4 445 kvin­nor i ju­rist­bran­schen i nytt upp­rop

När över­grepp sker är det rätts­vä­sen­det vi lu­tar oss emot. Nu be­rät­tar kvin­nor in­om ju­ri­di­kens värld om att även de­ras egen bransch präglas av tra­kas­se­ri­er och chau­vi­nism. Li­sa Ire­ni­us: Sär­skilt oro­an­de med tra­kas­se­ri­er i ju­rist­bran­schen – vi mås­te kun­na

Svenska Dagbladet - - SIDAN 1 -

På en av­del­ningsmid­dag la han en fem­kro­na i en dom­stols­sek­re­te­ra­res ur­ring­ning, den man­li­ge chefs­råd­man­nen som såg det he­la skrat­ta­de åt si­tu­a­tio­nen. Jag vå­ga­de in­te re­a­ge­ra.

Jag står och pra­tar med en kol­le­ga och näm­ner att det är kallt. Chefsju­ris­ten kom­mer plöts­ligt upp bakom mig, han tar kraft­fullt tag om mig bak­i­från, hål­ler fast mig och frågar om jag in­te får till­räck­ligt med vär­me hem­ma.

Upp­ro­pet #tyst­nad­tag­ning som pub­li­ce­ra­des i SvD i för­ra vec­kan blev #me­to­o­rö­rel­sens verk­li­ga ge­nom­brott i Sverige. Det har fått om­fat­tan­de upp­märk­sam­het bå­de här och ut­om­lands, och lett till att flera för­änd­rings­pro­ces­ser har dra­gits igång.

Det ini­ti­a­tiv som 703 skå­de­spe­la­re har ställt sig bakom har in­spi­re­rat fler att de­la med sig av be­rät­tel­ser, från and­ra de­lar av kul­tur­värl­den men ock­så från and­ra bran­scher. Det är choc­ke­ran­de att ta del av hur många kvin­nor som har er­fa­ren­he­ter av att ha bli­vit för­mins­ka­de, för­ned­ra­de och ut­nytt­ja­de, i det som ska va­ra värl­dens mest jäm­ställ­da land.

Det gäl­ler att in­te bli blasé in­för des­sa vitt­nes­mål – än­nu har det lång­t­i­från be­rät­tats fär­digt. Det finns up­pen­bar­li­gen myc­ket mer som vi mås­te or­ka lyss­na på, hur plåg­samt det än är. En in­sikt om pro­ble­mets om­fatt­ning är en för­ut­sätt­ning för för­änd­ring.

Rätts­vä­sen­det spe­lar en nyc­kel­roll för att få bukt med sex­u­el­la över­grepp i sam­häl­let. Vi mås­te kun­na li­ta på att la­gens fö­re­trä­da­re han­te­rar des­sa frå­gor ne­utralt och pro­fes­sio­nellt.

Där­för är det sär­skilt in­tres­sant – och oro­an­de – att så många som 4445 kvin­nor i ju­rist­bran­schen nu i ett ge­men­samt upp­rop vitt­nar om en ut­bredd tyst­nads­kul­tur och om­fat­tan­de tra­kas­se­ri­er och över­grepp även in­om de­ras bransch.

De för­tjä­nar en eloge för sitt mod och sin in­sikt om den sär­skil­da vik­ten av att ju­ri­di­kens värld präglas av sun­da vär­de­ring­ar och en jäm­ställd ar­bets­mil­jö.

De vitt­nes­mål om tra­kas­se­ri­er och över­grepp från ju­rist­bran­schen som SvD har ta­git del av mot­sva­rar en tjock ro­man. Här pub­li­ce­ras ett li­tet ur­val.

Det vi be­vitt­nar nu är ing­et mind­re än ett hi­sto­riskt ske­en­de, där tu­sen­tals kvin­nor går sam­man för att änt­li­gen bry­ta de­struk­ti­va möns­ter som har vi­sat sig be­stå i det för­dol­da.

Nu hän­der det.

Li­sa Ire­ni­us är SvDs kul­tur­chef. SvD.se/av/li­sa-ire­ni­us

När över­grepp sker är det rätts­vä­sen­det vi lu­tar oss emot. Nu be­rät­tar kvin­nor in­om ju­ri­di­kens värld om att även de­ras egen bransch präglas av tra­kas­se­ri­er och chau­vi­nism.

”Fö­re­trä­der man la­gen, är det pas­san­de att vär­na om den­sam­ma”, skri­ver 4445 kvin­nor i ju­rist­bran­schen i det­ta upp­rop.

Jäm­ställd­het är först och främst en rätt­vi­se­frå­ga som hand­lar om att ha sam­ma möj­lig­he­ter, rät­tig­he­ter och skyl­dig­he­ter oav­sett vem man är. Det bor­de va­ra sär­skilt vik­tigt in­om en pro­fes­sion som ska va­ra djupt en­ga­ge­rad i rätt­vi­sa och män­ni­skors li­ka rät­tig­he­ter. Fö­re­trä­der man la­gen, är det pas­san­de att vär­na om den­sam­ma.

Skå­de­spe­lar­värl­den är in­te den en­da som för­pestas av en ut­bredd tyst­nads­kul­tur. Ef­ter att vi i ju­rist­bran­schen be­stäm­de oss att ock­så gå sam­man fick vi ba­ra på ett dygn in hund­ra­tals vitt­nes­mål om miss­för­hål­lan­den. Det mas­si­va tryc­ket gjorde att vi var tvung­na att sät­ta en spärr för in­kom­na re­do­gö­rel­ser re­dan nat­ten ef­ter upp­ro­pet star­ta­de. Tre dygn ef­ter att den förs­ta tan­ken väck­tes hos oss, har tu­sen­tals kvin­nor, från al­la de­lar av ju­rist­bran­schen och i al­la åld­rar, an­slu­tit sig till upp­ro­pet. Vitt­nesmå­len vi de­lar med oss av är nya som gam­la. Många har bu­rit på si­na be­rät­tel­ser i flera år och vå­gar först nu be­rät­ta. Re­do­gö­rel­ser­na är hu­vud­sak­li­gen första­hands­upp­gif­ter och vitt­nar om över­grepp av oli­ka all­var­lig­hets­grad från män i makt­po­si­tio­ner och med möj­lig­het att ut­nytt­ja be­ro­en­de­ställ­ning­ar. Men vi har även fått in många be­rät­tel­ser som re­do­gör för sa­ker som har setts och hörts, som ve­der­bö­ran­de in­te vå­gat gö­ra nå­got åt.

”Förs­ta da­gen på ju­rist­pro­gram­met blev vi väl­kom­na­de med fra­sen ’Här ut­bil­dar vi Sve­ri­ges bäs­ta ju­ris­ter och Sve­ri­ges mest väl­ut­bil­da­de hem­ma­fru­ar’.”

”Våld­täkts­mål, man­li­ge ad­vo­ka­ten ber mig ta fram all in­fo om kil­lar, klä­der, bil­der och så vi­da­re på mål­sä­gan­den för att vi­sa hur ’slam­pig’ hon var. Jag väg­ra­de med hän­syn till att det in­te ha­de nå­gon re­le­vans för må­let ut­an ba­ra var pin­samt. Han fick istäl­let hjälp av man­lig kol­le­ga och strök mig från in­ter­na tidrap­por­te­ring­en i må­let, det som se­dan ska­pa­de fak­tu­re­rings­sta­tisti­ken.’”

”Att som gra­vid no­ta­rie i kom­mu­ni­ka­tion med ex­ter­na ak­tö­rer av lag­man­nen kal­las ’den gra­vi­da no­ta­ri­en’ och se­dan in­te pla­ne­ras in i sche­mat för en stor do­pingrät­te­gång för att ’man som ny­bli­ven mam­ma ut­veck­lar så kal­la­de mam­ma­ge­ner som gör att man egent­li­gen in­te vill kom­ma till­ba­ka till job­bet den tid man avi­se­rat när man an­sö­ker om för­äld­ra­le­dig­het’.”

”Jag blev bju­den på an­sen­li­ga mäng­der al­ko­hol på en privat mid­dag hos en fö­re­lä­sa­re på ju­rist­pro­gram­met och som­na­de på hans sof­fa. När jag vak­na­de ha­de al­la and­ra gått hem och han ha­de sex med mig. Ef­teråt er­bjöd han sig att ringa en taxi. Per­so­nen ifrå­ga har även ar­be­tat som hov­rätts­do­ma­re.” ”Ryk­tet spreds att en de­lä­ga­re och chef på min ad­vo­kat­by­rå ha­de åkt fast vid köp av sex­u­el­la tjäns­ter. På ett mö­te påstod de­lä­ga­ren att han ta­git på sig skul­den för att skyd­da en kli­ent. De and­ra de­lä­gar­na köp­te den osan­no­li­ka sto­ryn rakt av och han fick job­ba kvar. Vi kvinn­li­ga bi­trä­dan­de ju­ris­ter tog re­da på straf­fö­re­läg­gan­det och det var solklart att de­lä­ga­ren och ing­en an­nan ha­de be­ta­lat två bal­tis­ka pro­sti­tu­e­ra­de för att ut­fö­ra oral­sex på ho­nom. Po­li­sen stod näm­li­gen ut­an­för och spe­la­de in och tog ho­nom på bar gär­ning. Vi av­slö­ja­de hans lögn in­för de and­ra de­lä­gar­na, men de la­de loc­ket på. Den döm­de de­lä­ga­ren drog näm­li­gen in mest peng­ar till by­rån. Jag läm­na­de by­rån så fort jag kun­de.”

”Man­li­ga ad­vo­ka­ter kal­lar mål­sä­gan­de­bi­trä­dets plats i rätts­sa­len för ’tö­sa­s­to­len’ för att för­mins­ka hen­nes be­ty­del­se. In­te säl­lan bi­trä­der hon ett kvinn­ligt brottsof­fer.”

”Ef­ter en för­hand­ling i en av Sve­ri­ges hov­rät­ter sä­ger plöts­ligt en av de man­li­ga do­mar­na om den kvinn­li­ga åkla­ga­ren att ’den där åkla­ga­ren skul­le man in­te sä­ga nej till, hö­hö’.”

ªªª

”Jag skrev en de­battar­ti­kel om kvo­te­ring till bo­lags­sty­rel­ser. Ge­ne­rellt upp­munt­ra­des vi på by­rån att ’del­ta i sam­hälls­de­bat­ten’ och jag fick ar­ti­keln god­känd av HR-an­sva­rig de­lä­ga­re in­nan den pub­li­ce­ra­des i en nät­tid­ning. Den fick stor sprid­ning. Ef­ter det var det fritt fram bland de­lä­gar­na att ohäm­mat skäm­ta om att jag var fe­mi­nist. Jag skul­le ba­ra få knäc­ke­bröd på fre­dags­fi­kat skrev en de­lä­ga­re i mejl till he­la by­rån. Ma­na­ging part­nern gick för­bi mig när jag en­sam åt lunch i kö­ket en dag, släng­de en an­nonska­len­der med sport­bi­lar fram­för mig och sa ’här, du kan be­hö­va li­te macho’, och gick där­i­från. Jag var 27 år, ny­ex­a­mi­ne­rad och ha­de va­rit an­ställd ett halv­år.”

”’Du som var så snygg för­ut. Nu är du som en ele­fant.’ Ut­ta­lan­de av en man­lig ad­vo­kat ef­ter min förs­ta gra­vi­di­tet, då jag gått från stor­lekt 36 till 38. ’Vad tror du din sam­bo tyc­ker om att du gått upp så myc­ket i vikt? Män gil­lar ju ge­ne­rellt att kvin­nan ser ut som när man träf­fa­des.’ Man­lig chef ef­ter att jag lagt på mig 5 kg ef­ter en and­ra gra­vi­di­tet.”

”Han är kam­mar­å­kla­ga­re och in­te helt okänd. Jag var nyutex­a­mi­ne­rad. Vi ar­be­tar in­te på sam­ma ar­bets­plats, men stöt­te på varand­ra i ar­bets­re­la­te­rat ären­de. Han var trev­lig och ro­lig ini­ti­alt, vil­le bju­da på mid­dag. Han vil­le gans­ka snart ses igen. Jag av­böj­de vän­ligt. Han an­la­de en ’lil­la gum­man’ton, att jag ba­ra in­te för­stått vil­ket kap han var och att jag in­te för­stod vad jag tac­ka­de nej till. Han bör­ja­de tja­ta. När han var på kon­gress med ar­be­tet ring­de han mig. Be­ru­sad. Kloc­kan två på nat­ten. Från dolt num­mer. Ring­de om och om igen med en mi­nuts mel­lan­rum. Jag sva­ra­de i tron det hänt nå­gon an­hö­rig nå­got. Sludd­ran­de för­kla­ra­de han att han in­te kun­de slu­ta tän­ka på mig. Jag för­kla­ra­de att jag in­te var in­tres­se­rad och att han bor­de so­va ru­set av sig. Han ring­de upp igen, och igen. Skic­ka­de sms, pra­ta­de in med­de­lan­den på te­le­fon­sva­ra­ren. Ömsom sludd­ri­ga kär­leks­be­ty­gel­ser, ömsom ils­ka och till­mä­len som ’jäv­la ho­ra’, ’din jäv­la fit­ta’ och hot som ’Om du in­te sva­rar är du slut. Jag ska se till att du blir svart­må­lad, du kom­mer ald­rig få ett jobb som ju­rist. Jag kän­ner mas­sor med folk. Jag ska se till att din kar­riär är över in­nan den bör­jat.’ Han kräv­de att jag skul­le sva­ra, ’an­nars’... För var­je med­de­lan­de blev ho­ten gröv­re, och bör­ja­de in­klu­de­ra hot om miss­han­del och våld.

Jag stäng­de av lju­det. På mor­go­nen ha­de jag 27 mis­sa­de sam­tal, 13 med­de­lan­den på te­le­fon­sva­ra­ren och runt 20 sms. På ef­ter­mid­da­gen ring­de han upp. Ini­ti­alt full av ång­er. Han me­na­de ing­et il­la, men fat­ta­de jag in­te att han ha­de käns­lor för mig? För­stod jag in­te att han kun­de hjäl­pa mig i kar­riä­ren? Han an­såg jag skul­le ta mitt för­nuft till­fånga och träf­fa ho­nom. Jag sa nej. Då bör­ja­de han skri­ka vil­ken ’fit­ta och ho­ra’ jag var, att jag skul­le pas­sa mig no­ga, att han skul­le se till jag ald­rig skul­le kun­na job­ba som ju­rist osv. Jag la på. Han ring­de upp och vrå­la­de på sva­ra­ren om att jag ’bor­de straff­knul­las’.”

Allt för att han in­te kun­de tå­la att jag som all­de­les färsk ju­rist av­fär­da­de hans när­man­den. Att jag sa nej. Jag har in­te an­mält, jag skul­le in­te vin­na nå­got på det, ba­ra för­lo­ra. Han ring­er/sms-ar fort­fa­ran­de ibland när han är full. Jag ig­no­re­rar det. Och jag skul­le ald­rig sö­ka jobb på kam­ma­ren där han ar­be­tar. Vad jag vet har han in­te gjort all­var av si­na hot att för­stö­ra min kar­riär – men vem vet vad han kan få för sig om vi stö­ter på varand­ra och hans ils­ka väcks igen.”

”Nyutex­a­mi­ne­rad, ung och oer­fa­ren gick jag såklart in på en rik­tig skit­lön på den lil­la ad­vo­kat­by­rån. När jag för­sök­te för­hand­la fram en blyg­samt hög­re lön in­för mi­na två be­tyd­ligt äld­re, man­li­ga che­fer (som bå­da var väle­ta­ble­ra­de och re­la­tivt kän­da ad­vo­ka­ter) log en av dem och frå­ga­de med dryg ton ’Nä­men

Det lek­tes mör­ker­kur­ra­göm­ma på kon­fe­ren­ser, där man ’rå­ka­de’ kän­na på kvinn­li­ga bi­trä­den när man le­ta­de.

oj, vill hon ha hög­re lön? Är det så att lil­la gum­man är gra­vid kanske?’ var­ef­ter de bå­da skrat­ta­de högt och gott. Minns att jag blev obe­kväm, kin­der­na blos­sa­de och jag kän­de mig dum. Sam­ti­digt ko­ka­de jag in­om­bords och kän­de mig kränkt, men för­måd­de mig in­te ens att sva­ra. Sam­ma chef ifrå­ga­sat­te vid ett se­na­re till­fäl­le var­för jag ha­de blu­sar som gick ne­dan­för rum­pan ef­tersom de såg ut som gra­vid­plagg. Han tyck­te att ’du bor­de vi­sa rum­pan och va­ra stolt över kur­vor­na istäl­let för att gå runt i tält­lik­nan­de plagg’. Jag stod ut ett år på den ar­bets­plat­sen.”

”På prak­tik­plat­sen:

’När vi väl­jer ut vå­ra prak­ti­kan­ter är det av­gö­ran­de om man är snygg el­ler smart. Var­för tror du att du fick plat­sen, det är ju in­te di­rekt för att du är sär­skilt be­gå­vad?’

’Om al­la vå­ra prak­ti­kan­ter ha­de ställt upp i en kuk­sugar­täv­ling sam­ti­digt, då tror jag de­fi­ni­tivt att du ha­de vun­nit.’

Gick ige­nom rätts­fall i ett ären­de hem­ma hos ju­ris­ten som an­sva­ra­de för prak­ti­ken. Så fort hans sam­bo som­nat av­bröt han ar­be­tet, sat­te igång porr­film på tv:n och bör­ja­de ona­ne­ra fram­för mig. Jag gick hem, sjuk­skrev mig och byt­te upp­sat­säm­ne, med för­se­nad ex­a­men som följd.

Tra­kas­se­ri­er­na fort­sat­te även se­na­re i kar­riä­ren:

På som­mar­job­bet på en myn­dig­het med­de­la­de en kol­le­ga per mejl att han ’mås­te gå hem och by­ta klä­der ef­tersom han kom i bral­lan ba­ra av att se mig häm­ta kaf­fe.’ Det­ta ef­ter att han skic­kat dag­li­ga mejl med di­ver­se oväl­kom­na för­slag.

På ting­et som no­ta­rie fick jag hö­ra från en råd­man att jag bor­de ’gå en charm­kurs för att in­te dom­stols­sek­re­te­rar­na skul­le bli av­und­sju­ka för att jag var så myc­ket sex­i­ga­re än de.’ Fick även hö­ra att man tyck­te att jag ’dis­tra­he­ra­de om­bu­den när jag en­vi­sa­des med att ha ut­släppt hår, läpp­stift och klack­skor’.

På ad­vo­kat­by­rån ef­ter ting­et följ­de fler­ta­let in­vi­ter vid oli­ka till­ställ­ning­ar av en gift de­lä­ga­re. En an­nan de­lä­ga­re blev för­ban­nad över att han in­te lyc­kats få mig att grå­ta på job­bet. Det bru­ka­de näm­li­gen kvinn­li­ga ’bri­ti­sar’ gö­ra om de bryd­de sig till­räck­ligt om job­bet för att vi­sa sig va­ra av rätt vir­ke för de­lä­gar­skap. Jag byt­te ar­bets­plats ef­ter ba­ra någ­ra må­na­der.”

”Ef­ter att jag slu­ta­de på tings­rät­ten som no­ta­rie blev en do­ma­re på tings­rät­ten som en men­tor för mig. Han stöttade, gav tips och råd och en dag kom han till kon­to­ret och vil­le att jag skul­le be­ta­la till­ba­ka. Med oral­sex.”

”Min dok­to­rand­kol­le­ga lyftes of­ta fram av de le­dan­de vid fa­kul­te­ten som den myc­ket lo­van­de fors­ka­ren. I själ­va ver­ket äg­na­de han all sin tid åt att sit­ta på ar­bets­rum­met och kol­la porr­film. Han kom­men­te­ra­de de kvinn­li­ga kol­le­gor­nas ut­se­en­de och tip­sa­de om vil­ka porr­fil­mer vi bor­de stu­de­ra för att bli mind­re pry­da och me­ra ohäm­ma­de. När he­la grup­pen tog en öl ef­ter job­bet tog han vid ett par till­fäl­len med unga kvin­nor som han hit­tat på nå­gon sex­sajt och grov­hång­la­de med dem in­för oss and­ra. Hans be­te­en­de var full­stän­digt nor­ma­li­se­rat och det var han som val­des ut för pre­stige­ful­la sam­man­hang och sti­pen­di­er. Ingen­ting kun­de rub­ba led­ning­ens över­ty­gel­se om att han var ett bril­jant man­ligt ge­ni.”

In­for­mel­la och osäk­ra struk­tu­rer gyn­nar över­grepps­kul­tu­rer där kvin­nor i be­ro­en­de­ställ­ning ut­nytt­jas. Kanske är det in­te så kons­tigt att ingen­ting hän­der. De med makt att för­änd­ra, de som har be­slu­tan­de­mak­ten för be­ford­ring­ar, an­ställ­ning­ar, lö­ne­sätt­ning och al­lo­ke­ring av ar­bets­upp­gif­ter, är ock­så de som gyn­nas av den nu­va­ran­de struk­tu­ren, el­ler ris­ke­rar att få be­ta­la ett högt pris för att fö­re­språ­ka för­änd­ring. För­änd­ring för­ut­sät­ter att många är med på tå­get, sam­ti­digt som få är be­red­da att fri­vil­ligt ge ifrån sig sin makt. Re­ak­tio­ner som att ”led­ning­en viss­te in­te om det­ta”, el­ler ett ifrå­ga­sät­tan­de av var­för sa­ker och ting ”in­te har kom­mit fram ti­di­ga­re” är in­te ovan­li­ga. Det ty­der på en oför­stå­el­se för frå­gor­na. Gott le­dar­skap bör byg­gas ut­i­från forsk­ning, in­te ”tyc­kan­de och upp­fatt­ning­ar”. Det bör va­ra pro­ak­tivt, in­te re­ak­tivt.

Vå­ra vitt­nes­mål re­do­gör ock­så för ett ur­säk­tan­de, ifrå­ga­sät­tan­de och ba­ga­tel­li­se­ran­de av re­do­gö­rel­ser från de kvin­nor som vå­gat kli­va fram. Vi, 4445 kvin­nor in­om ju­rist­bran­schen, har på ba­ra ett dygn un­der­teck­nat det­ta upp­rop. Vi ta­lar med en ge­men­sam röst och kom­mer in­te kom­men­te­ra in­ne­hål­let i ar­ti­keln vi­da­re.

Att un­der­teck­na upp­ro­pet in­ne­bär in­te att man per­son­li­gen har bli­vit ut­satt för över­grepp.

Em­ma Fa­ger­vall

Ida Kjos Ca­ro­li­ne Snell­man Ma­ria Nääv

Sil­via In­golfs­dot­tis Åker­mark Monica Bur­man Ca­ro­li­ne Szy­ber Ka­rin Björk Pers­son Na­rin Ba­naee

Britt Björ­ne­ke To­ne My­h­re-Jen­sen Anett Lil­li­e­höök Mak­da Tes­fa­ma­ri­am Ma­de­lai­ne Seid­litz Ka­ta­ri­na Ser­gi Linn Ro­sen­gård Erika Ham­mar Sam­mie Wid­lund Oli­via Gustafs­son An­na-Le­na Orre­ni­us Ma­ria Ha­jo

An­na Bülow Zet­ter­berg Ma­ri­ja Pe­jic

Åsa Hed­lund Han­na Jo­hans­son An­ni­ca Da­le­by De­rya Özturk Eme­lie Skoogh Per­nil­la Book Lin­néa Prin­cis Ca­ro­li­ne Ot­to Ka­ro­li­na Löf Char­lot­te Fri­sack Bro­din

Elin Hans­son Re­bec­ca Hu­se­li­us Ai­no Grön­dahl

Ida Lund­borg Ul­ri­ka He­in­dorff Cat­ha­ri­na Hal­len­berg Jonna Si­low Pe­gah Ab­du­ee Ma­ri­am Gha­za­ry­an Jas­na Ce­ric Kon­stan­ti­na Pa­pa­jo­an­nou El­naz Ma­da­ni Lin­da Ale­borg Le­na Wi­ström

Kling­e­fjäll mfl

”När jag satt ting kal­la­de en nu­me­ra pen­sio­ne­rad do­ma­re in mig på sitt rum da­gen in­nan jag skul­le sit­ta på ett våld­täkts­mål med ho­nom. Han vi­sa­de mig bil­der på de tre till­ta­la­de i må­let och frå­ga­de mig vem av dem jag helst vil­le bli våld­ta­gen av.”

”Vill de­la med mig av mi­na er­fa­ren­he­ter från en kort tid på en af­färsju­ri­disk by­rå. Jag, och al­la and­ra yng­re ny­an­ställ­da tje­jer, blev om­bed­da att ha på oss kor­ta­re kjo­lar när ame­ri­kans­ka kli­en­ter var på be­sök. Det­ta var ett krav från de­lä­gar­na och en vik­tig oskri­ven re­gel då ame­ri­ka­ner­na var sär­skilt för­tjus­ta i oss. En av de­lä­gar­na kom flera gång­er och häm­ta­de mig på mitt rum för att jag skul­le gå in i ett av mö­tes­rum­men och ’vi­sa upp dig’. ’Låt­sas häm­ta li­te pap­per, gub­bar­na be­hö­ver munt­ras upp li­te. Du kan ju ex­em­pel­vis rå­ka spil­la ut li­te kaf­fe’.”

”Mi­na år på den väl­kän­da af­färsju­ri­dis­ka ad­vo­kat­by­rån var de värs­ta i mitt liv. Jag tap­pa­de helt fot­fäs­tet. I mitt ar­be­te så skul­le jag stå upp för and­ras rät­tig­he­ter men själv ha­de jag inga rät­tig­he­ter alls.”

”På min av­del­ning bjöds al­la man­li­ga no­ta­ri­er ut på av­slut­ningslunch när de skul­le slu­ta, av äld­re man­li­ga råd­män, till Säll­ska­pet – en herr­klubb i stan där kvin­nor är por­ta­de. Det­ta var ter­mi­nens event och ing­en man­lig no­ta­rie sa nå­gon­sin ifrån el­ler tac­ka­de nej till att del­ta. De njöt av att få ett till­fäl­le att kny­ta kon­tak­ter ut­an kvin­nor och jag vet de som fått jobb ge­nom råd­män­nens hjälp ef­teråt. Det var le­gio att skäm­ta med oss om det, och sked­de med che­fer­nas go­da min­ne. Det var tyd­ligt att ute­slut­ning­en av kvin­nor var en stor del av tjus­ning­en med den­na lunch. Vi lär­de oss snabbt att skrat­ta över­se­en­de när det­ta kom på tal. Att sä­ga ifrån på rik­tigt skul­le ha an­setts som fjan­te­ri och ty­da på för li­te själv­di­stans.”

”Re­dan när jag satt ting upp­lev­de jag att jag som en­sam­stå­en­de mam­ma in­te pas­sa­de in. En råd­man me­na­de att jag in­te var lämp­lig på grund av det och att jag in­te kun­de kny­ta an till and­ra no­ta­ri­er och en hel del an­nat. Det led­de till att jag hop­pa­de av ting­et. När jag bör­ja­de ny by­rå i Stock­holm var det li­ka­dant. Man sa att jag in­te kun­de job­ba li­ka sent, jag pas­sa­de in­te in på kon­to­ret, jag kun­de ald­rig gö­ra rätt. Ett par av de­lä­gar­na kri­ti­se­ra­de min lju­sa röst, min kropps­håll­ning, om jag lät arg och så vi­da­re. Sa­ker som in­te ha­de med min pre­sta­tion att gö­ra. En av dem an­kla­ga­de mig för att va­ra al­ko­ho­list ef­tersom jag all­tid var trött. De dis­ku­te­ra­de min stor­lek högt fram­för mig (en de­lä­ga­re och en an­nan ju­rist). Jag blev till slut sjuk­skri­ven. När jag kom till­ba­ka fort­sat­te de.”

”Jag prak­ti­se­ra­de på en or­ga­ni­sa­tion som ar­be­tar med mänsk­li­ga rät­tig­he­ter och som of­ta syns i me­dia. Jag fick bra kon­takt med chefsju­ris­ten och sko­ja­de myc­ket på job­bet, tyck­te där­för in­led­nings­vis in­te att det var kons­tigt att han la­de till mig på Fa­ce­book och bör­ja­de skri­va då och då, tills han bör­ja­de skri­va sent på kväl­len var­je dag och kom­men­te­ra­de vil­ka taj­ta klä­der jag haft på mig un­der da­gen och hur snygg jag var, han för­sök­te även bör­ja pra­ta om sex och frå­ga vad jag gil­la­de och när jag bad ho­nom att slu­ta sa han ba­ra att jag skul­le slu­ta lar­va mig. När han åk­te på jobb­re­sor skrev han från ho­tell­säng­en att han öns­ka­de att jag var där och påmin­de mig om att jag in­te skul­le sä­ga nå­got till nå­gon om vad vi pra­ta­de om. Jag för­sök­te sko­ja bort det och pra­ta om nå­got an­nat och när jag sa ifrån på rik­tigt fick han mig att kän­na mig dum och över­spänd. Han bad mig kom­ma in en dag och vi satt sen och job­ba­de sent en kväll ba­ra vi två och när jag skul­le lå­sa in min da­tor stod han plöts­ligt bakom mig och tog mig rum­pan och sa att han in­te kun­de lå­ta bli ef­tersom jag var så snygg. Jag var fort­fa­ran­de stu­dent och be­höv­de re­fe­ren­ser­na, kän­de även lo­ja­li­tet mot or­ga­ni­sa­tio­nen så jag bet ihop. Det går in­te hel­ler att gö­ra att bra jobb när man vet att per­so­nen som man ska pre­sen­te­ra för ba­ra tän­ker på hur man ser ut na­ken. Mår så il­la och blir led­sen när han framträder i me­dia och pra­tar om vik­ten av rätts­skydd för en­skil­da och är all­mänt hyl­lad och jag sit­ter och kän­ner mig smut­sig och dum och över­spänd.”

Syf­tet med det­ta upp­rop är in­te att hänga ut folk. Vi står upp för rätts­sam­häl­let och vär­nar om ett starkt för­tro­en­de för ju­ris­ter. Vi är stol­ta över vårt yr­ke, har job­bat hårt för att kom­ma hit och vill in­te by­ta bransch. Vi vill istäl­let för­änd­ra ju­rist­bran­schen och ska­pa en ar­bets­mil­jö där kvin­nor in­te be­hö­ver va­ra räd­da och slip­per fre­da sig.

Ledare och fö­re­trä­da­re för Sve­ri­ges rätts­vä­sen­de har lå­tit de miss­för­hål­lan­den vi idag vitt­nar om fort­gå. Det spe­lar ing­en roll hur många med­ar­be­tar­un­der­sök­ning­ar som har gjorts, om de in­te le­der till en upp­följ­ning, även om för­sö­ken är he­der­vär­da i sig. Att star­ta yt­ter­li­ga­re ett kvinn­ligt nät­verk mis­sar må­let. Det är hel­ler in­te me­nings­fullt el­ler är­ligt att på­stå att pro­ble­men be­ror på om­stän­dig­he­ter ut­an­för makt­ha­vares kon­troll. Även om många är vil­li­ga att er­kän­na ex­i­sten­sen av för­do­mar och dis­kri­mi­ne­ring ute i sam­häl­let är det få som kan er­kän­na detsamma på sin egen ar­bets­plats, i sin egen bransch.

Det finns en räds­la för att all­män­he­tens för­tro­en­de för rätts­vä­sen­det ris­ke­rar att ur­hol­kas om miss­för­hål­lan­den in­om den kom­mer fram i lju­set. Men att lyf­ta dem kom­mer sna­ra­re att stär­ka för­tro­en­det, och gö­ra det vär­digt en fun­ge­ran­de rätts­stat. Far­hå­gor om en för­tro­en­de­kris bi­drar till bi­be­hål­lan­de av den tyst­nads­kul­tur som rå­der.

Vi har ta­git an­svar för att be­rät­ta om hur verk­lig­he­ten ser ut. Nu är det and­ras tur att age­ra.

Vi krä­ver ett ome­del­bart slut på sex­u­a­li­se­ran­de, mar­gi­na­li­se­ran­de, ned­vär­de­ran­de och ut­nytt­jan­de av kvin­nor i vår bransch.

Vi krä­ver att ni med makt­po­si­tio­ner i vår bransch – de­lä­ga­re på ad­vo­kat­by­rå­er, dom­stols­che­fer, che­fer för myn­dig­he­ter med flera – tar ert an­svar. Att ni bör­jar age­ra med om­sorg, slu­tar att blun­da för över­grepp och stäl­ler an­sva­ri­ga till svars.

Vi vill att bå­de kvin­nor och män upp­munt­ras till att bry­ta tyst­nads­kul­tu­ren på ar­bets­plat­sen. Den som vå­gar hö­ja rös­ten ska in­te straf­fas.

Vårt mod gör skill­nad. Till­sam­mans ska vi för­änd­ra en bransch som ut­gör en grund­pe­la­re i en rätts­stat. Det här bör­ja­de som ett sam­tal, sam­man­ställ­des un­der ett ”Up­p­ror”, be­nämns i det här sam­man­hang­et som ett ”Upp­rop”, men kan in­te sam­man­fat­tas på nå­got an­nat sätt än som ett ge­men­samt VRÅL.

Vi tän­ker in­te va­ra tys­ta läng­re. ª

Il­lust­ra­tion: An­ni­ka Hu­ett/Agent Mol­ly

Il­lust­ra­tio­ner: An­ni­ka Hu­ett/Agent Mol­ly

Fort­sätt­ning på näs­ta upp­slag.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.