To­ve Lifven­dahl: Och där­e­mel­lan kom­mer sta­ten

Svenska Dagbladet - - LEDARE -

Vad har det svens­ka för­sva­ret med Tho­mas Bod­ström att gö­ra? Mer än man kanske tror.

Idag in­leds Folk och för­svars riks­kon­fe­rens i Sä­len. Det är som tra­di­tio­nen bju­der mest fo­kus på ef­ter­le­det för­svar, vil­ket det finns tu­sen go­da skäl att un­der­stry­ka. Frå­gan om vad som är hö­nan och äg­get när det gäl­ler för­svars­för­må­gan tvis­tas det om bland ex­per­ter­na. Är den pre­kä­ra si­tu­a­tion som Sve­ri­ge har för­satt sig i när det gäl­ler sin mi­li­tä­ra för­må­ga ett re­sul­tat av po­li­ti­ker­nas na­i­vi­tet? Är po­li­ti­ker­nas oför­måga ett re­sul­tat av de sig­na­ler som ges in­i­från de­lar av För­svars­mak­ten? Är de de­lar av För­svars­mak­ten som ut­bil­da­des och präg­la­des av den tid då kal­la kri­get tog slut, i sig självt en grund till oför­mågan?

Som al­la för­står en käns­lig och pre­stige­fylld de­batt med bå­de in­tres­se­mot­sätt­ning­ar och, för att ta­la Re­in­feld­ts­ka, åt­skil­li­ga sär­in­tres­sen. Ing­en vill hel­ler gär­na till­stå eg­na fel el­ler miss­be­döm­ning­ar.

Mitt ären­de gäl­ler emel­ler­tid en an­nan aspekt, näm­li­gen fol­ket. När det dy­ker upp i Sä­len­sam­ta­len bru­kar det mest hand­la om mät­ning­ar av dess ut­ta­la­de för­svars­vil­ja. Den här­rör sig ur be­folk­ning­ens käns­la för vad det är för nå­got som ska för­sva­ras. De se­nas­te må­na­der­nas opi­ni­ons­un­der­sök­ning­ar ger vid han­den att det sna­ra­re är det in­re för­sva­ret, än det ytt­re, som är top of mind hos väl­jar­na. Man kan tän­ka sig att det finns ett sam­band mel­lan upp­fatt­ning­en om hur väl lan­det fun­ge­rar, och hur vik­tigt och möj­ligt det ock­så är att för­sva­ra det. Det för oss na­tur­ligt till frå­gan om sta­ten sköts som den ska.

På det­ta om­rå­de finns dessvär­re en hygg­lig mark­nad för miss­nö­je­spar­tism. De fles­ta med­bor­ga­re an­ser Sve­ri­ge va­ra ett bra land att bo i. Det mesta fun­ge­rar, på det sto­ra he­la. Vi är ing­et shit­ho­le country. Men många med­bor­ga­re har per­son­lig er­fa­ren­het av si­tu­a­tio­ner när sta­ten in­te le­ver upp till rim­li­ga krav på funk­tio­na­li­tet och pro­fes­sio­na­li­tet.

Det kan hand­la om brev och pa­ket som in­te kom­mer fram. Det kan hand­la om den be­kan­ta en­sam­kom­man­de, vars ål­der sta­ten in­te kla­rar av att fast­stäl­la på ett klan­der­fritt sätt. Det kan hand­la om fru­stra­tio­nen att so­ci­al­tjäns­ten, sko­lan el­ler vår­den in­te ser vad som för­sig­går, el­ler har verk­tyg att för­änd­ra en fruk­tans­värd si­tu­a­tion. Det kan hand­la om att po­li­sen in­te har re­sur­ser att sva­ra till­freds­stäl­lan­de i den ut­sat­ta stund med­bor­ga­ren be­hö­ver våldsmo­no­po­let.

Det for­mar vår själv­bild, och om­värl­dens bild av oss. På­ver­ka kan vi en­bart ge­nom hand­ling­ar. Do­nald Trumps på­pe­kan­den om vålds­dåd i Sve­ri­ge är ju in­te vårt pro­blem, ut­an vålds­då­den, och de svå­rig­he­ter vi har att lyc­kas med pre­ven­tion och han­te­ring.

Det finns ba­ra ett sätt att ta itu med sta­tens oför­måga, och det är att gö­ra den kom­pe­tent och för­mögen på de om­rå­den där ba­ra sta­ten kan ha an­svar för åta­gan­det. Det stäl­ler krav på al­la som bär of­fent­li­ga upp­drag, oav­sett om det är som för­tro­en­de­vald el­ler tjäns­te­man.

Var­je en­skild hand­ling som görs i tjäns­ten, på­ver­kar män­ni­skors tillit till det ge­men­sam­ma, för sta­ten och yt­terst bil­den av Sve­ri­ge. Det finns ett sam­band; när det Ox­ensti­ernska för­valt­nings­ide­a­let hålls högt, ökar san­no­lik­he­ten för att med­bor­ga­ren an­ser sig rätt­vist och rim­ligt be­hand­lad, vil­ket i sin tur bi­drar till trygg­het och tillit för att sam­häl­lets of­fent­li­ga in­sti­tu­tio­ner fun­ge­rar – vil­ket ger ut­rym­me för med­bor­ga­ren att växa och ut­veck­las i sam­ver­kan med and­ra, kän­na och ta an­svar.

Mot­sva­ran­de lo­gik gäl­ler för­stås det mot­sat­ta. Sta­tens kom­pe­tens el­ler in­kom­pe­tens bär där­för en nyc­kel­roll i det svens­ka total­för­sva­ret.

Det är där­för re­ge­ring­ens oför­måga att ut­se en lands­höv­ding i Stock­holm är all­var­lig. Ti­di­ga­re bru­ka­de även den störs­ta me­nings­mot­stån­da­re till so­ci­al­de­mo­kra­tin (om än mot­vil­ligt) med­ge att ar­be­tar­rö­rel­sen un­der si­na år som re­ge­rings­par­ti i en­skilt ma­je­stät ut­veck­lat en osvik­lig för­valt­nings­för­må­ga. Det hörs in­te läng­re. Och den 25 augusti med­de­la­de re­ge­ring­en att den ut­sett Tho­mas Bod­ström till ny lands­höv­ding i Stock­holms län, med till­trä­de den 1 no­vem­ber. Den 14 ok­to­ber med­de­la­de re­ge­ring­en att den upp­hävt sitt be­slut att ut­se Tho­mas Bod­ström till lands­höv­ding i Stock­holms län.

Han­te­ring­en har va­rit un­der­må­lig. Ci­vilmi­nis­ter Ar­da­lan She­ka­ra­bi ar­gu­men­te­ra­de vid till­sätt­ning­en för att Bod­ströms ”bre­da er­fa­ren­het han har från fle­ra oli­ka sam­hälls­sek­to­rer”, gjor­de ho­nom väl läm­pad för äm­be­tet. Men i sep­tem­ber an­mäl­de 54 tjäns­te­män på Pen­sions­myn­dig­he­ten av­vi­kan­de upp­fatt­ning gente­mot den­na be­döm­ning i ett brev till fi­nans­de­par­te­men­tet och ci­vilmi­nis­tern:

”Tho­mas Bod­ström har ge­nom sitt sty­rel­se­upp­drag i All­ra an­svar för en verk­sam­het där pen­sions­spa­ra­res till­gång­ar i den stat­li­ga, ob­li­ga­to­ris­ka pre­mie­pen­sio­nen ge­nom ag­gres­si­va och otillåt­na för­sälj­nings­me­to­der ham­nat i fon­der i vil­ka de, en­ligt Pen­sions­myn­dig­he­ten, har bli­vit be­drag­na. Pen­sions­myn­dig­he­ten över­vä­ger att stäm­ma sty­rel­se­le­da­mö­ter i All­ra för för­lus­ter som pen­sions­spa­rar­na i All­ra gjort. […] Re­ge­ring­en har så­le­des till lands­höv­ding ut­nämnt en per­son som tills ny­li­gen var sty­rel­se­le­da­mot i ett bo­lag som är fö­re­mål för en ut­red­ning om brott mot det all­män­na pen­sions­sy­ste­met.”

Det­ta, bör man på­min­na sig om, var ing­en okänd in­for­ma­tion för re­ge­ring­en vid tid­punk­ten då den be­slöt i lands­höv­dings­ä­ren­det. Fi­nans­mark­nads­mi­nis­ter Per Bolund (MP) och so­ci­al­mi­nis­ter An­ni­ka Strand­häll (S) tor­de dess­utom ha va­rit ex­tra in­sat­ta i den ut­red­ning som på­gick om fi­nans­fö­re­ta­get All­ra och som på­ver­ka­de de­ras re­spek­ti­ve an­svars­om­rå­den.

Att re­ge­ring­en i sin sam­la­de be­döm­ning, som de bru­kar sä­ga, in­te an­såg att lands­höv­ding­ska­pet bör skyd­das från per­so­ner som kan kom­pro­met­te­ra tro­vär­dig­he­ten för äm­be­tet, sä­ger mer om re­ge­ring­en än om Tho­mas Bod­ström. Nu på­går en ut­red­ning om even­tu­ell pen­ning­tvätt kopp­lat till All­ras be­slut om ak­ti­eut­del­ning som äg­de rum un­der Bod­ströms nio må­na­der i sty­rel­sen. Som lands­höv­ding skul­le han ha va­rit chef för en verk­sam­het med just pen­ning­tvätt bland till­syns­upp­gif­ter­na.

Stat­lig för­valt­ning hand­lar om led­ning, styr­ning och or­ga­ni­sa­tion. Sta­tens funk­tions­dug­lig­het el­ler dys­funk­tion är en del av vårt lands för­svars­för­må­ga. Ni­vån som den in­ne­va­ran­de re­ge­ring­en upp­vi­sar av­se­en­de för­valt­nings­kom­pe­tens, gör Sve­ri­ge långt sva­ga­re som stat än vad som är till­råd­ligt.

To­ve Lifven­dahl är po­li­tisk chefre­dak­tör. Läs fler av hen­nes ar­tik­lar på SvD.se/av/to­ve-lifven­dahl

Re­ge­ring­en på Harpsund i hös­tas. Åt kräf­tor och ut­nämn­de Tho­mas Bod­ström till lands­höv­ding. Fo­to: An­ders Wiklund/TT

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.