Ma­gin vill in­te ta sig i An­ders­sons Je­sus­ro­man

Svenska Dagbladet - - KULTUR - Christi­na Kall lit­te­ra­tur@svd.se

Lit­te­ra­tur | Pro­sa Salo­me Alex­an­dra av Lars An­ders­son Av­vi­sad av sin läro­mäs­ta­re flyr Je­sus Egyp­ten för Je­ru­sa­lem, skaf­far sig eg­na lär­jung­ar och vin­ner drott­ning­en Salo­me Alex­an­d­ras tyc­ke… Det ha­de kun­nat bli en ma­gisk be­rät­tel­se från bib­lisk tid, men kör fast i brist på flö­de och rytm.

För­la­gets in­for­ma­tion om Lars An­ders­sons bok ”Salo­me Alex­an­dra” be­skri­ver en ”för­tä­tad kort­ro­man” med ”en över­ras­kan­de för­skjut­ning av den hi­sto­ris­ka ra­men”. Jag bru­kar in­te lä­sa va­re sig bak­si­des­tex­ter­na el­ler vad som står på in­si­des­fli­kar­na in­nan jag lä­ser själ­va boken: of­ta in­te ef­teråt hel­ler. När jag slår igen ”Salo­me Alex­an­dra” kas­tar jag än­då en blick på hur den här boken lan­se­ras.

I be­rät­tel­sens cent­rum står en my­tisk fi­gur – Je­sus – och den hi­sto­ris­ka för­skjut­ning som för­la­get ut­lo­var in­ne­bär en viss för­änd­ring i tid och rum: här fin­ner vi en Je­sus verk­sam fö­re sin egen tid, om­kring 80 fö­re Kristus, och som till en bör­jan till­bring­ar si­na da­gar som lär­junge åt så­väl en rab­bin som en mö­bel­ma­ka­re i Egyp­ten. Av­vi­sad av sin egen läro­mäs­ta­re flyr Je­sus Egyp­ten för Je­ru­sa­lem, skaf­far sig eg­na lär­jung­ar och vin­ner drott­ning­en Salo­me Alex­an­d­ras tyc­ke. Ett ryk­te sprids – vill Je­sus gott el­ler ont? – och hot om av­rätt­ning när­mar sig. Drott­ning­en klär ut sig till en av fol­ket och ger sig ut för att sö­ka dem som kan vitt­na till Je­sus för­del.

En hi­sto­risk för­skjut­ning som lå­ter Je­sus mö­ta and­ra hi­sto­ris­ka per­so­ner, de­fi­ni­tivt, men en för­tä­tad kort­ro­man? Till en bör­jan är jag en­tu­si­as­tisk. Här finns ett kon­cist och näs­tan ar­ka­iskt språk som ra­dar upp, räk­nar och läg­ger en dag, en års­tid till en an­nan. Ett Alex­an­dria må­las upp som en sju­dan­de, halv­fan­tas­tisk värld.

Men nå­gon­stans här stan­nar det. Mat­tan som just rul­la­des ut in­för lä­sa­rens föt­ter dras un­dan, an­den i lam­pan för­svin­ner för att ba­ra någ­ra en­sta­ka gång­er skym­ta med sin ma­gis­ka kraft. Var­för?

Ja, kanske är det för att det i den här ro­ma­nen över­lag finns mer tel­ling än showing, även om det in­te rå­der nå­gon tve­kan om att för­fat­ta­ren kan ge­stal­ta. Instop­pa­de ad­jek­tiv och ad­verb i stäl­let för be­skriv­ning­ar tjä­nar här för­mod­li­gen syf­tet att på­ta­la be­rät­tel­sens my­tis­ka och sa­go­li­ka värld. För­fat­ta­ren själv skri­ver i slu­tet av boken att tex­ten är tänkt som en del av en ”kunga­sa­ga” och i tillägg till det­ta är den dess­utom för­sedd med bil­der av konst­nä­ren Dan Lek­berg. Det sam­man­hang som ro­ma­nen rör sig i får allt som of­tast en re­du­ce­ran­de ef­fekt och kan upp­le­vas som att tex­ten vill skynda vi­da­re på be­kost­nad av flö­de och rytm.

Kanske finns det li­te för många ab­rup­ta över­gång­ar som kom­mer sig av för myc­ket till­tro till av­fär­dens och an­koms­tens för­må­ga att fö­ra en text fram­åt. Enk­la me­ning­ar av sla­get ”Nu gick de” kan ge en an­ty­dan om ett ab­so­lut språk som på­min­ner om bå­de Bi­belns och sa­gans sätt att för­med­la på, vil­ket jag tror är vad för­fat­ta­ren vill nå fram till, men det kan ock­så ur­hol­ka tex­tens möj­li­ga klang­rum.

Ef­ter ett tag är det nä­ra att lä­sa­ren bör­jar fun­de­ra över vart vi egent­li­gen ska gå, och var­för? För­sum­mad blir den för­tät­ning som skul­le ha upp­stått i en text som in­te går vi­da­re för­rän var­je ton och ny­ans är på plats: många av de mo­tiv som häm­tas från sa­gans värld – som för­vand­ling­en drott­ning­en ge­nom­går när hon på nät­ter­na går ut i sta­den för­klädd – blir för all­män­na för att kun­na gö­ra in­tryck när spe­ci­fi­ka och kon­kre­ta de­tal­jer ute­blir.

Ro­ma­nen lyc­kas in­te rik­tigt bringa liv i de ge­stal­ter som den in­tro­du­ce­rar: det blir mer dock­te­a­ter över dem än ro­man­fi­gu­rer. Be­rät­tar­rös­ten för­hål­ler sig di­stan­se­rat till de ka­rak­tä­rer den be­skri­ver – kanske för att mar­ke­ra av­stån­det mel­lan då och nu, men för­tjäns­ten med det­ta grepp i den här tex­ten för­blir oklar – och an­vän­der hel­ler in­te de möj­lig­he­ter som ryms i det tred­je­per­sons­per­spek­tiv som den här tex­ten för­sö­ker nytt­ja: ro­ma­nens ma­gi att iklä sig en ro­man­fi­gurs hem­lig­hets­ful­la värld; att verk­li­gen le­va det­ta liv.

I slutän­dan fram­står ”Salo­me Alex­an­dra” som en te­a­ter­gar­de­rob – ord, at­ti­ral­jer och sam­man­hang upp­häng­da i vän­tan på att be­rät­tan­dets för­troll­ning ska fram­trä­da. ª

Lars An­ders­son (född 1954) har till­de­lats bland an­nat Sel­ma La­ger­löf-pri­set och Sam­fun­det De Ni­os sto­ra pris. Hans ro­man ”Ber­get” blev 2002 no­mi­ne­rad till Au­gust­pri­set. Fo­to: Nils Ram­höj

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.