Klas Ös­ter­gren skri­ver om sin fa­vo­rit­konst­när Chaim Sou­ti­ne.

Ut­le­van­de En ex­cent­risk må­larkludd som en­dast gav ut­tryck för sitt in­re ka­os. Det var bil­den av Chaim Sou­ti­ne i hans sam­ti­da Pa­ris, en bild som se­na­re för­byt­tes i djup re­spekt. Den ak­tu­el­la ut­ställ­ning­en i Lon­don äg­nas helt åt por­trätt av män­ni­skor i olik

Svenska Dagbladet - - KULTUR -

Må­la­ren Sou­ti­ne har en gi­ven plats i den mo­der­na kons­tens histo­ria, men han är för­hål­lan­de­vis okänd för den svens­ka publi­ken. Han har ald­rig äg­nats nå­gon or­dent­lig ut­ställ­ning här i lan­det, vil­ket är synd, för den män­ni­sko­syn som man mö­ter hos ho­nom är mång­ty­dig och am­bi­va­lent på ett sätt som är di­rekt väl­gö­ran­de. På The Cour­tauld Gal­le­ry i So­mer­set House i Lon­don på­går nu en ut­ställ­ning med en del av hans por­trätt. Det är en unik ut­ställ­ning, så­till­vi­da att den helt och hål­let äg­nas åt por­trätt av män­ni­skor i oli­ka yr­kes­grup­per, som ba­ga­re, koc­kar, slak­ta­re och pic­co­los, fö­re­trä­da­re för oli­ka de­lar in­om det man kom­mit att kal­la ser­vice­sek­torn. I bör­jan av 1900-ta­let be­fol­ka­des den, i den här de­len av Eu­ro­pa, of­ta av in­vand­ra­re från öst, som må­la­ren själv.

Man kan sä­ga att ku­ra­to­rer­na haft en so­ci­o­lo­gisk-po­li­tisk agen­da för sitt ur­val. Den dig­ra ka­ta­lo­gen in­ne­hål­ler ock­så en es­sä som hand­lar om hur den här ser­vice­sek­torn upp­stått i vår eu­ro­pe­is­ka eko­no­mi, vil­ka be­hov den till­freds­ställt, vil­ka som ar­be­tat där och hur de skild­rats i oli­ka sam­man­hang. En in­tres­sant och tan­ke­väc­kan­de in­gång, bland många and­ra möj­li­ga, till det­ta märk­vär­di­ga konst­när­skap.

Den som vill kan för öv­rigt strun­ta i den am­bi­tiö­sa över­bygg­na­den och ba­ra tilläg­na sig må­le­ri­et som så­dant. Det är en verk­lig kick. Yt­terst få konst­nä­rer kan få fär­gen att glö­da som Sou­ti­ne. Det var na­tur­ligt­vis det som en gång i ti­den till­drog sig mitt eget in­tres­se – fär­ger­na, sät­tet att ap­pli­ce­ra dem, frå­gan om vil­ket sin­ne­still­stånd man som konst­när mås­te upp­nå för att få till det så.

Sou­ti­ne som konst­när och lev­nads­ö­de in­bju­der för­vis­so till ett visst ro­man­ti­se­ran­de; för mig kom han att re­pre­sen­te­ra ett slags tran­scen­dens, den ul­ti­ma­ta fri­he­ten i ges­tens ex­ta­tis­ka ut­le­vel­se, en fri­het som mås­te fö­re­gås av hårt ar­be­te, som man en­dast kan nå fram till via mål­med­ve­ten öv­ning och sträng di­sci­plin. Det finns inga gen­vä­gar dit. Ska man upp­nå en så­dan kon­cent­ra­tion får man gå den långa vägen, ge­nom hård skol­ning, över­vin­na tek­nis­ka pro­blem ge­nom för­öd­mju­kan­de miss­lyc­kan­den och själv­tukt.

Det är en in­te all­de­les gi­ven upp­fatt­ning. När han slog ige­nom på all­var i Pa­ris sågs hans som nå­got av en vil­de, en ex­cent­ri­ker som ba­ra vräk­te på, ut­an hän­syn till struk­tur och re­flek­tion, en våld­samt ut­le­van­de må­larkludd som en­dast gav ut­tryck för sitt eget, in­re ka­os. Hans ex­pres­sio­nism har gär­na as­so­ci­e­rats till den tys­ka, som i många fall äg­na­de sig åt att ge­stal­ta den mo­der­na ti­dens neu­ro­tis­ka och de­for­me­ra­de psy­ke. Den upp­fatt­ning­en var länge den som gäll­de.

På se­na­re tid har bil­den änd­rats. Konst­ve­ta­re som Esti Du­now har sna­ra­re be­to­nat hans stränga form­me­d­ve­ten­het, att hans må­le­ri i själ­va ver­ket var djupt för­ank­rat i tra­di­tio­nen, främst den frans­ka, och mind­re ori­en­te­rat mot att åskåd­lig­gö­ra so­ci­a­la och psy­ko­lo­gis­ka spän­ning­ar. Det må va­ra hur det vill med den sa­ken, po­äng­en är i al­la fall att den smått ned­lå­tan­de upp­fatt­ning­en fått ge vi­ka till för­mån för en mer re­spekt­fylld, väl­för­tjänt och rätt­vi­san­de. Vil­ket san­ner­li­gen ock­så präg­lar den här ak­tu­el­la pre­sen­ta­tio­nen.

Chaim Sou­ti­ne föd­des 1893 i Smi­lo­vitz, en i det rys­ka kej­sar­dö­met, da­gens Vi­tryss­land, nä­ra grän­sen till Po­len och Li­tau­en. Han ha­de sam­ma bak­grund som Cha­gall, Ki­ko­i­ne och Kre­meg­ne. Han bör­ja­de ti­digt ri­ta och må­la, vil­ket in­ne­bar pro­blem, ef­tersom det råd­de bild­för­bud en­ligt ju­disk or­to­dox tro. Han åk­te på stryk, men väg­ra­de att bö­ja sig, det gick så långt att han blev halvt ihjäl­sla­gen. Ett ska­de­stånd kun­de fi­nan­si­e­ra en flytt till Minsk, som se­dan bar vi­da­re till konst­sko­lan i Vil­ni­us.

Han flyt­ta­de 1913 till Pa­ris och lev­de de föl­jan­de tio åren i ex­tremt ar­mod, svalt och drack al­ko­hol och ådrog sig det mag­sår som se­na­re kom att bli ödes­di­gert. Han han­ka­de sig fram ge­nom di­ver­se­jobb och gräv­de skytte­gra­var i bör­jan av kri­get, men blev hem­kal­lad av häl­so­skäl.

Han målade av, på och med det som fanns till hands. Konst­närs­ma­te­ri­al var kost­samt, han köp­te då­lig konst på lopp­mark­na­der och målade över den gam­la mål­ning­en, för att slip­pa grun­da du­kar­na. Fick han hem ett par sar­di­ner så målade han av dem som stil­le­ben in­nan han åt upp dem.

Via Mo­dig­li­a­ni kom han i kon­takt med den pols­ke konst­hand­la­ren Zbo­rowski. Som blev be­kym­rad över de unga konst­nä­rer­nas skörlev­nad och skic­ka­de dem ut på lan­det, till Pro­vence. Sou­ti­ne eta­ble­ra­de sig så små­ning­om i Ce­ret, den lilla by in­till spans­ka grän­sen där Bra­que och Pi­cas­so äg­nat sig åt ku­bis­tis­ka ex­pe­ri­ment.

Esh­tetl

n ame­ri­kansk upp­fin­na­re som bli­vit storm­rik och bör­jat sam­la konst fick upp ögo­nen för den egen­sin­ni­ge ar­tis­ten, köp­te upp ett stort an­tal verk och Sou­ti­ne fick peng­ar. Och det gla­da tju­go­ta­let var igång.

1927 äg­na­des han en förs­ta se­pa­ra­tut­ställ­ning i Pa­ris, fick upp­märk­sam­het och ri­ka be­kan­ta.

Un­der tys­ka oc­ku­pa­tio­nen blev han er­bju­den att re­sa till Ame­ri­ka, men väg­ra­de av nå­gon an­led­ning. Han göm­de sig på oli­ka plat­ser på lands­byg­den, sat­tes i hu­sar­rest av myn­dig­he­ter­na men tog sig då och då till Pa­ris för att få läkar­vård. 1943 blev mag­så­ret för­vär­rat och han av­led ef­ter en ope­ra­tion.

”Jag rå­kar va­ra en av tro­ligt­vis gans­ka få som haft för­må­nen att få träf­fa någ­ra av Sou­ti­nes mo­del­ler i le­van­de li­vet.”

Sou­ti­nes tret­tio år på oli­ka håll i Frank­ri­ke in­ne­bar ett hårt liv med svå­ra pröv­ning­ar. Ic­ke desto mind­re är hans livs­verk im­po­ne­ran­de. Det kan in­de­las i land­skap, stil­le­ben och por­trätt. De vi kan se idag i Lon­don ut­gör ba­ra en li­ten del, och be­står näs­tan en­dast av por­trätt av män. Man kun­de lätt gö­ra en dub­belt så stor ex­posé och vi­sa upp Sou­ti­ne som kvin­nor­nas och bar­nens må­la­re.

Ku­ra­to­rer­nas kom­men­ta­rer fram­hål­ler den star­ka spän­ning­en i det­ta ur­val, hur be­trak­ta­rens fo­kus oscil­le­rar mel­lan att upp­fat­ta till ex­em­pel en pic­co­los rö­da uni­form och bä­ra­rens in­di­vi­du­a­li­tet. Är det en re­pre­sen­tant för en yr­kes­grupp vi främst upp­fat­tar, el­ler är det den en­skil­da män­ni­skan bakom dräk­ten?

The Gu­ar­di­ans kri­ti­ker Jo­nat­han Jo­nes an­ser att Sou­ti­ne är täm­li­gen oin­tres­se­rad av de en­skil­da per­so­ner­na, att de är avin­di­vi­du­a­li­se­ra­de, att må­la­ren mest är ute ef­ter ma­te­ria, av vil­ken sort som helst, ba­ra den ger ho­nom lust att må­la. Al­la an­sik­ten är li­ka de­for­me­ra­de och ut­strå­lar of­tast en to­tal brist på be­kväm­lig­het.

Man kan jäm­fö­ra med den tys­ke fo­to­gra­fen Au­gust San­ders sto­ra verk som skild­ra­de Wei­mar­re­pu­bli­kens yr­kes­män­ni­skor, där många ut­strå­lar en när­mast bru­tal in­di­vi­du­a­li­tet.

Jag und­rar om det är en kor­rekt iakt­ta­gel­se. Jag rå­kar va­ra en av tro­ligt­vis gans­ka få som haft för­må­nen att få träf­fa någ­ra av Sou­ti­nes mo­del­ler i le­van­de li­vet. Som ung äg­na­de jag ett par år åt att re­sa runt i Frank­ri­ke i hans fot­spår. På lands­byg­den i Lo­i­re ham­na­de jag på den lant­gård där han till­bring­at en tid un­der kri­get. Äga­ren ha­de då va­rit li­ten skol­poj­ke och bli­vit av­må­lad. Han in­ne­ha­de ock­så en må­lar­lå­da, full med tor­ka­de färg­tu­ber och pens­lar som Sou­ti­ne an­vänt. Jag fick un­der hög­tid­li­ga for­mer hål­la i en pen­sel. Längst ner i lå­dan låg en plåtask med en bild på skå­de­spe­lers­kan Je­a­net­te McDo­nald.

Jag tog en mas­sa bil­der på man­nen och när jag idag jäm­för dem med den bild Sou­ti­ne målade så är lik­he­ten slå­en­de. Lik­som por­trät­tet på me­ce­na­ten Ma­de­le­i­ne Cas­taing, som jag sam­ta­la­de med i Pa­ris. De ha­de ett li­tet slott i Lè­ves där jag kun­de gå om­kring en hel dag för mig själv och se he­la den frans­ka konst­histo­ri­en på väg­gar­na. Det var en varm som­mar­dag och de för­be­red­de en stor fest. Hu­set var fullt av tjäns­te­folk som även de kan ha bli­vit av­må­la­de, tret­tio år ti­di­ga­re.

Någ­ra da­gar se­na­re satt jag i en an­tik­af­fär på Rue Bo­na­par­te och pra­ta­de med en kvin­na, om allt ut­om Sou­ti­ne. Se­na­re på kväl­len, på ho­tell­rum­met, in­såg jag att det var ma­de­moi­selle Gar­de, kvin­nan han levt med mot slu­tet av sitt liv.

Att idag få åter­se Sou­ti­nes mål­ning­ar i verk­lig­he­ten, in­lå­na­de till stor del från amerikanska sam­ling­ar, in­ne­bär ett kärt åter­se­en­de. Jag har in­te sett dem se­dan den sto­ra ut­ställ­ning­en på Musée de l’Oran­ge­rie i Pa­ris 1973.

Man slås av fle­ra sa­ker, in­te minst av den osan­no­li­ka in­ten­si­te­ten i en del fär­ger, de dun­kelt blå, men främst de rö­da. Mål­ning­ar­na är ju snart hund­ra år gam­la. Fär­gen glö­der som la­va, pre­cis som i de be­röm­da sto­ra du­kar­na som han målade i Ci­té Fal­guiè­re, när han fick hem slak­ta­de ox­ar och lät dem hänga i vec­kor i atel­jén och bar hem hink ef­ter hink med färskt blod som han lät rin­na över det mörk­nan­de köt­tet. De­ras in­ten­si­tet är över­jor­disk. Och kanske är det den­na över­vun­na sinn­lig­het som fått me­ta­fy­siskt ori­en­te­ra­de för­fat­ta­re att in­tres­se­ra sig för ho­nom.

Det finns ing­en ljus­rikt­ning i de här bil­der­na. Även ho­tell­poj­kar­na i si­na rö­da uni­for­mer glim­rar av egen kraft. Av ett eget, in­re ljus, kan man tyc­ka. Var­je blick de får blir som en pust med en blås­bälg rakt in i en äs­sja, det pul­se­rar, stegras till en gul, vit­glöd­gad härd av flam­man­de cin­no­ber. Kanske var det en gång må­la­rens tan­ke, att ge de­ras för­tviv­la­de för­sök att un­der­kas­ta sig en yr­kes­roll en he­ro­isk di­men­sion. De är var­ken of­fer el­ler för­ö­va­re.

Jag går med lät­ta steg till mitt ho­tell. He­la stäl­let tycks gå i för sto­ra klä­der och för­sö­ker le­va upp till nå­got det in­te är. I dör­ren står en vakt­mäs­ta­re i stram jac­kett och med plastrong i hal­sen och hål­ler upp dör­ren. Med omiss­känn­lig ös­teu­ro­pe­isk ac­cent häl­sar han: ”Kout af­ter­non!” Vis­sa struk­tu­rer be­står. Och värl­den är in­te all­de­les av­för­trol­lad.

Ut­ställ­ning­en på The Cour­tauld Gal­le­ry be­står näs­tan en­dast av por­trätt av män, men man kun­de lätt gö­ra en dub­belt så stor ex­posé och vi­sa upp Sou­ti­ne som kvin­nor­nas och bar­nens må­la­re. Fo­to: IBL

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.