Back In Black – AC/DC

Död, åter­fö­del­se och gu­dom­lig in­spi­ra­tion – histo­ri­en om ti­der­nas mest sål­da roc­kal­bum.

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

Det fanns en stark be­ty­del­se i bå­de ti­teln och det hel­svar­ta om­sla­get. Den 19 feb­ru­a­ri 1980 hit­ta­des AC/DC:S sång­a­re Bon Scott död i en par­ke­rad bil i East Dulwich i söd­ra Lon­don. Kväl­len in­nan ha­de han va­rit ute i Cam­den, kol­lat in band och druc­kit sig red­lös. På vägen hem ha­de hans säll­skap in­te lyc­kats väc­ka ho­nom och han läm­na­des i bi­len. Han vak­na­de ald­rig igen. ”Akut al­ko­hol­för­gift­ning”, en­ligt dödscer­ti­fi­ka­tet. ”Död ge­nom olycks­hän­del­se.” Bon Scott var 33 år gam­mal. AC/DC:S för­ra ski­va, Hig­h­way To Hell, ha­de ham­nat på topp 20 i USA. Ef­ter åra­tal av har­van­de på au­stra­lis­ka ba­rer följt av tur­né­sväng­ar­na i Eng­land såg det ut som om ban­det var på grän­sen till att slå ige­nom.

Mot al­la odds om­grup­pe­ra­de sig ban­det snabbt. De an­såg att Bon Scott ha­de ve­lat det. De höll snart au­di­tions för en ny sång­a­re (de kal­la­de in Bri­an John­son ef­tersom nå­gon kom ihåg att Bon Scott ha­de pra­tat om sång­a­ren från ban­det Ge­or­die) och ba­ra sex må­na­der se­na­re släpp­tes Back In Black. Gi­tar­ris­ten An­gus Young be­skrev Back In Black som ”vår hyll­ning till Bon”, men den blev så myc­ket mer än så. Back In Black är AC/DC:S bäst säl­jan­de ski­va nå­gon­sin och värl­dens näst mest sål­da ski­va (ef­ter Mi­chael Jack­sons Thril­ler). Ski­van är al­la come­bac­kal­bums mo­der och möj­li­gen värl­dens ge­nom ti­der­na bäs­ta hård­rock­ski­va.

Som ban­det be­skri­ver det var ti­den bå­de den bäs­ta och säms­ta tänk­ba­ra. Bon Scotts död ska­ka­de om dem, men Bri­an John­son – som gjor­de det bäs­ta han kun­de av till­fäl­let – pas­sa­de ome­del­bart in i ban­det och idéer­na kom på lö­pan­de band.

När de ha­de spe­lat in tre av lå­tar­na på Ba­ha­mas bör­ja­de ny­kom­ling­en Bri­an John­son oroa sig över att han ha­de för ont om tex­ter. Han sök­te in­spi­ra­tion till Hells Bells när ett tro­piskt åsko­vä­der ra­sa­de ute. ”Jag sa: ’Det där är rol­ling thun­der, det är vad det kal­las i Eng­land’”, minns Bri­an. Pro­du­cen­ten Mutt Lange sa: ” Rol­ling thun­der? Skriv ner det.” Reg­net föll, och Bri­an an­teck­na­de pou­rin’ rain.

Bri­an: ”Och vin­den till­tog – I’m co­min’ on li­ke a hur­ri­ca­ne!’ Det var det. Lå­ten blev klar sam­ma kväll. Och jag ha­de in­te ens hört den …”

Det var som om det he­la var för­ut­be­stämt. Och hans syd­stats­pre­di­kan i bör­jan av Rock And Roll Ain’t No­i­se Pol­lu­tion gjor­des helt spon­tant i en tag­ning: ”Jag trod­de ald­rig att det skul­le ham­na på ski­van”, sa Bri­an se­na­re.

Back In Black var en­ligt Mal­colm ban­dets till­ba­kablick på de fi­na stun­der de ha­de med Bon. Ha­ve A Drink On Me ha­de ti­di­ga­re spe­lats in som de­mo med Bon på trum­mor. Med textra­den” Whis­ky, gin and bran­dy/with a glass I’m pret­ty han­dy” ut­bring­a­de Bri­an en skål till sin fö­re­trä­da­re. Med You Shook Me All Night Long vi­sa­de Bri­an att han pre­cis som Bon Scott kun­de an­vän­da sig av tve­ty­dig­he­ter: ”She told me to co­me but I was al­re­a­dy the­re.”

På Hig­h­way To Hell ha­de Mutt Lange po­le­rat ban­dets sound och gjort dem mer kom­mer­si­el­la ut­an att de för­lo­ra­de sin iden­ti­tet. You Shook Me All Night Long il­lu­stre­rar Langes för­må­ga att för­se ett hård­rock­band med en själv­klar pop­käns­la som upp­munt­rar till allsång.

När det gäl­ler tex­ten hän­vi­sar Bri­an till över­na­tur­lig in­spi­ra­tion. ”Jag minns att jag satt i mitt rum och skrev och att jag ha­de ett blankt pap­per. Och vet du vad? Jag har ing­et emot att kal­las för fe­gis och jag tror in­te på an­dar och sånt, men nå­got hän­de i rum­met den kväl­len. ”Jag bryr mig in­te ett dugg om ifall folk tror på mig el­ler in­te, men nå­got skölj­de ge­nom mig och sa ’Det är okej grab­ben, det är okej’. Den sor­tens lugn. Jag skul­le vil­ja tro att det var Bon, men det kan jag in­te ef­tersom jag är för cy­nisk och jag vill in­te att folk ska få en mas­sa idéer. Men nå­got hän­de och jag bör­ja­de ba­ra skri­va tex­ten.”

Ski­van in­ne­hål­ler så många klas­sis­ka lå­tar: Shoot To Thrill, What Do You Do For Mo­ney Ho­ney (en låt som här­stam­ma­de från ses­sio­ner­na till Po­werage från 1978) och gi­vet­vis den ge­ni­a­la ti­tellå­ten som byg­ger på ett riff som lå­ter som blues skul­le lå­ta om den ha­de de­kon­stru­e­rats av Sa­tan och åter­upp­byggts av To­ny Stark.

Ur tra­ge­din kom AC/DC:S störs­ta tri­umf. In­te nog med att ski­van blev lis­tet­ta i Stor­bri­tan­ni­en – ti­di­ga­re tit­lar som Hig­h­way to Hell, Let The­re Be Rock och li­ve­al­bu­met If You Want Blood You’ve Got It ham­na­de på topp 100 när lyss­nar­na sök­te sig till­ba­ka i de­ras ka­ta­log. I USA stan­na­de ski­van på lis­tor­na i 131 vec­kor.

I mars 2016 hop­pa­de Bri­an John­son av ban­det på grund av hör­sel­pro­blem. Men 1980 lev­de han en fram­gångs­sa­ga – han kom från ing­en­stans och fron­ta­de plöts­ligt värl­dens störs­ta band. (”Jag var helt pank”, har han be­rät­tat. ”Jag ha­de ingen­ting. Jag ha­de två ung­ar och amor­te­ring­ar att be­ta­la. Jag kör­de en VW som var 14 år gam­mal. Jag var ut­blot­tad.”) Han räd­da­de ban­det när allt ver­ka­de va­ra för­lo­rat.

”Back In Black är in­te ba­ra AC/DC:S bäs­ta ski­va nå­gon­sin”, skrev Paul El­li­ott en gång i Clas­sic Rock. ”Det är värl­dens bäs­ta ski­va nå­gon­sin.”

ut­gi­ven 1980 pro­du­cent Mutt Lange

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.