92 Beg­gars Ban­quet

The Rol­ling Sto­nes

Topp 100 - Tidernas basta rockalbum - - Innehåll -

År 1968 gjor­de en plöts­lig med­ve­ten­het om det mu­si­ka­lis­ka ar­vet att roc­ken tog ett språng fram­åt. John Len­non sjöng Yer Blues, The Band släpp­te Mu­sic From Big Pink och Bob Dy­lan åter­vän­de till ett ur­sprung­li­ga­re sound på sitt åt­ton­de al­bum John Wes­ley Har­ding.

Rol­ling Sto­nes till­ba­kablick på si­na röt­ter på Jim­my Mil­ler-pro­du­ce­ra­de Beg­gars Ban­quet upp­vi­sar en mer so­fisti­ke­rad han­te­ring av de­ras mu­si­ka­lis­ka bak­grund än de­ras ti­di­ga­re och rå­a­re al­bum.

Det är en klas­sisk bland­ning av country, blues, country-blues och Ame­ri­ca­na. In­te il­la för någ­ra kil­lar från Dart­ford med om­nejd. Jag­ger spe­lar här rol­len som bå­de mu­sik­fors­ka­re och pa­stichör. Hans sti­li­se­ra­de in­sats på De­ar Doctor och Pro­di­gal Son an­ty­der en iro­nisk di­stans som han skul­le ut­veck­la på Sticky Fing­ers’ Wild Hor­ses.

Lå­ten Stray Cat Blues kan or­sa­ka mer än en till­fäl­lig be­stört­ning. Den­na choc­ke­ran­de be­rät­tel­se om se­des­lös­het och lus­ta väcks till liv ge­nom Jag­gers oan­stän­di­ga sång­in­sats. ”The­re’ll be a fe­ast if you just co­me upstairs – it’s no han­ging mat­ter, it’s no ca­pi­tal cri­me” sjung­er han med ett lömskt le­en­de, en in­bju­dan som grou­pi­es runt om i värl­den up­pen­bar­li­gen har haft svårt att mot­stå.

No Ex­pecta­tions som skrevs av Mick Jag­ger och Keith Ri­chards är en gri­pan­de bal­lad som släpp­tes som b-si­da till Stre­et Figh­ting Man. Lå­ten är li­ka de­lar blues och country, som om Ro­bert John­son och Hank Wil­li­ams ha­de skri­vit den till­sam­mans. Ban­det an­vän­de sig av det klas­sis­ka ”en­sam­ma tåg-te­mat” som ti­di­ga­re har be­sjung­its av oräk­ne­li­ga del­tabluesar­tis­ter och lå­ten tol­ka­des se­der­me­ra av ”The man in black” – John­ny Cash.

Beg­gars Ban­quet och upp­föl­ja­ren Let It Bleed står än idag som ar­te­fak­ter för mot­kul­tu­ren. De fy­ra mest väl­kän­da lå­tar­na – Sym­pat­hy For The De­vil, Stre­et Figh­ting Man, Gim­me Shel­ter och Mid­night Ram­b­ler – fång­ar om­välv­ning­ar­na som äg­de rum hem­ma och ut­om­lands och skild­rar skräc­ken och fruk­tan mer au­ten­tiskt än nå­got dödsme­tall­band.

Det är li­te si och så med Bri­an Jo­nes bi­drag till ski­van. Han spe­la­de li­te tam­bu­ra här, li­te mel­lo­tron där och an­ord­na­de se­an­ser. Han var så märkt av nar­ko­ti­ka­miss­bruk och pa­ra­noia att ban­det i prin­cip var en man kort un­der Beg­gars­ses­sio­ner­na.

Trots det lyc­ka­des Keith Ri­chards, med hjälp av pro­du­cen­ten Mil­ler, kli­va fram och le­ve­re­ra ett av ban­dets bäs­ta al­bum.

Beg­gars Ban­quet följ­de upp Their Sa­ta­nic Ma­jesti­es Re­quest ofo­ku­se­ra­de psy­ke­de­lia med en själv­sä­ker om­de­fi­ni­e­ring av vad rock kan va­ra. Från den an­ti-go­spel-in­ten­si­va Sym­pat­hy For The De­vil (att sä­ga att Jag­ger to­talt äger lå­ten är en un­der­drift – han är bok­stav­li­gen djä­vu­len pånytt­född och det är hans

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.