The Dark Side of the Moon – Pink Floyd

Skivan som utsågs till tidernas bästa rockalbum!

Det går knappt att överskatta Pink Floyds influens som ledande kraft inom rockkulturen. Och det handlar inte enbart om antalet sålda skivor. Man kan läsa hur mycket statistik som helst om bandets framgångar med The Dark Side Of The Moon från 1973, men där hittar man inte svaret på varför både musiken och omslaget har blivit ikoniska. Eller varför Pink Floyd blev ett fenomen som har påverkat varje generation sedan dess. Svaret är att de har skapat fullkomligt fantastisk rockmusik.

Punkarna hatade bandet och allt de (felaktigt) trodde att de stod för, men Pink Floyds rallarsvingar mot systemet och samhället var ofta minst lika våldsamma som punkarnas. Och under 80- och 90-talen växte ångestridna tonåringar som själva skulle göra avtryck i musikhistorien – bland andra Axl Rose, Trent Reznor, Billy Corgan och Noel Gallagher – upp med The Wall. Pink Floyd påverkade dem alla.

Det är en skiva som för människor samman – både metalfans och alternativrockare. ”Den är den perfekta skivan”, anser Neil Fallon från Clutch. ”Jag tror att The Dark Side Of The Moon är en av de skivor man har lyssnat så mycket på att man har blivit lite avtrubbad, men den är perfekt. Texterna passar musiken och musiken passar texterna. Jag minns att jag lyssnade på den när jag var väldigt liten och jag minns att det var en av de första skivor jag lyssnade till och blundade. Det gör jag än idag, vilket säger något.”

Om fler bevis behövs så lade 42 procent av alla som bidrog till den här listan en röst på The Dark Side of The Moon.

The Dark Side of The Moon var ett ambitiöst och banbrytande koncept som har blivit en tidlös klassiker. Det är en av de mest konsekventa skivor som någonsin har spelats in. Det återkommande temat är den moderna världens press och galenskapen den kan medföra. Den dynamiska ljudbilden förstärker låtarnas kontrasterande bilder – från paranoian i On The Run till det förföriska requiemet The Great Gig In The Sky. Den är ett känslosamt begrundande av döden som landar på en fullständigt oväntad plats med tanke på Richard Wrights minutlånga pianointro. Sångerskan Clare Torry bryter plötsligt ut i ordlös och själfull sång och vi befinner oss inte längre i Kansas …

Clare Torry berättar: ”När jag kom till studion förklarade de skivans koncept för mig och spelade upp Rick Wrights ackordföljd. De sa: ’Vi vill ha sång här,’ men de visste inte vad de ville ha. Så jag föreslog att jag skulle gå in i sångbåset och prova några olika grejer. Jag började med att sjunga ord, men de sa: ’Nej, vi vill inte ha någon text.’ Så det enda jag kunde komma på var att försöka tänka på mig själv som ett instrument, en gitarr eller något och inte tänka som en sångare. Det var vad jag gjorde och de älskade det. Jag minns att jag tänkte för mig själv: ’Det där kommer aldrig att ges ut …’”

Skivans intryck förstärktes av sammanlänkande ljudeffekter, ofta integrerade i låtarna: ett slående hjärta, en kakafoni av klockor i introt till Time och det klirrande ljudet av mynt och kassapparater som inleder Money. Waters ansåg att skivan behövde en ”overture”. Han berättar: ”Jag lekte med hjärtslagen, ljudeffekterna och Clare Torrys skrik tills det lät rätt”. Speak To Me var född. Därifrån till den avslutande Eclipse tas lyssnaren med på en rejäl resa.

En annan idé var de talade fragment som dyker upp här och var på skivan. Waters fick idén att ställa frågor till personalen på Abbey Road, bandets roddare och andra besökare i studion genom att hålla upp kort med frågor på: ”Har du någonsin varit våldsam?” och ”När slog du någon senast?”. Han spelade in deras svar och lät dem bli en del av skivan. Abbey Roads dörrvakt Gerry sa: ”Månen har egentligen ingen mörk sida, den är helt mörk”. När citatet hamnade på skivan ”verkade det få en större mening”, noterade Gilmour.

Ljudbilden byggs upp och når klimax med Eclipse. ”Musiken växer, den blir större”, sa Rick Wright. ”Vi lyfte den högre och högre. Om jag bortser från de deprimerande texterna vilket jag brukar göra tycker jag att skivan är full av hopp tack vare musiken.”

Och så är det. Än idag har The Dark Side of The Moon en skönhet och vitalitet som fortfarande skapar spänning.

utgiven 1973 producent Pink Floyd