99 Tom Pet­ty And The He­art­brea­kers

Tom Pet­ty And The He­art­brea­kers

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

Och jag kom på Bre­ak­down. Jag skrev den på pi­a­no. Jag har fort­fa­ran­de kvar pi­a­not, jag köp­te det [skratt].

”Nu långt se­na­re står det i mitt var­dags­rum. Jag skrev den väl­digt snabbt. Jag spe­la­de upp den för dem [ban­det], de gil­la­de den verk­li­gen och vi spe­la­de in den. Jag tror att vi fick trum­kom­pet från en Be­at­les-låt, All I Got To Do. Vi va­ri­e­ra­de det ba­ra li­te. Det var grun­didén, att ha den där upp­brut­na ryt­men på hi-ha­ten.”

Me­dan väst­värl­den för­be­red­de sig på att för­fö­ras och för­fä­ras av pun­ken klev Pet­ty fram ur skug­gor­na med ett av­ska­lat al­bum som kom­bi­ne­ra­de det bäs­ta från den mu­si­ka­lis­ka smält­de­geln i mit­ten av 70-ta­let.

Den själv­be­tit­la­de de­bu­tens in­fly­tan­de med si­na åter­håll­na gi­tarr­klang­er och Ben­mont Tenchs virv­lan­de or­gel var kanske in­te ome­del­bart. Men den Spring­s­teen-lik­nan­de kör­sång­en i Bre­ak­down och strids­ro­pet Anyt­hing That’s Rock ’N’ Roll bi­drog till att gö­ra den till en tid­lös klas­si­ker. Ski­vans mest kän­da låt är Ame­ri­can Girl med gi­tar­rif­fet som The Stro­kes se­der­me­ra knyck­te rakt av (i Last Ni­te som åter­finns på New York ban­dets de­but Is This It från 2001).

Ål­dern stop­pa­de in­te mu­si­kan­ten från Gai­nes­vil­le, Flo­ri­da. År 2002 tog han det djär­va ste­get att släp­pa en ski­va ( The Last DJ) som syf­ta­de på att klan­ka ner på vad han an­såg va­ra en ho­mo­ge­ni­se­ring av USA:S nät­verk med obe­ro­en­de ra­di­osta­tio­ner.

I in­ter­vju­er bac­ka­de han ald­rig när det gäll­de obe­kvä­ma åsik­ter. Han ifrå­ga­sat­te att en mu­sik­ka­nal på te­ve ha­de ra­de­rat ’n’roll från rock’n’roll och att de pro­mo­ta­de sång­ers­kan Sha­ki­ra och lik­nan­de ar­tis­ter som roc­kar­tis­ter.

Pet­ty be­skrev sig själv som ”oer­hört lat”, men han ha­de all­tid många järn i el­den.

”Jag blir all­tid full i skratt när folk sä­ger att min mu­sik är en­kel. Om du tror att den är en­kel – för­sök själv. Det är in­te lätt. Mu­si­ken in­ne­hål­ler många ny­an­ser. Och ljus och skug­ga. Det är in­te en­kelt. Jag var i mu­sik­af­fär och en kil­le för­sök­te im­po­ne­ra på mig ge­nom att spe­la al­la vå­ra riff … och varten­da ett var fel. Han ha­de rätt grund­ton i ac­kor­den, men vi an­vän­der oss av en mas­sa små­va­ri­a­tio­ner. Den här kil­len ha­de mis­sat det.”

Det var en av de­tal­jer­na som gav ho­nom kri­ti­ker­fram­gång­ar och hor­der av hän­giv­na fans un­der kar­riä­ren. Även kän­da så­da­na.

”Tom Pet­ty re­pre­sen­te­rar allt vi äls­kar med Ame­ri­ca­na och rock’n’roll”, sä­ger Ju­li­et­te Lewis, ”men det finns en låg­mäld­het i soun­det som får ho­nom att kän­nas så verk­lig – som om han var i rum­met med dig.”

Tom Pet­ty var den slags säll­syn­ta roc­ka­re som rön­te enor­ma fram­gång­ar, sål­de myc­ket och gick hem hos kri­ti­ker­na, bå­de med The He­art­brea­kers och som so­lo­ar­tist. Un­der en väl­digt lång pe­ri­od dess­utom. Han ska­pa­de mu­sik som var fräsch och dy­na­misk in i det sista.

Tom Pet­ty dog den 2 ok­to­ber 2017.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.