Dik­ten har om och om igen ge­nom lit­te­ra­tur­histo­ri­en haft ide­o­lo­gis­ka ären­den.

Svenska Dagbladet - - SIDAN 1 - Jo­nas El­ler­ström För­fat­ta­re, över­sät­ta­re och för­läg­ga­re un­der­strec­ket@svd.se

Po­esins po­li­tis­ka di­men­sio­ner har un­der se­na­re år äg­nats stort in­tres­se, så även på and­ra si­dan Ös­ter­sjön. I boken ”Dikt och ide­o­lo­gi” un­der­sö­ker An­na Möl­ler-Si­be­li­us tre fin­lands­svens­ka för­fat­tar­skap från 1960- och 70-ta­len, och för­dju­par bil­den av en of­ta för­enklad lit­te­rär epok.

Dikt och po­li­tik hör in­te ihop. Fra­sen har upp­re­pats till dess den kom­mit att lik­na ett av de tvär­säk­ra ord­språk som vårt tal är all­de­les för fullt av. El­ler kanske sna­ra­re en be­svär­jel­se, ett ytt­ran­de som ska hej­da po­li­ti­ken från att smut­sa ned den re­na och upp­höj­da po­e­sin.

Vad som glöms bort i sam­man­hang­et är att dik­ten om och om igen ge­nom lit­te­ra­tur­histo­ri­en har haft ide­o­lo­gis­ka och även di­rekt dags­po­li­tis­ka ären­den. Vad vill Ho­me­ros om in­te rätt­fär­di­ga gre­ker­nas krig mot tro­ja­ner­na? Ver­gi­li­us är en im­pe­ri­a­lis­tisk po­et, Dan­tes gu­dom­li­ga komedi är full av små­ak­ti­ga po­li­tis­ka in­tri­ger. Teg­nér och Gei­jer sät­ter na­tio­nal­ro­man­tisk ide­o­lo­gi på rim och rytm, Vik­tor Ryd­berg är på väg att gö­ra det­sam­ma men kom­mer på nya tan­kar och trä­der till ar­be­tar­nas för­svar i det ti­di­ga in­du­stri­sam­häl­let.

Det främs­ta svensk­språ­ki­ga ex­emp­let är kanske Ru­ne­berg. In­te minst det sätt på vil­ket ”Fän­rik Ståls säg­ner” an­vänts i na­tio­na­lis­tis­ka och pro­pa­gan­dis­tis­ka syf­ten un­der mer än hund­ra år är ett fa­sci­ne­ran­de äm­ne. Det skym­tar i bak­grun­den till An­na Möl­ler-Si­be­li­us nyut­kom­na sto­ra stu­die ”Dikt och ide­o­lo­gi” (Svens­ka lit­te­ra­tur­säll­ska­pet i Fin­land/Ap­pell för­lag), som en av fle­ra lit­te­ra­tur­hi­sto­ris­ka fak­to­rer som gav nerv och dra­ma­tik åt den nya fin­lands­svens­ka po­li­tis­ka po­e­si som fram­träd­de på 1960och 1970-ta­len.

Möl­ler-Si­be­li­us är fors­ka­re vid Åbo Aka­de­mi och dis­pu­te­ra­de 2007 på en av­hand­ling om Sol­veig von Schoultz. Hen­nes nya bok ut­kom­mer vid en tid­punkt då be­grep­pet ”po­li­tisk po­e­si” omi­gen bli­vit gång­bart och in­tres­sant. Det ger den en ovan­lig ak­tu­a­li­tet och ska­par en spän­nan­de väx­el­ver­kan mel­lan det nu som hål­ler på att veck­la ut sig och den när­lig­gan­de histo­ri­en, så­dan den ut­tryck­tes i och for­ma­des av hen­nes stu­di­e­ob­jekt Gös­ta Ågrens, Lars Huldéns och Claes An­ders­sons dikt­ning.

”Dikt och ide­o­lo­gi” kom­mer häri­ge­nom att sam­spe­la med böcker som Eb­ba Witt-Bratt­ströms ”Stå i bredd” och Johan Sved­je­dals ”Ner med allt?”, bå­da från 2014, och in­te minst Eve­li­na Sten­becks av­hand­ling om Jo­han­nes Anyuru och Athe­na Far­rok­hzad, ”Po­e­si som po­li­tik” från för­ra året. Den sär­skil­da fin­lands­svens­ka bak­grun­den, rym­man­de upp­gö­rel­sen med Ru­ne­bergskul­ten och fa­der­mor­den på Björ­ling, Dik­to­ni­us och Rab­be Enc­kell, be­skrevs av Tryg­ve Sö­der­ling i ”Drag på par­nas­sen” 2008.

Vad som ut­mär­ker Möl­ler-Si­be­li­us är att hon gjort det med­vet­na va­let att stu­de­ra si­na för­fat­ta­res ställ­nings­ta­gan­den främst i de­ras po­e­si och in­te ta­git gen­vä­gen över de­bat­tin­lägg och ma­ni­fest. Hon skri­ver om tre pro­duk­ti­va dik­ta­re, och även om hon av giv­na skäl be­grän­sat sig till de­ras ut­giv­ning un­der 1960- och 1970-ta­len har hon ett stort ma­te­ri­al att ut­gå från. Bokens am­bi­tions­ni­vå är tyd­lig, det är en epok och ett lit­te­rärt kli­mat i dess hel­het som be­ly­ses ge­nom des­sa tre för­fat­tar­skap. Möl­ler-Si­be­li­us be­kla­gar att Svensk­fin­land in­te ha­de nå­gon mot­sva­rig­het till Son­ja Åkes­son så att ti­dens kvinn­li­ga er­fa­ren­he­ter kun­nat fram­stå tyd­li­ga­re. Fö­re­gång­a­ren Eva Wich­man, som fi­gu­re­rar i in­led­ning­en (och som det vo­re spän­nan­de om Möl­ler-Si­be­li­us vil­le fort­sät­ta att skri­va om!) ha­de då 1960-ta­let bröt in re­dan läm­nat så­väl det kom­mu­nis­tis­ka par­ti­et som den po­li­tis­ka po­e­sin.

Det är na­tur­ligt­vis fres­tan­de att fun­de­ra över vil­ka po­e­ter som på mot­sva­ran­de sätt skul­le kun­na re­pre­sen­te­ra väns­ter­vå­gens ra­di­ka­la riks­svens­ka po­e­si. Gö­ran Son­ne­vi är själv­skri­ven och skul­le kom­plet­te­ras fint av Björn Hå­kan­son och Son­ja Åkes­son. Men så finns and­ra in­tres­san­ta aspek­ter, som Fol­ke Isaks­sons av­steg från po­e­sin, fem­ti­o­ta­lis­ter­na Petter Berg­mans och Las­se Sö­der­bergs ny­o­ri­en­te­ring från det ro­man­tis­ka och me­ta­fo­ris­ka till det slag­kraf­tigt iro­nis­ka, och vik­ti­ga per­so­ner som den stän­digt upp­märk­sam­me Gö­ran Palm, som såg när en­ga­ge­mang­et för ljus och klar­het och fram­tid ho­ta­de kvä­va män­ni­skans natt- och dröm­si­da.

Det är tre sinse­mel­lan gans­ka oli­ka för­fat­ta­re som An­na Möl­ler-Si­be­li­us skri­ver om. Gös­ta Ågren och Lars Huldén kom från det lant­li­ga Ös­ter­bot­ten men ha­de bå­da bli­vit aka­de­mi­ker in­om hu­ma­nio­ra. För Ågren var det mot­vil­ligt och en över­gå­en­de fas, me­dan Huldén fann sig väl till rät­ta och blev pro­fes­sor i nor­dis­ka språk. Claes An­ders­son var stads­barn från Helsing­fors och har all­tid ba­lan­se­rat sitt för­fat­tar­skap med så­väl kon­kre­ta ar­be­ten som psy­ki­a­ter och kul­tur­mi­nis­ter för väns­tern som fi­na mu­si­ka­lis­ka in­sat­ser som jazzpi­a­nist. Ågren var ba­ra nit­ton år när han de­bu­te­ra­de 1955, Huldén ha­de fyllt tret­tio när han gav ut ”Drä­pa näc­ken” 1958. Claes An­ders­sons de­but dröj­de till 1962, men då klev han å and­ra si­dan rakt in i den lit­te­rä­ra och snart nog den po­li­tis­ka het­luf­ten.

Möl­ler-Si­be­li­us un­der­stry­ker att en tids­an­da ald­rig är så en­ty­dig som den kan ver­ka i ef­ter­hand, och att den byggs upp av ett stort an­tal skil­da rös­ter, syn­sätt och tem­pe­ra­ment. Re­ak­tio­nen mot 1960- och 70-ta­len har gjort att de­cen­ni­er­na fram­står som mer uni­for­ma och idémäs­sigt ri­gi­da än de var, sed­da i sin hel­het. Hen­nes me­tod att be­hand­la tre för­fat­tar­skap sna­ra­re än att skri­va en mo­no­gra­fi, och att stu­de­ra dik­ter­na sna­ra­re än de­bat­ter­na, tjä­nar syf­tet att ge nytt djup åt en för­enklad bild.

Ågren är den av de tre po­e­ter­na som har star­kast för­ank­ring bå­de i upp­växt­mil­jön och i ett ti­di­ga­re ide­o­lo­giskt kli­mat. Hans ung­domspo­e­si, som han se­na­re re­ser­ve­rat sig mot, är starkt präg­lad av ef­ter­krigs­ti­dens, det kal­la kri­gets och ex­i­sten­ti­a­lis­mens stäm­ning­ar. Den sto­ra kon­flik­ten står än­nu in­te mel­lan ra­di­ka­lism och re­ak­tion, mel­lan hö­ger och väns­ter, ut­an mel­lan ide­al och verk­lig­het och mel­lan män­ni­ska och sam­häl­le. Ågrens val av av­gö­ran­de pro­no­men blir det kol­lek­ti­va ”vi” sna­ra­re än det per­son­li­ga ”jag”, och pa­ra­dox­en blir det tan­ke­in­stru­ment och stil­me­del med vil­ket han sö­ker be­mäst­ra de ound­vik­li­ga pro­blem och mot­sätt­ning­ar som hans li­ka and­li­ga som prak­tiskt po­li­tis­ka kamp för ho­nom in i.

Huldén, på­pe­kar Möl­ler-Si­be­li­us, är lit­te­rärt in­tres­sant ge­nom att hans iro­nis­ka stil och spel med po­e­tis­ka kon­ven­tio­ner och lit­te­rärt och hi­sto­riskt stoff gör ho­nom till en ti­dig post­mo­der­nist. Trots sin tra­di­tions­förank­ring och sin pro­fes­sors­roll är allt­så Huldén på det­ta sätt den ra­di­ka­las­te av de tre. Möl­ler-Si­be­li­us läg­ger sär­skild vikt vid hur Huldén kan ut­nytt­ja sin aka­de­mis­ka po­si­tion och si­na upp­drag som fest­ta­la­re till att sub­tilt un­der­mi­ne­ra en stel­nad re­to­rik och ett lit­te­rärt och na­tio­nellt myt­byg­ge.

För roll­dik­ta­ren Huldén är förs­ta per­son sin­gu­lar ett pro­no­men han säl­lan an­vän­der. Claes An­ders­son lyc­kas dä­re­mot va­ra bå­de den mest di­rekt po­li­tis­ke i tri­on (dess­utom den en­de som va­rit par­ti­ak­tiv) och den som lig­ger när­mast central­ly­ri­ken. Med fi­na iakt­ta­gel­ser och re­so­ne­mang vi­sar Möl­ler-Si­be­li­us hur An­ders­son upp­hä­ver mot­sätt­ning­en mel­lan det en­skil­da och det all­män­na, det pri­va­ta och det po­li­tis­ka. De blic­kar och be­rö­ring­ar som äger rum mel­lan två män­ni­skor, även om de är en­sam­ma i sitt sov­rum, är in­te un­dan­drag­na de sto­ra sam­häl­le­li­ga ske­en­de­na, ut­an de är en del av dem.

Jag ser en pa­ral­lell mel­lan An­na Möl­ler-Si­be­li­us ar­bets­krä­van­de och nog­gran­na sätt att stu­de­ra dik­ter­na, den re­spekt hon vi­sar dem, och det sätt på vil­ket hon ap­pli­ce­rar de te­o­ri­er hon tar till hjälp i si­na re­so­ne­mang. Det sker all­tid prag­ma­tiskt, som ett mo­ment i läs­ning­ar­na och in­te i form av in­le­dan­de be­grepps­dis­kus­sio­ner. Det­ta gör hen­nes bok till­gäng­lig för al­la – hon skri­ver ock­så myc­ket klart och in­tel­li­gent – och vi­sar, tän­ker jag mig, dess­utom på en vac­ker vil­ja att se tex­ter i de­ras lit­te­ra­tur- och idéhi­sto­ris­ka sam­man­hang, sna­ra­re än att i ef­ter­klokt ret­ro­spek­tiv sät­ta sig till doms över dem.

Väns­ter­vå­gen eb­ba­de ut och har i ef­ter­hand kom­mit att ifrå­ga­sät­tas, miss­tänk­lig­gö­ras och hå­nas. Gös­ta Ågrens po­e­si sväng­de mot det djupt och all­var­ligt re­flek­te­ran­de, Lars Huldén fort­sat­te sitt lis­ti­ga mull­vads­ar­be­te och Claes An­ders­son gav sig in i riks­po­li­ti­ken och skrev allt mer per­son­ligt in­ten­sivt så­väl om sitt eget liv som om de ut­stöt­ta han möt­te i yr­kes­liv och var­dag. De­ras för­fat­tar­skap dog san­ner­li­gen in­te med den epok som gett dem en plats i lä­sar­nas med­ve­tan­den. Re­dan 1968 skrev Ågren i en pro­sa­dikt om hur nå­got vik­tigt var på väg att för­svin­na i po­li­ti­ken. Hans ord­val är värt att läg­ga mär­ke till: ”För­ban­na­de av­latskrä­ma­re till hö­ger och väns­ter! Var­je de­spe­ra­tion kväv­des i de­ras kann­stö­pe­ri­er till ana­ly­ser och sön­dags­sko­lor till fö­re­läs­ning­ar. Det vik­ti­ga kun­de ald­rig ske. Det sto­ra kun­de ald­rig gö­ras. För­tviv­lan ka­na­li­se­ra­des bort…”

Det är hjär­tat Ågren ef­ter­ly­ser, det sto­ra mänsk­li­ga en­ga­ge­mang­et som är obe­ro­en­de av ter­mi­no­lo­gi. Kanske är det in­te ba­ra ide­o­lo­gi­er­na han un­der­kän­ner här, kanske är det ock­så den po­li­tis­ka dik­ten. (Det är ju ock­så på­fal­lan­de hur platt på ma­gen ly­san­de po­e­ter som Teg­nér och Ru­ne­berg fal­lit när de skrev ”Fri­tiofs sa­ga” re­spek­ti­ve ”Fän­rik Stål”.) Men Ågren ta­lar ur sin tid, och idag står Anyuru och Far­rok­hzad för en ak­ti­vis­tisk po­e­si med hand­ling, mo­bi­li­se­ring och käns­lor i cent­rum. De­ras stra­te­gi­er har sitt in­te ba­ra hi­sto­ris­ka ut­an dags­ak­tu­el­la kom­ple­ment i 1960- och 1970-ta­lens in­rikt­ning på tan­kar och idéer. An­na Möl­ler-Si­be­li­us av­slu­tar sin bok med en ut­omor­dent­lig pas­sage om kär­nan i de po­li­tis­ka för­fat­tar­skap hon be­hand­lar:

”Kanske är det i syn­ner­het på den punk­ten som Gös­ta Ågrens, Lars Huldéns och Claes An­ders­sons 1960- och 70-talspo­e­si har nå­got att sä­ga oss lä­sa­re i dag, näm­li­gen att li­ka li­te som dröm­men om en lju­sa­re fram­tid kan ges upp, kan vår tro på ef­ter­tan­ke och ny­an­se­rad kri­tisk re­flek­tion ges upp. Den funk­tion som po­e­sin får hos des­sa för­fat­ta­re är att mo­de­re­ra ide­o­lo­giskt tän­kan­de, de­kon­stru­e­ra enk­la svar, pro­ble­ma­ti­se­ra hand­ling och pas­si­vi­tet och ge per­spek­tiv på mas­sans dy­na­mik och so­ci­alt en­ga­ge­mang. Jag upp­le­ver att de­ras dik­ter fram­för allt upp­ma­nar till ett an­svars­fullt tän­kan­de, på in­di­vid- och sam­hälls­ni­vå.”

Rundt/Ra­fael Olin/Atel­jé Holmström Foto: Den­nis

Lars Huldén, Gös­ta Ågren och Claes An­ders­son.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.