Stans mesta rock­gub­be

ÖVER­ALLT. Pe­ter minns in­te hur många ski­vor han spe­lat på

Täby Nyheter - - Stockholmshelg - Text: Christof­fer Röst­lund Jons­son

Han är en kon­stant i sta­dens hår­da­re mu­sikscen se­dan de­cen­ni­er. Vi häl­sa­de på hem­ma hos al­bu­mak­tu­el­le Pe­ter Stjärn­vind, en rik­tigt my­sig hård­rocksfar­bror.

Stock­holms mesta rock­gub­be? Ja, i al­la fall en av dem. Pe­ter Stjärn­vind ac­cep­te­rar epi­te­tet med ett ”ja, va fan, ab­so­lut”, även om det i är­lig­he­tens namn nu­me­ra är mer be­to­ning på ”gub­be” än ”rock”.

– Ja, man le­ver in­te di­rekt nå­got rock­liv läng­re. An­nat när jag bod­de i en et­ta i Års­ta och spe­la­de trum­mor i Ent­om­bed på hel­tid. Man sov länge och häng­de på kro­gen, ha­de ing­et jobb men än­då all­tid peng­ar över för jag ha­de inga ut­gif­ter, sä­ger Stjärn­vind och py­ser i sin var­dags­rums­få­tölj.

I dag hand­lar till­va­ron mer om job­bet som bo­en­de­stöd­ja­re och att se till att nå­got av de tre barnen in­te spe­lar våld­sam­ma spel på si­na pad­dor, än att hänga vid bar­dis­kar. Att rad­hu­set i Hä­gersten är flott in­rett med mäng­der av sa­ta­nis­ka he­a­vy me­tal-at­tri­but som på 80-ta­let skul­le gett Si­ewert Öholm dån­dim­pen, be­kom­mer in­te ung­ar­na. ”Da­gens kids ser in­te di­rekt Alice Coo­per som skräck ”, fli­nar Stjärn­vind.

Spe­la­de de­ath me­tal i kyr­kan

I da­gar­na är han ak­tu­ell med sitt 24:e full­läng­da­re, nu­me­ra som gi­tar­rist, då ult­ra­hård­roc­kar­na Vojd släp­per ” The ou­ter oce­an”. El­ler, det kan va­ra al­bum num­mer 25. Att hål­la koll på sånt är in­te rik­tigt hans grej och 44-åri­ge ur­stock­hol­ma­ren Stjärn­vind äger in­te ens ett ex av var­je släpp han spe­lat på.

– Nä, man har in­te di­rekt le­gat på lat­si­dan. Förs­ta ban­det var Una­ni­ma­ted, 1989. Vi re­pa­de i kyr­kan vid Me­dis och var tvung­na att del­ta i de­ras ”rock­sko­la” för att få va­ra där. Präs­ter­na tyck­te väl vi var knäp­pa och und­ra­de vad fan vi höll på med när vi bör­ja­de kö­ra de­ath me­tal.

Myc­ket har hänt i Stock­holms se­dan dess.

– I dag när jag pra­tar med ung­do­mar som spe­lar så är allt myc­ket svå­ra­re med replo­ka­ler och gig. Man sat­sa­de mer på kul­tur och mu­sik då. Som att de stängt De­ba­ser Me­dis ut­an att ge nå­got till­ba­ka, sä­ger han.

Stjärn­vind, från grun­den en Sö­der­kis som hål­ler Kafé 44 som en ma­gisk plats, kan in­te sä­ga vil­ket gäng han tyckt bäst om ge­nom åren. De­ath me­tal- kung­ar­na Ent­om­bed, där han var med i nio år och gjor­de när­ma­re 1 000 kon­ser­ter med, gav mest i form av er­fa­ren­het. Men:

– Ni­fel­heim var ro­lig mu­sik. Och med Loud Pi­pes fick vi till en rik­tigt rökar­plat­ta. Ett band är ju mer än att ba­ra va­ra på scen. Det är ock­så su­ra mi­ner på mor­go­nen, och allt där­till. För­ra året med Mer­ci­less var till ex­em­pel svin­bra och av­slapp­nat. Ing­et bråk, ba­ra triv­sel. En bunt gub­bar som mys­te och åk­te runt i värl­den och spe­la­de tuff th­rash.

”Det ska va­ra me­tal”

Att liv­nä­ra sig på mu­si­ken, vil­ket skul­le krä­va le­gok­nekt­s­jobb som in­hop­pa­re på oli­ka trum­pal­lar, li­rar in­te: ”Jag tyc­ker för il­la om all­de­les för myc­ket mu­sik”. Det ska va­ra me­tal, an­nars får det va­ra. Och det hand­lar in­te om peng­ar ut­an om att pep­pen ska fin­nas där. Vil­ket det gör med nu­va­ran­de hu­vud­ak­ten Vojd. För Stjärn­vind är all­tid näs­ta låt vik­ti­gast, blic­ken fram­åt och ska­pan­det i fo­kus för att kom­ma ut och spe­la li­ve. Det är gre­jen.

– När Ent­om­bed blev in­val­da i Swe­dish mu­sic hall of fa­me sket jag i att gå. Jag ha­de barnen då och va fan, Ben­ny An­ders­son och cham­pagne... Hur vik­tigt är det? Det är ing­et än­da­mål. Visst, jag tyck­te det var häf­tigt att bli Gram­mis­no­mi­ne­rad när jag var 22 bast. Men det är in­te där­för som man hål­ler på.

INTO THE VOJD. Så här ser det ut när det ska va­ra hårt, svårt och svart: skiv­släp­par­na Vojd.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.