställ­da får gö­ra pre­cis vad han el­ler hon själv fö­re­drar. Tan­ken svind­lar.

I

In­om ra­men för ”Eter­nal employment”, det vin­nan­de bi­dra­get till ut­smyck­ning­en av en ny järn­vägs­sta­tion i Gö­te­borg, kom­mer en per­son att an­stäl­las ut­an ar­bets­upp­gif­ter. Fo­to: Gol­din + Sen­ne­by

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.