”Jag ha­de 42 flytt­kar­tong­er – det är ju sjuk­ligt”

Svenska Dagbladet - - BERGLINS SÖNDAG -

Lop­pis­be­sök som en del i upp­fost­ran el­ler som ett sätt att få dag­lig mo­tion? Jen­ny Dam­berg gjor­de ett ned­slag på Ku­pan, Sö­der­malm i Stock­holm.

Da­ni­el Bengts­son, 33 år, hål­ler två tav­lor och en tung It­ta­la-vas i hän­der­na. På nå­got sätt lyc­kas han än­då ma­nö­vre­ra vag­nen med so­nen Hu­go, 7 må­na­der. Da­ni­el Bengts­son be­rät­tar att han är en pas­sio­ne­rad lop­pis­le­ta­re, se­dan barns­ben. Som 14-åring köp­te han en brev­sam­ling ur ke­ra­mi­kern Gun­nar Nylunds kvar­lå­ten­skap på en fri­märks­auk­tion. Ba­se­rat på det ma­te­ri­a­let har han just skri­vit klart en bok.

– Jag drar runt med Hu­go för att jag vill att han ska bli li­ka­dan som jag. Han kom­mer att få sam­la på vad han vill, och när han har hit­tat nå­got att kö­pa då blir det saft och bul­le. Det är upp­fost­ran. Vän­ta, tit­ta här, här lig­ger två dörr­kläp­par. Vill man in­te ha en så­dan på sin yt­ter­dörr?

Blir det in­te för myc­ket sa­ker?

– När jag flyt­ta­de ut från mitt stu­dent­rum i Lund ha­de jag 42 flytt­kar­tong­er. Det är ju sjuk­ligt. Hälf­ten av dem står kvar hos mi­na för­äld­rar, ouppac­ka­de. Jag vet in­te ens vad det är i dem.

Hur vill du åld­ras?

– Det finns ju ett ide­al om att slu­ta si­na da­gar i ett sten­hus vid Me­del­ha­vet, ut­an så myc­ket sa­ker. I den fö­re­ställ­ning­en in­går det att Hu­go ska slip­pa grä­va i sin pap­pas sa­ker. Det är ång­est­fyllt att tän­ka på. Så myc­ket som jag har vär­desatt, men som ing­en an­nan bryr sig om.

de­lar av det hon sam­lat på sig ge­nom ett långt liv. I ”Dö­städ­ning” be­skri­ver hon hur vi­king­ar­na, i lik­het med många and­ra ge­nom histo­ri­en, be­grav­de fö­re­mål med si­na dö­da. Det var ett sätt att för­säk­ra sig om att de dö­da skul­le ha vad de be­höv­de på and­ra si­dan, och ett sätt att som kvar­le­van­de fre­da sig mot on­da an­dar. ”Men med allt skräp vi män­ni­skor sam­lar på oss i dag skul­le det be­hö­vas grav­plat­ser sto­ra som Borås för att få plats med allt”, kon­sta­te­rar Mar­ga­re­ta Mag­nus­son.

–Det be­hö­ver in­te gå så många år för att det ska va­ra en väl­dig skill­nad i vil­ka ri­tu­a­ler man har in­för dö­den. Det är in­te en till­fäl­lig­het att det här med döds­städ­ning kom­mer nu och in­te 1950, då fanns det in­te så myc­ket att stä­da i, sä­ger Lynn Åkes­son.

Hon är et­no­log och de­kan vid Lunds uni­ver­si­tet, och har bland an­nat stu­de­rat för­håll­nings­sät­tet till dö­en­de och, i ett an­nat pro­jekt, till av­fall.

Man be­hö­ver in­te le­ta sig till­ba­ka till vi­kin­ga­ti­den för att skill­na­den mot i dag ska va­ra up­pen­bar, på­pe­kar Lynn Åkes­son. Boupp­teck­ning­ar från för­ra se­kel­skif­tet var of­ta kor­ta.

–Gäll­de det en ut­blot­tad än­ka kun­de det hon ef­ter­läm­na­de va­ra gång­klä­der, tre ske­dar och två gaff­lar. Äg­de man mer var man otro­ligt nog­grann med tes­ta­men­tet. Det hand­la­de om att rätt­vist för­de­la de sa­ker som fanns mel­lan barn och an­hö­ri­ga. I dag har vi en helt an­nan ma­te­ri­ell lev­nads­stan­dard. Det är in­te sä­kert att bar­nen är in­tres­se­ra­de av att ta över mi­na gam­la möb­ler el­ler be­stick.

Det finns inga siff­ror på hur myc­ket vi äger. Men det är myc­ket och det blir mer. En in­di­ka­tor på hur snabbt det går är mäng­den hus­hålls­av­fall. 1990 gav svens­ken i ge­nom­snitt upp­hov till 300 kilo so­por per år. 2016 var siff­ran 467 kilo. En ök­ning med drygt 50 pro­cent. I USA flo­re­rar upp­gif­ten om att ett ge­nom­snitt­ligt hus­håll rym­mer 300 000 pry­lar, me­dan över­ty­ga­de mi­ni­ma­lis­ter gör upp lis­tor om 80, el­ler 100, sa­ker som egent­li­gen är det en­da man be­hö­ver. Det lå­ter li­te, men på många håll och i så gott som al­la ti­der har män­ni­skor över­lag ägt be­tyd­ligt mind­re än så. Den ge­ne­ra­tion som ut­gör da­gens älds­ta väx­te i många fall upp un­der enk­la om­stän­dig­he­ter. Ute­dass, brunn, ved­spis, ing­en el – en ”en­kel” till­va­ro som vi i dag ro­man­ti­se­rar som nå­gon form av som­mar­torps­retre­at. Det var ran­so­ne­ring även i Sve­ri­ge un­der and­ra världs­kri­get. Att va­ra spar­sam var av nöd en dygd. Tjäns­ter var bil­li­ga. Pry­lar var dy­ra. En frys­box kun­de kos­ta en års­lön på 1950-ta­let. I dag får man dem gra­tis på Bloc­ket.

Det ta­las en del om att su­get ef­ter sa­ker mins­kar, att vi går mot att äta och dric­ka och kon­su­me­ra tjäns­ter i stäl­let för att kö­pa sa­ker. Den som vill kan lätt vink­la det så. I ex­em­pel­vis New York är bu­tiks­dö­den i de mer ex­klu­si­va kvar­te­ren på­tag­lig. Men för­sälj­ning­en har in­te upp­hört, den har flyt­tat till nä­tet.

Att det är så en­kelt att få för myc­ket har gjort att det är sta­tus att sä­ga nej. Det finns en de­tox för var­je möj­lig kon­sum­tions­form. Mat, al­ko­hol, klä­der, di­gi­ta­la tjäns­ter, ägo­de­lar.

– Li­vet är fullt av så­dant vi mås­te sä­ga nej till. Det gäl­ler na­tur­ligt­vis in­te al­la, men till­räck­ligt många. En stor del av vårt liv upp­tas av att sä­ga nej. ”Jag ska nog av­stå den här bul­len”, ”nej, in­te ett glas vin till”, ”jag ska in­te, jag ska in­te” … Det är spe­ci­ellt hi­sto­riskt sett. Kost- och nä­rings­mäs­sigt har ju män­ni­skor ex­em­pel­vis fått ta för sig när det fanns. Det har alltid va­rit män­ni­skor som le­ver i ett slags över­flöd som har vänt sig till aske­tis­ka re­li­gi­o­ner och idéer. Fat­ti­ga män­ni­skor har ing­et be­hov av av­håll­sam­hets­fi­lo­so­fi­er, sä­ger Lynn Åkes­son.

”Skul­le dö­den in­träf­fa vill man in­te att hem­met ska va­ra i oord­ning.”

Det kan tyc­kas mag­starkt att den men­ta­la bild som krävs för att vi ska när­ma oss in­ne­hål­let i vå­ra eg­na gar­de­ro­ber är dö­den – men det ver­kar nöd­vän­digt. Vi le­ver i hög grad ge­nom vå­ra ting. Vå­ra ti­di­ga­re jag le­ver vi­da­re ge­nom dem. Det bär emot att slänga den per­son man en gång var på tip­pen. Själv har jag i över tio års tid haft fle­ra flytt­lå­dor cd-ski­vor stå­en­de i käl­la­ren, oför­mögen att släp­pa ta­get om dem.

Att vi över­vär­de­rar det vi äger är in­te nöd­vän­digt­vis en frå­ga om af­fek­tions­vär­de. Det sker så snart vi får nå­got i vår hand, som sägs va­ra vårt. I en stu­die till­de­la­des hälf­ten av del­ta­gar­na en mugg från en sou­ve­nirs­hop, värd sex dol­lar. Där­på ar­ran­ge­ra­des en mark­nad där muggä­gar­na fick köp­slå med de mugg­lö­sa. Säl­jar­na var be­red­da att säl­ja för sju dol­lar, me­dan kö­par­na kun­de tän­ka sig att be­ta­la i ge­nom­snitt 3 dol­lar.

Ett än­nu star­ka­re möns­ter av pryl­chau­vi­nism fram­trä­der för sa­ker man själv har till­ver­kat el­ler skru­vat ihop, ett fe­no­men som fått nam­net ”Ike­aef­fek­ten”.

Ex­emp­len är häm­ta­de ur nyut­kom­na boken ”Be­te­en­de­de­sign”, av Ar­vid Jan­son och Niklas La­ninge, som bland an­nat byg­ger på rön in­om be­te­en­de­ek­o­no­mi, det forsk­nings­fält som be­lö­na­des med 2017 års eko­no­mipris till Al­fred No­bels min­ne och som i kort­het går ut på att män­ni­skor – hur det nu kan va­ra en över­rask­ning för nå­gon som själv är män­ni­ska – in­te är ra­tio­nel­la va­rel­ser. Li­ka li­te när det gäl­ler eko­no­mi som nå­got an­nat.

Till och från kol­lar jag hem­si­dan för en auk­tions­fir­ma i Stock­holm som var­var kon­kurs­auk­tio­ner med så­dant som har bli­vit kvar­läm­nat i för­råd av self sto­rage-typ, nå­got som knappt fanns för 15 år se­dan men som nu är en stor in­du­stri. Allt möj­ligt går un­der klub­ban. Små­sa­ker som be­stick och tav­lor. Men ock­så tält, lam­por, bord, en gi­tarr, tav­lor, nya bildäck, ett maf­figt all­mo­ge­skåp. Ny­li­gen klub­ba­des en ti­di­ga­re ma­ga­si­ne­rad gung­stol för 20 kro­nor. Ett för­råd där den ryms kos­tar upp­skatt­nings­vis 500 kro­nor i må­na­den.

Döds­städ­ning hand­lar in­te ba­ra om att gö­ra sig av med en mas­sa sa­ker. Nå­got som åter­kom­mer i de sam­tal jag har med in­ter­vju­per­so­ner och be­kan­ta om vad man vill läm­na ef­ter sig är att man in­te vill att det ska fin­nas nå­got som grum­lar bil­den av den man har va­rit. Om man nu in­te har be­rät­tat om en even­tu­ell otro­het i li­vet, var­för ska nå­gon få re­da på den ef­ter dö­den, ge­nom att lä­sa brev el­ler dag­böc­ker? Det finns ing­en ned­re ål­ders­gräns för när man ska bör­ja slänga så­da­na sa­ker, tyc­ker Mar­ga­re­ta Mag­nus­son. Man kan trots allt bli över­körd av en buss i mor­gon.

Yt­ter­li­ga­re en di­men­sion av döds­städ­ning rör in­tegri­tet på en mer var­dag­lig, för att in­te sä­ga all­dag­lig, ni­vå. I av­hand­ling­en ”Äld­re män­ni­skors fö­re­ställ­ning­ar om den eg­na fram­ti­den, dö­en­det och dö­den” (2014) in­ter­vju­ar Magnus Broström 27 fris­ka per­so­ner mel­lan 70 och 91 år. I ma­te­ri­a­let ut­kris­tal­li­se­ra­de sig en grupp, samt­li­ga kvin­nor, som pra­ta­de om en dag­lig döds­städ­ning. Var­je kväll gick de över hem­met.

–Skul­le dö­den in­träf­fa vill man in­te att hem­met ska va­ra i oord­ning. Det ska in­te va­ra ka­os. Helst ska man in­te ha nå­gon tvätt i tvätt­kor­gen och ha ta­git ut so­por­na. För dem hand­la­de det om an­svar och vär­dig­het, sä­ger Magnus Broström, som i dag är verk­sam vid Hög­sko­lan Väst i Troll­hät­tan.

Att sking­ra hem­met på det sätt Mar­ga­re­ta Mag­nus­son be­skri­ver i ”Dö­städ­ning” var ock­så nå­got en del av in­for­man­ter­na i av­hand­ling­en ha­de er­fa­ren­het av. Fle­ra per­so­ner nämn­de att de själ­va fått döds­stä­da ef­ter nå­gon och vil­le be­spa­ra and­ra den an­sträng­ning­en.

Äld­re tex­ter och tra­di­tio­ner som rör hur man för­be­re­der sig för dö­den, när den är verk­ligt nä­ra, hand­lar in­te om sa­ker. ”Ars mo­ri­en­di”, ”Om dö­den”, som var sen­me­del­ti­dens sto­ra hand­bok för präs­ter och lek­män i frå­ga om dö­en­de gör klart att go­da vän­ner om­be­sör­jer att den dö­en­de får läkar­vård, men

än­nu vik­ti­ga­re, själa­vård. Det var av­gö­ran­de att hin­na bik­ta sig och att få för­lå­tel­se in­nan man gick bort. Den plöts­li­ga dö­den skräm­de.

I dag är dö­den svår att pra­ta om. Den stör, den är i vägen. För de per­so­ner Magnus Broström in­ter­vju­a­de, som var fris­ka men äld­re, var döds­städ­ning­en in­te ba­ra en frå­ga om att gö­ra sig av med sa­ker. Att rö­ja är en kon­kret hand­ling, ett sätt att bå­de känslo­mäs­sigt och men­talt ta in att li­vet in­te va­rar för evigt.

Man be­hö­ver in­te va­ra gam­mal för att döds­stä­da. Hös­ten 2016 fick Christi­na Pers­dot­ter en stro­ke. Hon var 41 år. När hon kom hem kun­de hon först in­te gå, in­te hel­ler kö­ra bil. Hon ha­de ny­li­gen bru­tit upp från ett för­hål­lan­de som ock­så in­ne­bar att hon läm­na­de en stor lyx­ut­rus­tad vil­la för en tim­rad stu­ga på 66 kvadrat­me­ter. Där bor hon idag, till störs­ta de­len åter­häm­tad, med si­na två barn – och allt fär­re sa­ker.

–Jag har gjort en helom­vänd­ning. Jag har alltid haft otro­lig ord­ning, men jag har ock­så spa­rat allt. Jag me­nar allt. Jag har spa­rat över 6000 ar­tik­lar från min tid som jour­na­list. Tu­sen­tals hand­ko­pi­e­ra­de fo­to­gra­fi­er. Al­la tack­kort från min stu­dent. Och så vi­da­re. När jag fick min stro­ke var det ett upp­vak­nan­de. In­te vill mi­na barn se al­la de här gre­jer­na, tänk­te jag. Vad vill de egent­li­gen se?

Christi­na Pers­dot­ter bör­ja­de gå ige­nom kar­tong­er­na. I vis­sa fall har hon hit­tat de per­so­ner som fö­re­kom­mer i ma­te­ri­a­let. Ba­ra i sep­tem­ber 2017 skic­ka­de hon 40 pa­ket med sto­ra hand­ko­pi­e­ra­de fo­to­gra­fi­er till per­so­ner som verk­li­gen vill ha dem.

– Ju mer jag ger, desto mer ener­gi får jag i mitt till­frisk­nan­de. Att gö­ra sig av med sa­ker är ett sätt att tvät­ta hjär­nan, de­frag­men­te­ra och bör­ja om. Jag har slu­tat tän­ka ”bra att ha”, och mer bör­jat tän­ka ”vad vill and­ra män­ni­skor ha”, sä­ger hon.

Men, tilläg­ger Christi­na Pers­dot­ter i näs­ta an­de­tag, att hon ger bort vis­sa sa­ker gör hen­ne alls in­te till ”värl­dens go­das­te män­ni­ska”. Driv­kraf­ten är att ren­sa för att gö­ra li­vet enkla­re. För att ju­len in­te ska ham­na på un­dan­tag ef­tersom den lå­dan står längst ner, näs­tan omöj­lig att kom­ma åt.

– Jag ger in­te ba­ra bort gre­jer. Jag har sålt en mas­sa. Möb­ler, pors­lin, ser­vi­ser. Bland det förs­ta som rök var fisk­be­stick. Det är ju helt ga­let! Var­för skul­le jag ha det?

Om­ställ­ning­en gäl­ler in­te ba­ra sa­ker. Att

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.