”Zai­da vek ald­rig ner sig”

Hon blev ba­ra 36 år. I mars för­ra året mör­da­des Zai­da Ca­talán i Kon­go-Kins­ha­sa. SvD har träf­fat hen­nes fa­milj och vän­ner för att teck­na ett por­trätt av en kvin­na som hann ut­rät­ta väl­digt myc­ket på kort tid.

Svenska Dagbladet - - UNDER STRECKET - Text: Fred­rik Lo­berg

”I vårt hem pra­ta­de vi myc­ket po­li­tik. Vi dis­ku­te­ra­de so­ci­a­la orätt­vi­sor.”

Den 12 mars 2017 mör­da­des Zai­da Ca­talán un­der på­gåen­de FN-upp­drag i Kon­go-Kins­ha­sa.

En drygt sex mi­nu­ter lång, mar­dröms­lik film vi­sar hen­nes sis­ta tid i li­vet. Zai­da och hen­nes amerikanska kol­le­ga Mi­chael Sharp vand­rar över ett fält, till­sam­mans med en grupp män som bär ge­vär och rö­da hu­vud­band. Se­dan skjuts Zai­da och Mi­chael ihjäl.

Tio må­na­der se­na­re väc­ker de­ras död alltjämt djup sak­nad och oer­hörd fru­stra­tion. Mor­den på FN-ut­re­dar­na har in­te kla­rats upp.

Zai­da Ca­talán blev ba­ra 36 år. Än­då var hen­nes livs­re­sa lång och in­ne­hålls­rik. Hon gjor­de stort in­tryck på sin om­giv­ning re­dan un­der upp­väx­ten i små­länds­ka Högs­by.

Det var där jag möt­te hen­ne, när jag var reporter på lo­kal­tid­ning­en. Mitt min­ne av Zai­das pig­ga, ny­fik­na ögon och hen­nes be­slut­sam­het är star­ka­re än min­net av mi­na ar­tik­lar om kon­su­ment­frå­gor el­ler po­li­tis­ka per­son­vals­kam­pan­jer.

Snart har ett tungt år pas­se­rat se­dan den fruk­tans­vär­da mord­da­gen.

Jag mö­ter Zai­das mam­ma, Ma­ria Mor­se­by, och sys­ter, Eli­za­beth Mor­se­by, på ett små­ländskt kafé, en ef­ter­mid­dag sen­hös­ten 2017. Fle­ra la­ger av gu­la höst­löv har lagt sig på den blö­ta trot­to­a­ren ut­an­för. Ma­ria och Eli­za­beth har, till­sam­mans, ge­nom­li­dit en som­mar ut­an sin äls­ka­de Zai­da. De be­rät­tar om vem hon var – en dot­ter och sto­ra­sys­ter med en stän­dig ny­fi­ken­het på li­vet. När Zai­da kom hem till Kal­mar och Öland från si­na ut­lands­upp­drag bru­ka­de syst­rar­na och de­ras mam­ma la­ga god mat, springa och sam­ta­la.

–Vi gjor­de flä­der­blomssaft och körs­bärs­mar­me­lad, plan­te­ra­de grön­sa­ker, jord­gub­bar och kryd­dor, sä­ger Ma­ria.

– Zai­da vil­le va­ra nä­ra mo­der jord, sä­ger Eli­za­beth.

– Hon målade var­je som­mar, hon ha­de en ska­pan­de si­da ock­så. Hit­ta­de alltid nya sa­ker att lä­ra sig.

Zai­das för­äld­rar, Ma­ria Mor­se­by och Ma­rio Ca­talán Gon­zá­lez, träf­fa­des i Stock­holm. De dröm­de om ett liv när­ma­re na­tu­ren. År 1982, när Zai­da var två år, flyt­ta­de fa­mil­jen Ca­talán till ett hus i ut­kan­ten av små­länds­ka Högs­by, hund­ra me­ter in i sko­gen. Adres­sen var Lilla Hanå­sa.

–I vårt hem pra­ta­de vi myc­ket po­li­tik. Vi dis­ku­te­ra­de so­ci­a­la orätt­vi­sor och ut­an­för­skap, sä­ger Ma­ria.

– Vi bru­ka­de sä­ga att vi mås­te bli bätt­re på att för­val­ta vår mil­jö.

Ma­rio var po­li­tisk flyk­ting. I sitt förs­ta hem­land, Chi­le, ha­de han ut­setts till fack­lig för­tro­en­de­man på en tex­til­fa­brik i hu­vud­sta­den San­ti­a­go. Ma­rio ha­de tor­te­rats och för­följts av dik­ta­torn Au­gusto Pi­nochets bru­ta­la mi­li­tär­re­gim. På 1970-ta­let lyc­ka­des han ge­nom Rö­da Kor­set och FN fly till Sve­ri­ge via Ru­mä­ni­en. Zai­da tog ti­digt in­tryck av sin pap­pas kamp för so­li­da­ri­tet och rätt­vi­sa och in­spi­re­ra­des av sin mam­mas brin­nan­de mil­jö­en­ga­ge­mang. På Ma­ri­as ini­ti­a­tiv fö­re­kom ing­et kött i fa­mil­jens hem.

”Vad kan jag gö­ra för att jor­den ska bli en bätt­re plats?” frå­ga­de Zai­da si­na för­äld­rar när hon ba­ra var sex år.

In­nan Zai­da ha­de bör­jat sko­lan be­härs­ka­de hon två språk. Spans­kan lär­de hon sig ge­nom att lyss­na på vux­en­sam­tal mel­lan Ma­ria, Ma­rio och hans bror. I sju år bod­de far­bro­dern hos fa­mil­jen. Zai­das mam­ma ar­be­ta­de som spe­ci­allä­ra­re. Hon or­ga­ni­se­ra­de svensk­ut­bild­ning för flyk­ting­ar. Zai­das pap­pa pend­la­de till Kal­mar för stu­di­er till drift­tek­ni­ker. Han an­ställ­des på kärn­kraft­ver­ket ut­an­för Os­kars­hamn. På Frö­vi­s­ko­lan i Högs­by var hon ett av de förs­ta bar­nen med spansk­k­ling­an­de ef­ter­namn. Även som sko­lans yngs­ta ve­ge­ta­ri­an skilj­de hon sig från mäng­den. I mat­sa­len gick hon mel­lan de dubb­la elev­kö­er­na och häm­ta­de sin kött­fria lunch di­rekt från kö­ket.

”Ska du in­te ha dig en stek?” kun­de nå­gon äld­re elev på sko­lan frå­ga hen­ne.

”Nej! Djur och män­ni­skor är li­ka myc­ket vär­da!” sva­ra­de Zai­da.

Zai­da spe­la­de fi­ol från förs­ta klass. Hen­nes mor kan in­te nog ut­tryc­ka hur glad hon är för kom­mu­na­la mu­sik­sko­lan och tek­ni­ken som gick ut på att lä­ra sig spe­la ut­an no­ter.

– Att även barn som in­te ha­de mu­si­ka­lis­ka för­äld­rar fick chan­sen att få spe­la i kom­mu­na­la mu­sik­sko­lan var helt fan­tas­tiskt, sä­ger hon.

När Zai­da var sju år gam­mal föd­des Eli­za­beth. Zai­da äls­ka­de att lä­sa sa­gor för sin lil­la­sys­ter.

Ge­nom Zai­das jämn­å­ri­ga och lä­ra­re för­sö­ker jag för­stå hur hen­nes livs­långa kamp för mil­jö och mänsk­li­ga rät­tig­he­ter tog sin bör­jan, och hur den upp­fat­ta­des. Någ­ra be­rät­tar över te­le­fon, and­ra sva­rar på mejl el­ler sms. De fles­ta be­skri­ver Zai­da som glad, varm och ro­lig. Hon var spi­ri­tu­ell, in­tel­li­gent och ini­ti­a­tiv­rik. Hon lek­te säl­lan med jämn­å­ri­ga i grupp. Någ­ra upp­lev­de hen­ne som li­te ”job­big”, för att hon an­såg sig ve­ta bäst. Zai­da gil­la­de in­te alltid att kom­pro­mis­sa, men ha­de ock­så en käns­li­ga­re si­da. Fle­ra av hen­nes kom­pi­sar från Högs­by­ti­den minns att hon ibland blev re­tad, el­ler i värs­ta fall mob­bad. På vin­tern kun­de hon bli mu­lad med snö. Ela­ka ram­sor med Zai­das namn kun­de gö­ra hen­ne för­tviv­lad och led­sen. När Zai­da var 22 år be­skrev hon si­na upplevelser från grund­sko­leå­ren i boken ”Svart­skal­lar – så fun­kar vi”: Många av mi­na da­gar i grund­sko­lan slu­ta­de med att jag kom hem och grät i mam­mas knä.

Zai­das för­äld­rar hjälp­te hen­ne att byg­ga upp ett mod att stå upp för and­ra ut­sat­ta. När lä­rar­na i grund­sko­lan pla­ne­ra­de för en ny­in­flyt­tad elev sa de till varand­ra:

”Ska vi in­te pla­ce­ra ho­nom i Zai­das klass? Hon kom­mer att ta hand om ho­nom.”

Zai­da för­kla­ra­de in­för he­la klas­sen att hon tänk­te bli ju­rist, kanske åkla­ga­re, när hon blev stor. På fri­ti­den bör­ja­de hon trä­na luft­ge­värs­skyt­te. Hon be­skrivs som så täv­lings­in­rik­tad att jämn­å­ri­ga fruk­ta­de att det var

”Vi var en­vi­sa och åt i fle­ra må­na­der ba­ra från sal­lads­bor­det.”

ohäl­so­samt för hen­ne. Om det gick då­ligt på ett prov kun­de hon bli tju­rig i fle­ra da­gar. And­ra skol­da­gar smög Zai­da och kom­pi­sar­na in på lä­rar­rum­met med Fri­da-tid­ning­ar. Där­in­ne smyg­ko­pi­e­ra­de de fo­ton av skå­de­spe­la­ren Ja­red Le­to från tv-se­ri­en ”Mitt så kal­la­de liv”.

Zai­da stod orubb­ligt fast vid över­ty­gel­sen att ald­rig äta kött. En för­vå­nad kil­le som vil­le upp­vak­ta hen­ne med en gril­lad med bröd fick åka långt för att hit­ta en bu­tik som sål­de so­ja­korv.

–In­för ju­lar­na tog Zai­da med mig för att de­la ut flyg­blad ut­an­för Ica, be­rät­tar barn­doms­kom­pi­sen Jo­han Nils­son.

– Det var in­for­ma­tion om dju­rens rät­tig­he­ter och re­cept på ve­ge­ta­risk mat.

Zai­da och Jo­han var bå­da från Högs­by och li­ka gam­la. De gick i sam­ma gym­na­si­e­klass på det sam­hälls­ve­ten­skap­li­ga pro­gram­met i Möns­terås, och blev kom­pi­sar.

– Zai­da och jag be­stäm­de oss sam­ti­digt för att bli ve­ga­ner. Först kun­de in­te Möns­terås­sko­lan ser­ve­ra så­dan mat, men vi var en­vi­sa och åt ba­ra från sal­lads­bor­det i fle­ra må­na­der. Ef­ter ett tag gav skol­led­ning­en med sig och det ord­na­des ve­gan­mat, be­rät­tar Jo­han.

Någ­ra må­na­der ef­ter att Zai­da gått ut gym­na­si­et bör­ja­de hon hös­ten 1999 stu­de­ra ju­ri­dik i Stock­holm. Hen­nes in­rikt­ning blev kvin­nors rät­tig­he­ter. Zai­da res­te hem till Högs­by, ”i den vack­ras­te de­len av Små­land” som hon skrev, så of­ta hon kun­de.

Dea Carls­son och Zai­da ha­de gär­na och of­ta långa sam­tal un­der pend­lings­re­sor­na till och från Stock­holm. Dea var mil­jö­chef i Möns­terås och om­rå­des­chef på vat­ten­myn­dig­he­ten. Hon var 30 år äld­re och mam­ma till en av Zai­das fi­ol­spe­lan­de kam­ra­ter. Ål­ders­skill­na­den sna­rast un­der­lät­ta­de de­ras vän­skaps­re­la­tion och dis­kus­sion kring li­vets möj­lig­he­ter.

–Zai­da ha­de en na­iv öns­kan och tro att man kan för­änd­ra lag­stift­ning och re­ge­ring­ars syn­sätt, om man verk­li­gen job­bar åt det hål­let, sä­ger Dea.

–Kanske var det så vi möt­tes, för jag ha­de ock­så ett naivt tänk om att det går att för­änd­ra värl­den mil­jö­mäs­sigt, om man har in­ställ­ning­en att ”nu ska vi ord­na det här”.

Zai­da Ca­talán gjor­de ko­met­kar­riär i Mil­jö­par­ti­et. År 2001 val­des hon, som 20-åring, till språk­rör i Grön ung­dom till­sam­mans med Gustav Fri­do­lin. Un­der de föl­jan­de åren såg de gam­la klass­kam­ra­ter­na of­ta Zai­da i riks­tid­ning­ar­na. I tv-de­bat­ter kun­de de hö­ra hen­nes kom­pro­misslös­het gäl­lan­de kvin­nors och barns rät­tig­he­ter.

På re­por­terupp­drag träf­fa­de jag Zai­da Ca­talán fle­ra gång­er. Främst i sam­band med hen­nes po­li­tis­ka ut­spel om mil­jöfrå­gor. Som en­mans­re­dak­tör på lo­kal­tid­ning­en Östran i Högs­by var det nå­got nytt, in­spi­re­ran­de och ut­ma­nan­de att mö­ta en ung män­ni­ska med en så­dan lys­kraft och ver­bal för­må­ga. På hel­ger­na bru­ka­de jag skri­va om lo­ka­la mu­sik­band som upp­träd­de på ung­doms­går­den Te­gel­bru­ket. Den låg ba­ra ett sten­kast från

Lilla Hanå­sa, och Zai­da bru­ka­de ock­så kom­ma dit. Hon be­skrev hur stort det var att unga mu­sik­in­tres­se­ra­de fick en så­dan möj­lig­het i lilla Högs­by.

Som 20-åring fick Zai­da Ca­talán ut­stå mas­siv kri­tik ef­ter en ar­ti­kel i Syd­svens­kan, där hon jäm­för­de gri­sars in­tel­li­gens med för­stånds­han­di­kap­pa­de barn. Zai­da an­såg sig ha bli­vit miss­upp­fat­tad. Hon me­na­de att hon va­rit iv­rig att ”upp­vär­de­ra dju­ren” och av­dra­ma­ti­se­ra in­tel­li­gens­be­grep­pet.

Vid EU-topp­mö­tet i Gö­te­borg år 2001, i sam­band med en av de många po­lisin­sat­ser­na, fick Zai­da ett hårt slag i ryg­gen när hon stod vid ett bok­bord. Jag in­ter­vju­a­de hen­ne en tim­me ef­teråt. Zai­da ha­de ont. Hon var ock­så upp­rörd och besviken över att po­li­sen blan­dat ihop fred­li­ga de­mon­stran­ter med våld­sam­ma ak­ti­vis­ter.

–Jag tror att den hän­del­sen spe­la­de viss roll för min sys­ters fort­sat­ta in­rikt­ning, sä­ger sys­tern Eli­za­beth och fort­sät­ter:

– Zai­da blev le­da­mot i po­lis­sty­rel­sen i Stock­holm. Se­na­re ut­bil­da­de hon po­li­ser i jäm­ställd­het och mänsk­li­ga rät­tig­he­ter i Kon­go, Af­gha­nis­tan och Pa­les­ti­na.

I slu­tet av år 2002 av­led de­ras pap­pa un­der tra­gis­ka, choc­kar­ta­de for­mer. Han för­o­lyc­ka­des me­dan han ar­be­ta­de med en slip­ma­skin i sin hob­by­verk­stad. Ma­rio Ca­talán Gon­zá­lez blev 53 år.

”Li­vet vän­des upp och ner och jag vet in­te när smär­tan från pap­pas död kom­mer att för­svin­na”, skrev Zai­da ef­teråt.

”Jag in­såg att han in­spi­re­rat och byggt en styr­ka in­om mig som jag ald­rig ti­di­ga­re för­stått. Vid var­je mot­gång, var­je gång li­vet ut­sat­te mig för pröv­ning­ar, fanns pap­pa där med en över­ty­gan­de ton i rös­ten och ta­la­de om att jag skul­le kla­ra av allt jag be­stäm­de mig för.”

Zai­da såg li­vet som en and­lig re­sa, be­rät­tar Eli­za­beth.

– Hon vil­le lä­ra sig mer om sig själv ge­nom and­ra. Hon triv­des i mö­ten med män­ni­skor och brann för ut­veck­ling. Zai­da var mån om att jag och mam­ma ock­så kän­de att vi ut­veck­la­des.

Zai­da an­ställ­des som ju­rist i Mil­jö­par­ti­ets riks­dags­grupp. Hon ar­be­ta­de på kvin­no­jour, tog dyk­cer­ti­fi­kat i Hon­du­ras, klätt­ra­de i berg i söd­ra Frank­ri­ke och ut­bil­da­de sig till yo­ga­in­struk­tör i USA.

2005 slu­ta­de Zai­da Ca­talán som språk­rör för Grön ung­dom. Sam­ma år be­sök­te hon Gu­a­te­ma­la i tre och en halv vec­ka ge­nom Mil­jö­par­ti­ets in­ter­na­tio­nel­la ar­be­te. Åter­i­gen blev orätt­vi­sor­na i värl­den tyd­li­ga för Zai­da och hon stärk­tes i sin över­ty­gel­se att vi hål­ler på att för­stö­ra mil­jön på vår pla­net.

– Re­san gjor­de starkt in­tryck. Den in­spi­re­ra­de hen­ne att ge sig ut i värl­den för att gö­ra skill­nad, be­rät­tar Eli­za­beth.

2009 var det nä­ra att Zai­da Ca­talán, som 28-åring, blev in­vald i EU-par­la­men­tet, trots att hon ”ba­ra” pla­ce­rats som fem­ma på val­se­deln. Zai­das per­son­vals­kam­panj gav hen­ne 16 335 kryss och för­flyt­ta­de hen­ne till tred­je plats, bakom Carl Schly­ter och Isa­bel­la Lö­vin.

”Hon vil­le lä­ra sig mer om sig själv ge­nom and­ra.”

29 år ung slu­ta­de hon med po­li­ti­ken. And­ra, in­ter­na­tio­nel­la, upp­drag loc­ka­de mer. Zai­das förs­ta ut­lands­upp­drag be­skrevs som myc­ket lyc­kat. I när­ma­re två år ut­bil­da­de hon po­li­ser i Kon­go i mänsk­li­ga rät­tig­he­ter och jäm­ställd­het, på upp­drag av Fol­ke Ber­na­dot­te­a­ka­de­min. Sam­ma myn­dig­het an­li­ta­de Zai­da till upp­drag i två and­ra far­li­ga och kon­flikt­fyll­da län­der: Af­gha­nis­tan och Pa­les­ti­na.

I ok­to­ber 2016 ar­ran­ge­ra­de Zai­das gam­la grund­sko­le­klass en åter­träff, 20 år ef­ter att de gick ut ni­an på Frö­vi­s­ko­lan i Högs­by. Zai­das klass­kam­rat Eme­lie Carls­son skic­ka­de ett sms och frå­ga­de om hon kun­de kom­ma. Zai­da sva­ra­de:

”Hej Eme­lie! Kul att hö­ra av dig! Jag är i kon­go­le­sis­ka djung­eln nu. Allt bra! Jag är ty­värr in­te hemma i Sve­ri­ge vid da­tu­met för klas­så­ter­träf­fen. Men öns­kar er så klart en rik­tigt kul fest! Jag hör av mig när jag är hemma i kä­ra Små­land. Kram.”

–Jag och hon ha­de in­te haft kon­takt på många år, men på se­na­re tid ha­de vi bör­jat ses igen, när hon var hemma i Små­land, sä­ger Eme­lie.

–Zai­da vek ald­rig ner sig, ut­an höll alltid fast vid det hon tyck­te var rätt. Jag be­und­rar hen­ne för det, sä­ger hon.

Ge­nom FN ut­sågs Zai­da 2016 att in­gå i en sär­skild ex­pert­grupp i Kon­go-Kins­ha­sa. De för­sök­te bland an­nat bringa klar­het i vil­ka som var an­sva­ri­ga för det sys­te­ma­tis­ka vål­det mot kvin­nor och barn. En av upp­gif­ter­na var att ut­re­da vil­ka män med makt i lan­det som var ak­tu­el­la för in­di­vi­du­el­la sank­tio­ner, som frys­ta till­gång­ar och re­se­för­bud. De sök­te be­vis för hur barn­sol­da­ter re­kry­te­rats att stri­da i ett in­bör­des­krig som skör­dat tu­sen­tals män­ni­sko­liv. Grup­pens rap­port skul­le skic­kas den 17 april 2017 till en kom­mit­té un­der­ställd FN:s sä­ker­hets­råd i New York.

Af­ton­bla­dets Staf­fan Lind­berg och Ur­ban An­ders­son har följt i Zai­das fot­spår och ta­git del av hen­nes re­se­arch, och be­rät­tar i re­por­ta­get ”Jak­ten på san­ning­en” från ok­to­ber i fjol att hon var per­so­ner in­om lan­dets mak­te­lit på spå­ren. Tid­ning­en har in­ter­vju­at per­so­ner som Zai­da träf­fa­de och kart­la­de. Un­der sitt sis­ta ut­lands­upp­drag möt­te hon mi­nist­rar, op­po­si­tions­po­li­ti­ker, höga mi­li­tä­rer och mi­lis­män. I Af­ton­bla­dets reportage fram­går det att Zai­da Ca­talán ha­de te­le­fon­num­ret till fem av de nio kon­go­le­sis­ka po­li­ti­ker och mi­li­tä­ra le­da­re som EU idag har in­fört sank­tio­ner mot, på grund av all­var­li­ga brott mot mänsk­li­ga rät­tig­he­ter.

I jak­ten på san­ning­en res­te Zai­da med ame­ri­ka­nen och FN-ut­re­da­ren Mi­chael Sharp till Ka­sa­i­pro­vin­sen. Från dess hu­vud­stad Ka­nanga skjut­sa­des de och tol­ken Be­tu Shin­te­la på varsin mo­ped­taxi, ut på lands­byg­den, den 12 mars i fjol. Zai­da och Mi­chael tros ha ut­gått från att de var på väg till ett mö­te med le­da­re för en re­gi­o­nal mi­lis.

En drygt sex mi­nu­ter lång, ska­kig och del­vis sud­dig film, som spri­dits ef­teråt av KongoKins­ha­sas re­ge­ring, vi­sar ett mö­te mel­lan Zai­da, Mi­chael och en grupp män med va­pen. De vand­rar över ett fält. Någ­ra män lo­var FN­ex­per­ter­na att pe­ka ut mass­gra­var. Istäl­let blir Mi­chael och Zai­da skjut­na.

De bå­da FN-ut­re­dar­na och tol­ken hit­ta­des se­na­re dö­da. Mo­ped­tax­i­fö­rar­na är för­svun­na. Zai­da Ca­talán ha­de bli­vit hals­hug­gen och iden­ti­fi­e­ra­des ge­nom sin ta­tu­e­ring runt hög­ra hand­le­den. På den stod de la­tins­ka or­den ”Per aspe­ra ad ast­ra” – ”ge­nom svå­rig­he­ter mot stjär­nor­na”.

I Kon­go-Kins­ha­sa har tio per­so­ner gri­pits och pe­kats ut som skyl­di­ga till mor­den mot sitt ne­kan­de. Un­der­sö­kan­de re­port­rar från bland an­nat just Af­ton­bla­det har av­slö­jat sto­ra bris­ter i rätts­skip­ning­en, bland an­nat att hu­vud­vitt­net lju­ger. I fil­men som vi­sar när Zai­da Ca­talán och Mi­chael Sharp kid­nap­pas och dö­das finns fle­ra sa­ker som in­te an­ses stäm­ma med te­o­rin att lo­ka­la mi­lis­män be­ord­rat mor­den. Bland an­nat att or­dern om att skju­ta gavs på frans­ka och linga­la, i stäl­let för på by­mi­li­sens språk. Även FN:s ut­red­ning, som skul­le rä­ta ut frå­ge­teck­nen, har mötts av skarp kri­tik. Den an­ses allt­för lätt­vin­digt ha ställt sig bakom den kon­go­le­sis­ka re­gi­mens ver­sion av san­ning­en, att lo­ka­la re­bel­ler med störs­ta san­no­lik­het ut­fört mor­den. För­dö­man­den har även rik­tats mot otill­räck­li­ga sökin­sat­ser när det blev känt att FN-ex­per­ter­na sak­na­des. Se­dan dess har FN be­slu­tat att skic­ka fy­ra po­lis­ex­per­ter för att för­stär­ka den kon­go­le­sis­ka brotts­ut­red­ning­en. En mi­lis­le­da­re som Zai­da be­skrev som ”aset” i si­na dag­bok­san­teck­ning­ar åta­la­des i bör­jan av de­cem­ber av en mi­li­tär­dom­stol i Kon­go-Kins­ha­sa. Han och 17 and­ra mi­lis­män är miss­tänk­ta för att ha be­ord­rat sys­te­ma­tis­ka mass­våld­täk­ter på unga flic­kor.

Vid ett li­tet bord i det små­länds­ka kafé­et sit­ter en mor och en sys­ter som krä­ver rätt­vi­sa. Det mins­ta Ma­ria och Eli­za­beth kan be­gä­ra är en in­ter­na­tio­nell, obe­ro­en­de brotts­ut­red­ning. I hös­tas för­des Zai­da Ca­talán till sis­ta vi­lan på en kyr­ko­gård på Öland, med ba­ra de när­mas­te när­va­ran­de. På den vi­ta kis­tan stod ett ljus med brin­nan­de lå­ga. Någ­ra må­na­der ti­di­ga­re, i bör­jan av som­ma­ren, hölls en öp­pen, väl­be­sökt, be­grav­ning i Kal­mar dom­kyr­ka.

Ef­ter upp­dra­get i Kon­go-Kins­ha­sa ha­de Zai­da Ca­talán pla­ne­rat att ut­bil­da sig till jungi­ansk te­ra­peut.

–Zai­da var en un­der­bar och god själ, som äg­na­de stör­re de­len av sitt liv åt and­ra. Änt­li­gen var hon kanske på väg att gö­ra nå­got för sig själv, sä­ger Ma­ria.

”Zai­da låg nog 10–15 år fö­re mig. Hon var en per­son som gick fö­re.”

– Hon skul­le skaf­fa sig den ut­bild­ning hon vil­le, um­gås med vän­ner, ta en cappuc­ci­no och bli li­te mer bo­fast på Öland. Zai­da läng­ta­de ef­ter lug­net. Hon om nå­gon ha­de för­tjä­nat den ti­den, sä­ger Eli­za­beth.

De gam­la klass­kam­ra­ter­na från Högs­by­ti­den sät­ter ord på sin sak­nad. Någ­ra kom­mer ihåg ge­ten och lön­nen på Lilla Hanå­sa. Än­nu fler minns Zai­da Ca­taláns de­batt­gläd­je och be­slut­sam­het.

– Jag är så led­sen att jag in­te fick träf­fa hen­ne igen, sä­ger klass­kom­pi­sen Eme­lie Carls­son och skol­kam­ra­ten Tor­kel Carls­son fort­sät­ter:

–Jag skul­le gär­na ha pra­tat med hen­ne i dag om de frå­gor som hon lyf­te upp när vi var barn. Zai­da låg nog 10–15 år fö­re mig. Hon var en per­son som gick fö­re.

Zai­das mam­ma Ma­ria Mor­se­by. Fo­to: Lot­te Fern­vall/IBL

Zai­da Ca­talán mör­da­des i mars ifjol un­der ett upp­drag för FN i Kon­go-Kins­ha­sa. Fo­to: An­na Si­mons­son/TT

Till hö­ger: Fa­mil­jen Ca­talán flyt­ta­de från Stock­holm till Högs­by i bör­jan av 1980-ta­let. Zai­da Ca­talán läs­te of­ta sa­gor om apan Nic­ke Ny­fi­ken för sin lil­la­sys­ter. Fo­to: Privat

När hon var 20 år val­des Zai­da Ca­talán till språk­rör i Grön ung­dom till­sam­mans med Gustav Fri­do­lin. Fo­to: Pe­ter Lydén/TT

Den svens­ka re­ge­ring­en rik­ta­de skarp kri­tik mot Kon­go-Kins­ha­sa för att lan­dets po­lis­myn­dig­het of­fent­lig­gjort en sex mi­nu­ter lång se­kvens från när Zai­da Ca­talán mör­da­des.

Zai­da och gårds­ge­ten Os­ka­ri­na var kom­pi­sar un­der upp­växtå­ren. Fo­to: Privat

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.