89–80

Klas­sis­ka al­bum av Kiss, Da­vid Bowie, Bob Dy­lan, Qu­e­ens­rÿche, Ra­mo­nes och and­ra.

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

Destroyer var ski­van där allt gick som Kiss vil­le. Med Bob Ezrin som pro­du­cent för­vand­la­des ban­det från ruf­fi­ga replo­kals­roc­ka­re till fler­fal­di­ga pla­ti­na­gu­dar.

Paul Stan­ley, Ge­ne Sim­mons, Pe­ter Criss och Ace Frehley kän­de pres­sen. Att upp­nå fram­gång är en sak, att upp­rätt­hål­la den är nå­got an­nat. Vid den här tid­punk­ten ha­de New York-kvar­tet­ten en myc­ket fram­gångs­rik ski­va att föl­ja upp: Kiss Ali­ve! Den ha­de sti­git som en ra­ket på lis­tor­na och gjort ban­det osan­no­likt po­pu­lärt.

Kiss ha­de in­te råd att bi­da sin tid – de var tvung­na att åter­vän­da till stu­di­on (Re­cord Plant i New York) med mer än en namn­kun­nig tek­ni­ker (Ed­die Kra­mer), oav­sett hur bra lå­tar de ha­de på la­ger. Vad de be­höv­de var en ru­ti­ne­rad man med en plan. Här kom pro­du­cen­ten Bob Ezrin in i bil­den.

Destroyer var ett kon­cep­tal­bum, men en­dast i den me­ning­en att Kiss själ­va var kon­cep­tet. De nio spå­ren (plus outrot) gav band­med­lem­mar­na möj­lig­het att kny­ta an till fan­sen ge­nom att bå­de ut­fors­ka och ut­veck­la si­na in­di­vi­du­el­la al­ter egon.

”Kiss Ali­ve! ha­de musk­ler och svett”, för­kla­ra­de Paul Stan­ley, ”men Bob er­sat­te det med en fil­misk käns­la. Det var som dag och natt mot vad vi ha­de ska­pat tid­ga­re, en be­tyd­ligt stör­re bild av vil­ka vi var.” Och de var in­te vil­ka som helst. De var Ge­ne – de­mo­nen, Paul – äls­ka­ren, Ace – rymd­man­nen och Pe­ter – kat­ten. Ezrin in­såg att om han kun­de för­vand­la des­sa rock’n’roll-hjäl­tar till rock’n’ roll-su­per­hjäl­tar skul­le det va­ra nyc­keln till Kiss störs­ta skiv­fram­gång till dags da­to.

Det är omöj­ligt att över­skat­ta ge­nom­sla­get som öpp­nings­spå­ret Detro­it Rock Ci­ty ha­de bland över­vint­ra­de roc­ka­re i det grå, kar­ga och punk­be­sat­ta Stor­bri­tan­ni­en 1976. Lå­ten är en snudd på fil­misk upp­le­vel­se som för­flyt­tar lyss­na­ren till det sto­ra lan­det i väs­ter där ”lar­ger than li­fe” och USA:S rock­la­gar gäl­ler – och där för­ödan­de bil­kra­scher är var­dags­mat.

King Of The Night Ti­me World lå­ter som om en skogs­av­verk­nings­ma­skin av störs­ta möj­li­ga stor­lek, en ros­tan­de järn­jät­te, for­ce­rar en skog med ka­na­den­sis­ka red­wood­träd vid mid­natt.

Trots att God Of Thun­der är så för­knip­pad med Ge­ne Sim­mons är det fak­tiskt Paul Stan­ley som har skri­vit den. Den är som en mar­dröms­lik och apo­ka­lyp­tisk skräck­film och det är Bob Ezrins barn som gör de gäl­la Ex­or­cist- lju­den i bak­grun­den. In­ten­si­te­ten mat­tas av nå­got med Gre­at Ex­pecta­tions – ett mas­sivt verk som för­ä­ras en körin­sats av Broo­klyn Boys’ Cho­ir, me­dan Fla­ming Youth är en bro­kig hymn med en tvångs­mäs­sigt pul­se­ran­de ti­vo­li­or­gel. Vem kan mot­stå en låt där ”my uni­form is le­at­her” rim­mar med ”get­ting it to­get­her”?

Var­ken Ge­ne Sim­mons el­ler Paul Stan­ley vil­le ha med den tvek­sam­ma bal­la­den Beth på ski­van, men det var tur för dem att de gav med sig. Lå­tens hit­sing­el­sta­tus bi­drog till att räd­da Destroyer från ob­sky­ri­tet.

Ur­sprung­li­gen var det tänkt att Beth skul­le va­ra B-si­da till Detro­it Rock Ci­ty, men den blev istäl­let al­bu­mets tred­je sing­el och det dröj­de in­te länge för­rän lå­ten ska­pa­de svall­vå­gor i USA:S

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.