De­struc­tion – Guns N’ Ro­ses Ap­pe­ti­te For

Rock­histo­ri­ens bäst säl­jan­de de­bu­tal­bum är dess­utom yngst i topp 10.

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

Ap­pe­ti­te For De­struc­tion är en av värl­dens bäs­ta ski­vor och den bäst säl­jan­de de­but­plat­tan ge­nom al­la ti­der med över 30 mil­jo­ner sål­da ex­em­plar. Den re­vo­lu­tio­ne­ra­de rock­mu­si­ken un­der det se­na 80-ta­let och för­vand­la­de Guns N’ Ro­ses till su­per­stjär­nor. Ski­vans fram­gång är än­nu mer upp­se­en­de­väc­kan­de när man be­tän­ker det ka­os som råd­de då den spe­la­des in.

Guns N’ Ro­ses var så ut­om kon­troll att till­bli­vel­sen av de­ras de­bu­tal­bum blev en dyr och ut­dra­gen histo­ria. År 1986 skil­des Ar­nold Sti­e­fel från sin roll som Guns N’ Ro­ses ma­na­ger ef­ter att ban­dets de­mo­ses­sio­ner i ett hyrt hus slu­ta­de med att de van­da­li­se­ra­de fas­tig­he­ten och blev tvung­na att punga ut med 22 000 dol­lar.

Två pro­du­cen­ter miss­lyc­ka­des med att få ski­van gjord: Na­za­ret­hs gi­tar­rist Man­ny Charl­ton (som in­te ens kun­de sam­la ban­det i stu­di­on sam­ti­digt) och Paul Stan­ley från Kiss (som blev osams med Axl Ro­se när han fö­reslog att lå­ten Nightrain skul­le ha en ex­tra hook: Axl Ro­se pra­ta­de ald­rig med ho­nom igen).

Vad det här ban­det be­höv­de var en ma­na­ger och en pro­du­cent som kun­de ut­ö­va nå­gon form av di­sci­plin. In träd­de Alan Ni­ven som var ma­na­ger åt Gre­at White, samt pro­du­cen­ten Mi­ke Clink som ha­de va­rit tek­ni­ker på UFO:S Strang­ers In The Night och Sur­vi­vors Eye Of The Ti­ger.

Clink ar­be­ta­de 18-tim­mars­skift och lyc­ka­des spe­la in Ap­pe­ti­te For De­struc­tion på en må­nad un­der ja­nu­a­ri och feb­ru­a­ri 1987 på Rum­bo Re­cor­ders stu­dio i Los Ang­e­les­för­or­ten Ca­no­ga Park. Den to­ta­la bud­ge­ten var 370 000 dol­lar. För­vänt­ning­ar­na på ski­van va­ri­e­ra­de. Ni­ven för­ut­spåd­de 500 000 sål­da ski­vor, Clink två mil­jo­ner. Men Tom Zu­taut som saj­na­de ban­det till Gef­fen Re­cords var mer op­ti­mis­tisk. Han trod­de på fem mil­jo­ner sål­da ski­vor. I slutän­den vi­sa­de det sig att al­la ha­de fel. In­led­nings­vis sål­de ski­van li­te, en­dast 200 000 ex­em­plar på fem må­na­der. Men i ju­li 1988 – ett år ef­ter att den ha­de släppts – låg Ap­pe­ti­te For De­struc­tion i topp på Bill­board-lis­tan.

På ett sätt var ski­vans fram­gång för­bluf­fan­de. Det var ra­ka mot­sat­sen till kom­mer­si­ell rock – rå och an­stöt­lig, full av tas­kig at­ti­tyd och ocen­su­re­rat svä­ran­de. Un­der 80-ta­lets po­li­tiskt kor­rek­ta kli­mat var det här pre­cis den sor­tens ski­va som ”pa­ren­tal ad­vi­so­ry”-klis­ter­mär­ke­na ha­de ta­gits fram för. 9 av de 12 lå­tar­na re­fe­re­ra­de öp­pet till sex, 4 till dro­ger, 4 till dric­kan­de.

I den non­cha­lan­ta, sex­is­tis­ka It’s So Ea­sy fli­na­de Axl ”Turn around bit­ch, I got a use for you …” I Roc­ket Qu­een hörs en in­spel­ning av sång­a­ren när han har sex med strip­dan­sö­sen Adri­a­na Smith – trum­mi­sen Ste­ven Ad­lers då­va­ran­de flick­vän!

Men ski­vans kär­na be­står av en rad bra lå­tar och på många sätt är Wel­come To The Jung­le den ul­ti­ma­ta Guns N’ Ro­ses-lå­ten. Det är en ly­san­de öpp­nings­låt som från Axls förs­ta ord, ”Oh my God”, var­nar lyss­na­ren för att det kom­mer att bli en vild åk­tur. Det är den förs­ta lå­ten som Slash och Axl skrev till­sam­mans och den skild­rar den In­di­a­na-föd­de sång­a­rens förs­ta stor­ög­da in­tryck av det myll­ran­de Los Ang­e­les.

It’s So Ea­sy som var Guns N’ Ro­ses förs­ta sing­el i Stor­bri­tan­ni­en ut­ma­na­de lyss­na­ren att vå­ga när­ma sig des­sa an­stöt­li­ga, ag­gres­si­va och mi­so­gy­na skit­stöv­lar. Det är knap­past ban­dets mest so­fisti­ke­ra­de låt, men ing­en an­nan ti­dig Guns N’ Ro­seslåt för­med­lar så star­ka bad boy­vib­bar. Och sam­ti­digt som Ap­pe­ti­te For De­struc­tion ut­ro­par Los Ang­e­les till ett smut­sigt, de­pra­ve­rat och far­ligt skit­stäl­le vi­sar Pa­ra­di­se Ci­ty att Guns N’ Ro­ses in­te skul­le vil­ja be­fin­na sig nå­gon an­nas­tans. Den enk­la me­lo­din in­bju­der till allsång, men lå­tens världs­om­spän­nan­de fram­gång ha­de nog ute­bli­vit om de in­te ha­de änd­rat ori­gi­nal­tex­ten: ”Ta­ke me down to the pa­ra­di­se ci­ty, whe­re the girls are fat and they got big tit­ti­es”. Slas­hs gi­tarr­spel för­vand­lar lå­ten till en sle­a­zeroc­kens Born To Run med si­na rö­ji­ga riff och me­lan­ko­lis­ka so­lon.

Med lå­tar som Mr. Brownsto­ne, You’re Crazy och Out Ta Get Me är ski­van ge­nom­sy­rad av tas­kig at­ti­tyd och fyn­di­ga textra­der (” I used to do a litt­le, but a litt­le wouldn’t do, so the litt­le got mo­re and mo­re”, ”So­me pe­op­le got a chip on their shoul­der/an’ so­me would say it was me”, ”Wel­come to the jung­le it gets wor­se he­re eve­ryday/you learn to li­ve li­ke an ani­mal in the jung­le whe­re we play”). Och i Sweet Child O’ Mi­ne ha­de Guns N’ Ro­ses sitt hem­li­ga va­pen, näm­li­gen en vac­ker rock­bal­lad in­spi­re­rad av syd­stats­roc­kar­na och iko­ner­na Lynyrd Skynyrd. Slash var in­te sär­skilt för­tjust i lå­ten in­led­nings­vis. Han an­såg att den var trött och kal­la­de in­tro­me­lo­din för ”sitt få­ni­ga lil­la riff”. Men lå­ten top­pa­de lis­tor­na i USA un­der två vec­kor i sep­tem­ber 1988 och den ham­nar of­ta på lis­tor över värl­dens bäs­ta gi­tarr­so­lon el­ler riff. Det är Guns N’ Ro­ses mest äls­ka­de låt.

Ap­pe­ti­te For De­struc­tion an­län­de un­der hair me­tal-erans ze­nit och föd­des på Los Ang­e­les rock­klub­bar, men dess ur­sprung står att fin­na i 70-ta­lets mu­sik – Ae­rosmith, Led Zep­pe­lin, AC/DC och Sex Pi­stols. Det är den ny­as­te ski­van av de tio som lig­ger i topp på den här lis­tan och det är för­stå­e­ligt – har nå­gon gjort en bätt­re rock­plat­ta se­dan den släpp­tes?

ut­gi­ven 1987 pro­du­cent Mi­ke Clink

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.