Så kun­de han mör­da – me­dan han sov Om du väc­ker en per­son som går i söm­nen och frå­gar vad hon tänk­te på nyss, så är det säl­lan hon kan be­rät­ta någon­ting alls.

Vi har in­te till ful­lo för­stått var­för vis­sa drab­bas av somn­am­bu­lism, det vill sä­ga att gå, pra­ta äta, el­ler mes­sa i söm­nen. Men fors­ka­re har kun­nat se att det hand­lar om att fast­na mel­lan två värl­dar, djupsömn och va­ken­het. I de all­ra fles­ta fall är det

Svenska Dagbladet - - KULTUR -

Få me­di­cins­ka om­rå­den står för så häp­nads­väc­kan­de många och för­skräc­kan­de all­var­li­ga pro­blem som sömn­stör­ning­ar. Det är ing­en li­ten sak att häv­da, om man be­tän­ker vil­ka för­fär­li­ga och om­fat­tan­de me­di­cins­ka pro­blem som finns på and­ra håll. Men kanske fram­står det som li­te rim­li­ga­re om man på­min­ner sig om att sömn­stör­ning­ar kan kopp­las till fall av plöts­lig in­som­ning mitt på da­gen, till fall av full­stän­dig kropps­pa­ra­lys, till att folk ut­sätts för livs­fa­ra ge­nom att gå i söm­nen el­ler le­va ut si­na dröm­mar. En del upp­le­ver till och med att de förs bort av ut­omjording­ar. Mest för­fä­ran­de är nog en ovan­lig form av in­som­ni som le­der till dö­den på ba­ra någ­ra må­na­der.

Det här ka­pit­let har in­te för av­sikt att ge en full­stän­dig ge­nom­gång av al­la kän­da sömn­stör­ning­ar, som i dag upp­går till över 100. Av­sik­ten är in­te hel­ler att ge hand­fast hjälp till per­so­ner med verk­li­ga sömn­pro­blem – jag är sömn­fors­ka­re, in­te le­gi­ti­me­rad sömn­lä­ka­re. Istäl­let vill jag rik­ta in mig på ett få­tal sömn­stör­ning­ar, näm­li­gen somn­am­bu­lism, in­som­ni, nar­ko­lep­si och fa­tal fa­mil­jär in­som­ni, och be­skri­va dem ur ve­ten­skap­lig syn­punkt för att vi­sa vad det kan lä­ra oss om söm­nens och dröm­mar­nas gåt­ful­la värld.

Somn­am­bu­lism

Be­grep­pet ”somn­am­bu­lism” be­teck­nar de oli­ka stör­ning­ar av söm­nen (som­nus) som ger upp­hov till nå­gon form av fy­sisk rö­rel­se (am­bu­la­tio). Det täc­ker till­stånd som när man går i söm­nen, ta­lar i söm­nen, äter i söm­nen, mes­sar i söm­nen, har sex i söm­nen och – myc­ket ovan­ligt – tar sitt liv i söm­nen.

Många tror kanske, av för­klar­li­ga skäl, att så­da­na sa­ker in­träf­far un­der REM-söm­nen, när­ma­re be­stämt då man dröm­mer och le­ver ut vis­sa dröm­mar. Men tvärtom har des­sa hän­del­ser sitt ur­sprung i de dju­pas­te fa­ser­na av den dröm­lö­sa NREM-söm­nen. Om du väc­ker en per­son som går i söm­nen och frå­gar vad hon tänk­te på nyss, så är det säl­lan hon kan be­rät­ta någon­ting alls – det finns inga dröm­hän­del­ser att åter­ge, ing­en in­re upp­le­vel­se att åter­be­rät­ta.

Även om vi in­te till ful­lo har för­stått var­för vis­sa män­ni­skor har pe­ri­o­der av somn­am­bu­lism, så pe­kar vår hit­tillsva­ran­de kun­skap på att det finns en ut­lö­san­de fak­tor i form av en ovän­tad ak­ti­vi­tets­steg­ring i nerv­sy­ste­met un­der djupsöm­nen. Det­ta plöts­li­ga elekt­ris­ka ryck får hjär­nan att skju­ta iväg från NREM­söm­nens djup, he­la vägen upp till det vak­na till­stån­dets tak­vå­ning − men så fast­nar den nå­gon­stans på vägen (13:e vå­ning­en, så att sä­ga). Och där sit­ter per­so­nen ifrå­ga fast mel­lan två värl­dar, mel­lan djupsömn och va­ken­het, i ett blan­dat med­ve­tan­de­till­stånd som är var­ken el­ler. I den­na för­vir­ra­de si­tu­a­tion bör­jar hjär­nan ut­fö­ra oli­ka grund­läg­gan­de men väl in­ö­va­de hand­ling­ar som att gå bort och öpp­na gar­de­ro­ben, fö­ra vat­ten­gla­set till mun­nen el­ler ut­ta­la någ­ra få ord el­ler me­ning­ar.

För att man ska kun­na ge en full­stän­dig di­a­gnos för den­na sömn­stör­ning kan pa­ti­en­ten be­hö­va lig­ga en natt el­ler två i sömn­la­bo­ra­to­ri­um. Elek­tro­der pla­ce­ras på hu­vud och kropp för att mä­ta sömn­fa­ser­na och en in­fra­röd ka­me­ra i ta­ket föl­jer de hän­del­ser som äger rum un­der nat­ten, li­te som en mör­ker­ki­ka­re. Och så fort någon­ting av sömn­gång­ar­ka­rak­tär in­träf­far så upp­hör över­ens­stäm­mel­ser­na mel­lan vi­de­o­ka­me­rans in­spel­ning och av­läs­ning­en av de elekt­ris­ka hjärn­vå­gor­na. Den ena häv­dar att den and­ra lju­ger. Tit­tar man på vi­de­oupp­tag­ning­en är pa­ti­en­ter­na up­pen­bar­li­gen ”vak­na” och be­ter sig där­ef­ter. De kan sit­ta på säng­kan­ten och pra­ta. And­ra för­sö­ker sät­ta på sig klä­der­na och gå sin väg. Men tit­tar man på hjärn­vågs­ak­ti­vi­te­ten ser man att pa­ti­en­ten, el­ler åt­minsto­ne pa­ti­en­tens hjär­na, so­ver helt och fullt. Där finns de omiss­känn­li­ga, lång­sam­ma elekt­ris­ka vå­gor som ut­mär­ker den dju­pa NREM-söm­nen, helt ut­an tec­ken på snabb, het­sig hjärn­vågs­ak­ti­vi­tet.

Of­tast är det ing­et onor­malt med att gå el­ler pra­ta i söm­nen. Det är van­ligt bland vux­na och än­nu van­li­ga­re bland barn. Det är i dag oklart var­för barn går och pra­tar i söm­nen of­ta­re än vux­na, lik­som var­för vis­sa väx­er ifrån des­sa natt­hän­del­ser me­dan and­ra fort­sät­ter li­vet ut. En för­kla­ring till den för­ra om­stän­dig­he­ten tor­de väl helt en­kelt va­ra att vi har stör­re an­de­lar djup NREM-sömn när vi är barn och att det där­för blir mer san­no­likt med somn­am­bu­lism vid yng­re åld­rar.

De fles­ta hän­del­ser som or­sa­kas av det här till­stån­det är helt ofar­li­ga. Men det hän­der att somn­am­bu­lism hos vux­na ger upp­hov till de mest ex­tre­ma si­tu­a­tio­ner, som den Kenneth Parks fann sig ha or­sa­kat 1987. Parks var vid den ti­den 23 år och bod­de med hust­ru och en fem­må­na­ders dot­ter i To­ron­to. Han ha­de haft all­var­li­ga pro­blem med sömn­lös­het, or­sa­ka­de av stress på grund av ar­bets­lös­het och spelskul­der. Men på al­la sätt var Parks en frid­sam man. Hans svär­mor, som han ha­de ett gott för­hål­lan­de till, kal­la­de ho­nom för ”en snäll jät­te” ef­tersom han var en så still­sam na­tur och sam­ti­digt stor­vux­en och bredax­lad (han var 1,95 och väg­de strax över 100 ki­lo). Se­dan kom den 23 maj.

Ef­ter att ha som­nat i sof­fan fram­för te­ven vid halv två på nat­ten steg Parks upp och gick bar­fo­ta ut och sat­te sig i bi­len. Vil­ken väg han tog är oklart, men man upp­skat­tar att han kör­de li­te mer än två mil till si­na svär­för­äld­rars hus. Han gick in i hu­set, fort­sat­te upp för trap­pan, högg ihjäl sin svär­mor med en kniv han ta­git i de­ras kök, an­grep sin svär­far med

en köt­tyxa som han fun­nit på sam­ma stäl­le och för­sök­te se­dan stry­pa ho­nom – svär­fa­dern för­lo­ra­de med­ve­tan­det men över­lev­de. Där­ef­ter sat­te sig Parks i bi­len, och när han vid en se­na­re tid­punkt vak­na­de och blev fullt med­ve­ten igen kör­de han di­rekt till en po­lis­sta­tion och sa­de: ”Jag tror att jag har dö­dat någ­ra … mi­na hän­der.” Först då upp­täck­te han blo­det som rann över hans ar­mar − han ha­de sku­rit av si­na eg­na se­nor med kni­ven.

Parks ha­de en­dast va­ga och frag­men­ta­ris­ka min­nen av mor­det (han fick plöts­li­ga min­nes­bil­der av sin svär­mor med ett bön­fal­lan­de an­sik­te), han sak­na­de ock­så mo­tiv och ha­de en läng­re tid gått i söm­nen (lik­som and­ra per­so­ner i hans fa­milj), var­för hans för­svar kun­de häv­da att Ken Parks mås­te ha so­vit då han ut­för­de des­sa brott och att han gav ex­em­pel på ett ex­tremt fall av somn­am­bu­lism. De me­na­de att han va­rit omed­ve­ten om si­na hand­ling­ar och där­för in­te bor­de an­ses straff­bar. Den 25 maj 1988 för­kla­ra­des han oskyl­dig. För­sva­rets lin­je i fal­let Parks har an­vänts ock­så i ett an­tal se­na­re fall, men näs­tan all­tid ut­an fram­gång.

Ken Parks be­rät­tel­se är för­stås ohygg­lig, och än i dag käm­par han med skuld­käns­lor som han nog ald­rig blir kvitt. Det här be­rät­tar jag in­te för att skräm­ma lä­sa­ren och in­te hel­ler för att va­ra sen­sa­tions­sö­kan­de, vil­ket san­ner- li­gen vo­re olämp­ligt, gi­vet de fruk­tans­vär­da hän­del­ser­na den där nat­ten 1987. Vad jag vill gö­ra är att ge en tyd­lig bild av att ic­ke-vil­je­styr­da hand­ling­ar som ut­förs un­der söm­nen och un­der på­ver­kan av sömn­stör­ning­ar kan få myc­ket all­var­li­ga kon­se­kven­ser – för en­skil­da per­so­ner och för sam­häl­let, nå­got som bor­de in­ne­bä­ra att fors­ka­re och lä­ka­re rim­li­gen ska råd­frå­gas ibland för att rik­ti­ga ju­ri­dis­ka be­slut ska kun­na fat­tas.

Om nå­gon lä­sa­re själv är sömn­gång­a­re och blir oro­ad av det här, vill jag på­pe­ka att de all­ra fles­ta fall av somn­am­bu­lism (som då nå­gon går el­ler pra­tar i söm­nen) an­ses va­ra helt godar­ta­de och allt­så in­te krä­ver nå­gon som helst be­hand­ling. Att sät­ta in me­di­cin är nå­got som sker en­dast om per­so­nen ifrå­ga (el­ler en part­ner, vård­nads­ha­va­re el­ler för­äl­der, om det gäl­ler barn) an­ser att till­stån­det kan sät­ta sömn­gång­a­rens häl­sa och sä­ker­het i fa­ra. Det finns ef­fek­ti­va be­hand­lings­sätt. Ty­värr var det ing­et som nåd­de Ken Parks in­nan den där maj­nat­ten 1987. ■

Foto: Andrew Sch­wartz/Splash News

Den hy­per­re­a­lis­tis­ka brons­sta­tyn ”Sleep­wal­ker” (Sömn­gång­a­re) av konst­nä­ren To­ny Ma­tel­li vi­sa­des på Wan­der­lustut­ställ­ning­en i New York i USA i april 2016.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.