Bygg­her­rar döl­jer skul­der i ny­byg­gen

Kom­mu­ner­na är för små för att kun­na han­te­ra stör­re skogs­brän­der – det bör istäl­let va­ra sta­tens an­svar. Dagens or­ga­ni­sa­tio­nen du­ger in­te, den bäd­dar för en led­nings­kol­laps.

Svenska Dagbladet - - SIDAN 1 -

Mäkla­re och bygg­fir­mor ta­lar in­te gär­na om de skul­der som of­ta är för­knip­pa­de med ny­pro­duk­tion. SvD kan nu av­slö­ja hur bygg­her­rar­na satt i sy­stem att döl­ja sto­ra skul­der i si­na pro­jekt. Det kan bli en obe­hag­lig över­rask­ning för bo­stads­kö­pa­re när rän­tan går upp.

"

Den som har an­svar i nor­ma­la si­tu­a­tio­ner har mot­sva­ran­de upp­gif­ter un­der kri­ser. Det är som prin­cip rätt, men det du­ger in­te.

Ett stort an­tal skogs­brän­der här­jar i fle­ra de­lar av lan­det varav fle­ra fort­fa­ran­de är ut­om kon­troll. Brand­ris­ken är ex­tremt hög. Rädd­nings­tjäns­ter­na stöt­tad av en mängd fri­vil­li­ga lan­det runt gör fan­tas­tis­ka in­sat­ser, men de går på knä­na av ut­matt­ning. Po­li­ti­ker be­sö­ker led­nings­plat­ser och ger svuls­ti­ga ut­ta­lan­den om att vår kris­be­red­skap är god. Det är den in­te.

Brän­der­na är svår­be­käm­pa­de, men det är bris­ten på led­ning och tyd­ligt an­svar som är pro­ble­met. Sto­ra skogs­brän­der bor­de va­ra sta­tens an­svar – in­te en kom­mu­nal an­ge­lä­gen­het. Att fram­gång­ar­na i in­sat­ser­na byg­ger på fri­vil­li­gas stöd med piz­zor, vat­ten och re­pa­ra­tion av tra­sig brand­släck­nings­ma­te­ri­el är be­und­rans­värt, men egent­li­gen för­kast­ligt. Att läns­sty­rel­sen i Gäv­le­borgs län tar över an­sva­ret först ef­ter cir­ka en vec­ka, vi­sar att nu­va­ran­de or­ga­ni­sa­tion in­te du­ger. Led­nings­kol­laps är or­det!

Jag på­står att rädd­nings­tjäns­ten

som den nu är or­ga­ni­se­rad, ald­rig kom­mer att ef­fek­tivt kun­na han­te­ra skogs­brän­der av den om­fatt­ning som nu här­jar i lan­det.

Med rädd­nings­tjänst av­ses i Lag (2003:778) om skydd mot olyckor, de rädd­nings­in­sat­ser som sta­ten el­ler kom­mu­ner­na ska an­sva­ra för vid olyckor och över­häng­an­de fa­ra för olyckor för att hind­ra och be­grän­sa ska­dor på män­ni­skor, egen­dom och mil­jö. En kom­mun är an­sva­rig för all rädd­nings­tjänst ut­om sex spe­ci­el­la for­mer av rädd­nings­tjänst som är sta­tens ut­ta­la­de an­svar:

• Fjäll­rädd­nings­tjänst – Po­li­sen.

• Flyg­rädd­nings­tjänst och Sjör­ädd­nings­tjänst – Sjö­farts­ver­ket.

• Ef­ter­forsk­ning av per­so­ner i an­nat fall – Po­li­sen.

• Mil­jör­ädd­nings­tjänst till sjöss – Kust­be­vak­ning­en.

• Rädd­nings­tjänst vid ut­släpp av ra­di­o­ak­ti­va äm­nen – Läns­sty­rel­sen.

All öv­rig rädd­nings­tjänst är den kom­mu­na­la rädd­nings­tjäns­tens an­svar. Dit hör skogs­brand­släck­ning. Var­je kom­mun ska med de för­ut­sätt­ning­ar som rå­der i kom­mu­nen, gö­ra ris­ka­na­ly­ser, sät­ta upp och or­ga­ni­se­ra sin rädd­nings­tjänst.

Nor­malt är kris­led­ning­en un­der­di­men­sio­ne­rad, då­ligt övad och det är van­ligt att led­nings­struk­tu­ren vid stör­re kri­ser kom­mer på plats all­de­les för sent. Då­lig och sen­fär­dig led­ning le­der nor­malt till att re­surs­be­ho­ven un­derskat­tas. Där­för får in­te de be­slu­ta­de åt­gär­der­na den öns­ka­de ef­fek­ten och ris­ker­na ökar för ska­dor på liv, egen­dom och mil­jö.

In­om För­svars­mak­ten ta­lar

man om tre oli­ka led­ningsni­vå­er; tak­tisk, ope­ra­tiv och stra­te­gisk. Led­ning på des­sa ni­vå­er sker sam­ti­digt och pa­ral­lellt. Hög­re ni­vå­er in­for­me­ras av läg­re ni­vå med dag­li­ga lä­ges­rap­por­ter. Stab­s­o­ri­en­te­ring­ar ut­nytt­jas dag­li­gen för att samt­li­ga be­fatt­nings­ha­va­re i re­spek­ti­ve stab ska ha sam­ma lä­ges­bild och för­stå che­fens pri­o­ri­te­ring­ar.

Den hög­re ni­våns upp­gift är att för­de­la an­svar, till­de­la upp­gif­ter och re­sur­ser, föl­ja upp lä­get samt vid be­hov till­fö­ra yt­ter­li­ga­re re­sur­ser för att de upp­sat­ta må­len ska upp­nås.

Över­satt till de ak­tu­el­la brän­der­na, så bör en kom­mun där en stör­re brand upp­står på­bör­ja släck­nings­ar­be­tet med si­na till­gäng­li­ga re­sur­ser, ori­en­te­ra ak­tu­ell läns­sty­rel­se om lä­get samt be­gä­ra stöd med led­nings- och yt­ter­li­ga­re re­sur­ser. Kom­mu­nens re­sur­ser räc­ker kanske nå­got el­ler någ­ra dygn.

Då in­ses att den hög­re ni­vån läns­sty­rel­sen, ome­del­bart mås­te bör­ja fun­ge­ra och ta över den över­gri­pan­de led­ning­en, det vill sä­ga att till­fö­ra de re­sur­ser som krävs för att brand­be­käm­par­na ska kun­na ver­ka över tid.

Läns­sty­rel­sen bör där­för

upp­rät­ta led­nings­plats för dyg­net-runt-verk­sam­het. Med tids­ho­ri­son­ten vec­ka till vec­kor, pla­ne­ras rädd­nings­in­sat­sen och görs be­döm­ning­ar om lä­nets sam­la­de rädd­nings­re­sur­ser räc­ker till. Vi­da­re görs om­falls­pla­ne­ring om de upp­sat­ta må­len in­te upp­nås. Det kan be­hö­vas om till ex­em­pel väd­ret ändras el­ler ut­lo­va­de re­sur­ser för­se­nas. Läns­sty­rel­sen ge­nom­för ope­ra­tiv led­ning in­ne­fat­tan­de att till­fö­ra lä­nets sam­la­de re­sur­ser och han­te­ra frå­gor såsom mat och vat­ten till per­so­na­len i brand­om­rå­det, av­lös­nings­per­so­nal, för­lägg­nings­plat­ser, driv­me­del, re­pa­ra­tio­ner av rädd­nings­ma­te­ri­el, trans­por­ter samt att ge di­rek­tiv för väg­byg­gen och brand­ga­tor med me­ra.

Det kan va­ra så att in­te ens ak­tu­ellt läns re­sur­ser räc­ker till. Då mås­te näs­ta ni­vå, den stra­te­gis­ka led­ning­en, le­da på sin ni­vå. Det in­ne­bär att ge or­der el­ler di­rek­tiv till öv­ri­ga myn­dig­he­ter att stöd­ja in­sat­sen med lämp­li­ga re­sur­ser. Det kanske även er­fordras in­ter­na­tio­nellt stöd. Så­da­na fram­ställ­ning­ar är den stra­te­gis­ka ni­våns upp­gift. Stra­te­gisk led­ning ut­övas bäst från na­tio­nell led­nings­plats. Den stra­te­gis­ka led­ning­en ge­nom­förs med tids­ho­ri­sont vec­kor till må­nad (-er).

Vid en väl ut­veck­lad stabs­tjänst, för­står hög­re chef vad läg­re ni­vå be­hö­ver re­dan in­nan den läg­re ni­vån har in­sett be­ho­ven. Stabs­tjänst är en konstart som mås­te övas of­ta. Det är en döds­synd om hög­re chef pe­tar i de­tal­jer på läg­re ni­vå.

Tilläm­pas prin­ci­per­na en­ligt ovan und­viks att de oli­ka ni­vå­er­na dub­belar­be­tar.

Dagens rädd­nings­tjänst byg­ger

på tre prin­ci­per; an­svars­prin­ci­pen, när­hets­prin­ci­pen och lik­hets­prin­ci­pen. För­enk­lat, den som har an­svar i nor­ma­la si­tu­a­tio­ner har mot­sva­ran­de upp­gif­ter un­der kri­ser samt att hög­re sam­hälls­ni­vå­er i hu­vud­sak har en stöd­jan­de roll. Det är som prin­cip rätt, men det du­ger in­te. Det har bran­den i Väst­man­land och de nu­va­ran­de brän­der­na vi­sat.

Stöd­jan­de rol­ler och sam­ord­nings­an­svar för hög­re sam­hälls­ni­vå­er i all ära, men bätt­re är att re­dan fö­re en kris ha för­de­lat upp­gif­ter och be­sluts­man­dat. God led­ning krä­ver tyd­lig an­svars­för­del­ning. Då sä­ker­ställs det att upp­gif­ter­na blir ut­för­da även i okla­ra si­tu­a­tio­ner.

Mel­lan in­sat­ser­na bör läns­sty­rel­ser­na ge­nom­fö­ra led­nings­öv­ning­ar, skö­ta si­na till­synsupp­drag i kom­mu­ner­na ge­nom att grans­ka risk­be­döm­ning­ar, pla­ner och rädd­nings­tjäns­tens or­ga­ni­sa­tion.

Ef­ter en in­sats ska det som har va­rit po­si­tivt och ne­ga­tivt rap­por­te­ras. Så ska­pas en lä­ran­de or­ga­ni­sa­tion som tar till­va­ra och im­ple­men­te­rar er­far. Även hög­re chef mås­te tå­la kri­tik.

Foto: Maja Suslin/TT

Flyg­bild över bran­den runt Ljus­dal, ta­gen den 18 ju­li.

Bo Rask kom­men­dör, sek­re­te­ra­re Kungl. Ör­logs­man­na­säll­ska­pet,stabs­chef Ost­kus­tens Ma­rin­kom­man­do vid Ty­restabran­den 1999, För­svars­mak­tens ope­ra­tions­le­da­re vid Tsu­na­min 2004 och stor­men Gud­run 2005

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.