Don Car­lo. Ver­dis krä­van­de verk är ett kraft­prov för Ope­ra på Skä­ret

Svenska Dagbladet - - KULTUR - Karin He­lan­der scen@svd.se

Scen | Ope­ra

Don Car­lo av Gi­u­sep­pe Ver­di

Re­gi: Wil­li­am Rel­ton Di­ri­gent: Mi­chael Bal­ke Sce­no­gra­fi: Sven Öst­berg Ko­stym: Si­gyn Stenqvist/Caroline Ro­ma­re. Medv: Ale­jandro Roy, Ta­ras Ko­nos­h­chen­ko, Char­lot­ta Larsson, Pav­lo Ba­la­kin, Engin Su­na, Siv Oda Ha­ge­rup­sen, Mat­teo Jin, Ric­car­do Gat­to, Re­bec­ca Fjälls­by. Ver­dis mu­sik flö­dar av käns­lor och me­lo­di­er som bi­ter sig fast. Karin He­lan­der ser en för­ställ­ning som in­te ver­kar helt fär­dig vid pre­miä­ren, men där det finns bå­de sce­ner och sång­a­re med lys­kraft.

Ver­dis grand opé­ra ”Don Car­lo(s)”, ba­se­rad på Schil­lers fri­hets­dra­ma, ko­kar av pa­tos, pas­sion, för­tryck och fri­hets­läng­tan. Storslag­na körsce­ner kon­tras­te­rar mot djup­dyk­ning­ar i sjä­lens dunk­la rum. Ver­dis mu­sik flö­dar av käns­lor och me­lo­di­er som bi­ter sig fast, in­te minst i de många du­et­ter­na. Det är ett kraft­prov för Ope­ra på Skä­ret att ta sig an det­ta krä­van­de verk.

Hand­ling­en ut­spe­las i 1500-ta­lets och in­kvi­si­tio­nens Spa­ni­en. Hu­vud­per­so­ner­na binds sam­man ge­nom kri­gen mel­lan Spa­ni­en och Frank­ri­ke, Flan­derns kamp för själv­stän­dig­het och pri­va­ta re­la­tio­ner. Don Car­lo äls­kar den frans­ka prin­ses­san Eli­sa­bet­ta, men hon tving­as av po­li­tis­ka skäl gif­ta sig med hans far, den spans­ke kung­en Filip­po II.

Ope­ran finns

i fle­ra ver­sio­ner, Skä­ret gör en i fy­ra ak­ter på ita­li­ens­ka. Re­gin har an­för­trotts Wil­li­am Rel­ton som haft fle­ra fram­gång­ar med som­ma­ro­pe­ra, in­te minst för­ra årets spi­ri­tu­ellt vi­ta­la ”The im­por­tan­ce of be­ing Ear­nest” i Vadste­na och en slag­kraf­tig ”Otel­lo” på Skä­ret 2014.

Upp­sätt­ning­en av ”Don Car­lo” är mer kon­ven­tio­nell, vil­ket in­te be­hö­ver va­ra fel om det är väl­gjort. Fö­re­ställ­ning­en ver­kar in­te helt klar på pre­miä­ren. Hel­he­ten är re­spekt­full, åter­hål­len och li­te kon­takt­lös; man or­kar in­te rik­tigt hål­la den mu­sik­dra­ma­tis­ka ener­gin och sam­stäm­mig­he­ten un­der fy­ra tim­mar (med två pa­u­ser). Men för­hopp­nings­vis trim­mas upp­sätt­ning­en och det finns sce­ner och sång­a­re med lys­kraft. Skä­rets or­kes­ter un­der Mi­chael Bal­ke lyss­nar in sång­ar­na i sce­ner av in­ti­mi­tet och när­het. Sven Öst­berg har kon­stru­e­rat en snygg, stram och spel­bar sce­no­gra­fi, där flex­ib­la, tung­sint grå­svar­ta sätt­styc­ken ma­ni­fe­ste­rar mak­ten och for­mar rum i klos­ter och pa­lats.

Si­gyn Stenqvist

och Caroline Ro­ma­re har ska­pat vac­kert stil­ful­la, tids­trog­na ko­sty­mer i guld­glans, svart och mät­ta­de fär­ger med sve­pan­de kri­no­li­ner och sto­ra, vi­ta pip­kra­gar.

Som all­tid i Skä­rets ope­ra­la­da har man go­da sång­a­re. I pre­miär­la­get gjor­des Car­lo av spans­ke te­no­ren Ale­jandro Roy som med glän­san­de höjd­to­ner sväm­mar över av käns­lor, mer för kär­le­ken än för Eli­sa­bet­ta, som han in­te äg­nar många ögon­kast. En ro­man­tisk hjäl­te av an­nan ka­li­ber är Rod­ri­go di Po­sa, där pas­sio­nen flam­mar i fri­hets­li­del­se för Flan­dern; Mat­teo Jin, ba­ry­ton från Syd­ko­rea, gör en ung­dom­ligt ide­a­lis­tisk Po­sa. Ukrains­ke ba­sen Ta­ras Ko­nos­h­chen­ko fång­ar den åld­ra­de mo­nar­kens klu­ven­het mel­lan makt­full­kom­lig­het, kär­leks­lös en­sam­het, tvi­vel och för­tviv­lan. Siv Oda Ha­ge­rup­sen är ut­märkt som den tem­pe­ra­ments­ful­la Ebo­li, från den fräckt lätt­sam­ma sång­en om slö­jan till ång­er­ex­plo­sio­nen i ari­an ”O don fa­ta­le”.

Char­lot­ta Lars­sons ut­sökt ny­an­se­ra­de Eli­sa­bet­ta är som in­stängd i drott­ningrol­lens kor­sett, men bär sitt öde med sorg­sen stolt­het och re­li­giös för­trös­tan; hen­nes skim­ran­de so­pran ger in­ner­lig­het och drömsk för­hopp­ning om ett an­nat, möj­ligt liv. ■

Foto: Andre­as Hylt­hén

Char­lot­ta Larsson som Eli­sa­bet­ta.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.