Mats Ni­leskär om när han fick lig­ga på knä fram­för Aret­ha Frank­lin.

I 40 år har man­nen med sil­kes­rös­ten in­ter­vju­at soul- och hip­hop­värl­dens all­ra störs­ta namn. ”P3 Souls” Mats Ni­leskär ser sig som en funky folk­bil­da­re: – Jag tyc­ker att mu­si­ken som jag har bli­vit satt att speg­la är me­ta­fy­sisk och be­rät­tar väl­digt myc­ket o

Svenska Dagbladet - - KULTUR - Text: Ste­fan Thung­ren Fo­to: Lars Pe­hr­son

Ide­cem­ber 1977 het­te USA:s pre­si­dent Jim­my Car­ter och Ab­ba skul­le pre­cis släp­pa klas­sis­ka ”The al­bum”. Oc­ku­pa­tio­nen av kvar­te­ret Mull­va­den ha­de ny­li­gen in­letts på Sö­der­malm i Stock­holm, och ”Yes sir, I can boo­gie” med Bac­ca­ra var årets störs­ta hit i Sve­ri­ge. Men den­na må­nad för 40 år se­dan på­gick det en helt an­nan, feb­ril ak­ti­vi­tet i ra­di­o­hu­sets kor­ri­do­rer i Mal­mö. El­ler åt­minsto­ne i den då en­dast 18-åri­ge Mats Ni­leskärs hu­vud. Ti­den bör­ja­de bli knapp, det var ba­ra någ­ra vec­kor kvar till pre­miä­ren av hans all­de­les eg­na ra­di­o­pro­gram på P3, ”Soul cor­ner”.

–Un­der som­ma­ren ha­de jag fått gö­ra två pro­gram för ung­doms­re­dak­tio­nen, ett om pun­ken, och ett om di­scon. Och där för­sök­te jag jäm­fö­ra des­sa rö­rel­ser och kanske fram­för allt för­kla­ra di­scon som en slags so­ci­al mot­stånds­rö­rel­se, sprung­en ur go­spel- och sou­ler­fa­ren­he­ten, och som för­e­na­de svar­ta, vi­ta, gays och kvin­nor, be­rät­tar Mats.

– Och pro­gram­men blev så upp­skat­ta­de att jag fick helt en­kelt lov att gö­ra en se­rie om tio pro­gram om just svart mu­sik, med förs­ta sänd­ning­en i ja­nu­a­ri 1978. Jag kun­de in­te di­rekt någon­ting om radio, men jag lär­de mig ef­ter­hand.

När­ma­re 2000 pro­gram och fy­ra de­cen­ni­er se­na­re mö­ter jag Mats Ni­leskär i en helt an­nan tid på en sval ho­tell­bar i Stock­holm. Som av en hän­del­se spe­las Cru­sa­ders och Ran­dy Craw­fords jazz­be­ru­sa­de di­scomju­kis ”Stre­et li­fe” i hög­ta­lar­na när den svart­kläd­de ra­di­o­le­gen­da­ren gör en­tré i ves­ti­bu­len. Det känns snudd på or­kest­re­rat. Mats Ni­leskär har hun­nit bli 58 år och är i stan med sin le­gen­da­ris­ka Nag­ra-rull­band­spe­la­re för att bland an­nat in­ter­vjua den 19-åri­ge, ame­ri­kans­ke r&b-sång­a­ren Khalid. Än­nu ett vi­bre­ran­de kär­leks­fullt per­son­por­trätt är på väg att ska­pas, än­nu ett ini­ti­e­rat sam­tal om soul som of­ta får ar­tis­ten att häp­na. Stän­digt är han li­ka ny­fi­ken, på jakt ef­ter att skild­ra då­tid, sam­tid och fram­tid med en soul­spe­gel som hjälp.

– Kul­tur och mu­sik är den mest klas­sis­ka tids­spe­geln om man vill tit­ta in i fram­ti­den, det är be­tyd­ligt mer gi­van­de än att lä­sa ny­hets­si­dor­na. Om man ser på de mo­der­na spän­ning­ar­na i det amerikanska sam­häl­let, med den ra­sism som har till­ta­git och an­ta­git nya for­mer, samt allt po­lis­våld. Allt det­ta kun­de man ju ut­lä­sa tyd­ligt in­om hip­hop­pen re­dan långt in­nan NWA gjor­de ”Fuck the po­lice”. Och den kom re­dan för 30 år se­dan.

Så vad kan man dra för slut­sat­ser av det som hän­der i hip­hop­pen och sou­len i dag?

– Att det är en ge­ne­ra­tion som in­te kom­mer att ta nå­gon skit, mil­len­nie­bar­nen kom­mer att fixa det här. Trump är den sis­ta, långa döds­ryck­ning­en för ett ohåll­bart USA. Det är upp­gö­rel­sen med histo­ri­en, det för­gång­na, och jag tror dessvär­re att den kan bli så lång­dra­gen att den kom­mer att ske un­der åt­ta år av Trump. Men jag hop­pas verk­li­gen att jag har fel.

Trots att jag har träf­fat Mats Ni­leskär ett an­tal gång­er ge­nom åren är det fort­fa­ran­de lätt märk­ligt att hö­ra hans ka­rak­tä­ris­tis­ka röst li­ve, in­te via ra­di­on. Un­der fy­ra de­cen­ni­er har han sko­lat ge­ne­ra­tio­ner av så­da­na som jag, som mu­si­ka­liskt har sökt sig bort­om det do­mi­ne­ran­de rock-Sve­ri­ge. Själv var jag för ung för att rik­tigt kun­na ta del av Mats pre­sen­ta­tio­ner av hip­hop­pens em­bryo i slu­tet av 70-ta­let, men visst var det den stän­di­ge Mats som var min lä­ra­re när house­mu­si­ken föd­des i Chi­ca­go un­der 80-ta­lets mitt. Och det var han som med sin näs­tan vis­kan­de, hal­lick­skåns­ka röst veck­la­de ut sug­ges­ti­va be­rät­tel­ser om ra­re groo­ve och ac­id jazz. Jag minns fort­fa­ran­de fan­ta­si­eg­gan­de me­ning­ar som: ”han klär sig som Mas­ta Ace på da­gar­na, men som 60-ta­lets Mar­vin Gaye på kväl­lar­na.” Och var­je söndag fick vi en ny lek­tion som sat­te mu­si­ken i ett re­le­vant sam­man­hang och gav den nå­got av en and­lig glans.

– Jag tyc­ker att mu­si­ken som jag har bli­vit satt att speg­la är me­ta­fy­sisk och be­rät­tar väl­digt myc­ket om li­vets myste­ri­er, hem­lig­he­ter och pro­ble­ma­tik. Jag kanske för­med­lar det på ett sa­go­likt vis, även om det speg­lar verk­lig­he­ten. Men på ett sätt som ska­par dröm­mar, hopp och livs­lust. Soul och hip­hop byg­ger ju på gans­ka tra­gis­ka om­stän­dig­he­ter hi­sto­riskt sett, på blod och ve­der­mö­dor.

Mats Ni­leskär väx­te upp i Mal­mö och i barn­doms­hem­met spe­la­des myc­ket stenkak­sjazz när ra­di­o­te­a­tern in­te stod på. Char­lie Par­ker var en av pap­pans fa­vo­ri­ter på skiv­tall­ri­ken, men på ra­di­on rat­ta­de den unge Mats in Radio Lux­em­bourg, och det var fram­för allt där han upp­täck­te den svar­ta mu­si­ken.

– Och så lyss­na­de jag på ”Tio i topp” på P3 för­stås, där Kaj Kind­vall var pro­gram­le­da­re un­der de sis­ta åren. Jag hör­de Cur­tis May­fi­elds ”Mo­ve on up” tes­tas för topp­lis­tan 1971, men jag tror att den ham­na­de sist. Lå­tar­na som tes­ta­des för tio i topp, men som ald­rig kom in, det var en av de få till­fäl­len som fanns att hö­ra soul och funk på den ti­den.

Men hur fick du tag i de fy­sis­ka ski­vor­na?

– Det fanns schyss­ta im­port­af­fä­rer i Mal­mö,

”Trump är döds­ryck­ning­en för ett USA som är ohåll­bart.”

mer el­ler mind­re skum­ma dock. En äg­des av en man som het­te Ken Brown som spe­ci­a­li­se­ra­de sig på afro­a­me­ri­kansk mu­sik. Man skul­le ba­ra ak­ta sig för att gå in i det in­ners­ta rum­met för där för­sig­gick en mas­sa and­ra sa­ker, det var väl­digt rö­kigt där­in­ne.

Symp­to­ma­tiskt la­des pro­gram­met ”Tio i topp” ned i april 1974, ef­ter en kul­tur­po­li­tisk de­batt och hård kri­tik från det som kal­la­des den pro­gres­si­va mu­sik­rö­rel­sen. I rö­rel­sens fo­rum, tid­ning­en Mu­si­kens Makt, be­skrevs den sam­ti­da svar­ta mu­si­ken, fram­för allt di­scon, som själ­lös.

– Det som hän­de i di­scons be­gyn­nel­se fick ju ing­et ut­rym­me alls i me­dia, och pro­g­ge­ne­ra­tio­nen ha­ta­de ju verk­li­gen det­ta. Sym­fo­nior­kest­rar som möt­te ghet­tot, dom var för blin­da för att se det just då. När Mar­tin Lut­her King sköts 1968 fick den klas­sis­ka sou­le­ran ett ab­rupt slut, och kanske var det så att de gil­la­de 60-tals-sou­len så myc­ket att de in­te kun­de ta till sig för­änd­ring­ar­na? Li­te som att många gam­la hip­hop­pa­re verk­li­gen av­skyr ut­veck­ling­en in­om da­gens mum­ble­rap.

Un­der pro­gram­mets förs­ta år, un­der 70-ta­lets fi­nal, var det många som var kri­tis­ka när Mats för­sök­te för­kla­ra att den svar­ta mu­si­kens ut­veck­ling från soul till funk, från di­sco till hip­hop, in­te var av on­do. Ut­an sna­ra­re lo­gisk.

– ”Hur kan man spe­la Chic i ett pro­gram som he­ter soul?”, var re­ak­tio­nen. Jag kal­la­de de­ras ”Eve­ry­bo­dy dan­ce” för en av 70-ta­lets mest ge­ni­a­la och ny­ska­pan­de lå­tar, och då skrevs det upp­rör­da krö­ni­kor om det­ta, det var myc­ket av­sky. Men sam­ti­digt kom det ju säc­kar av upp­munt­ran­de brev ock­så, så led­ning­en var nöj­da.

Sve­ri­ge var vid den ti­den och långt fram­ö­ver vad Mats be­näm­ner som ett rockträsk, och hans fru­stra­tion var stor över att den mu­sik som in­spi­re­ra­de just roc­ke­ni öv­rigt ig­no­re­ra­des i svensk me­dia.

Nå­got som är slå­en­de med Mats tan­kar kring mu­si­ken är hur han he­la ti­den gör kopp­ling­ar fram­åt och bak­åt i ti­den, allt bil­dar en lo­gisk cir­kel.

– Det som hän­de på 70-ta­let var att sou­len blev rå­a­re, dju­pa­re, sym­fo­nisk, mäk­tig och mer kom­plex. Li­te sam­ma lä­ge som vi är in­ne i dag. Det som hän­der nu ser jag ser som det störs­ta ge­ne­ra­tions­skif­tet in­om afro­a­me­ri­kansk mu­sik på 20 år. Då var det ett av­steg från Otis Red­ding-sou­len. Nu hän­der sam­ma sak, fast för­änd­ring­en ser vi i hip­hop-av­fäl­ling­ar och trap-för­läng­ning­ar. En äld­re hip­hop-ge­ne­ra­tion har svårt att för­stå det nya, psy­ke­de­lis­ka ljud­sväng och språk som kän­ne­teck­nar ar­tis­ter som Lil Uzi Vert el­ler Lil Yachty.

”På ett sätt gör jag nog mer av ett funky sam­hälls­pro­gram.”

Ka­na­ler­na för att hit­ta fram till den svar­ta mu­si­ken ser helt an­norlun­da ut idag, när den se­nas­te lå­ten från Ski Mask The Slump God är ba­ra någ­ra få klick bort på da­torn. Än­då har Mats lyc­kats hål­la in­tres­set för sitt ra­di­o­pro­gram vid liv ge­nom att stän­digt om­for­ma och an­pas­sa sin roll som pro­gram­le­da­re ef­ter sam­ti­den.

– En del av Sve­ri­ges ra­di­os upp­drag är ju att ser­ve­ra pro­gram som är i sam­klang med ti­den, och när all mu­sik finns till­gäng­lig he­la ti­den så mås­te mitt pro­gram ha en an­nan roll. Att spe­la Lil Uzi Verts mixtape först av al­la, det går in­te läng­re. Jag har kanske för­vand­lat ett mu­sik­pro­gram till ett dröm­spel.

Som ex­em­pel på sam­spe­let mel­lan tids­an­dan och mu­si­ken tar Mats det fli­tigt an­vän­da, och li­kaså be­spot­ta­de, ljud­tek­nis­ka verk­ty­get au­to­tu­ne, som rät­tar till ore­na to­ner i sång och in­stru­ment:

–Au­to­tu­ne-sou­len speg­lar väl­digt myc­ket den tid vi le­ver i, där män­ni­skan blir allt­mer ma­skinar­tad, och ma­ski­ner­na allt­mer mänsk­li­ga. I fram­ti­den kom­mer vi att ha en helt ny syn på rös­ten och vad som fak­tiskt är be­sjä­lat.

Så vad ser du som din vik­ti­gas­te roll idag?

– Det vik­ti­ga för mig är att va­ra först med att speg­la ett sam­man­hang, att po­si­tio­ne­ra mu­si­kens ut­veck­ling i sam­klang med nu­ti­den. Så på ett sätt gör jag nog mer av ett funky sam­hälls­pro­gram, lätt ka­mou­fle­rat som ett mu­sik­pro­gram.

I en di­gi­tal era hål­ler Mats fast vid sin ana­lo­ga Nag­ra-rull­band­spe­la­re från 1991. ”Det är fle­ra ar­tis­ter som har ve­lat kö­pa den av mig, men jag har inga pla­ner på att säl­ja den.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.