Hägg­kvist vi­sar slå­en­de med en rad ex­em­pel hur gram­ma­ti­ken är me­nings­bä­ran­de.

Svenska Dagbladet - - KULTUR -

er­fa­ren­het – men vi har in­te ge­hör för ut­tryc­kets un­der­ton av ra­sism (det un­der­för­står att trash nor­ma­la hud­färg in­te är white). Vi svens­kar är dock långt ifrån li­ka bra på eng­els­ka som vi själ­va tror, det vi­sar Hägg­kvist över­ty­gan­de. Vi fram­står som pro­vin­si­el­la ge­nom att dra till med ut­ri­kis­ka för att gö­ra oss flot­ta­re än vi har täck­ning för. Den här pro­ces­sen be­skri­ver Hägg­kvist en­ga­ge­rat, rentav ils­ket, och med en upp­sjö av ex­em­pel. För hen­ne är det per­son­ligt: ”det du änd­rar i ditt språk”, sä­ger hon, ”änd­rar du ock­så i mitt”. Det vill sä­ga, när du lar­var dig med slap­pa ang­li­cis­mer som ”över tid”, är det mig du är in­ne och ro­tar i, det jag har som är all­ra mest per­son­ligt: mitt språk.

Som över­sät­ta­re

(från frans­ka och eng­els­ka) vet jag att allt går att sä­ga på vårt eget språk, pre­cis allt. For­na ti­ders brask­lapp ”oö­ver­sätt­lig ord­lek”, som över­sät­ta­re släng­de in ibland, du­ger helt en­kelt in­te läng­re. Sam­ti­digt får man allt of­ta­re ut­käm­pa små dus­ter med sin re­dak­tör för att över­hu­vud­ta­get få över­sät­ta ord el­ler ut­tryck som den­ne tyc­ker lå­ter bätt­re i ori­gi­nal. Re­dak­tö­ren har of­ta rätt, men sam­ti­digt är det ju mitt upp­drag att gö­ra svens­ka av för­fat­ta­rens text.

Ibland är ar­be­tet

som över­sät­ta­re re­na ef­ter­post­fäkt­ning­en, man täc­ker ett språk­ligt åter­tåg, för­sö­ker be­grän­sa ne­der­la­get, hål­la för­lus­ter­na ne­re. Man till­hör ar­riè­re­gar­det, vars roll är be­tyd­ligt otack­sam­ma­re roll än avant­gar­dets. Kam­pen är gi­vet­vis för­lo­rad. Dagens upp­väx­an­de svens­kar har till allt stör­re del första­handsupp­le­vel­ser på eng­els­ka. Allt mer har de va­rit med om först på eng­els­ka – mu­sik, fil­mer, spel – och allt mer har de där­i­ge­nom en au­to­ma­tisk första­hands­re­fe­rens till på eng­els­ka. En in­te ovä­sent­lig del av de­ras känslo­mäs­si­ga form av ma­te­ma­tik där 10 x 10 ena da­gen är 99,9 och näs­ta 101. Som för­fat­ta­re – till skill­nad från som över­sät­ta­re – är jag varm an­häng­a­re av bäg­ge te­o­ri­er. Som för­fat­ta­re an­vän­der man allt som fun­kar, Sti­ern­hi­elm och Goog­le­trans­la­te. Som för­fat­ta­re kan man in­te sä­ga: ”så kan man in­te sä­ga på svens­ka”.

Att vil­ja tillå­ta allt är en form av snob­bism som ba­ra vi­sar hur pri­vi­le­gi­e­rad man själv är och hur till­hö­rig man kän­ner sig i språ­ket, på­pe­kar Hägg­kvist. Hon vi­sar slå­en­de med en rad li­ka ove­der­säg­li­ga som dras­tis­ka ex­em­pel hur gram­ma­ti­ken är me­nings­bä­ran­de, hur vi fak­tiskt får svå­ra­re att för­stå varand­ra rent prak­tiskt när vi apar ef­ter kon­struk­tio­ner som vi kanske ba­ra för­stått till hälf­ten. Får vi in­te en sta­bil svensk grund så kan vi in­te ut­tryc­ka oss på nå­got an­nat språk hel­ler, på­pe­kar Hägg­kvist. Som lä­sa­re rod­nar man på var och varan­nan si­da. Ro­ligt och li­te för­fä­ran­de, men ound­vik­li­gen små­gnäl­ligt till sist.

För det hand­lar

in­te ba­ra om att ver­ka som att man häng­er med bal­las­te gäng­et på skol­går­den (även om det nog hand­lar om det ock­så). I dag skrivs mer än 99 pro­cent av al­la av­hand­ling­ar vid svens­ka uni­ver­si­tet på eng­els­ka. Allt fler ar­bets­plat­ser har eng­els­ka som ar­bets­språk, allt fler se­mi­na­ri­er och of­fent­li­ga sam­man­koms­ter äger rum på eng­els­ka. Ge svens­ka språ­ket någ­ra hund­ra år att sväl­ja och smäl­ta des­sa in­flu­en­ser så kla­rar det sig nog, pre­cis som det kla­ra­de att smäl­ta la­ti­net, tys­kan och frans­kan.

El­ler så gör det in­te det. ■

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.