The Dark Si­de of the Moon – Pink Floyd

Ski­van som ut­sågs till ti­der­nas bäs­ta roc­kal­bum!

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

Det går knappt att över­skat­ta Pink Floyds in­flu­ens som le­dan­de kraft inom rock­kul­tu­ren. Och det hand­lar in­te en­bart om an­ta­let sål­da ski­vor. Man kan lä­sa hur myc­ket sta­tistik som helst om ban­dets fram­gång­ar med The Dark Si­de Of The Moon från 1973, men där hit­tar man in­te sva­ret på var­för bå­de mu­si­ken och om­sla­get har bli­vit iko­nis­ka. El­ler var­för Pink Floyd blev ett fe­no­men som har på­ver­kat var­je ge­ne­ra­tion se­dan dess. Sva­ret är att de har ska­pat full­kom­ligt fan­tas­tisk rock­mu­sik.

Pun­kar­na ha­ta­de ban­det och allt de (fel­ak­tigt) trod­de att de stod för, men Pink Floyds ral­lar­sving­ar mot sy­ste­met och sam­häl­let var of­ta minst li­ka våld­sam­ma som pun­kar­nas. Och un­der 80- och 90-ta­len väx­te ång­e­strid­na ton­å­ring­ar som själ­va skul­le gö­ra av­tryck i mu­sik­histo­ri­en – bland and­ra Axl Ro­se, Trent Rez­nor, Bil­ly Cor­gan och No­el Gal­lag­her – upp med The Wall. Pink Floyd på­ver­ka­de dem al­la.

Det är en ski­va som för män­ni­skor sam­man – bå­de metalfans och al­ter­na­tiv­roc­ka­re. ”Den är den per­fek­ta ski­van”, an­ser Neil Fal­lon från Clutch. ”Jag tror att The Dark Si­de Of The Moon är en av de ski­vor man har lyss­nat så myc­ket på att man har bli­vit li­te av­trub­bad, men den är per­fekt. Tex­ter­na pas­sar mu­si­ken och mu­si­ken pas­sar tex­ter­na. Jag minns att jag lyss­na­de på den när jag var väl­digt li­ten och jag minns att det var en av de förs­ta ski­vor jag lyss­na­de till och blun­da­de. Det gör jag än idag, vil­ket sä­ger nå­got.”

Om fler be­vis be­hövs så la­de 42 pro­cent av al­la som bi­drog till den här lis­tan en röst på The Dark Si­de of The Moon.

The Dark Si­de of The Moon var ett am­bi­tiöst och ban­bry­tan­de kon­cept som har bli­vit en tid­lös klas­si­ker. Det är en av de mest kon­se­kven­ta ski­vor som nå­gon­sin har spe­lats in. Det åter­kom­man­de te­mat är den mo­der­na värl­dens press och ga­len­ska­pen den kan med­fö­ra. Den dy­na­mis­ka ljud­bil­den för­stär­ker lå­tar­nas kon­tras­te­ran­de bil­der – från pa­ra­noi­an i On The Run till det för­fö­ris­ka requ­i­e­met The Gre­at Gig In The Sky. Den är ett käns­lo­samt be­grun­dan­de av dö­den som lan­dar på en full­stän­digt ovän­tad plats med tan­ke på Ri­chard Wrights mi­nut­långa pi­a­noin­tro. Sång­ers­kan Cla­re Tor­ry bry­ter plöts­ligt ut i ord­lös och själ­full sång och vi be­fin­ner oss in­te läng­re i Kan­sas …

Cla­re Tor­ry be­rät­tar: ”När jag kom till stu­di­on för­kla­ra­de de ski­vans kon­cept för mig och spe­la­de upp Rick Wrights ac­kord­följd. De sa: ’Vi vill ha sång här,’ men de viss­te in­te vad de vil­le ha. Så jag fö­reslog att jag skul­le gå in i sång­bå­set och pro­va någ­ra oli­ka gre­jer. Jag bör­ja­de med att sjunga ord, men de sa: ’Nej, vi vill in­te ha nå­gon text.’ Så det en­da jag kun­de kom­ma på var att för­sö­ka tän­ka på mig själv som ett in­stru­ment, en gi­tarr el­ler nå­got och in­te tän­ka som en sång­a­re. Det var vad jag gjor­de och de äls­ka­de det. Jag minns att jag tänk­te för mig själv: ’Det där kom­mer ald­rig att ges ut …’”

Ski­vans in­tryck för­stärk­tes av sam­man­län­kan­de lju­def­fek­ter, of­ta in­te­gre­ra­de i lå­tar­na: ett slå­en­de hjär­ta, en ka­ka­fo­ni av kloc­kor i in­trot till Ti­me och det klir­ran­de lju­det av mynt och kass­ap­pa­ra­ter som in­le­der Mo­ney. Wa­ters an­såg att ski­van be­höv­de en ”over­tu­re”. Han be­rät­tar: ”Jag lek­te med hjärt­sla­gen, lju­def­fek­ter­na och Cla­re Tor­rys skrik tills det lät rätt”. Spe­ak To Me var född. Där­i­från till den av­slu­tan­de Eclip­se tas lyss­na­ren med på en re­jäl re­sa.

En an­nan idé var de ta­la­de frag­ment som dy­ker upp här och var på ski­van. Wa­ters fick idén att stäl­la frå­gor till per­so­na­len på Ab­bey Ro­ad, ban­dets rod­da­re och and­ra be­sö­ka­re i stu­di­on ge­nom att hål­la upp kort med frå­gor på: ”Har du nå­gon­sin va­rit våld­sam?” och ”När slog du nå­gon se­nast?”. Han spe­la­de in de­ras svar och lät dem bli en del av ski­van. Ab­bey Ro­ads dörr­vakt Ger­ry sa: ”Må­nen har egent­li­gen ing­en mörk si­da, den är helt mörk”. När ci­ta­tet ham­na­de på ski­van ”ver­ka­de det få en stör­re me­ning”, no­te­ra­de Gil­mour.

Ljud­bil­den byggs upp och når kli­max med Eclip­se. ”Mu­si­ken väx­er, den blir stör­re”, sa Rick Wright. ”Vi lyf­te den hög­re och hög­re. Om jag bort­ser från de de­pri­me­ran­de tex­ter­na vil­ket jag bru­kar gö­ra tyc­ker jag att ski­van är full av hopp tack va­re mu­si­ken.”

Och så är det. Än idag har The Dark Si­de of The Moon en skön­het och vi­ta­li­tet som fort­fa­ran­de ska­par spän­ning.

ut­gi­ven 1973 pro­du­cent Pink Floyd

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.